Blogginlägg från 2011-11-01

”Oriole Express”

ORIOLE EXPRESS
Oriole Express
(VWW)

Om vi försöker komma överens om att rötterna till den engelska pubrockboomen på 70-talet började gro 1963-64 kan vi väl också enas om att medlemmarna i gruppen The Orioles var pionjärer på området. Och då pratar vi om Southend några mil öster om London.
   Jag vet inte om jag riktigt förstod att jag i mars gick på helig pubrockmark i Southend ty puben och konserthallen där Mickey Jupp då gjorde en sällsynt och tillfällig comeback, The Cricketers Pub, var också den autentiska platsen där gruppen The Orioles, med Jupp i spetsen hade sitt hem och spelade regelbundet.
   Starkt influerade av den amerikanska vågen av pianorock’n’roll, som hade sin hemvist i Louisianas närhet, tog Orioles den tacksamt svängiga musiksorten till de brittiska öarna och med den grunden började de utforma och skapa sin egen stil.
   Gruppen Oriole Express är en i högsta grad naturlig fortsättning på det som Jupp och grabbarna startade för närmare 50 år sedan. Medlemmarna i Oriole Express, som leds av pianisten och sångaren John Potter, har starka släktband, mer eller mindre bokstavligen, med det forna Orioles. Potter spelade på den tiden i ett parallellband i Southend, The Flowerpots (där även Will Birch och Wilko Johnson till och från var medlemmar), och hamnade sedan kort i Dr Feelgood innan han blev medlem i Wilkos nya band Solid Senders. Allt medan Orioles förvandlades till Legend och Jupp inledde sin solokarriär.
   I detta Oriole Express ingår ett antal Southend-profiler i en lätt flytande konstellation. Exempelvis byter Mo Witham (Legend) och Gypie Mayo (Feelgood) av varandra vid gitarren. Vic Collins (Kursaals) är den självklara medlemmen bakom steelgitarren och den stadiga kompsektionen leds av Legend-teamet Bill Legend, född Fifield, trummor, och John Bobin, bas.
   Mickey Jupps musikaliska ande svävar över den här skivan, där coverlåtarnas antal är i majoritet, med Potters piano och sång i centrum. Och när materialet i flera fall är hämtat från Huey ’Piano’ Smith och även Jupp (”Standing at the crossroads”) blir de amerikanska influenserna tydliga men också väldigt bra.
   Övriga coverlåtar, från kända namn som Chuck Berry, Carl Perkins och Hank Williams, ger kanske inte direkt anledning till hejarop eller sprida spänning och överraskning men det svänger grymt och Potters egen produktion är fräsch, förhållandevis tung och märkvärdigt up-to-date.
   Att plocka med båda sidorna på en Huey ’Piano’ Smith-singel från 1958, ”High blood pressure” och ”Don’t you just know it”, tyder på god känsla, Hank Williams ”Jambalaya” och ”You win again” får symbolisera countrytouchen i materialet och i Carl Perkins ”Matchbox” och Chuck Berrys ”Little queenie” finns de traditionella rock’n’roll-rötterna.
   Däremot har Potter handskats lite vårdslöst med faktauppgifterna på skivan. Följaktligen påstår han att Ted Daffans evergreen ”I’m a fool to care” är skriven av Joe Barry (som gav ut låten på singel 1961) och att Norman Blake har skrivit 40-talslåten ”You are my sunshine” (för att han sjunger låten på ”O Brother, Where Art Thou?”-soundtracket).
   Här kan ni köpa skivan.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.