Blogginlägg från 2017-01-05

Folk at Heart - en etablerad tradition

TIME FLIES SOM MAN LITE INTERNATIONELLT kan uttrycka det. Musikfestivalen Folk at Heart, som första helgen 2014 startade som ett experiment, genomförs i helgen, fredag-lördag, för fjärde gången på Scandic Grand i Örebro. Är numera ett etablerat evenemang som börjar närma sig samma status som storebror Live at Heart. Samtidigt som vi kastar ut julgranen och försöker glömma det dignande julbordet återkommer hotellfestivalen Folk at Heart som en välkommen hägring och tenderar att bli mer professionell för varje år.
   Det räcker att titta i Ã¥rets eleganta festivalprogram sÃ¥ vattnas det i munnen inför det breda utbudet av levande musik som pÃ¥ ett eller annat sätt kan sorteras in under den vida musikaliska beteckningen Folk. Som pÃ¥ svenska inte bara inkluderar traditionell folkmusik utan musik med rötter oberoende ursprung och klangfärg.
   Förklaringen av festivalens samlade musikutbud har genom Ã¥ren haft en alltmer bred och hela tiden föränderlig identifiering. Anders Damberg, en av festivalarrangörerna, förklarade premiärÃ¥ret 2014 att termen folkmusik gäller dels allt frÃ¥n Bob Dylan till country och gospel och dels allt som kan spelas akustiskt.
   Med tre festivaler bakom mig och minnet av otaliga mer eller mindre officiella konserter kan jag inte till hundra procent skriva under pÃ¥ den förklaringen. Jag minns förra Ã¥rets Mighty Stef-konsert i den stora Elvy-lokalen som en ganska elektrisk, högljudd och rockig upplevelse. Visserligen hade det numera nedlagda bandet irländska rötter men visst var det mer pop och rock än folk i högtalarna? Men jag är inte man att sätta gränser pÃ¥ det ena eller det andra sÃ¥ festivalutbudet fÃ¥r gärna spränga alla fördomsfulla gränser.
   Det är däremot en alldeles förtjusande upplevelse att se tillbaka pÃ¥ tre Folk at Heart-festivaler och genom dessa minnen uppleva utveckling och en allt större fascination för levande musik i alla dess former. Tidigt pÃ¥ kvällen kan jag stÃ¥ lugnt i de lite större lokalerna pÃ¥ hotellet bottenvÃ¥ning och lÃ¥ta mig svepas med i musik som med eller utan folkmusikaliska referenser blir till föredömlig underhÃ¥llning. Senare pÃ¥ natten är det lika gemytlig intim trängsel pÃ¥ hotellrummen som gäller.
   Anders Damberg och medarrangören Andreas Svensson fÃ¥ngades av begreppet hotellfestival borta i USA pÃ¥ branschfestivalen Folk Alliance och har framgÃ¥ngsrikt lyckats importera hela formatet till Sverige och dessutom skapat en folkrörelse som lockar en stor publik till ett hotell i Örebro i mörkaste januari.
   Vad jag förstÃ¥r var osäkerheten stor inför premiären 2014 men redan pÃ¥ fredagskvällen stod det klart att Folk at Heart höll pÃ¥ att bli en publiksuccé och pÃ¥ lördagskvällen var det fullsatt och "lapp pÃ¥ luckan" och succén var ett faktum för detta "omöjliga" projekt.
   FrÃ¥n det inledande Ã¥ret minns jag i mina ögon (och öron) artister som Mathias Lilja (se ovan t h), Niclas Ekholm (se vänster), Mathilda Wahlstedt, Country Of Origin, Richard Lindgren (se nedan till vänster) och Bafoons allra mest och bäst. Artister som i de flesta fall (med undantag av Ekholm) inte finns med i Ã¥rets program men som har tagit nya modiga steg i sina karriärer.
   Bara tvÃ¥ mÃ¥nader efter festivalen albumdebuterade Lilja med det alldeles utmärkta albumet "Mathias Lilja", Richard Lindgren har hittat en ny marknad i Italien och den talangfulla duon Good Harvest ger numera ut skivor pÃ¥ Per Gessles nya skivbolag Space Station 12.
   Men vart tog det charmigt ungdomliga bandet Country Of Origin vägen? Deras mix av country, blues och folkmusik var verkligen spontan och imponerande. Jag hörde dÃ¥ skivbolagsbossen HÃ¥kan Olsson prata sig varm för bandets kvalitéer men han fastnade till slut för Six String Yada, ett annat örebroband.
   PÃ¥ Folk at Heart 2015 (fredag och lördag) var det främst Shoutin' Red, Basko Believes (Johan Örjanssons nya alter ego, se nedan till höger), den nya trion Lundh & Folkesson och David Södergrens Hot Five (eller DSH5 som de numera lite modernt vill bli kallade) som imponerade i ett program där jag huvudsakligen gick pÃ¥ redan kända namn.
   PÃ¥ förra Ã¥rets festival var det förutom flera av de ovannämnda namnen imponerande premiär för trion Roanokeans och Dimpker Brothers (Ã¥rets lÃ¥tskrivarstipendiater pÃ¥ Live at Heart) som skapade största minnet. Fick en ny favorit i Ad Hoc-Orkestern som med schvung i tvÃ¥ fioler och ett dragspel lyckades engagera mig stort.
   Digitala festivalprogram pÃ¥ nätet i all ära men de fungerar inte riktigt bra praktiskt som översikt när man försöker göra en noggrann planering av festivalkvällarna pÃ¥ Folk at Heart-festivalen. Jag Ã¥terkommer med tips och funderingar när jag är pÃ¥ plats senare under fredagen.
   Jag upptäcker dock redan nu att mÃ¥nga tunga namn (se ovan) saknas och utan att analysera programmet närmare hoppas jag pÃ¥ en festival med mÃ¥nga nya upptäckter.

/ HÃ¥kan

Tillbakablick: Elvis Costello

Det var längesedan jag gav upp tanken på att noggrant följa Elvis Costello i spåren på hans allt mer äventyrliga musikaliska stig. Det där förrädiska pendlandet mellan populärmusik, jazz och klassisk musik fick mig till slut att ge upp och bara sporadiskt lyssna på hans skivor. Costello-intresset har därmed svalnat något med åren men jag ser att efter "Momofuku" (2008), hans senaste höjdpunkt som hamnade högst bland favoriterna på årsbästalistan det året, har den tidigare så produktive Costello tappat en hel del fart och produktionstakten har därefter varit högst mänsklig.
   Det är med en förvÃ¥nansvärd nyfikenhet jag har lyssnat i kapp pÃ¥ Costellos senaste skivor.

ELVIS COSTELLO

"Secret profane & sugarcane" (2009)
Efter den tämligen raka okomplicerade poprockplattan "Momofuku", där Costello kompades av sitt lilla stadiga kompband The Imposters, gjorde han sedvanligt ett musikaliskt lappkast och hamnade i country och bluegrass. Med amerikanska musiker ur den genren bakom sig. Tog upp det gamla samarbetet med T Bone Burnett igen och det är väl en i sammanhanget kraftig klippa luta sig emot. Ambitionen är nog god men resulatet är splittrat och ojämnt.
   Jagblir i längden lite trött pÃ¥ hans dallrande stämma och de ordrika sÃ¥ngerna när arrangemangen genomgÃ¥ende är huvudsakligen akustiska utan trummor. Och jag misstänker att skivan bara är en ursäkt att fÃ¥ möjlighet att ge ut fyra sÃ¥nger skrivna till en dansk opera(!), "The secret songs". Tämligen poänglösa lÃ¥tar och Costello avslutar skivan med encover pÃ¥ en gammal Bing Crosby-lÃ¥t, "Changing partners".

"National ransom" (2010)
Har en naturlig koppling till skivan innan. Samma producent, Burnett, samma omslagstecknare (Tony Millionaire) och country/bluegrass-musikerna i kompet är så gott som identiska. Men kompmusikerna är så många fler här, exempelvis gitarristerna Marc Ribot och Buddy Miller som färgat soundet åt ett stundtals mer volymstarkt och nästan rockigt sound. Men ofta är det rätt normal Costello-poprock faktiskt.
   Men sin vana trogen vill han bjuda pÃ¥ olika musikstilar när han blandar vilt frÃ¥n evergreens-kryddade lÃ¥tar, "A slow drag with Jospehine" (en lÃ¥t jagfaktiskt hörde och sÃ¥g live i London för drygt tre Ã¥r sedan i en mycket rockigare version) och jazziga "You hung the moon" och "A voice in the dark", perfekt pop (titellÃ¥ten och "Five small words") och även tämligen stökig rock. Helheten blir oundvikligt lite ojämn pÃ¥ ett album med 17 lÃ¥tar och en speltid som överstiger en timme.

"Wise up ghost" (2013)
Innan 60-årsgränsen kände sig den gode Costello tvingad att göra ännu ett oväntat musikaliskt samarbete. Och fastnade då för den amerikanska hip-hop-gruppen The Roots vars musik också har dragning åt det obegränsat jazziga och där någonstans har de båda artisterna mötts. För Costello, som är min måttstock i det här samarbetet, är det gränsöverskridande musik där melodier har en underordnad roll bland samplingar, rytmer och suggestiva sjok av musik.
   Ett experiment i ordets rätta mening. Förmodligen har Costello och Roots huvudsakliga lÃ¥tskrivare, Questlove och Steven Mandel, skrivit och tillverkat lÃ¥tarna tillsammans i studion och det är ingen metod som skapar musikhistoria i min värld. Det är naturligtvis intressant att lyssna pÃ¥, en gÃ¥ng, och det är ingen obehaglig upplevelse men efter tolv tämligen lÃ¥nga lÃ¥tar kan jag inte skilja den ena frÃ¥n den andra.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.