Blogginlägg från 2009-01-30

It was 40 years ago today

Om vi just nu enas om att klockan är 13 här. Och att klockan i England, som är en timme efter oss, är 12 mitt på dagen, noon och lunchtime. Då kan jag berätta att det just nu i denna stund är exakt 40 år sedan, då var det torsdag, de fyra Beatles-medlemmarna med klaviaturspelaren Billy Preston i släptåg stegade ut på taket till sitt kontor på Saville Row i centrala London
   Kaos bröt ut på gatorna och i kontorshusen runt (titta på filmklippen här nedan) och ett stillsamt kaos bröt också ut på taket när polisen efter 42 minuter bröt föreställningen. Det kanske inte var en historisk konsert men minuterna då Beatles spelade gick ändå till historien. Det var nämligen sista gången kvartetten spelade tillsammans.
   Hela januari 1969 hade Beatles ägnat åt skivinspelning. Inspelningar som inte släpptes förrän drygt ett år senare. ”Abbey Road” kom emellan, inspelningarna kom i händerna på Phil Spector och gavs sedan ut som ”Let it be” våren 1970.
   Beatles framförde uteslutande nytt material. De inledde med ”Get back”, fortsatte med ”Don’t let me down”, ”One after 909”, ”Dig a pony” och sedan ytterligare versioner av samma låtar innan ordningsmakten bröt föreställningen. Här följer några filmade sekvenser:

Killarna i Beatles kommer ut på taket, tittar sig lite förvirrat omkring och drar igång med dagens första version av ”Get back” med Paul McCartney på sång. De fortsätter sedan med ”Don’t let me down” som John Lennon sjunger.


Konserten fortsätter sedan med ytterligare tre låtar, “Don’t let me down”, “I’ve got a feeling” (som bade John och Paul sjunger) och den nygamla “One after 909” där John och Paul också delar på sången.


John Lennon sjunger “Dig a pony”. (medan poliserna tar sig in i byggnaden) och Paul fortsätter med ”Get back” som blir sista låt och John Lennons avslutar med den klassiska kommentaren ”I hope we passed the audition”.


/ Håkan

Ulf Lundell

Det förekommer många artister under ”Mina favoriter” som funnits med i mitt liv under en mer eller mindre evighetslång tid. ULF LUNDELL tillhör definitivt den första kategorin och har funnits där hela tiden. Från hösten 1975 när han gjorde anmärkningsvärd skivdebut med ”Vargmåne”, när hysterin bröt ut året därpå med andra skivan ”Törst”, boken ”Jack” och när han samma år inledde sin gränslöst obeskrivliga karriär som scenartist.
   Sedan har det följt drygt 30 år som artist där Ulf mer eller mindre hela tiden stått i centrum för uppmärksamhet och blivit större än hela den svenska musikbranschen sammanlagt. Det är närmast otroligt hur en artist haft kraft, uthållighet och variation (nåja?) att hålla sig kvar i nutidens musikbransch. Utan att vara mer än sig själv. Men så har han varit aktuell på ett eller annat sätt i så många år.
   Det var inget jag trodde, eller någon trodde, när jag såg Ulf Lundell första gången i november 1976 på Prisma. Kanske var det det Örebrobaserade kompbandet Nature som drog lika mycket och gjorde hysterin större i Örebro än någon annanstans.
   Faktum är ju att Nature var mer än ett naturligt komp för Lundell. De hade spelat Lundell-låtar långt innan han var något annat än en bohem på Vitabergen i Stockholm. De kompade Pugh Rogefeldt på en singelbaksida 1973, ”En gång tog jag tåget bort” (Meytronome). En text av Lundell som Pugh sedan skrev melodin till.
   Innan Lundell på allvar började turnera gjorde han ovannämnda två album med huvudsakligen studiomusiker där det också förekom Örebroanknytning. Gitarristen Finn Sjöberg fanns med som gitarrist på ”Vargmåne” och hade också arrangerat debutskivans nio låtar. Och Mats Ronander, Natures sångare och senare soloartist, spelade munspel.
   Sjöberg fanns med i samma position på ”Törst” som kom lagom till sommaren 1976. Men sedan var det Nature som lärde Lundell turnera, uppträda inför publik och även festa på allvar.
   Ulf Lundell har beskrivit tiden och hur han hamnade tillsammans med Nature i samband med återutgivningen av liveskivan ”Natten hade varit mild och öm”:
   ”Vi blev ihopfösta i källaren i det hus som EMI låg i då, i Vreten i Solna. Jag antar att dom här redan då garvade gossarna såg på mej och tänkte: jahapp, vad har vi här för twerp då? Dom hade åkt med Peps och hade redan sett alltihop. Men dom behövde väl ett sommarjobb. Eller om det nu var vår. En artist att kompa. Vi fick ihop ett set och vi åkte ut i Apache med släp och dom här, min första commandoklan, lärde mej allt antar jag, allt det goda allt det dåliga, som väver sig samman i den subkulturella värld som är turnerandets. Rockturnerandets. Och humorn och whiskyn och jargongerna och koderna och allt vad resor, crew, hotell, PA, medhörningar är och innebär”.

Tredje skivan blev således liveskivan, inspelad under turné från oktober 1976 till januari 1977, och de vilda och eviga turnéerna med Nature fortsatte fram till sommaren 1977. Jag såg tre av fyra konserter på Prisma i Örebro under de här åren och repertoaren var en blandning av de båda första skivorna plus covers som ”My generation” och ”Route 66”. Och det var mer stök, trängsel, svett och stora känslor än en musikalisk upplevelse. Och det var en tid när jublet för Ronander och Lasse Wellander var större än för mannen vid mikrofonen. Absolut ingen visste just då att Lundell var på väg mot en roll som nationalidol och stor ikon.
   Jag har skrivit om den här tiden och konserterna på Prisma här och det har genom åren blivit så många Lundell-konserter att han med rätta fick illustrera ”Mina konserter” länken till höger på sidan. I höstas inför Lundellkonserten i Örebro räknade jag efter hur många konserter det blivit för mig med Lundell. Här fick jag uttala mig i ämnet.
   Och det finns i övrigt en otrolig massa Lundell-relaterade artiklar på mina sidor att jag inte kan räkna dem alla. Här finns liverecensioner, setlistor, böcker, längre sammandrag men inga intervjuer. Jag träffade Ulf Lundell och gjorde mina intervjuer på den gamla goda tiden och det materialet är inte inlagt på den här sidan men blir det kanske en dag.
   Jag skrev också en sammandragande artikel om just mina möten med Lundell ”Bíografin….” (höst 07/08).
   Enklast är nog att söka på Ulf Lundell i sökrutan till höger för att hitta det ni söker. Alltför många trådar under alltför lång tid ger naturligtvis ett rikligt material som det är svårt att riktigt hantera.
   Det stora Lundell-intresset har naturligtvis pendlat genom åren. För mig är skivan/turnén 1980 den stora höjdpunkten. Mats Ronander var åter tillbaka i Lundell-kompet och med ”Längre inåt landet” (Ulf Lundells allra bästa skiva) i bagaget blev det oförglömligt.
   ”Nå, har du träffat den store författaren något då” , är den stående kommentaren när jag varje gång träffar Mats Ronander.
   Men givetvis var konserterna hösten 1982, hösten 1988 och den stora comebacken 1993 också stora viktiga ögonblick. Sedan har det förekommit sporadiska toppar på senare tid också, exempelvis under den makalöst imponerande turnén i höstas.

Ändå skulle jag vilja avsluta med en ograderad Topp 10-lista över Ulf Lundells bästa låtar enligt mig. Naturligtvis en helt omöjlig lista att utse men jag försöker ändå, helt medveten om att listan redan imorgon ser helt annorlunda ut:
   • När duellen är över
   Sista låten på förstasidan på debutskivan ”Vargmåne” är en stor favorit. Han spelade den tidigt live och det kan ha förstärkt min positiva känsla.
   • Främlingar
   Drivet i gitarrerna, den svarta texten om sprickor i förhållandet och det tajta arrangemanget gör låten till den bästa på Lundells bästa album.
   • Vid din grind igen
   Först maffig rocklåt med Janne Andersson på gitarr, sedan en suggestiv pärla och stor avslutningslåt på ”Kär och galen”-skivan. Turnéversionen 1982 gjorde att låten växte.
   • En fri man i stan
   Tungt 80-tal-arrangemang men låten är ju vidunderlig både musikaliskt, melodiskt och textmässigt. Ett vemod som gränsar till panik.
   • Gå upp på klippan
   En religiös Lundell hör också hemma här. Mäktig och luftig och stort älskad låt. Inte minst under turnén 1988 när tjejkören och klaviaturerna tog låten ännu en dimension högre upp.
   • Två gamla hundar
En anspråkslös pärla, som handlar om gamla tider i allmänhet och Ulf och skivbolagets Kjell Andersson i synnerhet, som ändå har sina stora melodiska detaljer.
   • Vartän du reser
   Ur det Neil Young-inspirerade oväsendet reser sig den här pådrivande poplåten i värsta rocktempot.
   • Jag saknar dej
Första skivan på 2000-talet var en mäktig välljudande succé där den här låten är oförglömlig, både live och på skiva.
   • Tillsammans vi två
   E Street mer än någonsin. Och det gungar på fantastiskt som på vilken Bruce-klassiker som helst. Det är bara saxofonen som saknas men den har lagts till live.
   • Lilla kärleken
   Ur den senaste skivans lite väl bombastiska arrangemang reser sig den här anspråkslösa låten. Pardonlös positiv kärlek rinner ur högtalarna och Jens Frithiofs slidesolo är grymt.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.