Blogginlägg från november, 1998

Vi måste ta rapporterna med ro

Postad: 1998-11-27 09:18
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/11 1998.

Ja, då var det dags igen. Att under stor pompa och ståt, i alla fall med stora feta rubriker, registrera nästa stora svenska rockexport till det ännu större landet i väster. Och med automatik beskrivs det i klyschiga former som "Kent lyckades trollbinda världens kräsnaste rockpublik" och "New York föll för Kent". Underförstått att nu får minsann U2 och R.E.M. se upp. Men vi ska ta sådana här rapporter med lugn och ro och framförallt mellan raderna läsa att det inte hände på New Yorks mest respektabla ställen och att publiken bestod av många svenskar.
   Vi som har varit med ett tag vet att med väldigt få undantag är de svenska artisterna så internationellt stora som de beskrivs i på hemmplan. Av en ren tillfällighet befann jag mig i London 1980 samtidigt som Dag Vag, ursvenskt ska-inspirerat rockband som var stort när den genomsnittlige Meny-läsaren gick i lekskolan, skulle marknadsföras i England. Med turné och översatta låtar.
   Även då rapporterade kvällstidningarna med helsidor om gruppens turné. En lågbudgethistoria till turné, finansierad av gruppmedlemmarna själva, med tio spelningar där de mest agerade förband. Någon gång till ett etablerat band, exempelvis Damned, men ofta till små obetydliga engelska grupper.
   På Rock Garden i Covent Garden, nästan på dagen 18 år sedan, var det turnépremiär. 100 personer i publiken och en fjärdedel var svenskar så visst blev det en trivsam kväll. Men att kalla det för genombrott är långt från sanningen.
   På The Venue, vid Victoria Station, tre dagar senare var det dock pinsamt dålig publikuppslutning. Varken huvudbandet Cimarons publik eller London-svenskarna var på plats i den stora, kalla danslokalen. Däremot ett gäng blivande svenska rockidoler: Fjodor och Thåström. Som skrek hejdlöst på engelska för att understryka att Dag Vag minsann hade London-fans.
   De här tio Englands-spelningarna blev Dag Vags enda utländska försök och satte definitivt inga spår i London-rockens historia. Men minnet är kort och gruppens framgångsrika år i början på 80-talet klingade ut tämligen snabbt även på hemmaplan. Och skivorna blev snabbt omoderna och omöjliga att sälja ens i begagnadeaffärer.
   Visst önskar jag också att Kent lägger den internationella rockvärlden för sina fötter men det är långt, mycket långt kvar, innan USA-marknaden har besegrats.

/ Håkan

Högljudd provokation till konsert

Postad: 1998-11-08 14:52
Kategori: Live-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 1998.

ULF LUNDELL
Konserthuset, Linköping 6/11 1998


Som jag har drömt, som jag har hoppats och som jag har önskat. Att Ulf Lundell skulle förstå rockens roll. Så där hundraprocentigt och utan att snegla på gamla succéer eller att ha kravet på sig att prestera en totalkonsert.
   I fredags kväll fick jag som jag ville. En primitiv, smalspårig men genuint gedigen rockkonsert. Med en rejält nyfriserad repertoar. Ulf har lämnat mycket bakom sig. Men inte begäret. Begäret efter den sanna rockkänslan, dånande musik och tunga riff som kan förflytta berg men också charma i all sin enkelhet.
   En högljudd provokation till konsert som gav både sus i öronen eller ett stundtals ilsket laserljus mitt i ögonen. Det var inte utan att tankarna sökte sig drygt 20 år tillbaka, till Nature och tiden innan orgel/piano-soundet .
   Ty aldrig, inte ens under Nature-tiden, har Ulf turnerat med ett mindre band bakom sig. Ett beslut som skickade en massa frågor i omloppsbana runt Sverige. Skulle han lämna alla sina gamla låtar hemma och enbart spela senaste skivan med en rekordkort konsert som följd?
   Skulle han radikalt ändra arrangemangen så att fansen bara stod och gapade och inte förstod någonting? Skulle det bli tråkigt, monotont och enahanda med bara gitarr, bas och trummor?
    Sent i fredags kväll visste vi svaret: Ja och nej!
   En hel massa tid ägnades åt "Slugger", nya skivan som förra veckan mycket överraskande debuterade på förstaplatsen på försäljningslistan, mellan små, tillfälliga besök i Ulf Lundells backkatalog. Som med ett enda undantag ("Snön faller") inte inkluderade någon av hans mångåriga publikfavoriter.
   Jag kan påstå att jag inte saknade en enda låt och blev bara positivt överraskad när han plockade fram så guldkantade klenoder som "Ingens kvinna", "Så mycket äldre" och "Stackars Jack", alla hämtade från "Längre inåt landet" som är undertecknads största Lundell-favorit, i nya obeprövade men hälsosamt passande arrangemang.

Det blev inte så mycket till show, Ulf sa inget förutom tack mellan låtarna, utan lät rockens allra ädlaste och mest primitiva ingredienser tala.
   Därmed inte sagt att underhållningen uteblev eller att variationen var minimerad.
   Under "Stackars Jack" började vi förstå Ulfs ambitioner att rockmusiken nödvändigtvis inte behöver hålla högt tempo och/eller innehålla distade, spartanska gitarrer hela tiden.
   Han tog musikaliskt ner konserten vid flera tillfällen, "Ingens kvinna", "Nadja", inledningen till "Slugger", "Vägen ut" och "Stum av beundran" vilket gjorde att de ösigaste ögonblicken, "Folk", "Chans" och "Stampa på den", å andra sidan gav emotionellt djup till en härlig rockupplevelse.
   Konserten andades också spontanitet. Som när gitarrteknikern är på väg in med den akustiska gitarren innan Ulf plötsligt skakar liv i låten "Folk" igen. Eller när bandet följsamt svänger med i "Så mycket äldre" och basisten Jerker Odelholm, ex-örebroare, hittar en alldeles egen lyrisk melodi.
   Med så få musiker på scen blir varje man en viktig kugge i maskineriet. Där Janne Bark som gitarrist givetvis bär huvudansvaret men av nämnda Odelholm, Magnus Norpan Eriksson, trummisen som oannonserat spelade enkelt piano på "Stum av beundran", och Ulf själv krävs det mycket mer än vanligt. Har aldrig sett och hört Ulf använda sig av så många gitarrer på en och samma konsert.
   Det var också i övrigt en mycket helskärpt och sammanbiten Ulf som bjöd på en elektrisk urladdning av sällan skådat slag. Som inte bara tillfredsställde grabbarna längst fram utan också spontant dansande tjejer. I en konsert som på 2 timmar och en kvart helt tog andan ur publiken som knappt orkade klappa in bandet igen.
   Och det var då, på allra sista låten "Snön faller", som konserten för enda gången närmade sig publikfrieri.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång

Ulf Lundells låtar:
Om jag hade henne
Stockholm city
Man igen
Ärrad och bränd
Stackars Jack
Ingens kvinna
Folk
Nadja
Slugger
Vägen ut
Så mycket äldre
Stum av beundran
Folket bygger landet
Vart du än reser
Chans
Den natt som aldrig dagas
Hon gör mej galen
Laglös
Stampa på den
Snön faller

/ Håkan

”Anthology”

Postad: 1998-11-06 12:19
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/11 1998.

JOHN LENNON
Anthology
(EMI)


Det är den alltmer utbredda bootleghanteringen som har gjort att 90-talets retrospektiva utgivning dominerats av Beatles. Först BBC-inspelningarna och sedan de tre maffiga "Anthology"-delarna som nu toppas, dock med liten marginal, av John Lennons livsverk.
   Här råder ingen brist på material, av god teknisk kvalité, och även demoinspelningar av godkänd art. Allt förpackat i en otroligt läcker, elegant layoutad och informativ låda. Fyra cd, som löper kronologiskt, och en bok som dokumenterar tiden och detaljer kring varje inspelning.
   Bara en tredjedel av boxens innehåll är hämtad från det amerikanska radioprogrammet "Lost Lennon tapes". Känslan att Yoko Ono inte på långa vägar släppt till tillräckligt med unikt material är överhängande.
   Av boxens 94 spår är 13 inte ens musik utan studiosnack, påannonser, lek med sonen Sean, parodi eller sketcher. 7 låtar är liveinsspelningar av redan kända sånger. Och av boxens 19 outtakes, nya tidigare outgivna låtar, är sex covers.
   Vilket betyder att en stor majoritet låtar, 54, tillhör avdelningen återanvändning. I versioner som inte nämnvärt skiljer sig från de officiellt utgivna. Lite naknare, lite mindre arrangerat, ofta förstatagningar men också rejält mycket mer levande än studioskivorna någonsin var.
   Att bara höra John räkna in, spontant fälla komiskt träffande kommentarer eller styra medmusiker är musikhistoria av god dignitet.
   Så även om skivorna huvudsakligen innehåller redan kända låtar så ger lyssnandet poänger långt över en vanlig tillbakablick på de gamla skivorna.
   Några av de ovärderliga höjdpunkterna:
   1. "I found out". Demo med bara en elektrisk gitarr i kompet, 13 år före Billy Bragg.
   2. "Imagine". Ensam på scen på Apollo 1971 med akustisk gitarr inför en överväldigad publik.
   3. "I’m the greatest". Johns spontant enkla förevisning slår Ringo med hästlängder.
   4. "Real love". Hemmademo så exakt sjungen och spelad på pianot att ingen saknar Jeff Lynnes produktion som sedan blev en Beatles-singel.
   5. "Life begins at 40". Countrysångaren John såg fram mot sin 40-årsdag. Han fick inte ens leva tre månader som 40-åring...
   Glöm inte heller hans käcka parodier på George Harrison ("The Rishi Kesh song") och Bob Dylan ("Serve yourself" och "Satire 1-3").
   Medan hans cover på "Be my baby" är oväntat blek, "Imagine" med orgel är roligare än bra och det tuffa snacket mellan John och Phil Spector är bara intressant en enda gång.
   Boxen släpps också i en koncentrerad form på en CD, "Wonsaponatime", där dock bara två av mina favoriter ingår...

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 1998 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.