Blogginlägg från 2020-10-12

Akustisk musikalisk helafton

Foto: Carina Österling

OLLE UNENGE
Stadsträdgården, Örebro 11 oktober 2020
Konsertlängd: 19:00-19:50 och 20:09-20:52 (50+43=93 min)
Min plats: Längst fram till vänster, ca 4 meter från scenen.

INTE ÖVERRASKANDE VAR DET EN REN YNNEST att ännu en gång få gå på konsert, numera en högst sporadisk händelse. Förra gången jag var på en regelrätt konsert med levande publik och levande musik inträffade faktiskt på samma ställe som i söndagskväll, Staffan Hellstrand på Stadsträdgården. Nu var det Olle Unenge som med sin lilla trio bjöd på en underhållande akustisk afton på ett fullpackat växthus med ett fång nya låtar i bagaget.
   Två akustiska gitarrer och en bas kan mycket väl räcka till för att skapa en musikalisk helafton. I sällskap med Olle Unenges sånger, både nya och nyarrangerade gamla, och två killar (basisten Janne Hedström och gitarristen Oskar Hansson) blev det pånyttfödd energi i arrangemangen med många delikata detaljer som gav Olles repertoar ännu en ny dimension.
   Hälften på allvar och hälften på skoj brukar jag inför en konsert nästan alltid kräva en omänsklig mängd nya låtar från artisten för att bli nöjd och tillfredsställd. Söndagskvällens konsert uppfyllde mina ”krav” på två sätt. Dels fick jag uppleva mer än en handfull nya låtar, jag räknade faktiskt till nio av 15, och i övrigt bjöd Olle tillsammans med sina kamrater på en mängd uppgraderade variationer på det äldre materialet som helhetsmässigt knöt ihop säcken på ett charmant sätt.
   Olle Unenge är en artist som vägrar stagnera eller upprepa sig. Han söker ständigt nya musikaliska vägar att utveckla sitt låtskrivande och framförande. Sina två tidigare album, ”Det kunde förvisso vara värre...” (2014) och ”Pensionerade hippies & tatuerade sexpack” (2018), arbetades fram på två helt olika sätt och i detta nu är han på väg att skapa ännu ett nytt spännande kapitel i sin långa historia. På bara tre musiker har arrangemangen blivit avskalade och renodlade men ändå inte tappat varken energiskt driv eller viktig variationsrikedom. Därtill bidrar medmusikerna till uppenbara nivåhöjningar i det gamla materialet och hittills okända grepp i de nya arrangemangen.
   Den klassiskt skolade gitarristen Oskar Hansson måste vara en dröm att ha i sitt band. Till synes helt avslappnad, med ena benet över det andra, gav han teknisk skicklighet ett ansikte gång på gång under konserten. Bara introt till ”Bach i regnet” var värt en egen applåd och även i övrigt dekorerade han snart sagt alla konsertens låtar med ett läckert gitarrspel.
   Janne Hedström var mer koncentrerad och sammanbiten i sin spelstil men där, hos basisten som spelade sitt instrument med ackuratess och inte bara kompade, fanns ryggraden och det genomtänkta drivet i alla arrangemangen. Janne har verkligen varit delaktig i det kreativa arbetet att ge de gamla låtarna en ny musikalisk skrud.
   Och högst ansvarig för de förvånansvärt intressanta nyversionerna av det gamla materialet och givetvis de helt nya låtarna var Olle som med sina kluriga funderingar till mellansnack band ihop konserten på sitt sedvanligt välkomnande sätt.
   I sin beskrivning av de nya låtarna sa Olle inledningsvis att de nu hade fått vingar. Låtar som definitivt lockade till upprepade lyssningar och kanske är de beredda att flyga och kanske har vi de nya låtarna på skiva inom en inte för avlägsen framtid.
   Olle följde sin setlista (se höger) ganska väl, tog visserligen paus en låt för tidigt och kapade några på slutet. Men det börjar bli svårt för honom att välja låtar ur en alltmer imponerande låtskatt som snart är tre album lång. Inte minst med tanke på att det nya låtmaterialet är så positivt starkt.

Det regnar på Mallorca
Hyllning till den stora damens lilla café
Bach i regnet
Mellan näktergalar
3-stjärnig Metaxa
I en trivsam liten bar
Längs minnenas boulevard
Vykort från Stockholm

Paus

Åter i Marais
Öhr, Småland (Till Ola)
I dårarnas gränd i Florens
Vid denna blåa dörr
Fest i byn
Långsamt väder

Extralåt
Vykort från den ödsliga heden

FOTNOT: Jag blev lite tagen på sängen av Olle som efter ”I en trivsam liten bar” slängde ur sig kommentaren ”utländsk låt skriven av Hoyt, vet du vem det är Håkan?” i ansiktet på mig. Namnet Hoyt lät för en sekund så ovanligt konstigt i mina öron att jag bara skakade på huvudet. Minnet kom dock tillbaka efter ett tag och hjärnan vaknade till när sanningen gick upp för mig: ”Lightning bar blues”, vars svenska variant Olle för övrigt har framfört sedan 2012(!), är ju skriven av Hoyt Axton som själv spelade in den 1971.



/ Håkan

LIVEALBUM #30: Dr Feelgood

DR. FEELGOOD: As it happens (United Artists, 1979)

NÄR DET HANDLAR OM LIVEKONSERTER har väl Dr. Feelgood i allmänhet och sångaren Lee Brilleaux i synnerhet ett speciellt förhållande till just den konstformen. På 70-talet gav det extremt produktiva engelska pubrockbandet ut åtta album mellan 1975 och 1979 varav två var liveinspelade. Jag tror, utan att vara riktigt övertygad, att ”Stupidity” allmänt anses något bättre och finare, som dessutom toppade listorna, än ”As it happens”. Kanske är det profilen Wilko Johnsons närvaro som rankar den skivan högre. Efter att ha lyssnat intensivt parallellt åtskilliga gånger har jag ändå fastnat för den senare skivan där Wilkos ersättare Gypie Mayo spelar gitarr.
   Det exceptionella livebandet, som turnerade nästan oavbrutet, fick ju främst på 70-talet ut all sin energi i sin musik och då framförallt på konsertscenen. Därför var det kanske inte så överraskande att bandet, med Lee Brilleaux som färgstark frontfigur i spetsen, släppte en liveskiva både 1976 och 1979 med helt olika låtar.
   Fastän liveskivorna innehöll många covers så var Dr Feelgoods studioskivor fram till 1979 fyllda med originallåtar. Först var det Wilko som huvudsakligen skrev låtarna men när han lämnade bandet i april 1977 kom John Gypie Mayo och axlade hans mantel som gitarrist men också som låtskrivare. Han är delaktig i samtliga fem originallåtar på ”As it happens”-albumet, bland annat bandets största singelhit ”Milk and alcohol” som han skrev tillsammans med Nick Lowe. En uppenbar publikfavorit på Crocs i Raleigh 28 februari 1978 där inspelningarna till ”As it happens” delvis är hämtade från. Den ökända klubben hade två krokodiler som husdjur...
   Mitt avgörande val av liveskiva med Dr Feelgood beror inte så mycket på vem som spelar gitarr utan jag tycker soundet och ljudet gör ”As it happens” till ett tekniskt bättre album. Wilko med sin galet stirrande blick och personliga spelstil var säkert en större visuell upplevelse men Gypie fyllde upp hans ”kostym” mycket bra med både energi och musikalitet.
   Förutom den oerhörda attacken i livearrangemangen på ”As it happens” är det ett nöje att söka rötterna i bandets influenser. Av naturliga skäl är de hämtade från blues (”The blues had a baby and they named it rock 'n' roll”), r&b (”My Buddy Buddy Friends”) och rock'n'roll (”Matchbox” och ”Great balls of fire”) men också till stora delar från soulmusik (”Things get better” och ”Ninety-Nine And A Half (Won't Do)”).
   Från Muddy Waters, Otis Clay och Charlie Musselwhite via Jerry Byrne och Carl Perkins till Eddie Floyd och Wilson Pickett. Och Strangeloves nästan poppiga låt ”Night time” smälter in perfekt i den här fysiska livemenyn. Hela tiden ger Feelgoods ett personligt uttryck i arrangemangen och Lee Brilleaux är en fantastisk sångare som också spelar munspel med stor iver.
   Men det är naturligtvis de mer nutidskonstruerade låtarna på ”As it happens” som drar till sig mitt riktigt stora intresse. Med redan nämnda Nick Lowe-pärlan ”Milk and alcohol” som absolut höjdpunkt. Men även ”As long as the price is right” och ”Down at the doctors” (där de lyckas stava Mickey Jupps förnamn fel för andra gången...) tillhör topparna. Alla tre låtarna släpptes som a-sidor på Dr Feelgood-singlar under 1978 och 1979.
   I en begränsad upplaga släpptes ep:n ”Dr Feelgood Encore E.P.” tillsammans med albumet (se innehållet nedan).

HEMEL HEMPSTEAD SIDE

1. Take A Tip (Lee Brilleaux/John Mayo) 2:50
2. Every Kind Of Vice (Lee Brilleaux/John Mayo) 3:20
3. Down At The Doctors (Micky Jupp) 2:53
4. Baby Jane (Lee Simmons/Bernard Reed/John Bishop/Jerry Wilson/Harold ”Hal” Nesbitt) 2:50
5. Sugar Shaker (Lee Brilleaux/John B Sparks/John Mayo) 3:69
6. Things Get Better (Eddie Floyd/Steve Cropper) 2:10
7. She's A Windup (Lee Brilleaux/John Mayo/John B Sparks/Big Figure) 2:01

CROCS SIDE

1. Ninety-Nine And A Half (Won't Do) (Steve Cropper/Wilson Pickett/Eddie Floyd) 3:06
2. My Buddy Buddy Friends (Aaron Corthon) 3:16
3. Milk And Alcohol (Nick Lowe/John Mayo) 2:53
4. Matchbox (Trad arr Dr Feelgood) 2:51
5. As Long As The Price Is Right (Larry Wallis) 3:56
6. Night Time (Richard Gottehrer/Bob Feldham/Jerry Goldstein) 4:20

Encore E.P.

CROCS SIDE
1. Riot in cell block no 9 (Jerry Leiber/Mike Stoller)
2. The blues had a baby and they named it rock 'n' roll (McKinley Morganfield/Brownie McGhee)

HEMEL HEMPSTEAD SIDE
1. Lights out (Seth David/Mac Rebennack)
2. Great balls of fire (Jack Hammer/Otis Blackwell)

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.