Blogginlägg från 2003-11-22

”Det som håller oss vid liv”

Postad: 2003-11-22 16:31
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 2003.

Peter LeMarc
Det som håller oss vid liv
(Columbia/Sony)


Det finns så många svenska artister jag tror så mycket gott om men som inte alltid når upp till den nivå jag är övertygad om att de är mäktiga. Efter Per Gessle (som nu äntligen nått sin personliga höjdpunkt) och Orup (som jag snart inte tar på allvar längre) har Peter LeMarc skuggat sitt egna personliga uttryck tillräckligt länge nu.
   Efter åtskilliga klassiska låtar, i eget och andras namn, och några mer än hyfsade album har han nu presterat ett all-time-high-album. Så läckert personligt, så själsligt utlämnande och så sprucket vackert att det närmast är en dröm att lyssna på de elva nya sångerna.
   Här finns ballader som gör att tiden stannar, de nervdallrande "Från ett fönsterlöst rum", "Detta blir min död" och "Helande händer". Här finns små, små men mycket viktiga detaljer, kastanjettrassel, doo-wop-körer, frustrande tramporglar och hammondsoul, som gör närvarokänslan fulländad.
   Plus Peters utomordentligt fint formulerade poesi som i de många lågmält suckande arrangemangen blir till stor lyrisk konst.
   Mycket känsla och personlighet, alltså, men också några oerhörda hits. Inte bara titellåten utan också "Skönt att finnas till" och "Så långt mina armar räcker".

/ Håkan

”Let it be. Naked”

Postad: 2003-11-22 16:31
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 2003.

The Beatles
Let it be. Naked
(Apple/EMI)


Nostalgivågen av nygamla Beatles-inspelningar svallar frekvent. Drygt 33 år efter originalet släpps bandets sista album igen. Nu utan alla Phil Spector-krusiduller men resultatet är långtifrån lika revolutionerande som tankarna inbillat oss under de senaste månaderna.
   För det första är omslaget ett av 2000-talets fulaste påhitt. För det andra är tillägget "Naked" i titeln omotiverat. Och för det tredje saknar skivan dokumentation och förklaring i text hur de en gång turbulenta inspelningarna ledde fram till skivan.
   Däremot är skivans musikaliska innehåll tillspetsat, misslyckade intron och glappande kommentarer är utraderade liksom några av originalets försumbara kortlåtar, och låtordningen har blivit mer naturlig.
   Spectors märkbara insats var faktiskt begränsad till några få spår, stråkarna på "The long and winding road" rankar jag nog som ett av pophistoriens vackraste ögonblick, så det är ingen helt ny skiva vi nu hör. Däremot ett renare, naturligare och sammantaget starkare album.
   Bonusskivans 22 minuter långa spår, där medlemmarna pratar i mun på varandra eller har svårigheter att snyggt starta en inspelning, är ingenting att ha och förhoppningsvis bifogas den utan någon som helst extra kostnad.

/ Håkan

Slaptones konsert

Postad: 2003-11-22 15:51
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 2003.

KONSERT
Slaptones
Sombrero, Örebro 22/11 2003


Slaptones debuterade i våras med ett trevligt rockabilly-stänkande album som dock totalt sett inte nådde upp i några högre höjder. Mest på grund av att materialet till 85 procent var covers och den tveklösa personligheten hos bandet, jag menar tre unga tjejer i fronten, hade svårt att ta sig förbi studioteknik och sedan ut ur högtalarna.
   Med huvudsakligen covers från 50- och 60-talet är det däremot så mycket lättare att stå på en scen och lyckas. När de formidabla rytmerna, de historiska riffen, den wacka-wacka-bumpande ståbasen och de fina rösterna skapar så mycket mer utstrålning än vad ett ordinärt coverband mäktar med.
   De här unga systrarna Bondeson, på gitarr, slidegitarrbanjo(!) och ståbas, lever musikaliskt genom sin far Janåke som satt trygg och stadig bakom trummorna. Och när repertoaren blev lite bluesigare, ”Spoonful”, ”Rollin’ and tumblin’” och ”Tobacco road”, sjöng han och spelade munspel också.
   Vårens debutplatta blev också ryggrad i bandets scenrepertoar som förutom den egna låten ”Love comes easy” uteslutande bestod av covers. Men de lyckades göra något eget av det dammiga, stundtals akterseglade materialet vars bäst-före-datum gick ut för åtskilliga decennier sedan.
   Med bedårande röster, snygg gitarrteknik och en naturlig scennärvaro blev det därför en behaglig upplevelse att ännu en gång få höra Elvis Presleys ”My baby left me”, Mose Allisons ”Parchman farm” och Johnny Kidds ”Please don’t touch”. Blues och gammal rock’n’roll i en logisk omfamning.
   Mest framträdande av familjen Bondesons medlemmar var Greta som sjöng mest och spelade både gitarr och sexsträngad gitarrbanjo med slide. Stundtals bodde det en liten Bonnie Raitt i hennes flinka fingrar över greppbrädan.
   Men även de andra systrarna tog sina sångnummer med skärpa och när lillasyster Sunniva sjöng sin egen ”Love comes easy” blev konserten som bäst. I en countryfierad och Chrissie Hynde-doftande poprocklåt.
   Som bara överträffades av slutlåten ”Are you tired of me, darling?”, när tjejernas underbara röster naket slingrade sig om varandra. Men så dags, när klockan närmat sig halv två, var publiken lite för trött för att älska de ljuvliga harmonierna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2003 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.