Blogginlägg

Costellos fullspäckade program

Det blev i lördags ett överraskande musikaliskt fullspäckat program i Elvis Costello-serien ”Spectacle with…”. Enligt schemat för programserien var det meningen att den amerikanska sopranen Renée Fleming skulle gästa Costello men svensk tv valde tydligen att hoppa över det seriösa och gå direkt på programmet med många nya, unga och mindre kända amerikanska artister.
   Elvis försökte få till ett tema i programmet genom att inleda med några toner från Steely Dans ”Show biz kids” och sedan hänvisa till gästernas kända föräldrar. Han lyckades väl så där, Jakob Dylans närvaro var ju klockren, och det var verkligen kul att se trummisen Pete Thomas dotter Tennessee sitta vid hans sida genom hela programmet och energiskt kompa artisterna. Tennessee spelar annars i trion The Like där även klaviaturkillen och producenten Mitchell Frooms dotter spelar.
   Kanske var det lite för många artister att intervjua för Elvis och sedan underhålla för att kunna behålla fokus och sedvanligt fördjupa sig i varje människas själ. Ett helt program med den till synes ödmjuke Jakob Dylan hade väl inte varit helt fel.
   Förutom den lilla invändningen var det annars ett genomgående lysande program. Med ett stort intressant band på scen och artisterna som avlöste varandra och delade scen på ett personligt sätt.
   Utan att vara riktigt inlyssnad på She & Him och Jenny Lewis var deras framträdanden mycket bra. M Ward underbara kommentar när han träffade sin kollega i She & Him, Zooey Dechanel, (”healthy confusion”) var en av programmets verbala höjdpunkter. Deras ”Change is hard” var också fin.
   Sedan kom rödhåriga Jenny Lewis och visade upp sin fantastiska röst i ”Pretty bird” och ”Carpetbaggers”. Och bandet på scen var förstärkt med både Farmer Dave, med efternamnet Scher, på steelguitar, och gitarristen Johnathan Rice, från Jennys band.
   Även Jakob Dylan var ett under av mänsklighet när han plötslig ville låna Elvis gitarr och spontant drog några verser från Wallflowers-låten ”One headlight” innan han tillsammans med bara Elvis spelade ”On up the mountain”. Från en skiva, ”Seeing things”, som jag inte riktigt kunde höja till skyarna i höstas men här lät det underbart rakt igenom.
   Finalen på detta Costello-program var ganska fantastiskt. Först en experimentell men oerhört spännande version av Joe Strummers ”Straight to hell” som en duett mellan Costello och Dylan med hela det fantastiska bandet bakom. Och sedan den jublande slutlåten ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding” med alla på scen. Kanon, helt enkelt.
   Enligt Svt kommer Renée Fleming-programmet i Costello-serien som det trettonde och sista.









/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Mats L kommenterade 2009-08-07 00:46:11:

Hej igen Håkan.
Brukar kolla din sida då o då. Kul läsning. Mycket vetande om min idol Wreckless Eric. Bra. Mycket fakta med kul och intressanta upplysningar om good old days. 70-talet var en interesting time, som Albert Lee sa till mig när jag frågade varför han inte spelade några Heads, Hands&Feet-låtar. (På spelningen i Söråkers FH -08) Han menade nog nåt annat än jag... En annan 70-talsfavvo hittade min son i LP-backen i förrgår. Brand X med Phil Collins som "drummer". Den där spelningen med Fripp o bandspelare du skrev om -79 hade jag verkligen velat se! Läste om den i tidningen dan efter. Så det var ju kört. Tror inte han varit i Sverige sen dess? Min store idol.

Slut på berömet. Till saken. Du Håkan får svara eftersom det är din sida men det är kollegan Lasse som är måltavla egentligen:

Vad menas med att E.C. "amerikaniserar"? Själv förstår jag aldrig vad felet är på amerikansk musik eftersom den mesta engelska populärmusiken de senaste 50 åren bygger på amerikansk. Så. Vad menas med "amerikaniserat" som ett negativt uttryck. Vad är fel med att göra detdär, vad det nu är, som man gör när man amerikaniserar? Jag har tyckt Elvis varit väldigt naturlig...? Intresserad av sina objekt, både som människor och musikanter.

Sen tycker jag (appropå Lassekommentaren till Krall-showen det är konstigt att musikintresserade människor (som Lasse), med uppenbart stora kunskaper så totalt frivilligt (liksom min nämnde komis) ställer sig utanför en av de stora populärmusikaliska genrerna: jazzmusiken. Jag vill därför öppna en sväng-dörr. Vem vill inte lyssna på välspelad, cool musik med väldigt mycket av den för jazzen viktiga ingrediensen humor. Jag pratar om Roland Kirk. LP-skivan jag föreslår heter "Boogiewoogie Stringalong for Real". Inspelad punkåret 1976. Men det här är verkligen andra bullar! De här killarna KAN verkligen spela på sina instrument. Tycker man inte detta svänger kan man i fortsättningen kalla sig Styrman Karlsson...
Beträffande Hearbie Hancock så är han ju otroligt intressant. Har varit med "alltid" och spelat med "alla". Har säkert massor att berätta!!!
Keep Swinging. Lycka till med jazzen. // MatsSvar:
Tack Mats. Intressanta åsikter. "Amerikaniserat" är väl ett generellt uttryck när det blir för utslätat och opersonligt. Själv har jag, ärligt, aldrig ställt engelskt och amerikanskt mot varandra. Men folk som läser det jag skriver tycker jag har slagsida åt England. Så kan det omedevetet vara. Tack Tack för berömmet.

Lasse kommenterade 2009-07-28 13:55:48:

Det var ett HALLELUJAH MOMENT.
Ett magiskt ögonblick, ett sådant där man drömmer om ibland. Drömmer och vill att det ska ske, och så gör det det…………..
Magert, avskalat utan allt snack, utan att "Amerikanisera" som E. C. har gjort i nästan alla program.

Nu slog Costello Jools Holland med hästlängder, ja var han inte rent av ensam på banan, fanns det ens motståndare?
Jenny Lewis, denna underbara tjej – kvinna - dam, ja vad som helst, hon är bara fantastisk!!!!!
Jakob Dylan, hur bra är inte han och hur bra var han inte ikväll…. Och hur bra var inte She & Him även om första låten haltade högst betänkligt, osynkat så man höll på att bli galen. Musiken var bra, sången var bra, men tillsammans funkade det inte.

Nu ska jag spela Jenny Lewis båda skivor resten av dagen, och i morgon och i nästa vecka och nästa månad och resten av året….
Sätter nog på Rilo Kiley också så att vi får hela paketet…

Glömt är katastroferna Tony Bennet och Rufus Wainright.
Hoppas bara att något av de resterande programmen kommer att hålla lika hög kvalitet.
Svar:
Fin recension, Lasse. Värd sin plats här!

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...