Blogginlägg

I min skivhylla: Fleetwood Mac

FLEETWOOD MAC: Tusk (Warner Bros 2HS 3350)

Release: 12 oktober 1979.
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Fleetwood Macs "Rumours" (1977) och "Tango in the night" (1987).

DET VAR MER NYFIKENHET ÄN FÖRHOPPNINGAR som gjorde att jag valde Fleetwood Macs dubbelalbum från 1979 i min lilla ostrukturerade jakt på intressanta vinylskivor. Den var fruktansvärt efterlängtad när den kom med anledning av det då groteskt långa uppehållet efter gruppens senaste album, "Rumours" (1977), som har sålts i 40 miljoner ex. Med dagens mått mätt är 2,5 års tystnad mellan två album inte så ovanligt men gruppen hade på 70-talet fram till 1977 givit ut ett album om året i snitt och med tanke på en mix av popularitet, förväntningar och osäkerhet tog det inte överraskande lång tid att sätta ihop albumet.
   Lindsey Buckingham, som var en viktig ledare i det kreativa arbetet av "Tusk", ville inte leverera en helt förväntad produkt som kanske var fallet med skivorna innan, "Fleetwood Mac" (1975) och "Rumours". Med den utgÃ¥ngspunkten blev nog osäkerheten än större och ambitionen att vända upp och ned pÃ¥ allt tog över produktionen. SÃ¥ tycker jag mig uppfatta albumet i dag drygt 37 Ã¥r senare.
   I min uppfattning just dÃ¥, när den kom, var jag ganska storslaget imponerad och i recensionen jag skrev i Nerikes Allehanda 10 november 1979 underströk jag att deras mod och utmaning att göra ett dubbelalbum blev nÃ¥got extra. "FÃ¥ kan göra dubbelalbum i samma klass som 'Tusk' fast den rakt igenom inte alls har samma distinkta sound och kommersiellt gÃ¥ngbara mönster som deras senaste tvÃ¥ skivor", som jag bokstavligen skrev.
   Jag tyckte den var mer spännande dÃ¥ än den är nu när jag noggrant Ã¥tervänder till albumets alla 20 lÃ¥tar och 74 minuter pÃ¥ fyra skivsidor. Dagens Insikt att albumet var överdimensionerad med för mycket material och kanske hade gjort sig bättre pÃ¥ ett mer redigerat enkelalbum fick jag aldrig dÃ¥. Jag var uppenbart mer upphetsad över det storslagna och mängden av musik och lÃ¥tar.
   Nu är "Tusk" inte nÃ¥got ointressant bottennapp för kreativiteten i lÃ¥tskrivandet har flödat ur tre gruppmedlemmar, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie, pÃ¥ varsitt hÃ¥ll. Traditionen i gruppen hade sedan mÃ¥nga Ã¥r aldrig ("The chain" är ett undantag) varit att skriva lÃ¥tar tillsammans det arbetsmönstret behöll de i arbetet med "Tusk". Och kanske är det än tydligare än tidigare att Fleetwood Mac här hade gjort sitt "White album" där det spretar Ã¥t mÃ¥nga hÃ¥ll och knappast hÃ¥ller ihop som en musikalisk enhet. Det kan ocksÃ¥ vara charmigt, Beatles-skivan är min all time-favorit album, men jag tycker inte att alla lÃ¥tskrivarna i gruppen nÃ¥r upp till optimal nivÃ¥ hela tiden pÃ¥ "Tusk".

DEN SOM GÖR MIG MEST BESVIKEN ÄR faktiskt Christine McVie som många gånger här har tagit över Stevie Nicks roll med lite för sömngångaraktigt material i alltför lågmält softa arrangemang. I "Brown eyes" och "Never make mecry", som dessutom kommer efter varandra på samma skivsida, är risken att somna överhängande.
   Nämnda Nicks överraskar däremot lite i nÃ¥gra lÃ¥tar. "Sara" är mer rytmisk än vanligt och "Sisters of the moon" har en växande fysisk intensitet med en ylande Lindsey Buckingham-gitarr som utropstecken.
   PÃ¥ en stor del av albumets lÃ¥tar vilar en amerikansk elegans med en glansig yta och inte sÃ¥ mycket kött och blod. Men Lindsey vill uppenbart sprätta upp den där trygga och lite händelsefattiga bilden med sina irrationella och hemmagjorda experiment till lÃ¥tar. Ofta har han faktiskt spelat in hemma där lekfullheten kommit över honom i nÃ¥gra snabba och korta utkast som ibland känns helt oproducerade i jämförelse med det övriga Kalifornien-kryddade materialet pÃ¥ skivan.
   Här blir "Tusk" plötsligt händelserik med bakÃ¥tspelad gitarr, extremt skramliga trummor, gästblÃ¥s, psykedeliskt sound och gurglande sÃ¥ng pÃ¥ en lÃ¥t. Kanske inte genomgÃ¥ende mästerliga lÃ¥tar men uppfinningsrikedom, en dos galenskap och stor musikalisk ambition, jämför nästan med Brian Wilson, tar albumet till en ny nivÃ¥. 1979 utnämnde jag Lindseys "I know I'm not wrong" till en ny "Go your own way" men jag hade, i motsats till lÃ¥ttiteln, helt fel. Det är till och med sÃ¥ att innan jag lade första sidan pÃ¥ "Tusk" pÃ¥ grammofonen kunde jag pÃ¥ rak arm inte minnas en enda lÃ¥t. Det kanske säger mer om mitt minne än skivans kvalité men även nu när jag har friskat upp min urholkade hjärna kan jag inte riktigt hitta den genomgÃ¥ende klassiska kvalitén. Däremot nÃ¥gra hyfsade lÃ¥tar, ofta signerade Buckingham.
   Sedan är ju omslaget ett eget litet problem. "Tusk" är förpackad i ett enkelomslag med dubbla(!) inneromslag. Konstnärliga fotografier och bildkollage utan förklaring och pÃ¥ framsidan ett provocerande svartvitt foto pÃ¥ arg hund som visar tänderna. Ansvarig för omslaget var den ganska oerfarna design- och illustrationsfirman Vigon Nahas Vigon i Los Angeles som fram till 1979 mest tillverkat logotyper, Tom Pettys första album (1976) är ett exempel.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.