Blogginlägg

#54/70: "Vem är det som är rädd?"

Postad: 2009-12-14 07:58
Kategori: 70-talets bästa

BJÖRN AFZELIUS: Vem är det som är rädd? (MNW, 1974)

Jag är rädd. Jag är rädd att den här listan, mina största 70-tals-favoriter på skiva, kommer att ta många fascinerande/obehagliga stickspår på sin väg till nummer ett. 1973-1974 var det svensk progg som gällde. Kanske inte specifikt för mig vars musiksmak då alltid eftersträvade ett visst mått av musikalisk kvalité och då var ju nästan all proggmusik diskvalificerad redan från start. Det började med Hoola Bandoola Band, som det nästan alltid gör när man ska diskutera den bästa svenska proggen, och då var inte steget långt att även hänga på Björn Afzelius solokarriär.
   Jag ägde faktiskt ingen av Hoolas tre första album, ”Garanterat individuell” (1971), ”Vem kan man lita på?” (1972) eller ”På väg” (1973). Skivorna fanns i bekantskapskretsen och spelades flitigt på fester och samkväm och jag tyckte väl inte att jag behövde skivorna i fysisk form fast jag onekligen uppskattade innehållet med alla dessa numera klassiska Mikael Wiehe-låtar.
   Jag vet inte vad det var som gjorde att jag däremot köpte Björn Afzelius första soloskiva när den kom ut i maj 1974. Det kanske kändes som starten på något nytt och fräscht och jag ville vara med från början.
   Hoola hade turnerat oerhört flitigt under många år och skulle efter folkparkssommaren 1974 ta en längre paus, ett så kallat sabbatsår, och det passade Afzelius perfekt att koncentrera sig på sina egna låtar och göra en helt egen skiva. Fram till då hade han inte fått med en enda låt på Hoola-skivorna. Han var en bifigur bredvid den store Mikael Wiehe och hade helt enkelt inte lärt sig skriva låtar. Sjöng och spelade på sin höjd tamburin på deras konserter men stod säkert och tänkte på en framtida solokarriär.
   Inspirerad av Wiehes sätt att skriva låtar skrev han sin första låt 1973, ”Bläckfisken”. Fick godkännande av Wiehe och Afzelius skrev vidare och det blev till slut en hel demokassett som resulterade i solodebuten, ”Vem är det som är rädd?”.

En skiva som textmässigt var så mycket mer politisk än Hoola hade varit. Vardagsnära och samhällskritiska betraktelser alltid med vänstervinkling. Kapitalismen, fler poliser, orättvisa och bakom fängelsemurarna var populära ämnen i hans låtar. Afzelius mer konkreta texter kom också att påverka Hoolas nästa skiva ”Fri information” (1975), där för övrigt Afzelius hade med fyra låtar, som jag tycker var deras sämsta.
   Även omslaget till Afzelius skiva var hårt politisk med ”Storebror ser dig”-temat på omslagsbilden från polisens övervakningskameror tio år innan 1984. Och inneromslaget är så där typiskt proggigt med reklam för andra aktuella MNW-skivor med bland andra Nynningen, Arbete & Fritid, Risken Finns, Mobben, Indianmusik från Colombia och Södra Bergens Balalaikor. Allt som jag inte var intresserad av.
   Till inspelningarna av skivan valde Afzelius musiker från sin omgivning men bara en Hoola-medlem, trummisen Per-Ove Kellgren. Övriga musiker var den danske jazzmusikern Björn Franzén, bas, Olle Sandén, sologitarr, och Roland Gottlow, orgel, piano och saxofon. Gottlow skulle senare dyka upp i den första upplagan av Raj Montana Band.
   När Afzelius på hösten 1974 skulle turnera med anledning av den här skivan kompades han av bandet Första Förband som annars var Thomas Wiehes kompband.
   ”Vem är det som är rädd?” var huvudsakligen en soloskiva. En musikaliskt lågmäld, om än textmässigt högljudd, skiva där den akustiska gitarren var det viktigaste instrumentet. En skiva i Bob Dylans fotspår med trubadurinriktade visor och långa texter med många verser. Men det är lätt att hänga med i de många avancerade texterna ty texthäftet (som pryds av en svartvit bild på en långhårig och skäggig Björn Afzelius), som var så obligatoriska på den här tiden, finns med och de lika obligatoriska ackorden är utskrivna. Kanske var det därför vi så lätt kom i allsång på exempelvis ”Kampen kräver många år”.
   Skivan inleds med ”Tiden förändras”, Chuck Berry-intro möter traditionell boogieshuffle, men soundet är tunt, överraskande tunt upptäcker jag nu. Men elgitarren och pianot driver låten framåt.
   Den nästan sex minuter långa omtalade ”Bläckfisken” är en akustisk gitarrballad med snygga omskrivningar om kapitalismen som suger ut människorna.
   I titellåten kommer en av skivans textmässiga nyckelrader som beskriver hela skivans tema:
   Vem är det som är rädd på gator och torg,
   i gränder och parker när solen har gått ner.
   Och vem är det som säger att lugn och ro
   kan man bara få om poliserna blir fler?


13 verser långa ”Dialog i Mariagränd” har en storslagen text och jag tycker mig höra ett dragspel fast ingen omnämns spela det. I ett arrangemang som växer. Mer Dylan-influerat än någonsin.
   ”Kampen kräver många år” var vår återkommande allsångslåt på Varbergagatan 215 i Örebro när vi mellan kl 19 och 22 laddade för fest och utgång. Den fungerar även idag- Här tangerar Afzelius Wiehe men det är långt till refrängen. Och sticket är alldeles för gnälligt, det som senare blev outhärdligt i Afzelius karriär men pianosolot är fint.
   I ”Historien har visat” hör man Afzelius framtida kommersiella möjligheter att bli framgångsrik. Folksångare i valstakt med na-na-la-la-refräng.
   Låter som en blandning av Anders F Rönnblom och Bob Dylan i ”De tre musketörerna från Fagersjö”. Bara verser, ingen refräng. Han nästan läser versraderna på slutet.
   ”Fienden” är Thomas Wiehes text som Björn har bearbetat och satt musik till. En harmonisk och suggestiv slinga av piano och elgitarr. En enda vers.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.