Blogginlägg

Hjärtat brittiskt fyllt med traditioner

Postad: 1998-09-04 23:48
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 1998.

Jag kom förvisso inte hem med Union Jack-mönstrad kavaj a la John Entwistle "My generation" 1965 efter semestervistelsen i England. Men däremot var hjärtat brittiskt och fyllt med traditioner, historia och nyuppväckt intresse för engelsk folkrock.
   Lätt hänt när man bor på landet i en gammal grindstuga i skuggan av det drygt 900-åriga Rockingham Castle. Där väggarna i det robusta stenhuset, med tre öppna spisar, varje kväll berättade sina egna historier om Henry VII, våldsamma inbördeskrig och den hänsynslöse Vilhelm Erövraren, som en gång lät bygga slottet. Innan Jon Blunds engelske motsvarighet the Sandman gjorde entré och förvandlade tankarna till drömmar och förhoppningar.
   Engelsk folkrock är en tämligen missförstådd musikalisk genre i Sverige. Knappast uppmärksammad, snarare totalt nonchalerad. Med skivor som släpps i det här landet men via väldigt smala kanaler. Har någon läst en enda rad i svenska tidningar om Sandy Dennys sista konsert som nu finns dokumenterad på CD? Har någon i Sverige ens kommenterat att genren har en lysande framtid med en ung artist som Eliza Carthy som ledstjärna?
   Jag skäms att det behövdes en engelsk semester att upptäcka hur genuint slagkraftig och tidlöst odödlig den här musiken är. Tillsammans med den intressanta (och stundtals tragiska) historien om Sandy Denny i juninumret av Mojo är "Gold dust" (Island) en av årets starkaste upplevelser. En liveskiva som, nästan otroligt, musikaliskt håller än i dag. Allra mest tack vare Sandys röst som både smeker och river.
   Eliza Carthy har gediget folkmusikpåbrå på både sin fars och mors sida, Martin Carthy respektive Norma Waterson. Så egentligen borde jag inte vara så ruskigt överraskad av tjejens ljuvligt traditionella röst, gnistrande fiolspel och hennes egna låtar på den sensationellt jämnstarka dubbel-CD:n "Red rice" (Topic). Ändå ger skivan en kick utöver det vanliga.
   Och varje gång jag lyssnar på de här skivorna känner jag doften av engelsk landsbygd och återupplever sommarsemestern 1998: "Benjamin Bowmaneer" (Carthy) är lika smakfull som den grovt malda Rutland-korven på puben White Hart i Uppingham. "Solo" (Denny) är som en stillsam söndagkväll i restaurangen på Sondes Arms.
   "Time in the son" (Carthy) är lika andlöst vacker som solnedgången över Rockingham-slottets vilda trädgård.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (392)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (213)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (31)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 1998 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...

Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...

Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.