Blogginlägg från 2007-12-07

#27: Born in the U.S.A.

Postad: 2007-12-07 07:50
Kategori: 80-talets bästa

BRUCE SPRINGSTEEN: Born in the U.S.A. (Columbia, 1984)
Hade någon frågat mig direkt efter finalen på konserten i Göteborg på Ullevi i juni 1985 vilken skiva jag tyckte var bäst på 80-talet så hade det givna svaret varit: ”Born in the U.S.A.”. Då – och för alltid. Ty konserten var en av livets största upplevelser och den aktuella skivan var givetvis i blickpunkten under hela uppträdandet.
   Så här drygt 20 år senare är svaret inte lika givet och känslorna vill placera denna omåttligt populära Springsteen-skiva lite längre ned än den kanske förväntade Topp 10-placeringen. Kanske är jag påverkad av masshysterin kring Sverige-besöket och den nästan överdimensionerade uppmärksamheten kring Springsteen och USA. Och det lite hurtiga, synthesizer-baserade soundet är nog inte lika tidlöst som jag en gång trodde.
   Däremot är innehållet låtmässigt oklanderligt starkt vilket bevisas av att det från det här albumet hämtades hela sju hitsinglar. Ett rekord Springsteen delar med både Michael och Janet Jackson.
   ”Dancing in the dark” var den perfekta hitsingeln som spädde på intresset inför albumreleasen. En uppdaterad Bruce gjorde nästan plötsligt dansant musik i ett ovanligt poppigt sound. Men underbart catchy, modernt och tydligt radiovänligt sound. Vilket fick mig just då att lite surt kommentera skivan där passionen och hettan saknas.
   ”Born in the U.S.A.” var visserligen ingen ”Darkness on the edge of town” då Roy Bittans syntar färgade av sig på soundet medan Clarence Clemons saxofon var nästintill utraderad. Och Steve Van Zandt, som varit med och producerat skivan men bara spelar akustisk gitarr och mandolin, var tydligt på väg ut ur E Street Band redan här.
   Men som sagt, låtmässigt är skivan en stor triumf. Inte bara singlarna ”Dancing in the dark”, ”Cover me” (i ommixad version en stor hit på diskoteken), titellåten, ”I’m on fire”, ”Glory days”, ”I’m going down” och ”My hometown”. Utan också starka låtar som ”No surrender” och ”Bobby Jean”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2007 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.