Blogginlägg

#33. dvd: That'll be the day/Stardust

That'll be the day/Stardust (Optimum Classic, 2007)

I MIN HITTILLS OSORTERADE SAMLING AV VHS- OCH DVD-filmer återfinns många återutgivningar, lågprisvarianter och långtifrån originalutgåvor. Dagens dvd är ett typiskt exempel på en sådan budgetvariant, två engelska filmer från 70-talet som har ett naturligt samband och trängs på samma skiva som gavs ut 23-24 år efter originalen. I en förpackning som i vanlig ordning saknar dokumentation men som jag tidigare har påpekat: Innehållet är så mycket viktigare än ytan.
   "That'll be the day" (1973) och "Stardust" (1974) har mycket gemensamt, skÃ¥despelaren i huvudrollen (David Essex), huvudrollskaraktären (Jim Maclaine), producenten (David Puttnam), manusförfattaren (Ray Connolly) och filmberättelserna är som en följetong. Däremot har filmerna tvÃ¥ olika regissörer, Claude Whatham respektive Michael Apted, som bÃ¥da hade mer erfarenhet frÃ¥n tv-produktioner än filmbranschen.
   Det sägs ofta vara sÃ¥ngaren David Essexs filmdebut men han hade innan "That'll be the day" gjort tre filmer, "Smashing Time" (1967), "Assault" (1971) och "All Coppers Are..". (1972), blygsamma roller i mindre kända filmer. Även som soloartist hade en lÃ¥ng, men även där mindre känd, karriär. Gjorde singeldebut redan 1965 men hans solokarriär höll sig sÃ¥ gott som i skymundan innan han sommaren 1973. samtidigt som "That'll be the day" hade premiär, "rÃ¥kade" fÃ¥ en stor hit med "Rock on" och stora kommersiella framgÃ¥ngar Ã¥ren därpÃ¥.
   "That'll be the day" utspelar sig 1958 i en typisk engelsk miljö. Producenten Puttnam, senare känd för filmer som "Midnight express", "Triumfens ögonblick" och "Local hero", fick idén till filmen när han hörde Harry Nilssons lÃ¥t "1941" och Connolly, författare och musikjournalist pÃ¥ Melody Maker, skrev en historia som löst bygger pÃ¥ Beatles och Ringo Starrs tidiga karriärer, Quarrymen och Rory Storm & the Hurricanes. Och det passade givetvis perfekt med Ringo i en ledande roll i filmen, där han dessutom liknar sig själv frÃ¥n tidigt 60-tal, som kompisen Mike. Filmen hakade pÃ¥ vÃ¥gen med 50-talstema som samma Ã¥r hade introducerats med den amerikanska filmen "Sista natten med gänget".
   Essex spelar rollfiguren Jim Maclaine som lämnar skolan, rymmer hemifrÃ¥n pÃ¥ ett lastbilsflak, drömmer om "fish & chips and freedom", hyr ett sunkigt rum för drygt 2 pund i veckan, jobbar pÃ¥ nöjesfält men drömmer om ett liv som rockstjärna. Han ser upp till den framgÃ¥ngsrike karaktären Stormy Tempest som spelas av Billy Fury, som pÃ¥ riktigt hade sina skivframgÃ¥ngar frÃ¥n 1959 och framÃ¥t. I bandet spelar bland annat Keith Moon, som vÃ¥ldsam trummis (J D Clover), Graham Bond och John Hawken.
   Soundtracket som löper genom hela filmen är baserat pÃ¥ tidstypisk 50-talsmusik, exempelvis Everly Brothers "(Till) I Kissed you", Jerry Lee Lewis "Great balls offire" och Bobby Darins "Dream lover", men gör ocksÃ¥ nÃ¥gra musikaliska utflykter i 60-talet med Dions "Runaround Sue", Del Shannons "Runaway" och Johnny Tillotsons "Poetry in Motion". Irländaren Eugene Wallaces dÃ¥ nyinspelade version av "Slow down" lÃ¥ter som tagen frÃ¥n 50-talet. Däremot gör Pete Townshends lÃ¥t frÃ¥n 1971, "Long Live Rock", överraskande entré i 1958-stämningen när den sjungs av Billy Fury.
   Det blir riktigt intressant under sluttexterna när informationen "Music supervised by Neil Aspinall & Keith Moon" dyker upp. Aspinall är mer känd som den person som stod Beatles närmast under hela karriären.
   Framtiden som rockstjärna blir mest en dröm för Jim Maclaine i filmen men i den sista scenen köper han en gitarr. En handling som öppnar för en fortsättning i nästa film, "Stardust".

RINGO STARR TACKADE NEJ TILL ROLLEN SOM MIKE i "Stardust" och nu fick ännu en gammal engelsk rockstjärna, Adam Faith, ta över karaktären som nu fick större plats och utvecklades till Jim Maclaines manager. En annan engelsk 50-talsstjärna, Marty Wilde, gör också entré i filmen som skivbolagsboss.
   Filmhistorien har flyttat fram nÃ¥gra Ã¥r och vi fÃ¥r en tydlig tidsnotering med Kennedy-mordet 1963 pÃ¥ tv-bilderna.
   Soundtracket till "Stardust" är nog mer berömt än själva filmen. Jag har skrivit om skivan här och de specialinspelade lÃ¥tarna med Dave Edmunds är klart intressanta. Han är ocksÃ¥ med i filmen som medlem i bandet The Stray Cats som inledningsvis kompar Jim Maclaine. Ett fiktivt band som i övrigt innehÃ¥ller bÃ¥de musiker, Keith Moon och Paul Nicholas, och skÃ¥despelare, Karl Howman och Peter Duncan.
   Kommersiellt slÃ¥r Maclaine och Stray Cats igenom men framgÃ¥ngarna skapar ocksÃ¥ problem och slitningar mellan gruppmedlemmarna. Den amerikanske managern Porter Lee Austin, spelad av Larry Hagman, försöker styra gruppen med sin bullriga och pratglada jargong medan Maclaine, som övergivit fru och barn i England, blir alltmer tvivlande och depressiv. En ganska förutsägbar filmstory som räddas av musiken, "You kept me waiting" och "Take it away" är uppenbara pophits, och ett vattenkammat Brinsley Schwarz dyker upp i en scen.
   Nytt kompband, rundgÃ¥ng pÃ¥ scen och buande frÃ¥n publiken gör inte saken bättre. Maclaine gör ett desperat men misslyckat försök att ändra stil och börja sjunga svulstig musikalpop men tillsammans med manager Mike drar han till Spanien för lite lugn och ro. Men när press och tv har letat rätt pÃ¥ paret pÃ¥ ett bildskönt slott, tv-reportern jämför honom med Messias, rasar allt samman och jag kan meddela att historien inte slutar lyckligt.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.