Blogginlägg från 2014-12-15

BOX #11 BRUCE SPRINGSTEEN

Postad: 2014-12-15 07:51
Kategori: BOXAR 20-1



BRUCE SPRINGSTEEN: The promise: The Darkness on the edge of town story (Columbia, 2010)

MAN SKA SOM LYSSNARE ALLTID IFRÅGASÄTTA äktheten i gamla inspelningar men återutgivningen av ett av världshistoriens starkaste album är som dokument med musikaliskt innehåll och utformning (design) närmast perfekt. Alla boxarna i övrigt på min 20-lista innehåller samlingar, ofta med ett urval från hela eller delar av karriären. Men dagens box är undantaget från det formatet och riktar in sig på ett enda album men är ändå så flexibelt och omfattande.
   Att jag i många år betraktat 1978-originalet av BRUCE SPRINGSTEENS "Darkness on the edge of town" som ett av historiens tre finaste album hjälper naturligtvis till att göra även den här samlingen exceptionellt stark och koncentrerat intressant på varje spår.
   Designen till den här samlingen är verkligen annorlunda och udda där huvudrollen spelas av Bruce Springsteens autentiska anteckningsblock där han med egen handstil noterat åtskilliga texter (både till utgivna och outgivna låtar), detaljer om arrangemang, mixningsidéer, olika förmodade låtordningar, en lista med 33 covers, och fotografier från konserter och skivinspelning.
   I det tjocka specialdesignade anteckningsblocket finns det tre cd-skivor och tre dvd-förpackningar. Givetvis det remastrade originalalbumet, en dubbel-cd med 22 låtar (albumet "The promise") från originalinspelningarna, en dvd-dokumentär om inspelningen av albumet, en dvd som dels innehåller en konsert (utan publik) där Bruce och bandet 2009 gjorde hela albumet live och dels ytterligare dokumentärbilder från repetitioner och liveframträdanden 1976-1978 och slutligen en 176 minuter lång livebootleg från 1978.
   Kort sagt en fabulös och i varje detalj hyperintressant återutgivning, en researchmässigt fullständigt heltäckande samling och en alldeles oslagbar restaurering av ett enda album. Det gjordes något liknande men mycket mindre omfattande 2005 till återutgivningen av "Born to run" som innehöll det remastrade originalalbumet, en dvd-dokumentär om inspelningarna och en konsert-dvd från London 1975.
   Men den här "Darkness..."-boxen är något helt annat och en än mer djupgående researchhistoria. De här senare åren på 70-talet är ju i mina öron både kreativt och musikaliskt den allra viktigaste tiden i Springsteens långa karriär. Då är det inte så konstigt att låtskrivarådran hos Bruce sprudlar och resulterar i rekordmånga låtar på rekordkort tid. Vi kan härmed konstatera att han vid tiden för inspelningarna i juni 1977 hade material till fyra album.
   Den här gången skulle han för första gången i karriären spela in ett album med hela E Street-bandet intakt och alla de sex medlemmarna har en stor del i att inspelningsresultatet blev så lyckat. Det är kanske allra mest Stevie Van Zandts förtjänst för det framgår, speciellt på dokumentärbilderna, med stor tydlighet att han är Bruces viktigaste bollplank vid både låtskrivande, arrangemang och inspelning.
   Nye managern Jon Landau, rockjournalisten från Rolling Stone, innebar också en stor trygghet när Bruce gick in i studion med just Landau som medproducent. Landau hade begränsad erfarenhet från att producera skivor men hade satt sitt namn under skivor med MC5, Livingston Taylor (James Taylors bror), delar av "Born to run", och Jackson Brownes "The pretender" innan "Darkness on the edge of town" skulle bli hans stora elddop.

PÅ DEN 88 MINUTER LÅNGA dokumentär-dvd:n berättas hur ett mästerverk blir till. Att det finns så mycket filmade inslag från inspelningarna, repetitionerna, intervjuer och privata bilder är närmast chockerande. Vi får se den då 27-årige helt passionerade Bruce, ofta lång/krullhårig och barbröstad i studion, leda bandet under inspelningarna hela tiden bläddrande i sitt anteckningsblock.
   Intervjuerna består nästan alltid av bara uttömmande svar, inga frågor, och vi får höra både Landau, Bruce och gamle managern Mike Appel berätta om den här intressanta tiden. Den mest spännande sekvensen på dvd:n är när Stevie Van Zandt (utan sjalett på huvudet!), på piano, och Bruce hysteriskt repeterar "Talk to me", låten han senare gav bort till vännen Southside Johnny.
   Den andra dvd:n inleds med alla albumlåtarna i rätt ordning inspelad live 2009 med originalbandet, med nye organisten Charlie Giordano (Danny Federici avled 2008) och utan Nils Lofgren alltså, i en tom konsertlokal i Asbury Park. Det blir aldrig någon riktig livekänsla, få utdragna arrangemang, och den annars så viktiga publikkontakten saknas ju helt. De sparsamt färgade filmbilderna avslöjar en del gråa hårstrån här och var, Bruce hade precis fyllt 60 år, och rutin kan inte alltid ersätta ungdomlig entusiasm fast det musikaliskt säkert låter bättre än någonsin om "Darkness..."-låtarna just här.
   Andra delen av dvd 2 innehåller ytterligare intressanta repetitionsbilder och livelåtar. Vi får höra en skrikig och energisk "Don't look back", gavs bort till The Knack, som fanns med på 1998-samlingen "Tracks" och saknas därför här. En långtifrån färdig "Save my love", en långsam "Candy's room" och en fantastisk "The promise" tillhör topparna bland reptitionsversionerna.
   Dvd:n avslutas med fem låtar inspelade live i Phoenix i juli 1978, den kaotiska avslutningen av konserten, och man ser och hör verkligen hur viktig professor Roy Bittan är för soundet mitt i den rasande effektiva rock'n'roll-attacken. Plus de redan då klassiska bilderna när tjejerna i publiken stormar scenen under extralåten "Rosalita". Gospelsoul på hög nivå.
   Men livemässigt når den här boxen sin riktiga höjdpunkt på den tredje dvd:n med hela konserten från The Summit i Houston 8 december 1978. Marknadsförs nu som "Bootleg House Cut", b-ordet som skivbolag knappt ville ta i sin mun då, och det hörs på det ibland fladdrande ljudet och bandet som skymtar i mörkret. Men musikaliskt och känslomässigt brinner både bandet och Bruce under nästan tre timmar inklusive en oöverträffad avslutning med många extralåtar.

KONSERTENS SETLISTA ÄR VERKLIGEN KLASSISK med sju av tio låtar från originalskivan, flera nya och ännu ej utgivna låtar (tänk er höra "Independence day" live innan den fanns på skiva...), Bruce-originallåtar som han senare gav bort till Robert Gordon och Patti Smith och alla covers med "Detroit medley" som russinet i kakan.
   Plus alla andra otaliga höjdpunkter under den långa konserten. Som sekvensen när "Thunder road" följs av tio minuter "Jungleland" med ett flera minuter långt saxsolo av Clarence Clemons. Eller den hysteriska avslutningen med "Rosalita" när Bruce rusar omkring på scen, presenterar bandet och står på pianot. Efter ytterligare några extralåtar vill en överenergisk Bruce inte lämna scenen och drar igång "Quarter to three" utan både gitarr och skjorta.
   Det är en fantastisk dvd fast det tekniska inte går att jämföra på samma dag med senare dvd-konserter, typ "Live in New York City". Utan allt dvd-material hade nog dubbel-cd:n "The promise" betraktats som en rätt konventionell garderobsrensning. För med lite distans är det inte många historiskt sett klassiska låtar som trängs bland materialet som blev över efter "Darkness on the edge of town"-utgivningen.
   Någonstans på någon dvd förklarar teknikern Jimmy Iovine att det under den här tiden spelats in 70 låtar i studion, Bruce beskriver det i en av två liner notes (1998 och 2010) det som 40 och till slut innehåller dubbel-cd:n 21 namngivna låtar och ytterligare en låt som ett så kallat hidden track.
   På "The promise" finns det i mina öron sex låtar av extraordinär kvalité men som ändå i vissa fall inte riktigt passar in bland originalalbumets många klassiker. Poppiga låtar som "Wrong side of the street", "Save my love" och "Rendezvous" hade kunnat bli ryggrad på en helt annan typ av (pop)album. Titellåten var ju redan en klassiker när jag hörde den live 2005 då Expressens recensent Anders Nunstedt missuppfattade den som "Thunder road" efter en textrad i låten. "Talk to me" attackeras med fullt blås och faller också utanför mönstret på "Darkness...". Så gillar jag en helt annan variant av "Candy's room" som går under titeln "Candy's boy".
   Här finns också överraskande lättsamt material, flera sha-la-la-refränger, och på två låtar, "Someday (we'll be together" (inte Diana Ross & the Supremes-låten) och "Brokenhearted", passerar Bruce faktiskt gränsen till det kommersiellt smetiga. Sedan finns det naturligtvis ett antal låtar som är bra, exempelvis hans egna versioner av "Because the night" och "Fire", utan att märkbart stå ut.
   Sista officiella låten "City of night" är en i Bruce-sammanhang blodfattig ballad som saknar karaktär i det viskande soulinfluerade arrangemanget. Efter 23 sekunders paus, när du tror att skivan är slut, kommer ytterligare en outtake från 70-talet, balladen "The way".
   Den något svaga musikaliska avslutningen kan inte på något sätt dra ned helhetsintrycket av hela boxen "The promise: The lost sessions from Darkness on the edge of town" som Bruce själv har valt att kalla den i en av sina liner notes.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2014 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.