Blogginlägg

90:#18 XO

ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks, 1998)

Jag upptäckte Elliott Smith sent, mycket sent. Jag hade totalt missat hans delaktighet i punkgruppen Heatmiser och de följande soloskivorna i indie-singer/songwriter-genren hade också gått mig spårlöst förbi innan några låtar med den extraordinära sångaren och låtskrivaren dök upp på soundtracket till filmen "Good will hunting" 1997. Den nyskrivna låten "Miss misery" öppnade dörren för mig till Elliott Smiths värld och öppnade dörren även för Elliott själv - till den stora och berömda musikvärlden.
   Stephen Spielbergs stora mäktiga skivbolag Dreamworks visade sitt intresse och efter Elliotts absurda framträdandet i vit kostym pÃ¥ Oscarsgalan 1998 blev det klart att han skulle fÃ¥ göra ett album med stora resurser. "XO" blev dess titel och bokstavskombinationen betyder inte, som jag lite enfaldigt pÃ¥stod i min tidningsrecension, "extraordinär" utan är ofta den naturliga avslutningen pÃ¥ ett brev där X stÃ¥r för kyssar och O för kramar.
   Elliotts tidiga karriär, där han blandade punk med ensamma visor, ger en vink om en väldigt mÃ¥ngsidig artist. Just den flexibla och svÃ¥rbestämda bilden av honom som artist skulle följa honom i hälarna under resten av hans liv som tragiskt skulle ta slut i oktober 2003. Officiellt var det självmord men det finns pÃ¥ nätet mÃ¥nga andra spekulationer i ärendet.
   Elliott ville göra bÃ¥de pop och rock, ofta samtidigt. Det hörs tydligt pÃ¥ det albumet "XO" och det var även uppenbart den enda gÃ¥ng jag upplevde Smith live i januari 1999. PÃ¥ Astoria i London uppträdde han bÃ¥de ensam och tillsammans med det poprockiga bandet Quasi där han spelade bas.
   Bakom den här irrationella bilden av en artist fanns en människa med stora problem, han led enligt uppgift av "kronisk förtvivlan", som ofta resulterade i just splittrade skivor där känslan sprider sig att artisten inte riktigt vet vad han vill. Det skapar inget lugn när man ska lyssna pÃ¥ Elliott Smith. Däremot krävs det koncentration, tÃ¥lamod och nyfikenhet. Och när allt faller pÃ¥ plats är det omöjligt att inte hypnotiseras av just en extraordinär och mycket personlig artist. Som pÃ¥ "XO".
   Jag jämförde honom en gÃ¥ng med bÃ¥de Simon och Garfunkel och jag vill kanske just nu lägga till namnet Nick Drake med tanke pÃ¥ de bräckligt vemodiga sekvenserna i hans musik. Och bland de mest poppiga sekvenserna finns det tydliga exempel pÃ¥ Beatles-inspiration. Den fascinerande kombinationen av allt detta sammanfattar "XO" som ett spännande och starkt album.
   Ibland, som pÃ¥ öppningslÃ¥ten "Sweet Adeline", blandar Elliott friskt mellan det akustiskt avskalade och det orkestralt poppiga. Efter 90 sekunder ändrar lÃ¥ten helt skepnad. "Tomorrow tomorrow" har en genomgÃ¥ende lugn prägel där de snygga röststämmorna är avancerade och nästan Brian Wilson-inspirerade.
   "Waltz #2" är ännu en komplex lÃ¥t och kanske den vackraste melodi i valstakt som Elliott har skrivit. Trummor, akustisk gitarr, bas och piano. Han spelar alla instrument, som han gör pÃ¥ 98% av albumets inspelningar där ett maffigt strÃ¥karrangemang förstärker känslan.
   Elliotts fina röstresurser gör "Pitseleh" och "Independence day" ännu vackrare, "Baby Britain" ekar Ã¥terigen Brian Wilson och "Bled white" är bÃ¥de konventionell och personlig pop. Och i "Amity" gör sig Elliotts rockrötter plötsligt pÃ¥minda.
   "Oh well" är ännu ett av skivans bästa spÃ¥r där slidegitarren och det klassiska Beatles-soundet gör entré och pÃ¥ "Bottle up and explode!" blir det ren och skär powerpop fast kanske inte sÃ¥ strukturerat som önskvärt. Skivan avslutas med ytterligare tydliga Beatles-influenser i lÃ¥tarna "Everybody cares, everybody understands", med ett eko av "A day in the life", och "I didn't understand" där stämsÃ¥ngen pÃ¥minner om "Sun king".
   Producenterna Tom Rothrock och Rob Schnapf, ett team som tidigare hade jobbat med Beck, har onekligen givit Elliott Smith mycket fria händer för att konstruera detta mästerverk till album.

"Bled White" med Elliott Smith:


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.