Blogginlägg

Krönika: Mars 1996

Under den provocerande rubriken döljer sig en krönika om skivrecensioner, bedömningar och betygssystemet. Förklaringar och detaljerade exempel på hur jag genom åren resonerade innan jag satte betyg, i antal tuppar (som var Nerikes Allehandas betygsillustration) och hur jag rangordnade de olika nivåerna.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/3 1996.

SVEN-INGVARS ÄR DUBBELT SÅ BRA SOM ULF LUNDELL

REGELBUNDET ÅTERKOMMER DISKUSSIONEN om graderingssystemet, tupparnas antal, vid skivrecensioner i Allehanda. Både bland läsare och medarbvetare.
   Det finns inga övergripande regler om hur de olika nivåerna ska anpassas. Det är upp till var och en av recensenterna att bedöma hur bra eller hur dålig en skiva eller konsert är.
   Poängen är att läsarna genom sina recensenter, som alla regelbundet bevakar sin genre eller olika stilar, i längden ska kunna lära sig bedömningsnivåerna.
   Att sedan på en högst begränsad betygsskala i sex olika steg placera in varje skiva, varje artist i ett förhållande till andra skivor, till andra artister och till tidigare skivor är inte problemfritt.
   En svag trea kan i vissa fall befinna sig ytterst nära en stark tvåa. Och så vidare.
   Själv är jag, efter 33 års intensivt lyssnande och 26 års recenserande, fast övertygad om att betygen inte är någon lag utan mer en fingervisning åt vilket håll kvalitén hos en artist eller grupp strävar.
   Allt mellan en tupp och fyra tuppar delar jag regelbundet ut. Från underkänt till mycket bra befinner sig normalt de flesta skivor jag bedömer och recenserar.
   Betyget struken tupp, det definitiva underkännandet, är jag sparsam med. Dels når inte de riktigt undermåliga skivorna så långt som till recension och dels är det ofta helt ointressanta artister som står bakom de skivorna. Helt utan allmänvärde.
   Lika sällsynt är toppbetyget fem tuppar, lite konventionellt kallat världsklass, bland mina recensioner. En näst intill ouppnåelig nivå som starkt och tydligt tävlar om titeln som årets bästa skiva.
   Sedan tuppsystemet infördes 1988 i Allehanda har jag vid bara fem olika tillfällen utdelat nämnda toppbetyg. Till Elvis Costellos ”Spike” (1989), Lolita Pops ”Love poison” (1989), Pogues ”Peace and love” (1989), Del Amitris ”Change everything” (1993) och förra årets Neil Young-skiva, ”Mirror ball”.
   Av de mer vanligt förekommande betygen 1-4 tuppar är det bara den lägsta nivån som betyder underkänt, skivor som knappast kan rekommenderas.
   De tre positiva betygsnivåerna täcker in godkända, bra och mycket bra skivor.
   De underkända skivorna har klara brister med en majoritet svaga låtar. Godkänt får skivor som inte utmärker sig och/eller har en blandning av bra och dåliga låtar.

I MIN INOFFICIELLA OCH HELT personliga regelbok är tre och fyra tuppar väldigt positiva betyg, Med den skillnaden att de något bättre skivorna (fyrorna) är i många fall goda aspiranter till årsbästa-listan.
   Så är ambitionen när jag sätter mina betyg men fel uppstår givetvis, genom feltryck eller missbedömningar. Som nu senast då Cajsa Stina Åkerströms ”Klädd för att gå” fick ett för positivit betyg och egentligen bara är värd två tuppar.
   Av den strikta och begränsade betygsskalan kan en del underliga och rent komiska slutsatser dras,
Som att Sven-Ingvars ”Lika ung som då” (4 tuppar) är dubbelt så bra som Ulf Lundells ”Bosnia” (2 tuppar). Eller att Jackson Brownes ”Looking east” (2 tuppar) bara är hälften så mycket värd som Maria McKees ”Life is sweet” (4 tuppar).
   Fullt så matematiskt enkel är inte verkligheten. Bakom de relativt låga betygen av Lundell- och Browne-skivorna ligger i båda fallen en enormt högklassig och omfattande produktion att jämföras med.
   Ännu en skiva, ännu en liveinspelad konsert och ännu en så kallad samlingsskiva med Lundell står sig slätt mot topparna i hans karriär.
   Problemet är liknande för Jackson Browne. ”Looking east” framstår närmast som ett magplask jämfört med klassiker som ”Late for the sky” och ”Running on empty”.
   Och när Sven-Ingvars efter 40 år och med egna mått mätt gör en skiva så helgjutet underhållande som ”Lika ung som då” är toppenbetyget givet.
   Rubriken här ovanför är följaktligen inte så korkad eller huvudlös som den först ger sken av.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.