Blogginlägg från 2018-10-12

I min skivhylla: Dan Fogelberg

DAN FOGELBERG: Captured angel (Full Moon/Epic PE 33499)

Release: September 1975
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Fogelbergs "Souvenirs" (1974) och "Nether lands" (1977).

JAG HAR VID ETT TILLFÄLLE PÅ HÅKANS POP förkunnat mitt gillande av amerikansk countryrock på 70-talet. Countryrock kanske började med Eagles men det utvecklades till en massrörelse med många olika band, olika sound men inte så många soloartister. Det fanns väl några stycken men i den skaran var det ett namn som lyste mycket starkt, Dan Fogelberg. Jag har berättat tidigare varför jag hade Fogelberg som favorit under många år, dock utan att hans skivor hamnade på min 70-tals-lista fast den omfattade hela 70 album.
   Debutskivan "Home free" missade jag när den kom 1972 men den Joe Walsh-producerade andraskivan "Souvenirs" (1974) blev snabbt populär pÃ¥ min grammofontallrik. När "Captured angel" släpptes hösten 1975 var jag helt förberedd och föll ännu en gÃ¥ng för hans sÃ¥ng och musik.
   Jag minns skivan än idag, visserligen inte i detalj, men med en blandning av yrkesskicklighet (han spelar nästan alla instrument själv), starka lÃ¥tar och oerhörda sÃ¥ngstämmor har "Captured angel" haft en särskild plats i min skivsamling under alla Ã¥r. Med nästan makalösa förväntningar, och skräckblandad förtjusning, lägger jag vinylskivan pÃ¥ grammofonen och det lÃ¥ter fortfarande sÃ¥ tidlöst, stundtals sÃ¥ vackert, sÃ¥ effektivt rockigt ibland men ocksÃ¥ med arrangemang som jag mest av allt vill minnas som bästa countryrock. ApropÃ¥ tidlös tyckte jag för tvÃ¥ Ã¥r sedan, när jag dissekerade "Souvenirs", att jag just saknade det tidlösa och tyckte att den skivan inte riktigt motsvarade förväntningarna.
   Det fanns stunder pÃ¥ "Souvenirs" där Fogelberg spelade en stor mängd olika instrument pÃ¥ lÃ¥tarna. Men huvudsakligen var det ändÃ¥ ett samarbete mellan mÃ¥nga olika musiker, 3/4-dels Eagles i kören och producenten Walsh som huvudansvarig. "Captured angel" är i än högre grad ett extremt soloprojekt där egentligen bara trummisen Russ Kunkel medverkar utifrÃ¥n.
   Med numera kännedom om att skivan spelades in som ett demoprojekt av Dan Fogelberg ensam i sin studio Golden Voice uppe i South Pekin i Illinois, inte lÃ¥ngt frÃ¥n födelsestaden Peoria, framstÃ¥r ju "Captured angel" som ett ännu större mästerverk.
   Det finns skivlyssnare, nÃ¥gon kommenterade min ursprungliga artikel om Dan Fogelberg, som tycker att skivan är olyssningsbar med dÃ¥ligt ljud och usel produktion men jag kan inte hÃ¥lla med. Snarare tvärtom. Och dÃ¥ har jag lyssnat pÃ¥ en nästan pÃ¥ dagen 43 Ã¥r gammal och mycket spelad vinylskiva...

STRÅKAR LÅG NÄRA DAN FOGELBERGS HJÄRTA här och finns mer eller mindre med på samtliga skivor jag äger med Fogelberg fram till "Exiles" 1981. Och väldigt ofta, som exempelvis på "Captured angel", är det rutinerade Glen Spreen som har arrangerat. Sedan mitten på 60-talet arrangerade han musik åt många popartister i allmänhet och Elvis Presley i synnerhet, där han bland annat är ansvarig för de spektakulära arrangemangen på "In the ghetto" och "Suspicious minds".
   PÃ¥ just "Captured angel" märks det att strÃ¥karrangemang fÃ¥tt en större och viktigare plats. Inledande "Aspen" är snarast ett symfoniskt och instrumentalt intro, 1:26 lÃ¥ngt, till hela skivan med feta och mustiga strÃ¥kar som till Dans piano mÃ¥lar upp bilder som i ett konventionellt filmsoundtrack
   Just den detaljen skulle Dan Fogelberg dra till sin spets pÃ¥ det pÃ¥ det nästkommande albumet ("Nether lands") där den etablerade filmmusikkompositören Dominic Frontiere hade fÃ¥tt stort utrymme med sina stora arrangemang. Där nÃ¥gonstans tappade jag det stora intresset för countryrockaren Fogelbergs musik.
   Men pÃ¥ "Captured angel" förstärker Glen Spreens läckra ingredienser pÃ¥ ytterligare nÃ¥gra lÃ¥tar. Dessutom har Dan snygga ambitioner att bygga ihop tvÃ¥ lÃ¥tar vid tvÃ¥ olika tillfällen. "Aspen" följs nämligen direkt av "These days" som sätter profil pÃ¥ hela övriga albumet. Likadant är det, när skivan är inne i sitt allra starkaste countryrocktema, efter "Man in the mirror" när "Below the surface" utan avbrott sparkar igÃ¥ng och blir en av skivans absoluta toppar.
   Men skivan har inte oväntat flera höjdpunkter. Som den steelguitar-kryddade titellÃ¥ten och "Next time" där Fogelberg för enda gÃ¥ngen pÃ¥ hela skivan fÃ¥r hjälp med sina annars sÃ¥ klockrena Eagles- eller CSNY-klingande körer. Det är den mycket geniale John David Souther som tillsammans med Fogelberg har lagt pÃ¥ sin smakfulla röst och i sammanhanget kallar sig duon för The Hot Damn Brothers. Al Perkins (Manassas), en av fÃ¥ gästmusiker pÃ¥ albumet, dekorerar fint med sin steelguitar pÃ¥ "Next time".
   En annan sporadisk gäst är David Lindley som dekorerar lika fint med sin fiol pÃ¥ "Crow" där Dan spelar akustisk slide mycket vackert. Ännu en musikalisk höjdpunkt pÃ¥ albumet men allra bäst är avslutningslÃ¥ten "The last nail" som lätt Neil Young-inspirerad har en sÃ¥ läcker akustisk gitarr, en lite aggressivare elektrisk gitarr och i samma andetag ännu ett underbart vackert och effektivt Glen Spreen-arrangemang.
   I en tid när Eagles sedan över ett Ã¥r tillbaka i stort sett lämnat countryrock-genren var Dan Fogelberg 1975 det stora vita hoppet.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.