Blogginlägg från 2019-01-25

I min skivhylla: Leon Russell (1970)

LEON RUSSELL: Leon Russell (A&M AMLS 982)
Release: 1 februari 1970

FÅ ARTISTER/MUSIKER ÄR SÅ RUTINERADE SOM Leon Russell var när han gjorde albumdebut i eget namn. Skivan är idag mitt val ur skivhyllan som enbart omfattar Beatles-relaterade skivor. Leon hade en lång karriär, redan innan 1970, och jag gjorde ett sammandrag när han för drygt två år sedan gick bort men det är kanske ändå på sin plats med en kort resumé.
   Föddes som Claude Russell Bridges 1942, lärde sig spela piano som 4-Ã¥ring och spelade pÃ¥ nattklubbar i Tulsa redan vid 14 Ã¥rs Ã¥lder. Flyttade till Los Angeles när han var 17, blev en flitigt anlitad studiomusiker som medlem The Wrecking Crew, sedan i husbandet pÃ¥ tv-showen Shindig där han träffade Delaney Bramlett men blev nog mest känd när han arrangerade, producerade och skrev mÃ¥nga hits till Gary Lewis & the Playboys.
   Skivdebuterade 1962 som ena halvan av David & Lee (David Gates/Leon Russell), solodebuterade 1963 som C J Russell innan nÃ¥gra anonyma sporadiska singlar under eget namn släpptes i mitten pÃ¥ 60-talet.
   Innan Leon Russells publika storhetstid drog igÃ¥ng i slutet pÃ¥ 60-talet hade han tillsammans med Marc Benno duon Asylum Choir som producerade tvÃ¥ album, dock utan större uppmärksamhet.
   FrÃ¥n 1968 turnerade Leon Russell med Delaney & Bonnies stora band. Under de lÃ¥nga turnéerna kom han i kontakt med ständigt nya musiker och sÃ¥ngare. Engelsmannen Joe Cocker slog igenom stort 1968 med "With a little help from my friends" och tillsammans med sin skivproducent Denny Cordell sneglade de tidigt mot den amerikanska marknaden med lÃ¥nga krävande turnéer som gav stora rubriker, publikrespons och nya kontakter. Där sprang Cocker, Cordell och Leon Russell pÃ¥ varandra vid ett tillfälle. Ett möte som skulle bli banbrytande för alla tre.
   Cordell lyckades fÃ¥ med Cocker pÃ¥ Woodstock-festivalen i augusti 1969 och strax efter spelade Cocker in sitt andra album, "Joe Cocker!", med sitt kompband The Grease Band och med Cordell/Russell som producenter och tvÃ¥ uppmärksammade Leon Russell-lÃ¥tar i repertoaren, "Delta lady" (som handlar om körsÃ¥ngerskan Rita Coolidge, ex-flickvän till Russell) och "Hello, little friend".
   1970 och Ã¥ren runtom var bÃ¥de intensiva och händelserika i rockbranschen, speciellt i USA. Samarbeten mellan artister och musiker över alla gränser blev en levande paroll. Det skapades stora kreativa sammanslutningar och inte sÃ¥ sällan var Leon Russell spindeln i nätet. Han var alltsÃ¥ en del av Delaney & Bonnie & Friends som i sin tur knoppade av sig till Cocker/Russell-projektet Mad Dogs & Englishmen. Alla musikerna turnerade oavbrutet och blev ocksÃ¥ flitigt anlitade studiomusiker och ur de här stora grupperna växte fasta konstellationer fram som exempelvis Derek & the Dominoes, Eric Claptons grupp.
   Leon Russell och Denny Cordell blev hösten 1969 alltsÃ¥ ett team som kom att producera "Joe Cocker!"-skivan som spelades in i USA och som i sin tur kom att stÃ¥ modell för Leon Russells första soloalbum som huvudsakligen spelades in i Olympic Studios i London. Hans kontakter i rockvärlden hade under 1969 spridit sig och det var en imponerande skara musiker och sÃ¥ngare som hjälpte Leon pÃ¥ "Leon Russell".

UNDER DEN HÄR TIDEN RUNT 1970 hjälpte som sagt alla artister varandra men kontraktsskyldigheter och juridiska problem gjorde att de ibland uppträdde under pseudonym (George Harrison exempelvis som L'Angelo Misterioso) men på "Leon Russell" uppträder alla prominenta personer under riktiga namn med ett undantag. Bobby Whitlock fick lite skämtsamt namnet Bobby Whiplash.
   PÃ¥ originalskivan fÃ¥r gästmusikerna en allmän samlad dedikation och blir inte namngivna i detalj för varje lÃ¥t. De uppgifterna har senare blivit officiella och där framgÃ¥r det att George Harrison spelar pÃ¥ hälften av skivans lÃ¥tar och Ringo Starr hjälper till pÃ¥ tre vilket kvalificerar "Leon Russell" för en plats pÃ¥ min Beatles-relaterade skivhylla.
   Hela listan pÃ¥ gästmusiker är som sagt imponerande ty där hittar vi förutom Beatles-killarna även namn som Charlie Watts och Bill Wyman frÃ¥n Stones (spelar tillsammans pÃ¥ "I put a spell on you"), Eric Clapton (förstÃ¥s!) och Stevie Winwood (bÃ¥da var hösten 1969 medlemmar i Blind Faith), äkta paret Bramlett och kören med Clydie King (nyligen avliden), Merry Clayton och Joe Cocker. ,
   Inspelningarna till "Leon Russell" genomfördes i september till november 1969 och soundet är baserat pÃ¥ Russells röst och intensiva pianospelande fast han under Ã¥ren som studiomusiker även spelade bÃ¥de gitarr och trummor. Pianot är Russells huvudsakliga instrument pÃ¥ skivan men han hade under det senaste Ã¥ret utvecklat sitt lÃ¥tskrivande som fÃ¥r stort utrymme pÃ¥ skivan. Det lustiga och märkliga är att han här har skrivit lÃ¥tar med titlar som känns sÃ¥ bekanta. Exempelvis "I put a spell on you", "Give peace a chance" och "Roll away the stone" utan att vara skrivna av Screamin' Jay Hawkins, John Lennon eller Ian Hunter...
   "Leon Russell" är pÃ¥ inget sätt homogen och helgjuten. PÃ¥ skivan Ã¥terfinns visserligen rena klassiker (stämningsfulla "A song for you", souliga "Hummingbird" och ösiga "Delta lady"), en gospelintensiv rocklÃ¥t ("Shoot out on the plantation") men ocksÃ¥ flera parenteser (en absurd version av Dylans "Masters of war" har Leon döpt om till "Old masters", repetitionen i mediokra "Give peace a chance" och monotona "Hurtsome body") som nog är resultatet av mer fest än seriöst lÃ¥tskrivande.
   En läcker detalj är dock "Prince of peace" där Harrisons akustiska slide möter Claptons sedvanligt vassa sologitarr, "Pisces apple lady" doftar The Band med tjejkör och i "Roll away the stone" uppfinner Leon Mott The Hoople-soundet nÃ¥gra Ã¥r för tidigt.
   I samband med releasen av "Leon Russell" drog Leon ut pÃ¥ en sju veckor lÃ¥ng USA-turné (48 konserter pÃ¥ 52 dagar) med Mad Dogs & Englishmen, ett rekordstort manskap pÃ¥ tio sÃ¥ngare/sÃ¥ngerskor (med Joe Cocker i centrum) och tolv musiker.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.