Blogginlägg från 2014-01-20

Njutbart men det nådde inte under huden

Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en något kortare version i Nerikes Allehanda 20/1 2014.

PETE & THE POETS
East West Sushi, Örebro 18 januari 2014
Konsertlängd: 22:07-22:55 (47 min)
Min plats: stående 7 m från scenen.

I den sköna konsten att spela igenom ett helt cd-album från början till slut var lördagskvällens konsert med Pete & the Poets värd absolut högsta betyg. Eller kalla det hellre uppvisning än konsert ty varje ton, varje ackord, varje tempoväxling och varje ljudillustration var så noggrant planerad och in i minsta detalj så välrepeterad och minutiöst förberedd i arrangemang och framförande.
   Tre keyboardsspelare, inklusive frontmannen Peter Nygren, borgade för ett alldeles fenomenalt genomarbetat sound. En scenupplaga av Pete & the Poets som i varje strof kunde återge det klockrena ljudet från det aktuella albumet "Shine".
   I min värld, den lyssnande, har det aldrig i något sammanhang uteslutande handlat om exakthet eller instrumental skicklighet när jag bedömt en konsert. I recenserandet har jag för min del lutat mig mer på känslor och gärna spontanitet än ren briljans på varje instrument. Ändå får jag erkänna att Pete & the Poets med sin musik skapade praktfull underhållning med sina vackra melodier, sina fina arrangemang och sin välrepeterade elegans.
   Senaste albumet framfördes alltså i sin helhet med låtarna i samma ordning som på skivan, som jag uppfattade det. Uruppförandet skedde under Live at Heart i höstas och jag var då lite skeptisk mot konceptet att göra hela albumet till en föreställning. Men de flesta invändningarna berodde nog mest på att materialet var okänt för publiken och att den där sammanhängande och oavbrutna floden av musik gav mig ett väldigt splittrat intryck.
   Nu som då var det inga avbrott, inga applåder och inga mellansnack på drygt 40 minuter och i konsertsammanhang kändes det väldigt okonventionellt men också lite självupptaget.
   Nu med skivan i friskt minne, med musikaliska höjdpunkter som "If you were gone", "I would die for you" och "In the summertime" i hjärnan, blev upplevelsen något helt annat, både njutbar och underhållande, fast den inte kröp under huden på mig.
   Kvällens lättaste jobb hade jag när jag skulle notera konsertens låtar. Repertoaren var nämligen identisk med hela senaste albumet. När konserten/skivan var slut blev bandet inropat för extralåt och valde då att göra titellåten från förra albumet, "Are we going to America", som konsertens sista låt.

/ Håkan

90:#17 Det stora kalaset

OLLE LJUNGSTRÖM: Det stora kalaset (Telegram, 1998)

Olle Ljungström var Reeperbahn-medlem från dag 1, 1978, till sista dagen bandet existerade i juni 1984. Det var i den gruppen han gjorde sig ett namn som sångare och låtskrivare. En kort sejour i duon Heinz & Young följde innan Olle försvann från både scen och offentlighet. I en kortsiktig och ständigt föränderlig popbransch är åtta års frånvaro, då han jobbade som copywriter, en livstid. När Olle inledde sin solokarriär 1993 var hans bakgrund en aning diffus och dimmig.
   Han hade gjort oväntad comeback 1992 på singeln "Vänner för livet" med Uppsala-bandet Webstrarna och hade inför en planerad comeback som soloartist på ett väldigt naturligt sätt skrivit kontrakt med skivbolaget Telegram. Bolaget hade 1987 startats av Klas Lunding som tidigare var chef för Stranded där Reeperbahn gav ut sina två sista skivor och där även Heinz & Young gav ut sitt enda album "Buzzbuzzboys".
   Heinz Liljedahl, Olles partner i det korta duosamarbetet, hade varit medlem i Ratata och sjöng på Reeperbahns sista album "Intriger" och blev den naturliga samarbetspartnern när Olle Ljungströms solokarriär tog fart 1993. På sex Olle Ljungström-album skulle de komma att skriva en stor majoritet av materialet tillsammans.
   En annan Reeperbahn-relaterad person följde med Olle in i solokarriärens första år. Johan Vävare, synth- och programmeringsguru, hade producerat Reeperbahns två sista album och kom att göra samma sak på Olles två första soloskivor. Reeperbahn-kollegan Dan Sundquist producerade soloalbum nummer tre, "Tack" (1995), men på dagens aktuella album, "Det stora kalaset" har Olle och Heinz för första gången tagit hand om produktionen tillsammans med teknikern Simon Nordberg.
   Nordberg, numera känd producent (Love Olzon, Magnus Uggla, Tomas Andersson Wij, Lisa Miskovsky, Thomas Di Leva, Amanda Jenssen med flera), hade innan "Det stora kalaset" bara producerat ett album, Lars Demians "Elvis Jesus och jag".
   Vävare medverkar på flera spår även på det här Ljungström-albumet. Men främst är det Heinz Liljedahl, som spelar gitarr, tamburin, trummor, dobro, piano, bas och bongos, tillsammans med basisten Jerker Odelholm, gitarristen Lars Halapi, de båda trummisarna Peter Korhonen (ex-Reeperbahn) och Andreas Dahlbäck som kompar Olle.
   "Det stora kalaset", Olles sista album på 90-talet, var ännu ett starkt album från Ljungström där han förenade det extremt personliga med det uppenbart hitmässiga. Inledningslåten "Nåt för dom som väntar", "Solens strålar" och avslutningslåten "Somnar om" är ju fantastiska melodier till Olles som alltid egenartade och otänkbara poesi. På den förstnämnda låten förstärker Peter Fors stråkarrangemang den redan starka låten och på den sistnämnda gör sångerskan Sara Isaksson en vidunderligt skön insats vid mikrofonen.
   Men det finns fler uppenbara höjdpunkter och Ljungström-klassiker på det här albumet. "Morotsman" kombinerar en lugn fin start med ett stökigt slut, "Lyssna" är nästan country, dobron och tjejkören lyfter "Nitroglycerin", även på Skriker" spelar Heinz en fin dobro och på den bitterljuva "Sånt som bara händer mig", med bara pianokomp och ett vackert stråkarrangemang, är Olle som allra bäst.
   Och då har jag inte nämnt skivans kanske numera mest kända låt, "Jag och min far". Med avskalad skönhet och få instrument, Olles gitarr och Simon Nordbergs tamburin, och ännu ett maffigt Peter Fors-arrangemang framstår låten historiskt sett som en ren och skär svensk klassiker.

"Nåt för dom som väntar" med Olle Ljungström:


/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.