Blogginlägg

Krönika: November 1988

Postad: 2020-12-11 07:50
Kategori: Krönikor

Vinyleran gick 1988 mot sitt slut och jag kunde, inspirerad av två aktuella skivor av U2 och Ulf Lundell, helhjärtat skriva om det historiskt klassiska dubbelalbum-
formatet. Och jag hann också med en lång tillbakablick mot tidernas bästa skivor i genren. Märk väl att den här krönikan på den här tiden är praktiskt skapad ur minnet och inte genom att söka på Wikipedia...

 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 1988.

DUBBELALBUM ÄR INTE ALLTID DUBBELT SÅ BRA

MED U2:s OCH ULF LUNDELLS RESPEKTIVE DUBBELALBUM i färskt minne gick jag tillbaka i tiden. Dubbelalbumens historia är drygt 20 år lång och fylld av skivor som i de flesta fall inte håller måttet rakt igenom. På den punkten bibehåller de båda aktuella albumen den traditionen. Sällan eller aldrig är ett dubbelalbum dubbelt så bra som ett enkelalbum.
   Dubbelalbumformatet är användbart i många sammanhang. Ofta ett bra format att samla en artists bästa låtar och under 70-talet tycktes ALLA ge ut ett liveinspelat dubbelalbum. Dessa två kategorier har jag lämnat därhän och istället koncentrerat mig på album med nyinspelat originalmaterial.
   I dessa cd-tider tycks samlingsalbum vara ett pånyttfött fenomen då ett dubbelalbum i vinyl nästan undantagslöst ryms på en enkel-cd.
   Nåväl, redan 1966 gjordes det första dubbelalbumet enligt mina efterforskningar. Det var Bob Dylans ”Blonde on blonde” som gav eko i pop- och rockvärlden. Och än idag figurerar den skivan ofta på listor över världens bästa skiva någonsin och liknande sammanställningar.
   Dylan slog Frank Zappa och hans Mothers Of Invention med några månader för i augusti 1966 debuterade de med ”Freak out”, social och musikalisk satir som chockade en hel rockvärld på den tiden.
   ”Freak out” bjöd också på en annan nyhet. Musiken löpte utan uppehåll mellan låtarna och världen hade fått sitt första konceptalbum. Mindre än ett år senare skulle Beatles anamma idén med ännu större rubriker som följd, ”Sgt Pepper”-albumet. Ännu en skiva som allmänt kallas världens bästa album.
   Men som alla vet var det givetvis ett dubbelalbum med världens bästa popgrupp som rättmätigt ska toppa den listan. Skivan med Beatles jag syftar på har egentligen ingen titel men kallas i dagligt tal för ”Beatles vita” och innehåller med ett enda undantag (”Revolution 9”) 30 fantastiska låtar.
   Både Dylan, Zappa och Lundell har gjort fler dubbelalbum men rekordet har nog Chicago från en tid då även Peter Cetera var uthärdlig att lyssna på. Gruppen debuterade med en dubbel 1969 och följde åren därefter upp med ytterligare två på lika många år för att på sitt fjärde album ge ut en liveinspelning på fyra hela album!
   Pete Townshends rockopera om ”Tommy” var också ett mastodontverk som stått modell för andra konceptalbum. Genesis ”The lamb lies down on Broadway” och Pink Floyds ”The wall” är två framgångsrika exempel.
   Själv blev jag på min tid omåttligt hänförd av Yes ”Tales from the topographic ocean” för femton år sedan men kan idag knappast lyssna igenom hela skivan utan att då och då rynka på näsan.
   Med Jeff Lynne aktuell i många respektlösa sammanhang tog jag mig friheten att lyssna igenom den tio år gamla ”Out of the blue”, dåtidens popmästerverk med ELO. Men även där känns materialet ojämnt och inte fullt så starkt enhetligt som det en gång gjorde.
   Däremot finns det ett antal perfekta dubbelalbumskivor som än idag kan rekommenderas varmt.
   ”London calling” med The Clash är en härlig fullträff med punkgenerationes bästa band.
   ”Exile on Main Street” tillvaratar Rolling Stones samtliga goda sidor med allt från boogie till country.
   Stephen Stills gjorde 1972 tillsammans med sin grupp Manassas också ett dubbelalbum som innehåll många olika stilar.
   Eldkvarn försvarar de svenska färgerna utmärkt med förra årets ”Himmelska dagar”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (449)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (233)
Krönikor (161)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (140)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2020 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Björn Stein 8/02: Sorgligt, tack Håkan för att du har koll på det som sker. Blir att gräva i v...

Johan S 5/02: Härlig läsning! Känner igen mig i den där passionen. Hur magiskt det kände...

Fredrik Henriksson 21/01: Hej! Elton John var i Stockholm 1970. Min farmor hämtade honom på Arlanda...

Per-Ove 18/01: Någon som vet vilka år under 80-talet som Elton John Spelade i Stockholm/issta...

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Sitter och surfar på din sida. Denna har jag helt missat. Måste tyvärr erkän...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.