Blogginlägg från 2011-11-13

”De berömdas aveny”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 11/11 2011.

ELDKVARN
De berömdas aveny
(Capitol/EMI)

För oss gamla Eldkvarn-fantaster sedan drygt tre decennier tillbaka, med musiken som främsta ledstjärna, är det både besvärande och oerhört befriande med Pluras och bandets folkliga framgångar och breda succé i hus och hem över hela landet.
   Besvärande för att i positionen som allmänna idoler (då främst Plura) följer ofta en omedveten lättja och en minskande koncentration på det viktiga (musiken) som kan skada det homogena arvet i bandets musik. Och befriande för att den gränslösa succén som Eldkvarn just nu upplever är så oerhört rättvis och tacksamt logisk. Det finns med andra ord flera sätt att närma sig bandets nya studioskiva, den första på tre år, på ett kritiskt och subjektivt sätt.
   Jag kan inte uppleva Eldkvarns ”De berömdas aveny”, en klassisk albumtitel i min värld, som något annat än en skiva byggd på naturlighet. Som pendlar mellan stundtals intressanta självbiografiska texter och arrangemang på en ofta konstnärligt anspråkslös nivå. Från det ”Sgt Pepper”-influerade omslaget via Pluras poetiska/realistiska texter till sound och låtar känns det 40-årsjubilerande bandet 2011 lika hungrigt och inspirerat som alltid.
   Utan minsta påverkan av uppmärksamheten runt om håller Eldkvarn fanan högt och går genom stormen av hyllningar med raka ryggar som musikaliska föredömen. Skivan är fylld av en jordnära känsla av mänsklig närvaro medan det blåser både varmt och kallt runt hörnet. Jag upptäcker inga tillgjorda eller opersonliga krumbukter på den här skivan som nog måste betraktas som bandets musikaliskt minst spektakulära och därmed också den mest naturliga på många, många år.
   Vi ska i detta sammanhang, där även matprogram på tv, kokböcker, bloggar, drogskandaler, "Så mycket bättre", litografier och andra bokprojekt trängs med det sedvanliga musicerandet, inte glömma bort att dagens succé också beror på en mognad mixad med nyfikenhet, bottenlös inspiration och en närmast sensationell energikick på det musikaliska området. Och där är producenten Jari Haapalainen, som från 2005 och skivan ”Atlantis” styrt Eldkvarns utveckling, en nyckelperson vars gärning påverkat bandet på både scen och skiva under de senaste åren. Så även här fast ”De berömdas aveny” inte tillhör någon av bandets mer äventyrliga produktioner. Med rak, stabil och enkel poprock.
   Inledningen på skivan, med titellåten, är ett fyrverkeri i tempo och arrangemang med en ton som doftar Eldkvarn 1979 med attackerande blås och en huggande primitiv rytm i botten. Den där mycket okomplicerade känslan håller i sig under några låtar. De suggestiva rytmerna i ”Låt det rulla” blandas med en blueskänsla. ”En liten kyss av dig” är stor och typisk Eldkvarn-poprock och ”På andra sidan regnet” är en jordbävning i attackerande rytmer. Jag är så dags beredd på att utnämna ”De berömdas aveny” till Eldkvarns bästa skiva på länge.
   Sedan blir upprepningarna från förr lite för många, repriserna i tonfallet lite för ofta och de kända Eldkvarn-harmonierna lite för tydliga för att den fräscha starten ska kunna ge näring till ett helgjutet album.
   Det är då de självbiografiska och förklarande texterna hamnar i fokus medan Plura stjäl både ackordsföljder från sitt förflutna eller en titel av Smokey Robinson (”Tårar från en clown”). Broder Carlas två bidrag, ”Täby Galopp” och ”Stränderna”, går också på tomgång men det kanske är meningen för balansen på hela albumet med sina plottriga rytmer och annorlunda ordvändningar till texter.
   ”De berömdas aveny” lever inte riktigt upp till sina förväntningar i sin helhet men det är ändå imponerande av en rutinerad och ålderstigen grupp som Eldkvarn, med en massmediaperson som Plura i centrum, att producera så inspirerade låtar av så hög kvalité och presentera allt med energiska och nästan ungdomliga arrangemang i denna pressade situation.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.