Blogginlägg från 2014-01-29

"Strangers on the side of the street"

Postad: 2014-01-29 12:21
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/1 2014.

THE BLAND
Strangers on the side of the street
(Siv Sol/Border)


The Bland härstammar från Uppsala, och innehåller 3/5-delar örebroare, men musikaliskt dyker de på sitt första album upp från ingenstans och gör det ytterst imponerande och personligt. Det finns rötter i bandets musik, främst hörs det i instrumenteringen där Gustaf Jacobssons mandolin och Anton Torstenssons banjo/dragspel förgyller arrangemangen, som ändå låter så naturligt modern.
   Visst kan jag dra paralleller med många americanaartister, någonstans i huvudet dyker namnet Jayhawks ofta upp, men The Bland låter ändå så up to date och skulle faktiskt kunna plöja upp en alldeles egen personlig fåra i aktuell svenskt musikliv.
   Jag tror det är karaktären på sångaren Axel Öbergs röst som gör mig mest intresserad och förvånad. Han har en påträngande röst som inte stör och inte blir alltför extrem. Stark sång som ändå är len som honung. Axel är också trummis i bandet.
   Bakgrunden som gatumusikanter har gjort The Blands musik så självklar, naturlig och melodisk. En ack så viktig detalj när det gäller musik som ska attrahera en stor publik. Utifrån den viktiga grunden har Axel och bandet, inklusive den femte medlemmen Olle Hylén på bas, på ett anspråkslöst men finurligt och intressant sätt arrangerat upp låtarna utan att sound och produktion tar över helheten från de snillrikt komponerade låtarna.
   Sedan är ju variationen på de sju låtarna överraskande bred och väcker ju förhoppningar på ett band som har potentiella möjligheter att utvecklas. Banjon spelar den genomgående huvudrollen i titellåten, gruppens körsång gör "Changes" rent hitmässig, på "Winter" blir Linus Kallins piano plötsligt huvudinstrument och arrangemanget får en vemodigare karaktär, "Asking you" är en dragspelsstänkare, "Old man" kryddas av akustisk slide och blir till slut rena allsången och den avslutande "Shine again" är en singer/songwriter-ballad. En minst sagt imponerande bredd.
   Det känns nästan löjligt att jämföra med The Band, med tanke på gruppnamnet, men faktum är att det här Uppsalabandet har stundtals samma klassiska kvalitéer. Faktiskt. Glöm inte det. Och i bandets musik kan jag inte hitta någon simpel motsvarighet till det något provocerande gruppnamnet ("intetsägande").

/ Håkan

Varje sekund blev en höjdpunkt

Postad: 2014-01-29 07:51
Kategori: Live-recensioner

Ulf Lundells höstturné 1982 hette "Kär och galen" efter albumet som hade släppts strax innan. Han stod på toppen av sin kommersiella karriär. Turnén hade premiär i Sollefteå 27 oktober. Jag och fotograf Anders Erkman mötte upp Lundell och bandet i Karlstad 6 november, följde med till Falun dagen efter för att möta upp turnésällskapet i Örebro två dagar senare där jag recenserade konserten. Turnén avslutades med åtta (8) konserter på Konserthuset i Stockholm.
   Bandet på skivan kompade intakt Lundell på sommarturnén men till hösten skedde en del ändringar. Öfwerman ersatte Olle Nyberg och Backa-Hans ersatte Martin Cerha. Ny gitarrist bredvid Janne Bark blev Bengt Lundberg som tidigare hade spelat tillsammans med Öfwerman i symfoniska rockbandet Overture som 1981 givit ut albumet "Ansikten". Därmed innehöll Lundell-bandet 3/6-delar Raj Montana Band.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1982.

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 9 november 1982


Höstturnéns Lundell-konsert är längre, mer omfattande och en ännu större succé än sommarens så framgångsrika och succéartade folkparksturné. Ändå var gårdagskonserten "bara" en mer genomarbetad version av sommarkonserten. Valet av extralåtar var snarlikt och sättet att arrangera om äldre Lundell-låtar likaså.
   Rockmusik presenteras allra bäst live i mörka lokaler med väggar och tak där konsertens centralfigur, Lundell alltså, växte upp och kunde samtidigt fångas in av alla tusentals ögon. Det var då rockmusiken levde och vi fick själva känslan av styrka och kraft.
   Ulf Lundell befann sig i absolut rätt miljö. Under den drygt två och en halv timme långa konserten var det total utlevelse från början till slut. Intensiteten varierade mellan snabba rocklåtar och lugnare ballader, mellan akustisk och elektriskt. Lundell fick möjlighet och utrymme att presentera alla sina unika sidor.
   Han har därmed suddat ut alla sina svenska konkurrenter i jämförelse och man får gå utomlands för att finna någon motsvarighet till både Lundells otroliga prestation och den gudomliga dyrkan han får leva med.
   Öppningslåtarna har under nästan alla Lundell-konserter en speciell historia. Ofta har det varit nyskrivna ej publicerade låtar men den här gången gjorde han en omarrangerad, näst intill oigenkännlig, "Tröst". Hypnotisk stämning, framträdande basspel och blåfärgade spotlights. Förra gången jag hade samma känsla var under första låten vid Bruce Springsteens Göteborgskonsert förra året.
   Givetvis gjorde han nu fler låtar från senaste albumet som alla gjorde större intryck än på skiva. "Lycklig lycklig", "Jag kysser havet" och nya nationalsången "Öppna landskap" är veka och snälla Lundell-låtar som på scen växte ut till monsterhits.
   Däremot hade Ulf lite överraskande redan skippat "Aldrig nånsin din clown" från repertoaren. Men låtar som "Snön faller" (papperssnöfall över scenen), "Rom i regnet", "(Oh la la) jag vi ha dej" och "Sextisju sextisju" kändes som de för alltid parkerat i Lundells scenrepertoar. Fast den sistnämnda framförs inte förrän i sista extraköret. Som avslutas, precis som i somras, med den magiska "Snart kommer änglarna att landa" där Lundell sjöng hängande på gitarristen Janne Bark. Utan gitarr men med mycket känsla.
   Möjligen inspirerad av Neil Young plockade han fram den akustiska gitarrer ett flertal gånger. Under "Och går enstund på jorden" var han dessutom helt självpå scen framför en vilt sjungande publik.
   Den plötsliga Neil Young-låten "My my hey hey" var nästan lika spontan som man kan tro. Ulf lärde sig den av Janne Bark för några dagar sedan.
   Vid alla stora artisters konserter saknar jag nästan alltid personliga favoriter och i det här fallet var det de allra äldsta Lundell-låtarna.
   Många har länge dragit paralleller mellan Ulf Lundell och Bruce Springsteen men det känns först nu befogat och motiverat att rockfenomen jämföra dem. Musikaliskt är det långt från varandra men båda har fått svårare att kvalitetsmässigt överträffa sina egna tidigare skivor. Men på deras outtröttliga och långa konserter blir varje sekund en ny höjdpunkt.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Clarence Öfwerman: keyboards/piano och sång
Backa-Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Bengt Lundberg: gitarr och sång
Pelle Alsing: trummor

Törst
Ridån går upp och Ulf står ensam i det rödfärgade strålkastarljuset med bara sin egen elgitarr och bas som komp. En lugn omarrangerad inledning. Hela bandet kommer in på scenen och Bark spelar solo.

Kitsch
Olssons orgel dominerar genomgående. Mäktigt.

På fri fot
Första riktiga rocklåten och publiken tänder till. Bark och Backa-Hans på sång medan Ulf hetsar upp den pigga publiken.

I kvinnors ögon
Olssons orgel igen. Cigarettändarna lyser. Under solot tar Ulf av sig kavajen.

Odyssevs
Omarrangerad, gitarrdominerrad inledning och tyngre. Mycket slagverk.

Främlingar
Både Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Som en syster
Gammal låt i ny version. Bark och Lundberg spelar solo samtidigt.

I dina slutna rum
Orgeln dominerar och Lundberg på akustisk gitarr.

Bente
Ulf ensam kvar på scenen med munspelsställ och akustisk gitarr. Stor respons.

Och går en stund på jorden
Ulf fortfarande ensam och får till allsång.

Öppna landskap
Ulf utan gitarr sjunger tillsammans med HELA publiken. Cigarettändare, jubel, stamp och klapp.

När jag kysser havet
Ulf med elgitarr igen. Allsång och otroligt tryck på slutet.

Posörerna
Långt intro med tal om Karin Söder med mera.

Ryggen fri
Elektrisk version med Ulf på munspel. Mycket bra.

My my hey hey
Improviserad version av Neil Youngs låt. Ulf, Bark och Lundberg på akustisk gitarr.

Rom i regnet
3 x akustiskt, munspelsställ och Backa-Hans på ståbas.

Ulf presenterar hela bandet.
Snön faller och vi med den
Ulf på akustisk gitarr medan papperssnön singlar ned.

Lycklig, lycklig
Tungt, tungt komp. Svettigt och det tände till ordentligt - igen!

Bättre tider
Rock-versionen med ett långt Bark-solo.

Vid din grind igen
Kvällens tyngsta rocklåt som övergår i en fin ballad. Olssons orgel är framträdande.

Kär och galen
Numera välkänd och en ännu större klassiker.

Extralåtar
Glad igen
Bra rock.

It's all for the love of rock'n roll
Rockigt! Ulf och Bark omfamnar varandra. Ulf på knä.

(Oh la la) Jag vill ha dej
Alla sjunger, extas i publiken.

Extra extralåtar
Do you wanna dance
Alsing inleder med ett trumsolo. Alla på scenen sjunger i refrängen. Bark-solo, piano-solo och orgel-solo.

Sextisju, sextisju
Introduktion ā la Chuck Berry. Hela hallen upplyst och ALLA sjunger. Ulf slänger vilt ifrån sig gitarren. ALLSÅNG.

Snart kommer änglarna att landa
Hallen släcks ned igen. Ulf sjunger utan gitarr hängande på Bark.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2014 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.