Blogginlägg från 2017-09-08

I min skivhylla: Del Shannon

DEL SHANNON: Drop down and get me (Elektra 5E-568)

Release: Hösten 1981.
Placering i skivhyllan: Hylla 10: Mellan Ravi Shankars "Passages" (1990) och Feargal Sharkeys "Wish" (1988).

JAG ÄLSKAR VERKLIGEN DET STORA URVALET och bekvämligheten med Spotify men streaming kan knappast tävla med upplevelsen när jag lägger en vinylskiva på grammofonen och låter nålen sänka sig ned på vinylspåren. Och dagens val ur skivhyllorna finns dessutom inte tillgänglig på Spotify...
   Den amerikanske 60-talspopstjärnan, med ett artistnamn som var en kombination av en Cadillac-modell och en brottare från Michigan, i en tillfällig men intressant comeback. När jag fick upp ögonen (och öronen) för Del Shannon i mitten på 60-talet, "Keep searchin'" (1965) hette Tio i topp-ettan, var han drygt 30 år gammal och hade redan en flera år lång och delvis framgångsrik karriär bakom sig.
   Några år tidigare hade han satt outplånliga avtryck i pophistorien med flera låtar. Som nioåring hade jag inget direkt kristallklart minne av "Runaway" från tidigt 1961, innan Tio i topp startat, men det var och är ju en klassiker med guldkant som överlevt många decennier i minnet hos många.
   Ganska snart efter "Keep searchin'" dalade Shannons framgångar och under decennier framöver avlöste de misslyckade men många musikaliskt intressanta comebackförsöken varandra. 1967 producerade Stones-managern Andrew Loog Oldham ett helt album, "Home and away", som inte gavs ut då utan släpptes först 1978. Samarbetet 1974 med Dave Edmunds som producent skulle bli i ett album men blev blott en singel, "And the music plays on". Och planerna för det här Tom Petty-producerade projektet höll på att gå samma väg.
   Petty kontaktade Del Shannon 1978 och det tog sedan över ett år att spela in "Drop down and get me" och när allt var färdigt för utgivning hade det planerade skivbolaget lagts ned. Men det ordnade upp sig. Singlarna från albumet, coverlåten "Sea of love" och "To love someone", släpptes på den nystartade lilla etiketten Network men albumet ståtar med den kända Elektra-logotypen.
   Informationen på inneromslaget berättar att albumet spelades in vid tre tillfällen mellan oktober 1979 och februari 1981. Under nästan exakt samma tidsperiod släppte Petty med sina kompisar i Heartbreakers två album som måste rankas som den gruppens absolut bästa höjdpunkter all time, "Damn the torpedoes" (1979) och "Hard promises" (1981). Så det var grabbar med gott självförtroende som tog hand om den stundtals bräcklige Shannon.
   Petty och medlemmarna i hans kompband är naturligtvis den musikaliska ryggraden på albumet. Mike Campbells eleganta rockgitarr har kryddat de flesta av skivans arrangemang. Bakom Del Shannons ibland lite ansträngda röst gör bandet sitt yttersta för att hälsa veteranen tillbaka i rampljuset. Åren från det framgångsrika 60-talet hade ibland inte varit så vänliga mot hans liv där depression och alkoholism tärt på både kropp och röst. Men här finns det onekligen engagemang i både sång och låtar som Del i sju fall av tio har skrivit själv. Vid mikrofonen har han stundtals också haft hjälp av intressanta namn som givetvis Petty, Phil Seymour (vid tillfället soloartist efter åren i Dwight Twilley Band), Jude Cole (från The Records) och inte minst dottern Kym Westover.
   Del Shannon har som sagt skrivit en majoritet av materialet till albumet där ämnen som bitterhet, svek och sorg går att spåra i titlar som "Life without you", "Sucker for your love", "Liar" och "Never stop tryin'" som i sin tur skvallrar om hans problematiska berg-o-dal-bana till liv. Del väljer ofta det halvsnabba tempot när han vill veckla ut känslorna men det är i de lite snabbare låtarna albumet når sin höjdpunkt.
   De tre coverlåtarna på skivan fyller också sin plats och gav i ett fall, Phil Phillips 1959-hit "Sea of love", en kommersiell singelframgång. Även Stones-låten "Out of time" och Everly Brothers countrydoftande "Maybe tomorrow" lyckas han göra personligt starka versioner av.
   "Drop down and get me" fick som helhet ingen stor kommersiell uppmärksamhet och det skulle dröja till 1988 innan nästa comebackförsök för Del Shannon. Då började han inspelningen av albumet "Rock on!" där han återigen till stora delar kompas av Tom Petty & Heartbreakers. När Roy Orbison dog 1988 var det ett rykte som ville placera Shannon i Traveling Wilburys som Orbisons ersättare. Men i februari 1990 hade demonerna invaderat Shannons känslosamma liv ännu en gång och med ett 22-kalibergevär tog han livet av sig i sitt hem i Kalifornien. Producenterna Jeff Lynne och Mike Campbell slutförde albuminspelningarna för "Rock on!" som släpptes i oktober 1991.

FOTNOT: "Biljettklippshacket" uppe till vänster på skivomslaget avslöjar att mitt ex av "Drop down and get me" är en cut-out. Och avslöjar också att inköpet har skett ett tag efter release...

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.