Blogginlägg

I min skivhylla: Karla Bonoff

KARLA BONOFF: Karla Bonoff (CBS PC 34672)
Etiketten med sin påklistrade CBS-lapp är egentligen amerikansk liksom skivnumret.

Release: September 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Bonnevilles "Bonneville" (1981) och Bonoffs "Restless nights" (1979).

GENUINA LÅTSKRIVARE HAR ALLTID HAFT en speciell plats i mitt hjärta. Råkar de sedan även ge ut skivor som artister kan lyckan ibland vara fullständig. På 70-talet läste jag skivomslagen noggrant och jag noterade ofta namnen som stod innanför parentesen bakom eller under låttiteln. Via mitt nära intresse för Linda Ronstadts album mellan 1972 och 1978 sprang jag på åtskilliga intressanta låtskrivare som inte så sällan också gjorde egna skivor inte fullt så uppmärksammade som Lindas.
   Det mest uppenbara exemplet i det sammanhanget var Warren Zevon. Men även Jackson Browne, John David Souther, Eric Kaz och Anna McGarrigle var ju namn som etsade sig fast i mitt minne från just något Ronstadt-album. På det sättet kom även dagens huvudperson fram i rampljuset: Karla Bonoff.
   Innan jag någon gång framåt hösten 1976 fick Lindas "Hasten down the wind"-album (jodå, titellåten är skriven av Zevon) i min hand och in i mina öron var namnet Karla Bonoff för mig nästan okänt. Hon hade skrivit titellåten till albumet "Isn't it always love" (1975) med Karen Alexander men den skivan var medioker på gränsen till tråkig fast den var utgiven på mitt just då favoritskivbolag Asylum. Den låten gör Karla på sitt debutalbum.
   Men så plötslig stod Karla Bonoff som låtskrivare till hela tre låtar på "Hasten down the wind" och jag blev naturligtvis gränslöst nyfiken på vem hon var. Ett år senare fick jag ett handgripligt svar när "Karla Bonoff"-skivan stod i nyhetsfacket i den välsorterade skivaffären i Örebro.
   Karla stod som ensam låtskrivare till åtta av albumets tio låtar och, javisst, alla tre låtarna som Linda hade gjort året innan fanns med. Bara att läsa omslaget med musikernamnen (som till stora delar var identiska med Linda Ronstadts kompmusiker), producenten Kenny Edwards (som spelade bas i Lindas band) och att Lindas skivbolagskollegor Glenn Frey, Andrew Gold och John David Souther figurerade i kompet på Karlas skiva, gjorde mig övertygad.
   Researcharbetet och jakten på djupare information om artister var inte lika lätt och gick inte lika fort som idag men det fanns trots allt högintressanta detaljer i Karla Bonoffs förflutna. Hon hade runt 1970 varit medlem i gruppen Bryndle som trots skivinspelning aldrig gav ut något album då. Det släpptes långt senare, 1995, när alla medlemmarna i kvartetten var etablerade. Tillsammans med Karla fanns i gruppen också ovan nämnda Kenny Edwards (och dåvarande pojkvän till Karla) och Andrew Gold plus en annan sångerska som länge parallellt fanns med i många sammanhang, Wendy Waldman.
   Bryndle tynade bort tidigt 70-tal och Karla blev 1974 medlem i trion Howdy Moon som gav ut ett album som inte heller väckte någon större uppmärksamhet. Märkligt nog skrev inte Karla någon låt till den skivan som huvudsakligen producerades av Lowell George. Däremot skrev i våras avlidna sångerskan Valerie Carter flera låtar till skivan.
   Naturligtvis var det de tre Linda Ronstadt-låtarna som drog åt sig största uppmärksamheten på "Karla Bonoff" där sångerskan själv även medverkar som musiker på piano och akustisk gitarr. Exempelvis är hon ensam musiker som pianist på "Lose again" och det blir mer avskalat och mer personligt på det viset. Även i övrigt är albumet i jämförelse med Ronstadt-skivorna något mindre vidlyftigt arrangerat.
   De två coverlåtarna på skivan, Steve Fergusons "Flying high" och Craig Safans "Faces in the wind", drar naturligtvis till sig min nyfikenhet. Ferguson var också Asylum-artist, gav ut "Steve Ferguson"-albumet 1973, men spelade aldrig in sin egen version av "Flying high". Safan hade som musiker en undanskymd roll som arrangör eller pianist på andra skivor och som låtskrivare blev han senare framgångsrik kompositör till soundtrack-musik.
   "Karla Bonoff" är som album fylld med hantverksmässigt skrivna låtar men arrangemangen låter idag lite daterade när det där studiokompetenta soundet doftar så mycket 70-tal att jag blir en aning rådvill över min musiksmak på den tiden. Vilket kan vara en förklaring till att jag inte törs närma mig Linda Ronstadts skivor från 70-talet med största passion.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.