Blogginlägg

Pop, garage och rock med The Most

Postad: 2014-12-02 10:47
Kategori: Diskografier


The Most från Umeå. Från vänster Inge Johansson, Frans Perris, Mats Westin och Magnus Kollberg.

Ibland känner jag att jag är sist på bollen men hellre det än inte alls. Umeåbandet THE MOST har producerat skivor sedan 2007, måhända i ganska små upplagor och under begränsad uppmärksamhet, och utgivningstakten har varit sporadisk men musikaliskt har kvartetten varit homogen i sin målmedvetna genre där pop, garage och lite rock möts. Små, korta (runt två minuter...) låtexplosioner som kanske mest blickar tillbaka i pophistorien och inte flyttar utvecklingen framåt många tum. Men musik som är fylld med knivskarpa riff, påträngande rytmer, starka kompgitarrer och framträdande sång.
   Tack vare en vän till mig, Lars-Åke Madelid, har jag kommit i nära kontakt med The Mosts hela skivproduktion, tre vinyl-ep och ett cd-album. Musik som i avsaknad av spektakulära detaljer ändå har en starkt underhållande prägel med genomgående tydliga brittiska influenser och rötter i modsmusiken. Där den blå/vit/röda måltavlan, så kallad "mod target", på The Most-albumets design sammanfattar all modsmusik från The Who via The Jam till 2014.
   The Most-bildades i början på 2000-talet, en kvartett med sångaren och gitarristen Frans Perris i spetsen. Jovisst, Perris är bror med Poul Perris som i slutet på 90-talet ledde det hajpade The Facer som gjorde stora avtryck både på skiva och scen under några år. Övriga medlemmar i gruppen var Magnus Kollberg, gitarr/sång, Mats Westin, trummor/sång, och Marcus Holmberg, bas/sång. På 2013-albumet spelade Inge Johansson bas men numera är det Martin Claesson bakom det instrumentet.
   På några år har The Most givit ut några väldesignade singlar i rustika 7"-omslag och ett digipack-album som lockar till lyssning.


2007
THE MOST
"Face the future"

(Ny Våg/Wasted Sounds)

The action (Frans Perris/The Most)
Murry Wilson (Frans Perris/The Most)
Faking 18 (Frans Perris/The Most)
Stylish boy (Frans Perris/The Most)

The Most debuterar musikaliskt i det fascinerande utrymmet mittemellan garage och power pop. En stadig ilsken rytm och ett tajt, tajt utspel. Längst fram befinner sig ännu en Perris med en påtagligt utåtriktad stil. Redan på gruppens första vinylspår kan jag bara blunda och ana hur sångaren och hela bandet förmodas lägga alla energi på ett scenframträdande.
   Trots tuffa rytmer är ljudet på debuten ganska anspråkslöst så det gäller att höja volymen rejält för att riktigt njuta av The Mosts sound. Då känns den distade galna sången mest naturlig. Här finns inte så många småstilta detaljer. Ibland jämför jag med Wreckless Erics ofta aggressivt präglade popmusik med ett och annat vildsint gitarr-solo. Bra debut utan att vara något mirakel. Ett band som har lagt mer energi på arrangemangen än på melodierna.


2008
THE MOST
"Moderation in moderation"

(Ny Våg/The Most)

I got you (Frans Perris/The Most)
Money (Frans Perris/The Most)
Bad girl (Frans Perris/The Most)
Now I feel (Frans Perris)

Fortfarande tämligen tunna låtidéer men det energiska utspelet hjälper till att lyfta soundet på skiva. Att The Most har känsla för det här har jag förstått och det räcker att kolla in baksidan på skivomslaget, en klassiskt rip-off-fotografi av baksidan på Beatles "Revolver"-album. Och noteringen "A special thanks to Shel Talmy och Chris Dreja" säger väl något om var sympatierna finns.
   Får hjälp av Andy Bell, bland annat Ride, Hurricane No. 1 och Oasis, med både sång och gitarr på en låt som dock sviker något trots en överraskande trumpet. "Money" är en reptilsnabb låtexplosion, den här gången någonstans mellan garage och punk, och "Bad girl" är bandets hittills bästa låt. Snäll 60-talspopmelodi med mycket energi.


2010
THE MOST
"Resistance is useless"

(Ny Våg/The Most)

Little girl (Frans Perris/The Most)
I'm in misery (Frans Perris/The Most)
Easy when you're down (Frans Perris/The Most)
Broham (Frans Perris/The Most)

Bandet har spelat in alla sina ep-skivor i samma studio, The Subterranean Vegetable House(?), men utvecklingen mot ett bättre band med ett bättre sound är tydlig för varje skiva. Och här når de nya höjder med en soundmässigt bättre produkt men så är skivan också mixad i San Francisco av Mike Wells.
   Gitarrerna klingar mer klarsynt, riff och kördetaljer ekar bekant och jag förstår plötsligt varför The Most har fått spela på klassiska Cavern i Liverpool. Parallellerna med Brainpool, ett decennium innan, dyker upp i hjärnan utan att The Most har några som helst kommersiella funderingar. Jag uppfattar inte alltid refrängerna fast energin, med den pådrivande Perris längst fram, smittar verkligen av sig.
   Andy Bell-samarbetet på den här skivan, "Easy when you're down", är en oväntad ballad utan riktig profil men på "Broham" tar de tag i de engelska r&b-influenserna, typ Pretty Things eller tidiga Kinks.



2013
THE MOST
"Auto-destructive art"

(The Most/Copase Disques)

Problems (Frans Perris/The Most)
Really good (Magnus Kollberg/Frans Perris/The Most)
I don't want it (Frans Perris/The Most)
So wrong (Frans Perris/The Most)
I'm not your man (Frans Perris/The Most)
Spiderman (Frans Perris/The Most)
She's a sensation (Frans Perris/The Most)
Sometime (Frans Perris/The Most)
Do you wanna know (Frans Perris/The Most)
Beat girl (Frans Perris/The Most)
Blow your mind (Magnus Kollberg/Frans Perris/The Most)
Stickin' out with you (Frans Perris/The Most)

Ep-formatet i all ära, det är ju verkligen perfekt för nya band, så är det på album artister och grupper får en mer seriös och bredare framtoning. Här debuterar bandets nye basist Inge Johansson och vi hör en mer utpräglad stereobild, extramusiker på blås och keyboards, som har resulterat i ett ännu bättre sound. Arrangemangsintentionerna (vilket ord!) har verkligen utvecklats sedan debuten sex år tidigare.
   R&b-ambitionerna fullföljs på några låtar, "I'm not your man" och "Blow your mind", men det förekommer också en del provokativt monotona passager. Några är säkert medvetna, den korta speltiden 1:54 på "Spiderman" (med titeln som enda text...) är fullt tillräckligt. Den korta låten följs av karriärens förmodligen längsta originallåt, halvsnabba "She's a sensation" (3:24), som väcker lite mer känslor bland alla ögonblickssnabba modslåtar.
   Den stora inspirationskällan på The Mosts debutalbum är annars The Who 1964-67. Det energiska tempot, de intensiva trummorna och körandet i låtar som "Problems", "Really good" och "Stickin' out with you" påminner verkligen om den gruppens tidiga singlar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2014 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.