Blogginlägg från 2017-09-22

I min skivhylla: Jimmy Webb

Postad: 2017-09-22 07:55
Kategori: I min skivhylla



JIMMY WEBB: El Mirage (Atlantic SD 18218)

Release:
Maj 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Cassell Webbs "Conversations at dawn" (1990) och samlingen "The Premier collection" (1988) med Andrew Lloyd Webber-låtar.

OCH NU YTTERLIGARE ETT VIKTIGT KAPITEL i min serie med sjungande låtskrivare. Jimmy Webb var ju främst en talangfull och framgångsrik ung låtskrivare innan hans egna skivor på 70-talet började visa upp en personlig artist. Jag har länge gått och sneglat på Jimmy Webbs "El Mirage"-album i hyllan och med tiden har dess musikaliska värde växt i mitt huvud. När jag nu gör en närmare granskning kan "El Mirage" inte riktigt leva upp till sitt rykte men är ändå en intressant skiva i en grandios karriär.
   Den här kategorin på Håkans Pop, där jag lite slumpartat plockar skivorna ur skivhyllan, ger mig som bloggare många friheter. Friheten att välja precis det jag vill lyssna på och skriva om men också friheten att gräva ner mig mer i historia än vad som omfattas av just den aktuella skivan. När jag i dagens ämne letar mig tillbaka till Jimmy Webbs första "stapplande" steg i musikbranschen hamnar jag tidsmässigt i mitten på 60-talet och för mig sedan tidigare okända fakta.
   Minns tämligen tydligt hur jag i lokaltidningen våren 1968 läste om en osedvanligt talangfull amerikansk låtskrivare, Jimmy Webb, som sommaren 1967 blott 20 år gammal skrivit en pophit som lite högtidligt har beskrivits som en kantat uppdelad i flera olika avsnitt, "MacArthur Park". Det var skådespelaren Richard Harris som sjöng låten men det var denne gränslöst begåvade unge man som skrivit, arrangerat och producerat låten.
   Jag kanske hade hört hans namn i tidigare ty "By the time I get to Phoenix" och "Up, up and away" hade ju ockuperat listorna med Glen Campbell och 5th Dimension några år tidigare. Men det var låtar som var lite för snälla, mediokra och melodiradiomässiga i mitt huvud. "MacArthur Park" flyttade däremot gränserna för vad 60-talspop stod för.
   När jag nu gräver ner mig ordentligt i Jimmy Webbs historia hamnar jag i mitten på 60-talet när hans låtar börjar dyka upp första gången. Knappt 18 år fyllda både skrev och arrangerade Webb "This is where I came in" med tjejkvartetten The Contessas. Sedan följde några Motown-relaterade skivor som aldrig blev några breda succéer men ändå så här i efterhand måste anses ha varit sensationella. Han var som 19-årig vit låtskrivare då kontrakterad på det svarta skivbolaget Motown. Ett av de första bidragen var en låt, "My Christmas tree", till Supremes julalbum 1965, "Merry Christmas". Samtidigt skrev han låtar till bolagets Brenda Holloway, Danny Day (artistnamn för låtskrivaren Hal Davis) och Billy Eckstine.
   Man ska vara försiktig med att beskriva någon som underbarn men Jimmy Webb tillhörde absolut den exklusiva kategorin av människor.
   Ungefär samtidigt med framgångarna för "MacArthur Park" debuterade Webb som artist utan att nå tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet. Skivbolaget ville göra honom till en ny Randy Newman men Webbs egna skivor var tämligen anonyma åren framöver jämfört med låtskrivarframgångarna.

DET VAR FÖRST 1974 MED ALBUMET "LAND'S END" som Jimmy Webb satte avtryck även som artist. Och när uppföljaren "El Mirage" släpptes tre år senare stod jag först i kön och inhandlade albumet. Att George Martin producerade skivan var inte avgörande men naturligtvis en bidragande orsak som gjorde skivan än mer intressant. Och den har med åren blivit lite mytomspunnen i min skivsamling. Jag har gärna återvänt till plattan men har varje gång blivit lite besviken och jag kan avslöja att när jag lite mer noggrant lyssnar i september 2017 är intrycken som helhet inte förändrade.
   Jag tror inledningslåten, den då nyskrivna "The highwayman", som är en klassiker i vilken låtskrivarkarriär som helst tar död på skivan i övrigt. Det är kanske inte hela sanningen men låtmaterialet i övrigt är lite ojämnt, pendlar mellan fantastiska kompositioner och mer allmängiltigt material, som gör att "El Mirage" låter bättre i mitt huvud än på grammofonen.
   Jimmy Webb gör här alltså originalet till "The highwayman", en låt som otaliga artister har gjort cover på genom åren och en låttitel som till och med levererade ett gruppnamn när ikonerna Johnny Cash, Kris Kristoferson, Waylon Jennings och Willie Nelson 1985 tillsammans spelade in låten och helt automatiskt började kalla kvartetten för The Highwaymen.
   Det är inte alltid så att Webb är förste artist att spela in sina låtar. När "El Mirage" släpptes hade Glen Campbell redan spelat in "Christiaan no" och "The moon is a harsh mistress" (typisk Jimmy Webb-titel som han hade knyckt från en Robert A Heinlein-novell). Och inte nog med det, Webb gör dessutom en cover på en egen låt, "P F Sloan" om 60-talslåtskrivaren, som han redan 1970 spelade in för sitt andra album "Words and music" men på uppmaning från producenten George Martin spelade han in den igen.
   Gamle Beatles-producenten Martin har haft ett visst inflytande på skivan, både vad gäller innehållet och utformningen och han har inte bara agerat producent på skivan. Han är också både arrangör och dirigent. Efter Beatles-äventyret var George Martin flitigt anlitad som producent av en mängd olika artister. USA-trion America anlitade Martin flitigt men också instrumentalt baserade artister som Jeff Beck och Mahavishnu Orchestra. I kompet på "El Mirage" finns Lowell George på slidegitarr men den hörs inte så ofta.
   Webb gör ytterligare en cover på "El Mirage", gitarristen Fred Tacketts låt "Dance to the radio". Webb hade förmodligen upptäckt låten året innan då han producerade och arrangerade sin syster Susan Webbs album "Bye-bye pretty baby" där låten först dyker upp.
   "El Mirage" är som redan nämnts en lite för ojämn skiva för att kallas en ren favorit i sin helhet men låtar som "The highwayman", "If you see me getting smaller I'm leaving" (Waylon Jennings släppte för övrigt sin version av låten månaden före Webb), "Christiaan no" (om äldste sonen), "Moment in a shadow", "Where the universes are" (tillägnad Ringo Starr) och "The moon is harsh mistress" är tveklösa toppar på albumet. Medan "Mixed up guy", "Sugarbird" och coverlåten "Dance to the radio" är förvånansvärt allmängiltiga.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.