Blogginlägg från december, 2003

Årets skivor 2003

Utländska
1. WARREN ZEVON: The wind (Artemis/Ryko/Showtime)
2. THE THRILLS: So much for the city (Virgin)
3. THE HIDDEN CAMERAS: The smell of our own (Rough Trade)
4. THE SLEEPY JACKSON: Lovers (Virgin)
5. TEGAN & SARA: If it was you (Vapor/Sanctuary/Showtime)
6. VIC CHESNUTT: Silver lake (New West/Playground)
7. EMMYLOU HARRIS: Stumble into grace (Nonesuch/Warner)
8. ED HARCOURT: From every sphere (Heavenly/EMI)
9. THE WATERBOYS: Universal hall (Puck/Kommunikation/MNW)
10. MADONNA: American life (Maverick/Warner Bros)

Svenska
1: LISA MISKOVSKY: Fallingwater (Stockholm/Universal)
2. THE CARDIGANS: Long gone before daylight (Stockholm/Universal)
3. BAD CASH QUARTET: Midnight prayer (Metronome/Warner)
3. WILMER X: Lyckliga hundar (Capitol/EMI)
4. PETER LeMARC: Det som håller oss vid liv (Columbia/Sony)
5. KAJSA GRYTT: Är vi på väg hem? (National)
6. MONEYBROTHER: Blood panic (Burning Heart)
7. PER GESSLE: Mazarin (Elevator/Capitol/EMI)
8. ULF LUNDELL: En eld ikväll (Rockhead/Capitol/EMI)
9. BRODER DANIEL: Cruel town (Dolores/Virgin)
10. THE BEAR QUARTET: Angry brigade (A West Side Fabrication/Border)

/ Håkan

Pigg publik fick konserten att lyfta

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/12 2003.

ELDKVARN
Sombrero, Örebro 25 december 2003

En mindre planerad, lätt sporadisk turné utan någon aktuell skiva att marknadsföra, som i det här fallet Eldkvarn, brukar innebära låtmässigt intressanta konserter. Utan några som helst tvång.
    Så visst hade jag en del förutfattade förväntningar att Eldkvarns juldagskonsert kunde sluta hur som helst med många sällsynta sekvenser.
   Men istället för att bjuda på en udda resa genom hela sin skivkarriär så blev det som att flytta sig tillbaka drygt tre år i tiden. När gruppens stora comeback ”Limbo” var ny och uppskattad.
   För konsertens inledning var närmast identisk med 2000 års repertoar. Även om låtar som suggestivt läckra ”Som om du var här”, soul/bluesiga ”Allt det här som gör så ont”, hitmässiga ”Samma sort” och ”Två hjärtan” var en stark start så blev det en dejà vu, något man redan upplevt. Lite för tydligt för att tillfredsställa en krävande kritiker.
   Men Sombreros pigga publik fick konserten att lyfta. Redan från start var de på tårna och sjöng klockrent med i ”Du älskar inte mej” fast de paradoxalt gjorde just det.
   Musikaliskt och spirituellt var det i torsdagsnatt ett Plura och Co på absolut topp. Där tryggheten och rutinen, två av de farligaste ingredienserna i all konsertverksamhet, faktiskt tog Eldkvarn till nivåer som under tidigare år bara funnits i fantasin.
   Just den där förrädiska säkerheten har gjort Eldkvarn till ett både bättre och musikaliskt smått fantastiskt band. När de på alla händer, från fantastiska trummisen Moddiggård via stadiga basisten Thorén och klaviaturkonstnären von Heijne till gitarrklippan Carla, gav allt.
   Överlag alltså inte så många andlöst nervkittlande låtval men slutet blev magiskt. Som när de plockade upp ”fornminnen” som ”Gatan fram”, ”Skyldig” och ”3:ans spårvagn genom ljuva livet” och gjorde avslutningen i huvudavdelningen till en av de starkaste i gruppens historia.
   Men efter den mjukt softa ”Nådens hand” och folkliga ”Somliga går i trasiga skor” gick luften plötsligt ur den tidigare så pigga publiken och där gick vi med all säkerhet miste om röjare som ”Pojkar, pojkar, pojkar” och ”Ett hus på stranden”.

Som om du var här
All det här som gör så ont
Du älskar inte mej
Samma sort
Två hjärtan
Den som älskar måste lämna allt
Tag min hand
Utanför lagen
Kärlekens tunga
Kungsholmskopplet
Största skvallret i stan
Gatan fram
Skyldig
3:ans spårvagn genom ljuva livet

Extralåtar
Nådens hand
Trasiga skor

/ Håkan

Eldkvarn till Örebro på juldagen

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/12 2003.

I morgon kväll, juldagen, spelar Eldkvarn på Sombrero i Örebro. Samma kväll förra året spelade bandet på samma scen och en liten tradition håller som bäst på att byggas upp. Och just traditioner är viktiga i slutet på året. Det understryker bandets sångare och låtskrivare Plura när jag når honom på telefon i hemmet just i färd med att slå in ett trumset för barn i julpaket till sin 8-årige son Nils.
   - För mig själv har julen med åren inte blivit så viktig längre men med mindre barn i huset, förutom Nils också 14-årige Axel, så hålls jultraditionerna naturligtvis vid liv.
   Även bandet Eldkvarn har vissa traditioner att följa i december.
   - Ja, vi genomför alltid några Stockholmsspelningar i december. Förra veckan gjorde vi två Debaser-gig med Håkan Hellström som gästartist. Otroligt uppskattat.
   Mycket traditioner för Plura alltså i Eldkvarn och på egen hand. Men han är inte gammal nog, 52 år, för att bara blicka bakåt.
   - 2011 firar vi 40 år som band, berättar han spontant när jubileum kommer på tal. Det gäller att se framåt. Det är ju en ren myt, för att inte säga osanning, att vi bara spelar låtar som är tio år gamla eller äldre.
   - Utan någon aktuell skiva i bagaget så är vi ju mycket friare att välja repertoar till en konsert. Då kan det naturligtvis hända att vi plötsligt tar fram en gammal klassiker. Men vi spelar minst lika många låtar från ”Limbo”, den senaste stora succén i Eldkvarns långa historia.
   Annars är Eldkvarns långa karriär fylld med diverse minnen, otaliga succéer men också ett och annat magplask.
   - Mitt i 80-talet, när vi gjort ”Min klubb”, var vi inte mycket att ha. Festandet blev viktigare än musiken. Jag försvann ut till en ö på landet, satt ensam och bara höll mig undan. Jag var verkligen under isen.
Men Eldkvarn och Plura själv hämtade sig efter det sammanbrottet och kom tillbaka med ett delvis nytt band, ny stark energi och med flera inspirerade låtar. Från den tiden Plura har sitt starkaste och tydligaste Örebrominne:
   - Vi hade spelat på Rockmagasinet i februari 1986, kom tillbaka till Hotell Continental och fick höra av receptionisten att Olof Palme hade mördats. Det var så sorgligt. Vi satt upp hela natten och ville ställa in nästa spelning i Växjö. Det gick dessvärre inte men vi fick i alla fall till stånd en tyst minut på discot, minns Plura.
   - Ett annat muntrare minne från det Örebrobesöket är att vår dåvarande trummis Smolle (Peter Smoliansky) köpte en liten vit mus i Örebro som han döpte till Plura. Sen försvann musen nånstans på hotellet…
   Den starka comebacken var startskottet på en rad mycket framgångsrika år som kulminerade 1989 med ”Cirkus Broadway”-projektet.
   Sedan har det återigen gått upp och ner några varv med Eldkvarn som just nu har sin mest långlivade sättning som varit intakt sedan 1995 när trummisen Werner Modiggård återkom.
   Och Plura blickar framåt mot en händelserik vår när de ska spela 10-15 spelningar i kyrkor (ingen i Örebro har visat sig vara intresserad) och sedan enligt planerna går in i studion i maj för att spela in sitt nästa album

/ Håkan

Legends konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 2003.

KONSERT
The Legends
La Luna/Satin, Örebro 20/12 2003

Popmusik har många ansikten. Snygg och vacker eller distad och skramlig. Eller någonting däremellan. Johan Angergård och de andra killarna och tjejerna bakom det något kaxiga namnet Legends tillhör på något märkligt sätt båda kategorierna.
   De musikaliska rötterna och låtskrivarkvalitéerna har uppenbart influerats av 60-talets popkonst men Legends väljer att stöka till begreppen något.
   Inklämda på den lilla scenen i hålet i slutet på den smala lokalen var bandet inte fullt så många personer som de utlovade nio. De tre tjejerna i kören, som också gjorde en viktig arbetsinsats som handklappare, växte sig stundtals starkare än bandets sound. Om det berodde på överambition eller dåligt mixat ljud är jag inte man att bedöma.
   Överhuvudtaget var hela framträdandet av närmast demokaraktär. På skiva, albumet ”Up against the Legends”, har bandet ett spännande och angenämt tilltufsat popsound där de skruvat till de klassiska popharmonierna ett halvt varv. Men live blev det lite taffligare och lite simplare.
   Synd på så många exemplariska poplåtar som ändå ingår i deras stundtals starka repertoar. ”Everything you say”, ”Make it all right” ”Your song” (med det läckra ”Be my baby”-introt) och ”Call it ours” är alla kvalificerade finallåtar men det blev den sistnämnda som fick avsluta konserten efter bara tio korta låtar utan något extra och 27 minuter på scen.
   Det finns åtskilliga detaljer av genialitet i det här bandet och dess repertoar, det är ju skivan ett stort bevis för, men de är väl inte riktigt mogna för att redan nu göra helgjutna konserter och dessutom komma med några överraskningar.
   Kvällens enda nya låt föll faktiskt i glömska så fort den hade klingat ut och följdes av betydligt profilstarkare albummaterial.
   Det blev aldrig tal om någon scenshow och de korta låtarna, som avlöste varandra i en rasande hastighet, blev minst lika kortfattade på scen.
   En konsert som är över på mindre än en halvtimme, som inleddes lika abrupt som den slutade, kanske inte kräver någon djupare analys. Än att helhetsintrycket den här kvällen fick stå tillbaka för alla de låtmässiga höjdpunkterna.

/ Håkan

“Love affair”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/12 2003.

Sophie Zelmani
Love affair
(Columbia/Sony)

Så kärv, så otillgänglig och så personlig. Med sitt femte album tar Sophie Zelmani inte många musikaliska steg framåt i sin artistkarriär. Däremot förstärker och befäster hon sin unika position i svensk showbusiness som en mycket udda men färgstark fågel.
   Hur förberedd man än är på en ny Zelmani-skiva så slår den alltid ner som en väldigt annorlunda lyssningsupplevelse. Som på några få spelningar växer från ett allmängiltigt svårflörtat möte till en ofrånkomligt kärleksfylld platta.
   ”Love affair” befinner sig därmed tämligen nära Zelmanis tidigare skivor. Som på inte alls är några utåtriktade eller kommersiella alster utan mer vänder sig inåt och formas utifrån stora känslor och små uttryck.
   Att den nya skivan så tydligt påminner om Zelmanis tidigare (mäster)verk beror givetvis på att musiker och producent (Lasse Halapi) är identiska och samarbetet fungerar fortfarande så lyckat. Utan att kännas det minsta upprepande eller förutsägbart.
   Huvudintrycket är att inte mycket har hänt med Zelmanis musik genom åren. Men det är de små detaljerna som efter några genomlyssningar gör ”Love affair” så oerhört lätt att älska.
   Och visst hör jag också några nyheter bland alla de steelguitar-kryddade poplåtarna och de mer sedvanligt nakna visorna. Som när hon i ”Truth” överraskande gör en luftig blues och ”Grand as loving” blir närmast gospel med bara piano och orgel i kompet.
   Som en svensk kvinnlig Neil Young går Sophie sin egen väg med sina lågmälda djupt personliga sånger. En väg som är så befriande fattig på potentiella radiohits, image och spektakulär utstrålning.

/ Håkan

Eva Eastwood konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/12 2003.

KONSERT
Eva Eastwood & the Major Keys
Klubb Zorch/Satin, Örebro 17/12 2003

Det var inte första gången jag upplevde Eva Eastwood och hennes kompband Major Keys på en scen. Därmed ingen större överraskning att återigen imponeras av hennes country-rock-blues-låtar som har en nästan smittsam dansant prägel.
   Bara ett problem. Miljön på det spejsiga och modernt utformade Satin saknar dansgolv så den naturliga extasen fick upplevas sittande.
   Varje ny Eastwood-konsert kanske inte visar upp någon stor utveckling men nyheten att hon ska spela in en skiva på svenska låter spännande. Vi bjöds på ett kort smakprov när ”That mistake” delvis framfördes på vårt eget modersmål.
   En respekterad svensk artist och låtskrivare, Nisse Hellberg, har jämfört Eva med alla från Patsy Cline till Etta James. Och det finns tveklöst en traditionellt storslagen touch på hennes sätt att både sjunga och skriva låtar.
   Med fyra fullängdare bakom sig har Eva och det här bandet en fantastisk repertoar att välja från. Repertoaren till onsdagskvällens 90-minutersset, 24 låtar, hämtades med en knapp majoritet från årets skiva som kom på försommaren men det fanns också generöst utrymme för låtar från de tre tidigare skivorna .
   Skivorna har varit en stor plattform för Eva att presentera nya låtar men har sammantaget inte riktigt räckt till för att kunna förmedla all den energi och kärlek som hennes material innehåller.
   Den energin, personifierad av Eva själv som det där sprittande mänskliga tomteblosset, och den kärleken till den traditionella musiken kom fram så mycket tydligare och så mycket kraftfullare på scen.
   Även om jag i vissa stunder önskade mig ett ännu mer kompromisslöst sväng och ett nästan respektlöst röjande bland traditionerna så blev givetvis konserten en uppvisning i konsten att rada upp så många fantastiska låtar.
   Men onsdagskvällens konsert blev också en utmaning för Eva. Ett blixtrande discoljus i publikens ögon och psykedeliskt färgade lampor i ansiktet på bandet skapade ingen naturlig konsertmiljö.

EVA EASTWOOD: gitarr o sång
JAN ÖSTLUND: kontrabas o sång
JESPER WIHLBORG: gitarr o sång
FRANK SNOW: piano
MATS ARNESEN: trummor

Eva Eastwoods låtar:
This little girl’s gone rockin’ (Ruth Brown)
Buddy I got you
Shake this shack
In the long run (Curtis Blandon)
That mistake (sv/eng)
A man like you (? Bluescover?)
Love my baby
602 91
I want to do more (Ruth Brown)
Bearhug (Eva E-original som nåt tyskt band gjort)
High for the birds (?)
A reminder of you
D-day Saturday
All about love (?)
Someday (you’ll see)
Loving you is all I wanna do
Highway 65
He’s gonna be my boy
You should have asked me
Goodbuy city
Fred’s boogie
Go young man
Who put the good in goodbye
Down the hall

/ Håkan

Bok om Beatles samtliga steg på svensk mark 1963 och 1964

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19 december 2003.

LITTERATUR
Börje Lundberg/Ammi Bohm
Yeah! Yeah! Yeah!
(Premium Publishing)

Nej, Beatles har aldrig uppträtt i Örebro. Den myten, det ryktet eller dåliga minnet kan vi nu definitivt sortera in bland sagornas värld. Fast i boken om Beatles bravader i Sverige får vi äntligen förklaringen till varför det tunna ryktet med åren växt till en tung sanning.
   ”Yeah! Yeah! Yeah!” är en detaljerad berättelse, i reportageform, med en nästan minutiös bevakning av Beatles samtliga steg på svensk mark 1963 och 1964.
   Det kan tyckas vara en kopiös överdrift att på drygt 350 sidor så utförligt och så omfattande beskriva blott 7 konsertdagar.
   Men det är många människors intryck av själva konserterna som är samlade. En otroligt stor del av boken handlar om föreberedelser och tillfälligheter som leder fram till Beatles första turné utanför England. Och boken visar upp en rasande mängd fotografiska minnen. Några redan publicerade men majoriteten av bilderna är exklusivt unika för denna bok.
   ”Yeah! Yeah! Yeah” är en grandios bilderbok och bara fotografierna från Sverigebesöken, tillsammans med andra avbildade tidsdokument som affischer, konsertbiljetter, en mängd skivomslag och tidningsurklipp, berättar en fantastisk historia.
   Med en snygg redigering och generösa bildsidor så har det blivit en presentbok och ett praktverk för inte bara inbitna Beatles-fans.
   Så har vi de initierade rapporterna från människor som personligen var inblandade i Sverige-besöken. Från radiomannen Klas Burlings första möte via turnéledare, förband, dåtidens journalister, en svensk videoregissör till Beatles-experten framför alla andra, Staffan Olander. Alla har de sin egen historia att berätta.

När det sedan under några kapitel flyter ut i ytligheter och marginella noteringar, tomatkastning med Lasse Tennander, look alike-bandymatch på Kristineberg, ett otal komiska notiser och en intervju med förre musikjournalisten Måns Ivarsson, blir det utfyllnad och inget mer.
   Journalistiskt är boken så gott som heltäckande. Inte alls personligt skriven, fanatiskt hyllande eller på annat sätt udda. Men infallsvinklarna har varit många och boken är ett typiskt resultat av två rutinerade journalister. Som nosat fram snart sagt varje svensk människa som kom i Beatles närhet under de här aktuella åren.
   Även två senare sporadiska Sverigebesök av Beatles-medlemmar finns omnämnda i boken. Pauls och Georges korta Skånevisit 1967 och Georges inhopp i Delaney & Bonnie 1969. Varför inte Pauls senare konsertbesök vid fyra tillfällen i det här landet, bland annat Örebro 1972, och en Ringo-konsert inte omnämns vet jag faktiskt inte.
   Däremot är bokens avslutning en alldeles lysande konsumentvägledning med en fulländad illustrerad diskografi och värderingsguide.
   Ryktet som nästan placerat Beatles i Örebro, då? Turnépaketet, med Beatles och amerikanen Joey Dee som toppnamn, som under fem magiska dagar i oktober 1963 reste runt Sverige innehöll en mängd svenska och utländska namn. Alltså olika artister på olika platser. Turnén, som gick under namnet Pop Festival, nådde faktiskt också Örebro, 25 oktober på Idrottshuset.
   Men just den kvällen saknades Beatles på scenen och Joey Dee fick ensam vara utländsk publikmagnet.

/ Håkan

Koncentrerad och nervdallrande urkraft

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 2003.

LISA MIKOVSKY
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 14 december 2003

Det finns förväntningar och så finns det Förväntningar. I veckan listade jag Lisa Miskovskys senaste skiva ”Fallingwater” som årets bästa svenska album så det var med förväntansfulla steg över underkylda trottoarer jag tog mig till ett fullspikat Strömpis (450 pers) på söndagskvällen.
   Vad jag förstod, tyckte och tänkte kunde väl egentligen ingenting i den här världen gå fel när en av dagens mest naturliga svenska sångerskor ställer sig på en akustisk scen med bara en gitarrist, Fredrik Rönnqvist, och en pianist, David Nyström, i kompet.
   Skivan hon just nu åtnjuter så mycket beröm för, ”Fallingwater”, är ju också en lågmäld triumf vars starka innehåll knappast kan förlora någonting på att gå ned i intensitet och elektricitet.
   För de små geniala detaljerna på skivan, finurligt utmejslade i samarbete med producenten Joakim Berg från Kent, blev bara en ännu mer koncentrerad och nervdallrande urkraft i detta lilla sammanhang. Med Lisas klockrena och sensuella röst i centrum. Som när jag blundade och såg både Emmylou Harris och systrarna McGarrigle framför mig.
   I det avskalade, extremt avklädda soundet passade naturligtvis låtarna från den guldkantade skivan allra bäst på scen men den okuvligt självsäkra Lisa var inte heller rädd att skruva ned tempo och sound på några av de äldre låtarna från hennes korta rockkarriär.
   Och det blev inte överraskande en ynnest att få höra ”Driving one of your cars”, för övrigt en i min mening alldeles utsökt rocklåt redan i original, tolkad på detta starkt personliga sätt.
Som, är jag övertygad om, inget större band, ingen större produktion och absolut ingen större spektakulär historia till konsert någonsin kan göra bättre.
   Däremot kan det nog lyfta sig ännu ett hack när hon vågar ta tag i varje utsökt låt på senaste skivan, exempelvis ”Joan of Arc” och ”Take me by the hand” som jag saknade i söndags, och bli riktigt magisk i varje sång.
   Men det var vid flera tillfällen nära redan nu för när hon i konsertens sista låtar, ”Sing to me” (gospel och handklapp), Supertramp-covern ”Give a little bit” och ”Mary bell” gjorde små men delikata utsvävningar och förlängningar så var det helt uppenbart att Lisa Miskovsky är en genuin stjärna både som scenartist och låtskrivare.
   När hon sedan avslutade efter andra inropningen med en ömsint och gripande version av Radioheads tio år gamla ”Creep” helt ensam på scenen så var det ren bonus på en konsertkväll som redan var så gott som fulländad.

You dance just like me
A brand new day
What if
One dark night
Driving one of your cars
Sweet dreams
Sing to me
Give a little bit (Supertramp)
Mary bell
Lady Stardust
Back to Stoneberry Road
Creep (Radiohead)

/ Håkan

Carola dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 2003.

Carola
Jubileumsshowen
(Sonet/Universal)

Hela det här året har Carola firat 20 år som artist. Efter samlingsskivor, konserter, turnéer och tv-framträdanden avslutas hennes jubileumsår med denna dvd-utgivning. En välkommen julklapp för alla Carola-fans men också för alla som vill njuta av en professionell svensk artist av tveklös internationell klass i drygt två och en halv timma.
   Konserten på Cirkus i Stockholm 12 maj i år är naturligtvis huvudnumret på dvd:n men här finns rikligt med extramaterial som intervjuer, repetitioner och bakom kulisserna-scener.
   Showen är så gott som identisk med den konsert som hon reste runt med i somras och nådde länet en vacker lördagskväll i augusti på Eyravallen i Örebro.
   Nästan tre månader efter Cirkus-konserten hade hon då lagt till en låt, ”Walk a mile in my shoes”, som alltså saknas på dvd:n. Å andra sidan var hennes version av låten i Örebro helt klart störd av hennes då slitna och spruckna röst.
   På dvd:n är det däremot klockrent rakt igenom både vad gäller röst, framträdande, arrangemang och upplevelse. Just arrangemangen, här förstärkta med en maffig stråksektion, blir ju så mycket mäktigare inomhus. Och tillsammans med välregisserade strålkastare och stora bildskärmar i en mörk konsertlokal blir det visuella intrycket större och mer fokuserat på artisten än i dagsljus.
   Fast ingen dvd-inspelning i världen kan ersätta eller ens förnimma live-känslan som en konsert kan förmedla när man är på plats och det spontana yrvädret Carola plötsligt kan rusa ut i publiken och passera en snopen publik på nära håll.
   Även på Cirkus klättrade hon våghalsigt på stolsraderna, rusade runt vilt i gångarna och trampade vid ett tillfälle rakt igenom mixerbordet. Helt orepeterat som jag kan se det. Det är ju hennes styrka som artist. När det spontant oplanerade händer och närvarokänslan skjuter i höjden.
   Sedan har hon ju en förstklassig repertoar att arbeta med. Kanske lite för tvära kast ibland mellan barnlåtar, musikaler, pop, gospel, schlager och religiösa visor men med sina röstresurser håller hon intresset vid liv under hela den långa konserten.

/ Håkan

Per Gessle dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 2003.

Per Gessle
En mazarin, älskling?
(Elevator/Capitol/EMI)

För nästan exakt ett år sedan gick några vuxna grabbar in i en liten studio ute på landsbygden i Skåne och spelade in några låtar. Enkelt, småskaligt, hälften på allvar, hälften på skoj och framförallt med mycket humor i bagaget.
   Att det ett halvår senare blev en smått fantastisk popplatta, ”Mazarin”, som följdes av en makalöst framgångsrik sommarturné och nu ett år senare fulländas med en dvd fanns inte ens i fantasin. Inte ens hos den annars så uträknande Per Gessle.
   På nya dvd:n dokumenteras hela händelseförloppet med primitiva videobilder i studion, tv-dokumentär, en rundvandring backstage med Per som guide och, givetvis, en hel konsert inspelad på Slottskogsvallen i Göteborg inför 22 000 människor.
   Från dag ett av skivinspelningarna till den nu aktuella dvd:n har lekfullhet varit ett ledord. I studion får vi se Per, Christoffer Lundqvist och Clarence Öfwerman leka, prova sig fram, experimentera och slutgiltigt bestämma sig kring låtar, arrangemang och sound.
   Alla galna idéer är inte användbara, Clarence och Christoffer på blockflöjt och tvärflöjt förkastades liksom Pers fiolförsök och en skrattframkallande ooh-aah-pålägg en sen natt med håret på ända. Några skivomslag, bland annat samlingsskiva med Stones och Fleetwood Macs ”Tusk”, blixtrar förbi i studioskymningen för att understryka var influenser inhämtats till skivans sound.
   Dvd-formatet kommer säkert att ersätta alla konventionella liveskivor ty underhållningsvärdet är ju så mycket mer intressant med både bild och ljud i högklassig kvalité.
   Och en konsertinspelning med bild håller sig till sanningen. Konserten med Gessle återges i sin fulla längd i rätt låtordning med mellansnack utan klipp. Så konsertkänslan blir helt trovärdig och upplevde man konserten i somras så blir det en vacker påminnelse om den fina sommaren när solen aldrig ville gå ned med Gessle som kungen av sommaren eller ”Kung av sand” som han själv vill uttrycka det.
   Eller som en av musikerna beskriver sin arbetsgivare: ”En snorunge, fast 44 år”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.