Blogginlägg

Kvällen blev både överraskande och sen

Postad: 2016-09-04 21:20
Kategori: Live at Heart


Les Gordons



DSH5.


Alla bilder: Anders ErkmanMikael Persson & Rigolettos.

AV BÅDE NATURLIGA OCH PRAKTISKA SKÄL har rapporten om Live at Hearts sista kväll dröjt ett tag. Det blev inte alls den där trötta och händelsefattiga avslutningen som jag igår fruktade i ett av alla förhandsscenarier. Det blev en kväll full av liv som aldrig ville ta slut. Ända in kaklet följde vi konsertverksamheten som, när jag trodde att klockorna hade stannat, i mitt fall slutade 01:59. Men när vi idag vaknade till Nikolaikyrkans klockringning förstod vi att tiden har sin gång även efter Live at Heart-finalen. En finalkväll som blev en oväntad trestegsraket som sutade med några magiska toner från Johnny McCuaigs säckpipa.
   Efter tre dygns festivalspringande kom beslutsångesten under lördagen om vad som skulle prioriteras medan nya tips ramlade in och gjorde valet av konsert än mer omöjligt. Lördagskonserterna på Live at Heart blev ett misch-masch av allting, den ursprungliga planen blev delvis urvattnad. De många alternativen hade vid startskottet kl 19:00 utökats med ytterligare både kända och okända namn och jag kände plötsligt en väldig lust att gå på stundens ingivelse. Jag tror att jag har använt den modellen på avslutningskvällen tidigare år och jag har inte direkt somnat missnöjd framåt natten.
   Ursprungsplanen höll egentligen bara stilen när det handlade om första (Les Gordons) och den förmodade sista konserten (The Bloakes) och allt däremellan gick på alternativnamn i andra och tredje hand. Det blev inte sämre för det. Tog kvällen på uppstuds upplevelsen blev både händelserik, överraskande men också överlag väldigt tillfredsställande.
   Les Gordons och The Bloakes är två unga band som i takt med tiden har hämtat sina musikaliska rötter för flera generationer sedan. Det är sånt som vi gamlingar tycker är viktigt: Att ha respekt för, som i det här fallet, den musikaliska rockhistorien.

LES GORDONS: East West Sushi
När jag, efter rekkomendationer från en godvän, första gången upplevde det här bandet live för två år sedan (Live at Heart 2014) föll jag handlöst för både låtarna, soundet och det energiska framträdandet. Gitarrband som en poprockig energikick. Mycket har hänt sedan dess, inte minst mediamässigt när de för en vecka sedan blev erbjudna en plats i nästa års Melodifestival, men även musikaliskt börjar min uppfattning om bandet svänga från att vara ett strikt personligt sound till ett mer utstuderat och i små doser lite mer kommersiellt band.
   Med keyboards har arrangemangen breddats något, den pipiga orgeln fick mig mer att tänka på ett adrenalinstint Gyllene Tider än Hives som de har jämförts med. De genomgående svartklädda ungdomarna gjorde allt för att tillfredsställa publiken men sångaren Jonatan Renström i ett ganska allvarligt mellansnack försäkrade publiken och fansen att de minsann inte ska förändra sitt sound när tv-karriären snart sätter fart. Sanningens minut närmar sig. Det ska bli spännande att uppleva fortsättningen i den här följetongen.

DSH5: Konserthuset
David Södergrens Hot Five
har ändrat sitt gruppnamn till en något hippare förkortning men musikaliskt och soundmässigt var det inga stora förändringar för sexmannabandet. Repertoaren, med kända publikfavoriter som "Hett blod", "Lång hård väg" och "Innan döden skiljer oss åt", var den här gången spetsad med några nyskrivna låtar som delvis lovar gott inför framtiden.
   Exempelvis "Lyckan och jag", en av gruppens nya låtar, som presenterade en arrangemangsmässigt ny sida av bandet. Det eleganta pianointrot (Erik Mattsson) var mycket läckert och överraskande med tanke på att den här gruppen ofta har kopplats ihop med framförallt folkrockigt röj.

(THE VANJAS: Rosengrens Skafferi)
Jag har, vad jag minns, inte missat någon spelning tidigare på Live at Heart för att det har varit fullsatt men på lördagskvällen hände det. Hade på eftermiddagen fått ett tips från en vän som älskar garagerock att man inte ska missa The Vanjas. Så här övertygande skrev han:
   "Rekommenderar varmt The Vanjas ikväll kl 21.00 på Rosengrens. Stenhård 60-talsgaragerock med mycket attityd och en sångerska som gått i den amerikanska showbiz-skolan. Har sett dom två gånger nu och skall gå ikväll igen. Vanjas har absolut högsta prioritet för mig. Äntligen energi i massor! Saknar lite av det på LAH."
   Men när jag och fotograf Anders närmade oss Rosengrens mötte vi folk som meddelade att det var fullt och ingen mer släpptes in. Det skapade först lite huvudbry innan jag kort passerade både Saluhallen (Cary Hudson, bild höger) och Clarion (The Sunpilots) på min väg till Soleo. På vägen dit fick jag följande kommentar om The Vanjas-konserten från min vän: "Så in i h-e BRA! Jag är helt slut..." .

MIKAEL PERSSON & RIGOLETTOS: Soleo
Soleo-scenen, som på lördagskvällen presenterades av skivbolaget/distributören Hemifrån under ledning av Peter Holmstedt, besökte jag dessvärre bara en gång under festivalen. Persson och hans band, ännu ett bidrag i americana-genren, gjorde ett säkert och överraskande homogent intryck på sina 40 minuter.
   Det var "mandolinen" på presentationslåten "Man with hound by his cottage" som lockade mig till konserten som bjöd på så mycket mer och dessutom förklarade att mandolinsoundet spelades på en bouzouki. Arrangemangen gav mig amerikanska vibbar när jag upplevde konserten och jag stod stundtals och undrade om inte Borås, Perssons hemstad, är det nya Louisiana. Persson & Rigolettos kanske inte har samma hippa gruppnamn som Little Feat men jag fångades onekligen av ett sympatiskt uppträdande.

THE BLOAKES: Clarion Hotel
Konserten med Bloakes var ju succé redan innan bandet gick upp på scenen i hotellfoajén. Den här kvintetten, som för kvällen var utökad med ytterligare en keyboardskille, känns verkligen som nästa stora band i Örebro. Deras psykedeliska rock med många rötter i 60-talet är ju faktiskt helt relevant i det decennium vi just nu lever i. Här finns både energi, intressant mångfacetterade arrangemang och en sångare (Isak Smårs) som gör så starka intryck att jag måste jämföra med utländska profiler som Robert Plant och Jim Morrison. När jag stod och tänkte på envisuellt lite stillsammare Mick Jagger plockade bandet dessutom fram "2000 light years from home" i sin annars originalbaserade repertoar.
   Senaste ep:n, "Kanye Westboro Baptist Church" som släpptes i maj i år, befann sig givetvis i fokus på scenrepertoaren men gruppen har redan nyskrivet material på gång och det var de inte sena att entusiastiskt presentera på scen. Gruppens sound är ju också på internationell nivå och det var ju onekligen intressant att se två keyboardsspelare på scen men ändå uppfatta bandet som ett gitarrorienterat band där Petter Kroon gör ett kvalificerat jobb på sin läckra Rickenbacker-gitarr. Återigen gjorde Bloakes en av festivalens bästa konserter.

THE JOHNNY McCUAIG BAND: East West Sushi
Det rådde både förvirring och missförstånd om Johnny McCuaig sista konsert under årets Live at Heart. I det elektroniska programmet fanns inte bandets 01:00-spelning på East West med men enligt publik som upplevde spelningen på Harrys tidigare på kvällen hade McCuaig förklarat att spelningen skulle gå av stapeln. Missförståndet med den missade noteringen om konserten förklarar artist- och bokningsansvarige Lars-Göran Rosén idag så här tydligt och klart:
   "Kl 01-tiden är svårhanterlig i vårt system, vi har bara fyra speldagar där (inte söndag) och eftersom spelningar efter midnatt på lördag tekniskt sett är på söndagen går de inte att lägga in. Vi har löst midnattsspelningarna genom att ge dem starttid 23:55 i appen men 01 är svårare. Vi måste programmera in söndag också i systemet till nästa år.
   Publiktrycket inför årets snackis på festivalen, Johnny McCuaig, var enormt och jag tror aldrig jag har upplevt ett mer fullpackat East West än under den sista timmen mellan 01 och 02. Jag har inte uppfattat McCuaig och hans band som någon speciellt personlig grupp på rockmusikområdet men det är ju när Johnny tar fram sin spektakulära säckpipa arrangemangen lyfter och blir så mycket mer udda och annorlunda.
   Det är fascinerande att mötet med en entusiastisk publik kan bli så hänförande och närmast magisk. Och när jag finner mig själv stå och skrika med i refrängen till AC/DC:s gamla slagdänga "It's a long way to the top" måste det bedömas som något ganska unikt.... Och just publikkontakten har ju under bandets Live at Heart-spelningar har ju faktiskt varit av modellen monumental.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.