Blogginlägg

#24: Infidels

BOB DYLAN: Infidels (Columbia, 1983)
Slutet på 70-talet och inledningen på 80-talet var Bob Dylans djupt religiösa period i sin långa karriär. Och ”Infidels”, som kom ut 27 oktober 1983, blev den första icke-religiösa Dylan-plattan efter tre skivor på raken som behandlat det kristna budskapet. Därför var det väl tämligen logiskt att han kallade skivan för ”Infidels” som i rak översättning betyder hednisk eller icke-kristen.
   Det blev en skön comeback för alla Dylan-fantaster och en väldigt stark skiva för alla andra, dit jag räknar mig själv. Dylan återknöt kontakten med Mark Knopfler, som spelade så karaktäristisk gitarr på ”Slow train coming” (1979), som nu också fick agera skivproducent i team med Dylan själv. Dylan tänkte först producera skivan själv men den alltmer ökande tekniska utvecklingen vid skivinspelningar, ”Infidels” är den första Dylan-skivan som spelats in digitalt, krävde hjälp från någon rutinerad.
   En lysande musikalisk laguppställning bådade för ett underbart sound och låtarna, åtta långa Dylan-kompositioner, var bättre än på mycket länge.
   Hemligheten till de fantastiska rytmerna och flytet i både sound och arrangemang är Sly Dunbars och Robbie Shakespeares bidrag på trummor och bas. Ett sound som är långtifrån identiskt med 80-talets typiska ekodränkta och smällande rytmer. Som därmed gjort att ”Infidels” överlevt decennierna bättre än många andra 80-talsskivor.
   Tillsammans med Knopfler på gitarr fanns också Mick Taylor, förre Rolling Stones-gitarristen, som gjorde arrangemangen lite bluesigare, lite tuffare än det där smeksamma Knopfler-soundet som skulle krydda var och varannan rockskiva på 80-talet. Taylor spelar dessutom en rent glödande slide på flera låtar. Tydligen föll Dylan för Taylors gitarr för när han kom till Sverige sommaren 1984 fanns han med i Dylans kompgrupp.
   Under rubriken ”Förlorade sonen åter” recenserade jag skivan 8 november 1983 med ord som ”det var länge sedan Dylan gjorde något så starkt, intensivt, jordnära och bra”. Eller ”Infidels kan i många stycken jämföras med topparna på 60-talet eller 70-talets höjdpunkter”. Och ”Dylan har återigen mycket att säga, låtarna sväller och blir långa, samtliga innehåller mellan sex och nio verser. Och det finns anledning att tro att de i originalskick varit ännu längre”.
   På ”Neigborhood bully” skippar både Knopfler och Taylor skyddsnätet och det blir rockigare än på någon annan Dylan-platta. Fast mina största favoriter på skivan återfinns bland det balladorienterade materialet: ”License to kill”, ”I and I” och ”Don’t fall apart on me tonight”.
   Men det är också svårt att förbise rena klassiker som ”Jokerman” och ”Sweetheart like you”, som så underbart är låt ett och två på hela skivan. Den senare med texttillägget i refrängen som lyder ”What’s a sweetheart like you doin’ in a dump like this?”.
   Jag slutade min recension 1983 med: “Bob Dylan har åter hjärtat på rätta stället”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.