Blogginlägg

Det fanns en tid då jag lyssnade på Bacharach

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1998.

Nu ska det erkännas. Tycker tiden är mogen. Avslöjandet är nära. Sanningen måste fram: Det fanns en tid när jag lyssnade på Burt Bacharach. Ja, jag vet. Just i dagarna, när Elvis Costello slagit sina påsar ihop med åldermannen, så låter det väl synnerligen coolt.
   Men det fanns tider, runt 1970, då man officiellt inte kunde erkänna, ens med kniven mot strupen, att tankarna ibland skenade iväg åt schlagerpop och pampiga ballader. Det var bara sena nätter på pojkrummet endast efter mörkrets inbrott, helst avskärmat i hörlurar, som de totalt tidlösa hitsen regerade. Det var inte tufft nog att lyssna på Dionne Warwick, Dusty Springfield eller Walker Brothers, artister som gjorde hits av Bacharach-låtar.
   När Herb Alperts osedvanligt avslappnade version av "This guy's in love with you" toppade USA-listan sommaren 1968 var det närmast ett självmord att föredra den låten före exempelvis "Fire" med The Crazy World of Arthur Brown. Då skulle man helst lyssna på Creedence, vara öppen för hårdrockens inträde och älska rockoperor.
   Och inte Bacharach vars låtar avlöste varandra på försäljningslistorna världen över. Men jag följde minutiöst varje förändring på topplistorna i USA och England och registrerade varje melodiös svängning. En bra låt var en bra låt redan då. Lika uppenbar hos en dagsländehistoria som "Love grows (where my Rosemary goes)" som hos "Band of gold", Motowns naturliga fortsättning på annat håll.
   Den här råkollen gjorde mig initierad bland låtskrivarna, de genuina kompositörsteamen och nya intressanta uppkomlingar som Jim Webb. Neil Diamond, Jackson Browne, Carole King, Paul Williams, Tim Hardin, Neil Sedaka och många fler. Som ofta var så mycket mera framgångsrika som låtskrivare än artister. Men när de "tolkade" sina egna låtar blev det ofta udda och originellt.
   Ingen kan påstå att Burt Bacharach sjöng bättre än Dionne Warwick men när han tog till rösten så blev det i alla fall känsligare, inte fullt så hitpotentiellt men rejält mycket personligare.
   Från 1973 talade inte längre tiden för geniet Bacharach. Han bröt med låtskrivarkollegan Hal David, artisterna stod inte längre i kö för hans låtar och själv förvandlades han till en mindre spektakulär kompositör. Som skrev filmmusik utan större hitpotential och artisterna som nu gjorde hans låtar, Christopher Cross, James Ingram, Jeffrey Osborne och Michael McDonald, kunde naturligtvis inte mäta sig med Dionne Warwick, drottningen av Bacharach-tolkare. Därför är det nu så mycket mer glädjande att han är tillbaka i rampljuset tillsammans med en annan av mina favoriter, Elvis Costello.
   Resultatet blev naturligtvis gudomligt (se recension här bredvid) och ingenting i popbranschen har med ålder att göra. Burt fyllde 70 år i maj. Och för fyra år sedan fanns bilden av hans ansikte på omslaget till Oasis "Definitely maybe".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.