Blogginlägg

Hjärtat brittiskt fyllt med traditioner

Postad: 1998-09-04 23:48
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 1998.

Jag kom förvisso inte hem med Union Jack-mönstrad kavaj a la John Entwistle "My generation" 1965 efter semestervistelsen i England. Men däremot var hjärtat brittiskt och fyllt med traditioner, historia och nyuppväckt intresse för engelsk folkrock.
   Lätt hänt när man bor på landet i en gammal grindstuga i skuggan av det drygt 900-åriga Rockingham Castle. Där väggarna i det robusta stenhuset, med tre öppna spisar, varje kväll berättade sina egna historier om Henry VII, våldsamma inbördeskrig och den hänsynslöse Vilhelm Erövraren, som en gång lät bygga slottet. Innan Jon Blunds engelske motsvarighet the Sandman gjorde entré och förvandlade tankarna till drömmar och förhoppningar.
   Engelsk folkrock är en tämligen missförstådd musikalisk genre i Sverige. Knappast uppmärksammad, snarare totalt nonchalerad. Med skivor som släpps i det här landet men via väldigt smala kanaler. Har någon läst en enda rad i svenska tidningar om Sandy Dennys sista konsert som nu finns dokumenterad på CD? Har någon i Sverige ens kommenterat att genren har en lysande framtid med en ung artist som Eliza Carthy som ledstjärna?
   Jag skäms att det behövdes en engelsk semester att upptäcka hur genuint slagkraftig och tidlöst odödlig den här musiken är. Tillsammans med den intressanta (och stundtals tragiska) historien om Sandy Denny i juninumret av Mojo är "Gold dust" (Island) en av årets starkaste upplevelser. En liveskiva som, nästan otroligt, musikaliskt håller än i dag. Allra mest tack vare Sandys röst som både smeker och river.
   Eliza Carthy har gediget folkmusikpåbrå på både sin fars och mors sida, Martin Carthy respektive Norma Waterson. Så egentligen borde jag inte vara så ruskigt överraskad av tjejens ljuvligt traditionella röst, gnistrande fiolspel och hennes egna låtar på den sensationellt jämnstarka dubbel-CD:n "Red rice" (Topic). Ändå ger skivan en kick utöver det vanliga.
   Och varje gång jag lyssnar på de här skivorna känner jag doften av engelsk landsbygd och återupplever sommarsemestern 1998: "Benjamin Bowmaneer" (Carthy) är lika smakfull som den grovt malda Rutland-korven på puben White Hart i Uppingham. "Solo" (Denny) är som en stillsam söndagkväll i restaurangen på Sondes Arms.
   "Time in the son" (Carthy) är lika andlöst vacker som solnedgången över Rockingham-slottets vilda trädgård.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 1998 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.