Blogginlägg från 2016-10-28
"Malmostoso"
RICHARD LINDGREN
Malmostoso
(Rootsy)
Den just nu osedvanligt produktive skånske artisten, låtskrivaren och sångaren Richard Lindgren har funnit sin favoritplats här i världen: Pavia i Italien som han sedan flera år tillbaka ständigt återvänt till för att koppla av och träffa vänner men också spela och skriva låtar. På sitt förra album, "Sundown on a lemon tree", flörtade han friskt med sitt älskade Italien. Dels innehöll några av hans låttexter referenser till det landet och på den urgamla coverlåten "Return to me", som har italienskt ursprung ("Ritorna a me"), bjöd Richard på några fraser på ren italienska.
Den här gången går "italienske" Richard all in och har spelat in hela sitt nya album i Downtown Studios i Pavia några mil söder om Milano med nästan uteslutande italienska musiker och sångare. På kuppen får vi ett nytt, rockigare och delvis mer elektriskt sound som uppdaterat Richards låtar på ett märkbart sätt.
Elektriska gitarrer och ibland tunga trummor trängs med fioler, dragspel och ståbas. Resultatet har blivit en lysande blandning låtar och en sensationellt omväxlande produktion med både dubbla elgitarrer, av nästan Stones-klass, och akustiska ballader med lite mer kött på.
Arrangemangen är lite yvigare och äventyrligare och det har frigjort mycket energi och skapat utrymme för musikaliska utsvävningar som aldrig förr. Men i övrigt är det samma höga klass på Richards låtrepertoar, något han har skämt bort oss lyssnare med under närmare tio år.
Med lite fantasi kan arrangemangen på skivan jämföras med det Bob Dylan, för övrigt en av Lindgrens största idoler, ställde på scen under 1975 och 1976 och kallade för Rolling Thunder Revue. Dylan hade färgstarka Scarlet Rivera, fiol, och Mick Ronson, elgitarr. Richard samarbetar huvudsakligen med den italienska americanarockgruppen Mandolin Brothers, som han delvis turnerade med i Sverige förra våren, med tuffa gitarrer och den typiska orgel/piano-touchen. Några fioltjejer och en kille på dobro, utanför det bandet, gör soundet än mer levande, känsligt och så spontant att man hör med egna öron hur kreativt samarbetet i studion har varit.
Även textmässigt är Richard influerad av Dylan, vars texter under de senaste veckorna har fått stor uppmärksamhet, och formulerar sina låtar med en häpnadsväckande ordkunskap.
Elva brokiga låtar i elva olika arrangemang blir en spretig kompott men också ett förbaskat underhållande album där upprepningen av "Dunce's cap" är en underbar start på skivan. En akustisk variant av låten inledde även Richards akustiska "Hobo's selection" från i somras. Ännu ett mästerverk till låt från Richards penna som han under de senaste åren lyckats skriva minst en gång på varje album. "Dunce's cap" står där stark och mästerlig bredvid tidigare guldkorn som "Driftwood" (från albumet med samma namn) och "A long time ago" (från "Sundown on a lemon tree").
Dessutom finns det på albumet ytterligare en låt av klassisk och evergreen-doftande kvalité, "Merrion Row". Tidlös balladpop som jag ännu en gång när det gäller Richards låtar omöjligt kan undgå att jämföra med Jimmy Webbs unika låtskrivarkonst.
Ordet blues figurerar i flera låttitlar på skivan utan att Richard faller för frestelsen att bli musikaliskt traditionell eller förutsägbar. Det är egentligen bara "Ragazzon blues" som blir något liknande. Låten är en hyllning till sångaren Jimmy Ragazzon i Mandolin Brothers som tutar sanslöst munspel på låten att man först tror att Richard har dragit med sig Jalle Lorensson till Italien.
Naturligtvis blandar Richard upp konfekten med sina sedvanliga akustiska ballader som är något mer utförligt arrangerade här. "Bluesy Moss", "St Vincent's blues" och "Sailor blue" är delikata pauser mellan de mer elektriska låtarna där "Evil love" och "Trouble in the garden" går utanför ramarna mer än någonsin.
Albumtiteln "Malmostoso" har ingenting att göra med att Richard kommer från Malmö. Ordet är ett italiensk slanguttryck som ungefär betyder "dysterkvist", ett ord som passar ännu sämre ihop med personen Richard Lindgren. Han må vara lite anspråkslöst sentimental i sina finurligt och poetiskt utformade textrader här och var på skivan men tungsint och mörk blir han aldrig.
"Malmostoso" är givetvis en kärleksförklaring till Italien och det blir inte tydligare än i avslutningslåten "Addio a Pavia" där Richard tackar och tar adjö, tillfälligt, från människorna (några namngivna), restaurangerna, platserna och känslorna i en valsinspirerad melodi och ett mycket vackert arrangemang där munspelet tar upp kampen med dragspel och fiol och formar en emotionell final på albumet.
/ HÃ¥kan
I min skivhylla: Danny & Dusty
DANNY & DUSTY: The lost weekend (Zippo ZONG 007)
Release: 1985
Placering i skivhyllan: Mellan Danielsson & Pekkaninis "Louise-Marie" (1983) och den skotska gruppen Danny Wilsons "Bebop moptop" (1989).
DAN STUARTS NÄSTAN BORTGLÖMDA NAMN fick en påminnelse under senaste Live at Heart i Örebro. Det var Austin-sångaren och låtskrivaren Jon Dee Graham som i ett mellansnack hyllade Green On Red-sångaren. Stuart är alltså "Danny" i den här duon som i praktiken är en väsentligt mycket större grupp. "Dusty" är för övrigt Dream Syndicate-ledaren Steve Wynn. Grahams omnämnande gjorde att jag ganska omedelbart tänkte på Green On Reds smått klassiska konsert på Rockmagasinet 1985. Men jag bläddrade också fram Danny & Dusty-skivan i skivhyllan ty dess spontana sound, ganska orepeterade repertoar och impulsiva inspelning har haft en plats i mitt hjärta i över 30 år.
På den tiden, mellan ungefär 1983 och 1987, fanns det en amerikansk våg av sympatiska rockband som sorterades under musikgenren Paisley Underground utan att egentligen ha några gemensamma musikaliska band. Alltså ungefär lika suddigt förklarande som americana-genren är idag. Till den här företrädesvis västkustbaserade genren hörde alltså Green On Red, Dream Syndicate, Long Ryders, Rain Parade, Naked Prey och några till som jag just nu säkert glömt namnen på.
Danny & Dusty-projektet leddes alltså av Stuart och Wynn tillsammans med valda delar från de tre först ovannämnda grupperna. En stor grupp, sju man, som inte alls agerade utifrån någon supergruppbenämning. Utan bara ville spela, sjunga och skriva vad de för stunden kom på. Spontant i dess ädlaste form men också musikaliskt givande med ett underhållningsvärde som matchar mycket av det bästa som 80-talsmusiken hade att erbjuda. Efter två månader av min serie "I min skivhylla" kan jag erkänna att jag idag har hittat en skiva som reservationslöst borde ha funnits med på listan med mina 80-talsfavoriter, skivkategorin som sparkade gång Håkans Pop för drygt nio år sedan.
Musikerna bakom eller snarare bredvid Danny & Dusty är inga i sammanhanget bifigurer för pianisten Chris Cacavas (Green On Red), trummisen Dennis Duck (Dream Syndicate) och de tre Long Ryders-medlemmarna Sid Griffin, sång/gitarr/dobro, Stephen McCarthy, gitarr/lap steel/sång, och Tom Stevens, bas, tillför och bidrar till skivans ypperliga sound på bästa sätt. Resten av de tre gruppernas medlemmar finns omnämnda i skivans Special thanks-lista.
Som albumtiteln ger sken av var det under en weekend i februari 1985 som gruppen av musiker och sångare samlades, festade och spelade in allt i Control Center Studios i Los Angeles. En 36 timmar lång session som officiellt beskrivs som en enda öl- och whiskydränkt fest (omslaget är fotograferat vid bardisken på Bob's Frolic Room i Hollywood...) med programförklaringen "friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation". Men resultatet är i praktiken oväntat "nyktert" och nästan kontrollerat men på ett glatt och avslappnat sätt med ett gott humör som bästa ingrediens.
Helt prestigelöst skrev (eller improviserade) Stuart/Wynn skivans sju originallåtar med en cover på Bob Dylans "Knockin' on heaven's door" som final och avslutningslåt.
MUSIKALISKT TILLHÖRDE NOG GREEN ON RED huvudsakligen countryrockgenren och inledningslåten "The word is out" är en typ av countryrockabilly. Medan låtar som "Song for the dreamers" (skivans bästa låt där sångarna rimmar Bobby Chacon med Al Capone) och "The king of the losers" balanserar mellan respektlös country och avslappnad rock.
Men här finns också rent rockigare tongångar a la Dream Syndicate där Steve Wynns gitarr stundtals ("Miracle mile" och "Down to the bone") har klara influenser av Television i allmänhet och Richard Lloyd i synnerhet. Och "Send me a postcard" har absolut inget gemensamt med Shocking Blue-låten från 1968 fast den i det här starka startfältet är den minst framträdande låten.
Tillbaka till skivans topplåtar fastnar jag för röjlåten "Baby, we all gotta go down" där det skrålas hej vilt och jag hör ett visst Stones-relaterat sound i arrangemanget. Lössläppt och allsångslockande, som om Stones hade nöjt sig med öl under inspelningarna till "Exile on Main St".
Jag har någonstans på Håkans Pop skrivit att Danny & Dustys version av "Knockin' on heaven's door" är försumbar här men när jag nu lyssnar närmare tycker jag den är helt okej fast låten är en svårt sönderspelad cover.
Paul B Cutler har nog haft ett lätt jobb när han har producerat det här självspelande pianot. Cutler hade punkbakgrund som musiker innan han jobbade med både Green On Red och Dream Syndicate. Året efter den här skivan blev han för övrigt gitarrist i det sistnämnda bandet.
Lite oväntat släpptes den här ganska lågprofilerade skivan på det stora skivbolaget A&M i USA men jag äger den engelska pressningen på det lilla indiebolaget Zippo Records. Ett bolag som startades som skivaffär, i London SW4, av Peter Flanagan för att sälja amerikansk musik som annars inte fanns tillgängligt i Storbritannien. Blev sedan en skivetikett och gav ut samma sorts musik i England där alla ovannämnda namn förekom plus Thin White Rope, True West, Giant Sand och Russ Tolman.
Antingen kan jag inte alfabetet eller annars är vinylskivhyllan i oordning. Jag vet inte vad som är allvarligast. Hursomhelst hade förra veckans Mick Taylor -skiva hamnat lite, lite snett i hyllan: Framför James Taylor-skivorna och inte efter. Det är nu ändrat för att inte uppröra alla trogna läsare av min kategori "I min skivhylla".
/ HÃ¥kan
| << | Oktober 2016 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
| 31 | ||||||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: