Blogginlägg från 2018-10-08

John Wicks (1953-2018)

NÄR SOUTHEND-MUSIKERN7SÅNGAREN JOHN WICKS gick med i Kursaal Flyers i oktober 1977 skulle det visa sig att bandet bara hade några månader kvar som grupp. Från sommaren samma år hade det varit turbulens i och kring gruppen. I juli lämnade managern Paul Conroy gruppen åt sitt öde och blev general manager på Stiff Records, steelgitarristen Vic Collins lämnade bandet strax efter och ersattes av kompgitarristen Wicks. När sångaren Paul Shuttleworth ville satsa på en solokarriär splittrades gruppen till slut. Men i samma stund föddes en helt annan idé med John Wicks och Kursaals-trummisen Will Birch som initiativtagare. Och samtidigt såg en ny fantastisk låtskrivarduo dagens ljus: Birch/Wicks.
   I parets nya planer fanns en ny grupp som musikaliskt skulle vara en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet). Efter nÃ¥gra auditions var gruppen/kvartetten färdigkomponerad och fick powerpophistoriens mest naturliga bandnamn, The Records. Wicks och Birch skulle sedan komma att skriva uppskattningsvis 98 procent av gruppens lÃ¥tmaterial.
   I en diskografibaserad artikel som jag skrev om Will Birchs hela historia finns Wicks med som en viktig del i parets outsinliga gÃ¥va att skriva lÃ¥tar. En av parets första lÃ¥tar efter Kursaals-tiden, "Pin a medal on Mary" spelades in och gavs ut av Rachel Sweet innan The Records debuterade pÃ¥ skiva. Även Searchers skulle senare ge ut en Birch/Wicks-lÃ¥t, "Hearts in her eyes", innan The Records gjorde det.
   The Records bytte genom Ã¥ren 1978 till 1982 gitarrist nÃ¥gra gÃ¥nger, Brian Alterman, Huw Gower, Jude Cole och Dave Whelan, men Wicks och Birch blev varandra trogna ända till slutet pÃ¥ The Records-historien 1982. Som innehöll mÃ¥nga utsökta höjdpunkter. FrÃ¥n singeln "Starry eyes", maxisingeln "Rock'n'roll love letters" och albumen "Shades in bed", "Music on both sides" och "Crashes".
   Efter The Records hade John Wicks en lÃ¥gprofilerad karriär. 1994 flyttade han till Los Angeles där han uppträdde regelbundet tillsammans med nÃ¥gra nya upplagor av The Records.
   John Wicks avled igÃ¥r söndag 7 oktober 2018 efter flera Ã¥rs kamp med bukspottskörtelcancer.

/ HÃ¥kan

50-tal: #30. "Hound dog" (1953)

WILLIE MAE "BIG MAMA" THORNTON
Hound dog
(Peacock)

NÄR JAG I AUGUSTI INTRODUCERADE DEN HÄR SERIEN med mina 50-talsfavoriter klagade jag lite på mig själv att det var så få kvinnliga artister representerade på min lista. För några veckor sedan, när jag skrev om Muddy Waters, bekymrade jag mig för min okunskap om bluesens betydelse. Idag kommer båda de kommentarerna på skam när jag i huvudrollen presenterar en kvinnlig bluessångerska: Willie Mae "Big Mama" Thornton.
   LÃ¥t vara att Big Mama Thornton, som hon är mest känd som, har en ganska begränsad egen karriär men har ändÃ¥ har en nyckelroll i rock'n'roll-musikens historia. Som gÃ¥r att berätta med en rad olika anekdoter av vilka mÃ¥nga har reciterats av Lennart Persson, som jag Ã¥terkommer till lite senare i texten, i nÃ¥gra av sina oförglömliga texter.
   "Hound dog" är bokstavligen den centrala och mest betydelsefulla lÃ¥ten i Thorntons karriär. Med stor säkerhet mer känd och berömd med Elvis Presley men det var Willie Mae som spelade in lÃ¥ten först. Hon fick en stor hit med singeln redan i mars 1953 när den släpptes, drygt tre Ã¥r innan Elvis Presley släppte lÃ¥ten pÃ¥ singel.
   Inspelningen med Willie Mae är historisk, lÃ¥ten är legendarisk och historien kring bÃ¥de lÃ¥t, artist och inspelning är en av musikhistoriens mest intressanta. En lÃ¥t som dessutom har förföljts av felstavade lÃ¥tskrivarnamn.
   Johnny Otis är ett viktigt namn i sammanhanget. Sedan han bildade egna band 1945 var han känd att upptäcka nya artister som Wynonie Harris, Etta James, The Robins och Esther Phillips. Och 1952 var det dags att upptäcka Willie Mae Thornton, en svart sÃ¥ngerska i hans band. Hon hade under 1951 och 1952 släppt tvÃ¥ 78:or, "No Jody for me" och "Mischievous boogie", men Otis förstod att det var nÃ¥got stort pÃ¥ gÃ¥ng med henne.
   Han kontaktade de nyetablerade lÃ¥tskrivarna Jerry Leiber och Mike Stoller som han ville skulle komma och lyssna pÃ¥ Willie Mae och sedan skriva en lÃ¥t. I Otis studio i hans garage fattade paret omedelbart tycke för den hundrafemtio kilo tunga sÃ¥ngerskan med den grovhuggna rösten. De gick genast hem och skrev "Hound dog" och den spelades in med ett nedtrimmat Johnny Otis-band, med bland annat Otis pÃ¥ trummor och Pete Lewis pÃ¥ gitarr, medan sÃ¥ngerskan morrade och ylade fram texten.
   Lennart Persson har i nÃ¥gra fantasieggande texter beskrivit Thornton: Hennes favoritdrink var balsameringsvätska(!) som hon köpte i dunkar frÃ¥n en begravningsbyrÃ¥ och sedan blandade ut med druvjuice. Den lesbiska Thornton häcklades vid ett tillfälle av den öppet homosexuelle Little Richard och det slutade med jakt genom managerkontoret med en skarpslipad slaktarkniv.
   Thorntons inspelning lÃ¥g etta pÃ¥ USA:s rhythm & blues-lista i Ã¥tskilliga veckor men "Hound dog" skulle bli en mÃ¥ngdubbelt större succé i munnen pÃ¥ Elvis Presley lÃ¥ngt senare. Men först via en annan cover av lÃ¥ten med Freddie Bell & the Bell Boys 1955. Visserligen ingen hit men den lite rumsrena och inte fullt sÃ¥ rÃ¥a versionen intresserade Elvis Presley som tog upp lÃ¥ten i sin repertoar och gav ut sin version av lÃ¥ten i juli 1956 pÃ¥ en singel tillsammans med "Don't be cruel".
   PÃ¥ Willie Mae "Big Mama" Thorntons original var det Jerry Leiber och Mike Stoller som var lÃ¥tskrivare tillsammans med Johnny Otis (dock var Stoller felstavat som "Stroller"). LÃ¥ten omgavs därefter med mÃ¥nga rättstvister där exempelvis managern Don Robey vid ett tillfälle stod som lÃ¥tskrivare. PÃ¥ ovannämnda Freddie Bell-version var det Jerry Leiber som var felstavat bland lÃ¥tskrivarna ("Leibler") men alla tvister om rättigheter var utraderade när Elvis tog sig an lÃ¥ten. Den klassiska lÃ¥tskrivarduon Leiber-Stoller, som ursprungligen ocksÃ¥ hade producerat Thornon-originalet, var slutligen ensamma upphovsmän till "Hound dog".
   57 Ã¥r gammal avled Willie Mae Thornton 25 juli 1984 av hjärt- och leverproblem.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.