Blogginlägg

”Grand jubilee”

RICHARD LINDGREN
Grand jubilee
(Rootsy)

MALMÖS RICHARD LINDGREN BÖRJAR BLI en av de mest rutinerade artisterna och låtskrivarna i landet. Sommaren 1994 (snart 30 år sedan!) gick han, då som medlem i gruppen Kettlefish, för första gången in i Tambourine-studion i Malmö och ”Grand jubilee”, som släpps idag, är hans 15:e album.
   Min första kontakt med Richard och hans musik var 2006 och han har ganska regelbundet levererat ett album varje eller varannat år sedan dess. Men innan dagens aktuella album är det nästan fem år sedan han senast gav ut en skiva. Den olycksaliga pandemin är inte hela förklaringen. Richard har nu ett huvudsakligen nytt kompband bakom sig, tillsammans med ytterligare en rad musiker och ett målmedvetet nytt fräscht sound i ryggen har han förvandlat sin musik till något ännu mer personligt, genuint och förvånansvärt helgjutet.
   Jag har levt med Richards nya skiva i flera veckor, vilket förklarar mina positiva känslor för det övervägande nya mer tempofattiga soundet, och den har verkligen smygande kvalitéer. Jag har försökt sätta det nya albumet i ett sammanhang för att förklara den inneboende styrkan i samtliga låtar på ”Grand jubilee” som har en extraordinär helhet som jag nästan aldrig har upplevt tidigare på ett album från honom. Samtidigt ville jag bedöma skivan i ett förhållande till Richards tidigare skivor som utgångspunkt.
   Jag har som sagt lyssnat och recenserat Richards skivor sedan 2006 och det finns många höjdpunkter i hans allt mer imponerande katalog. Karriärtoppar som ”A man you can hate” (2008) och den fullständigt lysande samlingen ”Memento 1994-2010” (2011) är svåra att överträffa. Men exempelvis ”Grace” (2012), ”Driftwood (the 309 sessions” (2013) och ”Sundown on a lemon tree” (2014), och ”Malmostoso” (2016) är ändå inga mellanskivor. Det finns många enskilda ögonblick på alla hans album som jag önskar att hela musik-Sverige hade upptäckt för länge sedan.
   Nästan alla Richards album har genom åren hamnat på mina årsbästalistor, inte i topp men de finns mycket berättigat med där. När jag inför nya skivan gör ett nästan karriärsammanfattande bokslut och lyssnar på hans fem senaste album som jämförelse märker jag ändå några enstaka små svackor, omotiverade covers från 50-, 30-talet eller eller tidigt 1900-talsmaterial, som skymmer hans originalmaterial. Och det blir än mer tydligt när jag nu lyssnar på ”Grand jubilee” med sin makalöst sammanhållande helhet.
   Mycket ambitiöst och genomtänkt har Richard koncentrerat sitt låtmaterial runt många långsamma och tungt suggestiva melodier. ”Grand jubilee” är inte gjord för att tillfredsställa det lättsamma i livet utan här finns i texterna sorg, mörker och besvikelse som ackompanjeras av många oerhört vackra men lågmälda arrangemang. Han siktar definitivt inte mot något kommersiellt genombrott men för oss Richard Lindgren-fans blir ”Grand jubilee” en härlig comeback i ett nytt decennium.
   Även om den långa albumprocessen har tagit tid är Richard en enveten låtskrivare som ständigt har nytt material att presentera och har under de här senaste åren röjt många nya låtar på livescenen som jag trodde skulle rymmas på nya skivan men som inte fick plats. Balladen ”My Norwegian sweetheart” borde passa in i den nya skivans genomgående sound medan jag förstår att den fullständigt hitmässiga och alldeles underbara ”Going down to Melaflora” mycket begripligt inte gör det. Och i övrigt får vi vänta på att nya låtar som ”Tarantella”, ”Cinghiale grind song” och ”Stranger on the river” kommer avtäckas på skiva senare.

FÖR DET FÖRSTA HAR INNEHÅLLET PÅ ”Grand jubilee” en lång startsträcka innan den slutgiltigt når hjärtat. Först upptäcker jag inga uppenbart lättidentifierade höjdpunkter men efter flera upprepade lyssningar börjar det huvudsakligen lågmälda tempot i arrangemangen sätta sig och varje pärla till låt framträder som den höjdpunkt den är. Den långa startsträckan gäller nog hela produktionskedjan för det här albumet har värkts fram och arrangerats upp under en lång tid. Albumet innehåller en stor dos av Richards kreativitet som till slut skulle formuleras och presenteras på ett personligt rätt sätt.
   Inledande ”Big fat nothing” sätter tonen direkt på albumet med den smygande dramatiska atmosfären i trummorna och alla gitarrer som skapar en ljudbild som jag aldrig har hört tidigare. Första låten får också symbolisera hela albumets tema där balladerna är i majoritet men där arrangemangen är mycket genomarbetade. Bandets gitarrist Joakim Svensson får sällskap av ytterligare tre gitarrister (bland annat Pontus Snibb) och en pedal steel utan att det blir tungfotat eller överlastat.
   Den långsamma öppningslåten följs av flera ballader i påtagligt omsorgsfulla arrangemang utan att tempot höjs det minsta. Nästan provokativt får Richard så många musiker, med producenten och trummisen Christoffer Olsson Segelberg i spetsen, att låta så lågmält men ändå fylligt och fulländat.
   Efter de tre balladerna, av vilka ”Empire in ruins” har varit min favorit på konserter i flera år, kommer en låt, ”No more colors”, som väl i brist på annat får kallas uptempo med ett melodiskt gitarriff, en blödande hammondorgel och ett lätt New Orleans-inspirerat blåsarrangemang som smakfulla detaljer.
   Mitt i denna grannlåt till album kommer titellåten som definitivt avskärmar Richard Lindgren från den kommersiella världen. Den uppenbart lättjazziga och drygt 10 minuter långa låten innehåller tio verser där Richard viskar och nästan reciterar texten med tre blåsare, trumpet, trombon och sopransax, som slåss om utrymmet i ännu ett lågmält arrangemang.
   Sedan avslutas albumet på samma sätt som det började i lågt tempo, med fantastiska melodier och (som på hela albumet i övrigt) välformulerade och ordrika texter. Om man kan peka ut en ballad som en blivande hitlåt passar ”A walk in the dark” perfekt. Både textmässigt och musikaliskt, med bland annat två hammondorglar, en Farfisa och en slide i kompet, tillhör låten skivans höjdpunkt bland alla andra höjdpunkter.
   Mot slutet av albumet sätter sig Richard bakom det finstämda pianot, som jag i vanlig ordning uppskattar, i ”Building rainbows” som blir albumets enda musikaliskt avskalade ögonblick med endast en emotionell cello till komp.
   ”The miserable landlord” blir skivans snygga avslutningslåt med en suggestivt vacker musikslinga som under de sista minuterna rullar runt tillsammnans med Maria Backes höga röst. En underbar final på ett nästan 54 minuter långt album med nio starka melodier som till viss del kamoufleras av engagerande texter och omsorgsfulla arrangemang.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.