Blogginlägg från 2014-12-01

BOX #12 PUGH

Postad: 2014-12-01 07:49
Kategori: BOXAR 20-1



PUGH: Pugh (National, 2003)

PUGH ÄR PUGH OCH INGENTING ANNAT liknar hans rekordlånga karriär som givetvis och rättvist är värd en generös samlingsbox. En box som visar upp alla grenar på ett gränslöst brokigt artistliv. Och "Pugh"-boxen förmedlar den bilden och den musiken på ett både underhållande och spännande men också en aning rörigt och inte så kronologiskt sätt. Men det kanske ska vara så när höga berg och djupa dalar ska sammanfogas till en fantastisk helhet. Ty ingenting är ointressant när jag på nytt har lyssnat igenom fyra generöst späckade cd-skivor.
   Jag vet inte om den här cd-samlingen först var planerad att ges ut 2002, som anges på både boxens omslag och respektive cd-omslag i boxen, men i cd-boken och på varje fysisk cd-skiva är det tydligt 2003 som officiellt utgivningsår. Vilket understryks av att jag recenserade den nysläppta boxen i Nerikes Allehanda i mars 2003, se recension nedan.
   De fyra cd-skivorna har sinsemellan en tydlig kronlogisk uppdelning men på varje skiva pendlar materialet i tid fram och tillbaka som stör kontinuiteten något. Men det är marginella invändningar på en box som i musik och text berättar den fullständiga historien om en av Sveriges största kultfigurer.
   Det är naturligtvis idag svårt att förstå Pugh Rogefeldts totala betydelse och vilken sanslös sensation det var att som pop- och rockartist 1968 komma fram och sjunga på svenska. Sverige var ju översvämmat av engelskinfluerad pop (på Tio i topp var det Hounds, Tom & Mick & Maniacs, New Generation, Ola & Janglers, Flamingokvintetten(!) med flera) och det svenska språket hade sin lekplats bland schlagerartisterna på Svensktoppen.
   Mitt i det klimatet kom Torbjörn "Pugh" Rogefeldt och tog plats med sina onekligen personliga texter och lika spännande musik. Det går nog inte att överdriva skivproducenten Anders Burmans förtjänst i sammanhanget ty Pugh var en udda fågel med få kommersiella drag men Burman insåg det unika, gränslöst personliga och historiskt storslagna i den unge Västeråskillens musik. Som 1969, efter mjukstarten med singeln "Haru vart på cirkus" 1968, skulle ta svensk popbransch med storm med "Här kommer natten" och debutalbumet "Ja dä ä dä".
   På den här samlingsboxen har de grävt fram ännu tidigare material, demoinspelningar från åren 1965 till 1967, som presenteras i ett medley, med korta utdrag från åtta låtar (alla på engelska), under den lustiga titeln "Ja dä va då de". Redan här i mitten på första cd:n faller boxens kronologiska följd genom att presentera DJ Shadows mixning "Mutual stump" från 1996 som en del i medleyt.
   Men det var alltså från 1969 som Pugh blev Pugh med hela svenska folket och idag, med legendstatus i ryggen, känns det som att namnet Pugh (ett snabbt påhitt när Burman ratade Torbjörn som artistnamn) borde vara kvalificerat som officiell namnsdag i almanackan...
   Texterna hade en viktig roll i Pughs genombrott. Han skojade med ord, hittade på nya, och fann nya vinklingar i det mesta han skrev om. På ett sätt gick det att jämföra honom med den tidens Robban Broberg men Pughs musik var ren och skär poprock. Med skämtlynnet och den personliga poesin sökte han sig nya och helt egna vägar. På första skivan i boxen, 1965-1971 hittar vi en majoritet av material som vi inte har hört tidigare, bland annat demoversioner, där det återfinns pärlor.
   "Förresten, jag heter John", en av många demo från 1970-71, är kanske en banal parentes men är enkelt svängig med Pughs typiskt atmosfäriska klang. Den österländska klangen i den nya alternativversionen av "Små lätta moln", som gick under titeln "Små lätta psykoser", är lång och härligt experimentell.
   Bland alla till synes planlösa vandringar i utsvävande arrangemang dyker det allt som oftast också upp melodiska mästerverk som utvecklats till riktiga och senare utgivna låtar. Som med tiden också har drunknat i den stora kreativitet som flödade ur Pugh under de här tidiga 70-talsåren.

ALLA RIKLIGT FÖREKOMMANDE DEMOINSPELNINGAR i boxen har också tagit en del fokus och utrymme från Pughs officiella skivutgivning. Som gör att boxen inte kan uppfattas som en regelrätt "Greatest hits"-samling. Bara två hela låtar från det fina "Hollywood"-albumet är en felprioritet i mina öron och två demon från samma skiva kan inte kompensera det fattiga urvalet.
   Urvalet på samlingen lutar sig genomgående på inspelningsdatum vilket har fått till följd att demoversionerna till exempelvis "Hollywood" och "Ett steg till" har hamnat på cd:n innan. Det framkallar också en lite ryckig sammanställning av materialet. Men den långa akustiska och smått avancerade demoversionen av "Storseglet", naken och avklädd, är fortfarande en storslagen låt var den än är placerad.
   På samlingens andra cd, 1971-74, dyker det upp en liveversion, inspelad live redan i juli 1972, av en låten "Max sång" som många år senare skulle bli en av Grymlings största hits. En intressant upptäckt men i övrigt saknar jag flera låtar från den perioden. En av Pughs två singlar med Nature 1972 saknas helt och det är givetvis en smärre katastrof då "En gång tog jag tåget bort", med Ulf Lundells text, har sitt historiska värde på alla sätt.
   På "Pugh"-boxen har den genomgående ambitionen varit att beskriva Pughs alla sidospår och experimentella lust men på den tredje cd:n i samlingen, 1974-1978, återfinns de kommersiella höjdpunkterna i Pughs hela karriär med ett rikligt urval låtar från albumen "Bolla och rulla" och "Ett steg till" och materialet är lika starkt idag som för 40 år sedan. Hela sex av åtta låtar från den förstnämnda skivan är en rättvis prioritet, "Hog farm" och "Dinga linga Lena" är ju klassiker, och i "Ett steg till"-materialet försöker de nästan återskapa hela det historiska medleykonceptet "Resan" genom att leta fram helt godkända kassettinspelningar av låtarna "Sovjet" och "Kina" som fanns med på konserten 1974 men kom aldrig med på den legendariska livedubbelplattan 1975.
   Efter den kommersiellt och musikaliskt storslagna genomgången av det starka materialet känns det en aning tunt och oinspirerat när tredje cd:n avslutas med en USA-inspelning (Muscle Shoals-studion) på engelska och två Anders Berglund-producerade schlagerlåtar, "Nattmara" bland annat.
   Som ett bevis på Pughs allt mindre sporadiska karriär med åren omfattar fjärde cd:n hela 26 år(!), 1978-03, och är en ren och skär pytt i panna. Både vad det gäller kvalité, stil och kronologi. Och med ett enda undantag (liveinspelad "Spårljus") är inget tidigare outgivet. Dessutom upptäcker jag nu att dokumentationen sviktar märkbart då jag saknar åtskilliga låtskrivarcredits på den sista cd:n. Vilket betyder att namn som Dave Nerge, Woody Guthrie och Ulf Lundell aldrig får sitt omnämnande.
   Avslutnings-cd:n blir en ojämn resa när vi kastas mellan många decennier hit och dit. Men inte desto mindre upptäcker jag ändå flera låtar som tillhör mina Pugh-favoriter fast de kanske inte ingår i den direkt legendariska repertoaren. "Två lika är ett", den nästan hitutstuderade Tomas Ledin-producerade singeln 1986, "Kärlekens träd", duetten med Maritza Horn som drunknade på det mer än lovligt svaga "Attityder"-albumet, och Pugh & Trousers-singeln "Pop o twist" från 1982 är några toppar på en nästan omöjlig cd.
   Sedan lider även fjärde cd:n av en oförklarlig brist på fler låtar från Pughs senaste mästerverk "Maraton" (1999). Liveversionen av "Spårljus" och nyinspelningen av "Vår kommunale man" (där Woody Guthrie borde ha fått credit) är en tam kompensation.
   Dokumentationen i den rikligt illustrerade 64-sidiga boken som följer med boken tillhör samlingens höjdpunkt. Från Lars Nylins Pugh-biografi via hyllningarna från bland annat Anders Burman och Ola Salo, sammanställaren/producenten Jan-Erik ”Eggis” Johanssons beskrivning av materialet och Pughs egen långa historia om karriären till den avslutande diskografin rekommenderas "Pugh"-boxen till alla som är nyfikna på svensk musikhistoria.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Pugh Rogefeldts cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 5 mars 2003:

PUGH ROGEFELDT
Pugh
(National)


Säg Pugh och tanken svindlar, historien blir oändlig och betydelsen gränslös. Att sammanfatta Pugh Rogefeldts långa karriär på fyra cd-skivor kan tyckas vara ett problemfritt nöje men innehåller i det här fallet också många svåra avvägningar och inte helt enkla prioriteringar.
   "Pugh", boxen som täcker in över tre decennier, är mer ett historiskt manifest än en musikaliskt femstjärnig samling.
   På gott och ont är hans tidiga skivor en helhet svår att dela upp i några få höjdpunkter. Har man sedan, som projektledaren Eggis i det här fallet, en rik flora demoinspelningar att bolla med så är det nästan en omöjlig ekvation att skapa en både sammanhållande, kronologisk och musikaliskt homogen bild av en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister genom alla tider.
   Här slängs man hejdlöst mellan oerhört intressanta demoinspelningar och ett greatest hits-inspirerat urval men upptäcker också flera uppenbara hål i en underbart intressant karriär.
   Flera av Pughs tidiga skivor var ett sökande, ett experimentellt testande och en kreativitet på mycket hög nivå. Inte alltid glasklart storslaget men väldigt ofta personligt och i högsta grad eget.
   På sätt och vis blev hans udda framtoning en helhet först på tredje skivan, "Hollywood" (1972), som här bara representeras av ynka två officiella låtar plus tre alternativtagningar. Urvalet känns lite magert när det handlar om en av svensk rockhistorias bästa album.
   Sedan är det ju en stor miss att inte ta med singeln "En gång tog jag tåget bort" (som för övrigt är en av Ulf Lundells tidigaste publicerade texter) när vissa andra låtar förekommer i både två och tre versioner.
   Ändå är boxen "Pugh" ett i många stycken förhållandevis heltäckande mastodontverk, i både text och musikaliskt urval, över en karriär som egentligen saknar motstycke i det här landet. Vi får de ouppnåeliga höjdpunkterna, de tveksamma kommersiella succéerna ("Stockholm" och "Nattmara") och de flesta udda och mycket personliga låtarna däremellan.
   Men någon riktigt koncentrerad och starkt spännande kronologisk rockhistoria blir aldrig "Pugh".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (22)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2014 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.