Blogginlägg från juli, 2009

Pugh bjöd på rak rock

Postad: 2009-07-31 07:46
Kategori: 70-talskonserter

Pughs senaste skiva ”Bama lama” var inspelad i USA men här gav han sig ut på turné, med namnet "Bättre scen än aldrig", med delar av gamla Rainrock där Mats Ronander ersatte Pughs bror Ingemar, som hade gått vidare till Jerry Williams Roadwork, på gitarr. Det var Mats första jobb som ensam gitarrist utan att jag ens nämnde hans namn i recensionen. Skamligt! Förbandet Pathfinder var ett lokalt hårdrockband.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/12 1977.

PUGH & RAINROCK
PATHFINDER
Konserthuset, Örebro 8 december 1977


Pugh Rogefeldt har återigen dammat av gamla Rainrock och har brett ut sig på en månadslång turné genom Sverige. Örebro stod på tur i torsdags. I ett oväntat glest besatt Konserthus genomförde Pugh och hans kompisar en timslång konsert.
   Pughs ambitiösa idéer genom åren har inte alltid slagit så väl ut kommersiellt. Nu har han dock sparsamt gått tillbaka till det lilla formatet med Rainrock. Anspråkslös och rak rockmusik som synnerligen roade i all sin enkelhet.
   Och han såg ut att trivas. Det lilla formatet gav honom större frihet. Hans gitarrspel blev mer framträdande men de vokala utsvävningarna försvann nästan sedan tekniken lagt ut ett förargligt krokben. Stötar från mikrofonen gjorde att sången delvis dränktes.
   Torsdagskvällens rockshow var väsensskild från det mäktiga ”Ett steg till”-paketet för tre år sedan. Låtarna var nu kortare och scenregin var inskränkt till en programmerad låtföljd.
   Repertoaren var okomplicerad och de fåtal nyskrivna låtarna var väl framhävda. Jag fick en känsla av att den här turnén är konstruerad för att Pugh-intresset inte ska svalna inför nästa stora offensiv fram i vår då planer på ett fortsatt samarbete med Marie Bergman finns.
   Det starkt begränsade och nedskurna programmet på en timme var i snålaste laget för en artist av Pughs kaliber. Han har bra material för minst det dubbla. Jag är övertygad om att det hade både han och vi orkat med.
   Örebro-gruppen Pathfinder inledde med en trekvart uppskruvad hårdrock. En lovande grupp som spelade efter resurserna. Volym och tempo fanns men låtarna var för långa och ensidigt elektrifierade. Däremot fanns det duktigt folk bakom instrumenten och den gamla hederliga orgeln var tacksamt tillbaka.

PUGH & RAINROCK
Pugh Rogefeldt, gitarr, munspel och sång
Mats Ronander, gitarr, munspel och sång
Bosse Frölander, trummor
Roger Pettersson, bas

/ Håkan

Tullamore Brothers på Slottsfesten

Postad: 2009-07-30 08:53
Kategori: Konserter

KONSERT
Tullamore Brothers
Slottsfesten, Örebro 29 juli 2009
Konsertlängd: 21.10-22.11 (61 minuter)
Min plats: ca 7 meter snett till höger från scenen.


”Hi the diddle i dillum diddle y doodle y dillum diddle y do rye diddle y di day!..”. Ja, jag har ännu en gång varit på en hejdlöst underhållande konsert med det irländskt rykande bandet Tullamore Brothers.
   Slottsfesten är en minifestival i centrum av Örebro med mer betoning på mat och dryck än levande musik. Tyngdpunkten på musikutbudet under de fyra dagarna ligger på lokala förmågor.
   Inför den officiella invigningen vid 21-taget satt vi mitt i festivalen och fick en överdos av alla möjlig och omöjlig musik. På Strömpis, hundra meter bort, spelade ett coverband för full styrka och hundra meter åt andra hållet drog Flamingkvintetten igång kvällens dansbandmusik. Samtidigt försökte Elvis Costello, ur musikscenens PA, överrösta musiken med sin fina stämma. Han lyckades inte.
    Tullamore-bröderna kan få gammal som ung att dansa och deras folkmusikkoncentrerade arrangemang är verkligen taktfast utan att innehålla några trummor i sättningen. Däremot fanns det (från vänster) flöjt/dragspel, fiol, banjo/mandolin, gitarr och bouzouki som tog oss med på en resa runt på den gröna ön och upp och ner för bergen.
   Ollie Tullamore (alias Olle Unenge) sjöng med sin sedvanligt klockrena irländska accent. Och bandet fyllde i med sina medryckande arrangemang.   

/ Håkan

Ekseption ett musikaliskt allt

Postad: 2009-07-29 07:55
Kategori: 70-talskonserter

Det var symfonirocktider och populärt att blanda klassisk musik med pop och rock. Det här holländska bandet, aktuella med sitt femte album ”5”, var stora i genren och bandets ledare Rick van der Linden stod i centrum med sitt höga berg av olika synthesizers. Mäktigt men också bombastiskt.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/2 1972.

EKSEPTION
Konserthuset, Örebro 24 februari 1972


Den holländska gruppen Ekseption hittade ännu en gång till Örebro. Det var på torsdagskvällen inför en entusiastisk publik i Örebro Konserthus.
   Att folkparksgubbarna fallit för Ekseption kan väl bara förklaras på ett sätt. De spelar en bred musik, svänger från klassiskt till jazz för att i nästa minut spela vanlig enkel pop. De kan inte heller placeras i dessa så populära fack som jazz, blues, pop och klassiskt. De representerar allt.
   Det visade också Ekseption under den drygt timmen långa konserten. Gruppen sättning var trumpet, saxofon, bas, trummor och orgel. Av den konstellationen fanns många chanser till variation. Huvudinstrumenten var emellertid saxofon och framförallt orgeln, spelad av Rick van der Linden, "hjärnan" i Ekseption, som också skötte snacket på scenen. Han arrangerade och spelade en rad olika orglar och i någon mån dirigerade han också gruppen.
   Repertoarens grundstomme byggdes kring tre-fyra olika omarrangerade klassiska stycken. De klassiska mästarnas mästerstycken. Där fanns Bachs ljuvligt smäktande "Air", Beethovens femma som var en av kvällens goda karameller. Och så förstås da caponumret, Khatchaturians "Sabeldans", som alltid är lika kul att höra och där van der Linden fick chansen att visa sin fingerfärdighet på orgeln.
   Andra förekommande låtar eller stycken, som Rick presenterade dem, var George Gershwins två välkända stycken, "Rhapsody in blue" och "Summertime", och även ett nummer av jazzorganisten Jimmy Smith.
   Alla fem i Ekseption var goda instrumentalister. För att få musiken att smälta ihop med sången hade gruppen ordnat det bra för sig. De sjöng nämligen inte alls!

/ Håkan

Costellos fullspäckade program

Postad: 2009-07-28 07:54
Kategori: Blogg


Det blev i lördags ett överraskande musikaliskt fullspäckat program i Elvis Costello-serien ”Spectacle with…”. Enligt schemat för programserien var det meningen att den amerikanska sopranen Renée Fleming skulle gästa Costello men svensk tv valde tydligen att hoppa över det seriösa och gå direkt på programmet med många nya, unga och mindre kända amerikanska artister.
   Elvis försökte få till ett tema i programmet genom att inleda med några toner från Steely Dans ”Show biz kids” och sedan hänvisa till gästernas kända föräldrar. Han lyckades väl så där, Jakob Dylans närvaro var ju klockren, och det var verkligen kul att se trummisen Pete Thomas dotter Tennessee sitta vid hans sida genom hela programmet och energiskt kompa artisterna. Tennessee spelar annars i trion The Like där även klaviaturkillen och producenten Mitchell Frooms dotter spelar.
   Kanske var det lite för många artister att intervjua för Elvis och sedan underhålla för att kunna behålla fokus och sedvanligt fördjupa sig i varje människas själ. Ett helt program med den till synes ödmjuke Jakob Dylan hade väl inte varit helt fel.
   Förutom den lilla invändningen var det annars ett genomgående lysande program. Med ett stort intressant band på scen och artisterna som avlöste varandra och delade scen på ett personligt sätt.
   Utan att vara riktigt inlyssnad på She & Him och Jenny Lewis var deras framträdanden mycket bra. M Ward underbara kommentar när han träffade sin kollega i She & Him, Zooey Dechanel, (”healthy confusion”) var en av programmets verbala höjdpunkter. Deras ”Change is hard” var också fin.
   Sedan kom rödhåriga Jenny Lewis och visade upp sin fantastiska röst i ”Pretty bird” och ”Carpetbaggers”. Och bandet på scen var förstärkt med både Farmer Dave, med efternamnet Scher, på steelguitar, och gitarristen Johnathan Rice, från Jennys band.
   Även Jakob Dylan var ett under av mänsklighet när han plötslig ville låna Elvis gitarr och spontant drog några verser från Wallflowers-låten ”One headlight” innan han tillsammans med bara Elvis spelade ”On up the mountain”. Från en skiva, ”Seeing things”, som jag inte riktigt kunde höja till skyarna i höstas men här lät det underbart rakt igenom.
   Finalen på detta Costello-program var ganska fantastiskt. Först en experimentell men oerhört spännande version av Joe Strummers ”Straight to hell” som en duett mellan Costello och Dylan med hela det fantastiska bandet bakom. Och sedan den jublande slutlåten ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding” med alla på scen. Kanon, helt enkelt.
   Enligt Svt kommer Renée Fleming-programmet i Costello-serien som det trettonde och sista.









/ Håkan

Mickey Jupp, Sverige 1983

Postad: 2009-07-27 14:20
Kategori: Blogg

Detta är också platsen för diverse efterlysningar. Ett Shangri-La för oss nördiga musikfantaster som ständigt är på jakt efter den fullständiga informationen. Som min gode vän Lasse Kärrbäck, Mickey Jupp-fantast och expert ni vet, som jagar ytterligare info om ett Sverige-besök 1983 och nu vill fylla igen några förargliga hål i sin informationskälla.
   Lasse skriver så här:
   Mickey Jupp spelade 1983 i Sverige:
   19/5 Uppsala - Rackis
   21/5 Lund - Pub Sparta (spelade bara 4 låtar, sedan fick Jupp ge upp p g a sjukdom)
   22/5 Malmö - Klubb Fredmans
   27/5 Uppsala (verkar konstigt, kanske är det Lund med en hel spelning)

Men var han på andra platser också vid denna tidpunkt? Och var i så fall? Har någon set-lists för spelningarna? Har någon en inspelning?

Bandet var:
   Mickey Jupp - Vocals, Guitars, Keyboards
   Ian "Chuck" Duck - Guitar
   Tex Comer - Bass
   Bob Clouter – Drums


/ Håkan

Storslagen countrykväll

Postad: 2009-07-27 07:50
Kategori: 70-talskonserter

Countrygala i Örebro. Det stjärnfyllda amerikanska bluegrassbandet Country Gazette, där tre av fyra medlemmar också figurerade i Flying Burrito Brothers (då utan Gram Parsons som dog en månad innan den här konserten), var huvudnamnet för kvällen. Deras tredje album "Bluegrass special" var aktuell. Det lokala men nationellt kända Country Road och New Strangers, med medlemmar från Mats Rådbergs Rank Strangers, fungerade som uppvärmare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1973.

COUNTRY GAZETTE
COUNTRY ROAD
NEW STRANGERS
Konserthuset, Örebro 20 oktober 1973


Att arrangera en countrygala i Örebro konserthus en lördagkväll innebär en uppenbar risk för publikbortfall. Arrangörerna tog risken. De bjöd publiken på en musikaliskt väl genomförd countrykväll med massor av fin propaganda för countrymusik. och publiken var entusiastisk och visade sin uppskattning för underhållningen som kan ge arrangörer en positiv tankeställare att satsa på fler konserter lik den i lördags.
   New Strangers, som inledde galan, har med Stockholm som utgångspunkt nått högt i countrykretsar. Och det med all rätt. De spelade en väldigt njutbar musik med bluegrass som grund. Det var också på dessa grunder som brytningen i Rank Strangers uppstod. New Strangers innehåller som bekant två före detta Rank Strangers och man förstår varför de bröt med Mats Rådberg & Co, vars show kretsar kring en enda person. New Strangers bluegrasskryddade country country är uppbyggd kring banjo, akustiska gitarrer och mjuka flerstämmiga röster.
   "Take me home country roads" och "Help me make it through the night" fick föstås många applåder liksom gitarr- och banjoduellerandet i den rytmiska "Dueling banjos". Deras repertoar bestod inte enbart av "stulet" material utan också låtar från egna pennor.
   Sedan kom Country Road. Den grupp bbland kvällens tre som låg närmast hjärtat för publiken. De är i den ganska begränsade svenska countrygenren på stark uppgång och verkar gå från klarhet till klarhet. Gruppen var för kvällen förstärkt med de tre unga flickorna Stingos som när de sjunger bakom Country Road kallar sig för Country Roadettes.
   Det var alltså till sin sättning en mycket stark upplaga Country Road som tog scenen i besittning framför de patriotiskt jublande örebroarna i publiken, som bör vara stolta över Country Road. De spelade en poppig country med mycket elektricitet och hårdslående trummor och steel-guitar som Kent Larsson spelade med bravur.
   Annars framstod väl Alfred Hansen som är lika viktig för Country Road som Mats Rådberg är för Rankarna. Han sjöng hela tiden högsta stämman men fick stor hjälp av övriga gruppmedlemmar och flickorna. Alltså en grupp som med lite tur och med rätt matchning kan nå en fram skjuten position bland svenska countrygrupper.
   Country Gazette var kvällens mest okända namn med samtidigt det mest intressanta. Så okända i Sverige men med så skickliga musiker. Originalsättningen ändrades nyligen då Kenny Wertz ersattes av Roland White som tidigare spelade med i en liknande amerikansk grupp, New Kentucky Colonels, som upplöstes i somras då gruppens ledare, Rolands bror och och före detta Byrds-medlemmen Clarence White, omkom i en bilolycka.
   Den stora stjärnan i gruppen var "fiddlaren" Byron Berline som bevisade sin kapacitet som Amerikas ledande violinist. I glansnumret "Orange blossom special" fick han verkligen gno för gagepengarna.
   Byron dominerade, men inte så till den milda grad att det gick ut över medmusikanterna. de tre övriga visade också att de inte är helt bortkomna som countrymusiker. Al Mundes prydliga banjo, Roland Whites finstämda röst och enkla men säkra gitarrspel och Roger Bushs dunkande ståbas kompade i den oftast mycket klapp- och stampvänliga musiken.
   Country Gazette är den verkligt genuina bluegrassgruppen med banjo, fiol, bas och gitarrsom är den äkta instrumenteringen.
   I den drygt timmen långa showen höjdes en del nummer öve de övriga. Särskilt minns jag Byron och Als fiol-banjo-duellerande i en gammal country-traditional. Och den fyrdelade harmoniskalan i Graham Nashs urtjusiga "Teach your children" som utan steelguitar inte alls förlorade sin attraktiva melodi i detta utförande.
   I övrigt var repertoaren blandad med gamla och nya bluegrassmelodier men också vanliga poplåtar omgjorda till typisk bluegrass. Exempelvis Elton Johns "Honky cat".
   Efter över två timmars countrymusik kan slutomdömet inte bli annat än stor succé. Som kan öppna vägen för fler arrangemang av samma slag.

/ Håkan

Manfred Manns Earth Band en tvärsäker grupp

Postad: 2009-07-24 07:55
Kategori: 70-talskonserter



Hade följt Manfred Manns nybildade band i flera år på skiva. 1972-1973 hade de släppt fyra(!) album och ”The good earth” skulle, märkligt nog, släppas en månad efter den här konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/9 1974.

MANFRED MANN'S EARTH BAND
Katedralskolan, Linköping 19 september 1974


Efter över tio år i branschen tycks Manfred Mann nu ha lyckats bygga upp en grupp med mer och bättre musikaliska kvalitéer än någonsin tidigare. Han och hans grupp besökte på torsdagskvällen Linköping och inför en entusiastisk publik visade de bara vad en del redan visste. Manfred Mann's Earth Band modell 74 är en tvärsäker grupp.
   Gruppen gör musik som kräver utrymme och passar därför bäst på album. Earth Band är inget "one-man-band" kring Manfred själv. På scen var det ett fint lagarbete mellan fyra skickliga musiker. De var alla strålande individualister.
   Mick Rogers var den som främst fångade ögat. Han var en lika duktig gitarrist som sångare. En ovanlig kombination. Ofta får det ena ge vika för det andra men inte i Rogers fall.
   Colin Pattenden spelade bas och gjorde det verkligen starkt och tillsammans med Manns bastoner på sin moog framkallade han en väldigt behaglig grund för de övriga musikerna att bygga visare på.
   Manfred Mann gjorde förstås sina utsvävningar på moog. Ett känsligt instrument som inte får överdrivas vilket Mann inte heller gjorde.
   Trummisen Chris Slade var en av de bättre jag har sett på länge. Hans vitala trumspel band ihop de olika musikenheterna på ett utmärkt sätt.
   Programmet bestod mest av långa sugande instrumentala låtar. Deras musik uppfattas nog av många som hård men faktum är att med variation och nyanser lyckades de luckra upp även de mest volymstarka partierna.
   Rogers sång behövde heller aldrig brottas med musiken utan hans sång och den övriga musiken vägdes mot varandra och resulterade i en väl avvägd kombination. Något som exempelvis Budgie skulle kunna lära sig mycket av!
   När jag hörde Budgie för en vecka sedan ville jag inte tro att popmusiken i gemen lät så och fick bevis på torsdagskvällen att det går bra att göra perfekt utförd popmusik på ett spännande och intressant sätt. Titta och lyssna bara på Manfred Mann's Earth Band.

Trolig setlist:
•Mercury/ Saturn
•Messin'
•Buddah
•Father Of Day
•Captain Bobby Stout
•The Good Earth
•Mighty Quinn (incorporated Captain Bobby Stout)
•Driva Man (early version of Time Is Right)

/ Håkan

Ting-a-ling

Postad: 2009-07-23 11:04
Kategori: Blogg

Utan någon som helst anledning vill jag meddela att Larry Williams, rockaren som skrev bland annat "Bad boy", "Dizzy miss Lizzy", "Bony moronie" och "Slow down", 1959 släppte en singel (Speciality 658) som hette "Ting-A-Ling".

/ Håkan

Hörselmat kom med stor överraskning

Postad: 2009-07-22 07:50
Kategori: 70-talskonserter

Min tredje konsert med Hörselmat, Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Stefan Brolund och Ola Brunkert. För kvällen förstärkta med den amerikanske artisten och gitarristen Shawn Phillips som en del i bandet. Schaffer hade släppt två soloalbum, J:son Lindh var aktuell med sitt femte album ”Boogie woogie” och Phillips aktuella skiva hette ”Rumplestiltskin's Resolve”.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/3 1975.

HÖRSELMAT
SHAWN PHILLIPS
Konserthuset, Örebro 15 mars 1975


Då var det åter dags för Hörselmat att besöka Örebro. Gruppen har varit här förut några gånger och jag hade mina aningar att det skulle bli en konsert mycket lik de föregående. Så blev det dock inte på lördagens konsert, inför ett inte fullsatt Konserthus, där det bjöds på några överraskningar och mycket musik.
   De tunga sugande superelektriska låtarna med Janne Schaffer och Björn J.son Lindh i huvudrollerna var förstås de mest framträdande. Jannes säkra och lyriska gitarrslingor mot Björn attackerande flöjt och piano med Ola Brunkerts trummor och Stefan Brolunds bas som utmärkt komp är ett mönster som vi känner igen från Hörselmat.
   Deras show innehöll inte bara så kallad tungpop. Från Jannes akustiska gitarr flödade vid ett par tillfällen några orientaliskt influerade folkvisor. Hörselmats musik är aggressiv och i många delar avancerad och spelades också av avancerade och skickliga musiker vilket gjorde att deras show inte fick slagsida utan utmynnade i en positiv musikupplevelse.
   Kvällens rikigt stora överraskning var att Schaffer & Co lyckats få med sig den amerikanske sångaren och gitarristen Shawn Phillips direkt från tv-inspelning i Stockholm till Örebro. Ett okänt namn för många men han visade varför han nått uppskattning i USA. Han är ingen världsstjärna men skriver små vackra socialt förankrade visor som han framförde med passionerad stämma. Hans melodier slutade ofta med ett jam mellan Schaffer och han. Shawn Phillips skaffade sig säkert ytterligare några fans - bland oss som var där vill säga.

/ Håkan

Främmande fågel hos Costello

Postad: 2009-07-21 07:38
Kategori: Blogg


Det blev ett lite annorlunda program i Elvis Costello-serien. Med Rufus Wainwright som gäst. Ingen enkel människa, med ett rätt så irriterande skratt, som fick berätta om sin oroliga bakgrund, intresset för musicals, opera och Judy Garland och förhållandet till sin pappa, Loudon Wainwright III. Pretentiös är väl bara förnamnet men jag tyckte Costello (i röd hatt den här gången), på sedvanligt manér, tog sig in i människan bakom den rastlösa fasaden med sina långa initierade frågor.
   Musikaliskt var programmet också lite annorlunda. Inget band bakom, varken Thomas, Faragher eller Nieve syntes till, och jazzgitarristen Bill Frisell fick en mindre huvudroll med sin softa gitarr. Costello inledde med en evergreen, ”If I only had a brain” och han sjöng, senare i programmet, ensam Loudons ”New paint”. En låt och ett framförande som hade passat in på Elvis senaste platta, ”Secret, profane and sugarcane”.
   Rufus gjorde också några sånger med sin ljusa, höga och lätt påfrestande röst. Men den var också stundtals änglalikt vacker i ”Memphis skyline”, tillägnad Jeff Buckley, och ”Vibrate”. Sedan avslutades programmet fint när Rufus mamma, Kate McGarrigle, kom in på scenen med sin banjo och tillsammans med Costello, Frisell, pianisten Gabriel Kahane och Rufus framförde den gamla traditionella ”Willie Moore”.






/ Håkan

Mitt namn står ovanför Jan Gradvalls

Postad: 2009-07-20 09:56
Kategori: Blogg

Fick igår ett sms från min vän Johan Hedberg som hittat den nya pocketversionen av Stikkan-biografin och på baksidan av boken funnit mitt namn överst tillsammans med ett citat ur min recension. Ovanför Jan Gradvalls citat…
   Jag tackar för informationen och tänker spontant på den gången när jag citerades i en annons för Graham Parkers ”The up escalator” 1980.

/ Håkan

Skifs-show på gott och ont

Postad: 2009-07-20 07:54
Kategori: 70-talskonserter

Efter det hysteriska USA-genombrottet två år innan hade Skifs förankrat sig i Sverige och gjorde nu låtar på svenska. Första turnén utan Blåblus i kompet hade ett namn, "Högtryck och galaxer", och var mer än bara låtar rakt och upp och ned.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/4 1976.

BJÖRN SKIFS
Konserthuset, Örebro 1 april 1976


"Högtryck och galaxer" kallar Björn Skifs sitt turnépaket som på torsdagen besökte Örebro konserthus. Innehöll en timme poplåtar varvat med mycket snack. Den andra avdelningens timme ägnades åt ett science fiction-inspirerat drama med visuella hjälpmedel som bildskärmar, projektorer Anders Albéns pantomimroll och röster från "andra sidan".
   Det var pretentioner det handlade om. Pretentioner som när det gäller Skifs var skyhöga. Han gjorde det ofta lätt för sig genom att låna fräscha utländska låtar och förse dem med arrangemang så likt originalet som möjligt. Det har skett här men han har också försökt utveckla ochh förnya sig med denna minimusical, som beskriver en kommunikation mellan jorden och någon annan planet.
   På något sätt kändes den avslutande timmen seg, trög och överarbetad. Rena tv-underhållningen där inte ens den ungdomliga publiken tyckte det var intressant.
   För första gången på länge jobbar Skifs utan Blåblus. Han har istället en för tillfället specialkomponerad kompgrupp där tyvärr bygdens egen son, gitarristen Lasse Wellander, fick alldeles för lite svängrum.
   Inte ens en extralåt gick publiken med på. Det säger allt.

/ Håkan

Fullsatt Idrottshus gillade Hook

Postad: 2009-07-17 07:52
Kategori: 70-talskonserter

Dr Hook, som 1975 skippat sitt & The Medicine Show, var vid den här tidpunkten verkligen heta hitgubbar i Sverige. Dr Hook själv, Ray Sawyer (han med lappen för ögat), hade gjort en soloskiva i februari men Europaturnén, som inletts två dagar innan Örebro, var framförallt en uppföljning på hitlåtarna ”Only sixteen”, ”A little bit more”, sommarens hitlåt "Walk right in" och nya albumet "Makin' love and music".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/9 1977.

DR HOOK
Idrottshuset, Örebro 18 september 1977


Att Dr Hook är ett populärt gäng uppsluppet galna män gick inte att ta miste på. Det var ett fullsatt Idrottshgus och den höga stämningen ett säkert bevis på. Många hade vikt söndagskvällen för att se bandet livs levande framföra sina kända låtar.
   Om någon tror att gruppen enbart är en balladgrupp eller ett rock'n'roll-gäng blev säkert ordentligt överraskade. Dr Hook var allt - och lite till. En stor del av konserten byggde på deras lössläppta jönssnack mellan låtarna. Och publikkontakten gjorde att de hela tiden hade publiken på in sida.
   Dr Hook är inte bara Ray Sawyer och Dennis Locorriere. Bakom sig hade de ett gäng kompetenta musiker som också de aktivt deltog i alla gags. Bill Francis visade sig exempelvis vara både en skojare och vild dansare. Alla på scen var som tagna ur en serietidning. lika galna och komiskt påhittade.
   Att se Dr Hook är nästan nödvändigt. Deras flexibla stil går inte alltid hem på skiva. Däremot var scengruppen Dr Hook en syn för ögat. Whiskyskrovliga Locorriere gav sig ibland in i vilda diskussioner med den högröstade delen av publiken. Lika uppsluppen som han var då, lika allvarlig och disciplinerad tog han sig igenom populära låtar som "A little bit more" och "Sylvia's mother" som han för övrigt gjorde helt ensam på scen. Så fick han då kvällens längsta applåd.
   Och ytterligare en eloge till världsgruppen Dr Hook. De passade tiden precis. Det är man inte bortskämd med i den numera odisciplinerade popvärlden.

Ray Sawyer, gitarr och sång
Dennis Locorriere, gitarr
Bill Francis, keyboards
Bob Henke, gitarr och steelguitar
Rik Elswit, gitarr
Jance Garfat, bas
John Wolters, trummor

/ Håkan

Engelsk folkrock tände publiken

Postad: 2009-07-15 07:50
Kategori: 70-talskonserter

Ett engelskt folkrockband som bildades 1972 under namn som Albion Dance Band och Albion Country Band men som lagom till 1978, när de i mars släppte skivan "Rise up like the sun", kortade sitt gruppnamn till Albion Band och gav sig ut på turné. Det svängde i Konserthuset.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 1978.

ALBION BAND
Konserthuset, Örebro 11 oktober 1978


Hoppsan! Vilken överraskning och vilken PR för folkrockmusik och vilken konsert. Jag refererar till onsdagskvällens konsert i Örebro Konserthus med Albion Band, gruppen som bildades av Ashley Hutchings för att företrädesvis spela gammal traditionell musik men som nu är mitt uppe i sin rockigaste uppsättning.
   Ledaren Hutchings har tidigare deklarerat sitt motstånd mot alltför elektriska och rena rockinfluenser i sin musik. Och det var ju också den största anledningen till att han en gång lämnade både Fairport Convention och Steeleye Span. När bandens traditionellt förankrade folkmusik började urholkas och egna kompositioner tog alltmer över. Nu är han med sina kompisar i Albion Band på väg åt precis samma håll utan att syssla med rock.
   Albion Bands konsert var så mycket mer än bara folk- och rockmusik. Till exempel hade de i fiolspelaren Ric Sanders en skicklig solist som har sina rötter i jazzmusiken då han samtidigt är medlem i avancerade Soft Machine. Hans långa solo var mer högljutt än bra men i övrigt kompletterade han de övriga grabbarna fint.
   Folkrock har så många riktningar och perspektiv att konserten med Albion Band knappast blev en ensidig uppvisning. De hade en enorm förmåga att hitta rätt och effektfullt smycka ut låtarna efter alla konstens regler. Vare sig det gällde klappvänliga danslåtar, sorgsna hymner eller nyskrivna Richard Thompson-låtar förstod jag deras känsla för vad de än gör.
   Förändringarna i gruppen och deras musik är många sedan det uppskattade TV-programmet. Den gången gjorde de musik sittande. Nu hade de ställt sig upp och blivit betydligt tuffare i framförandet. Något som gjorde deras släktskap med Fairport och Steeleye påmint. Och minsta gemensamma nämnaren var alltså Ashley Hutchings.
   Det var för övrigt en mycket fin stämning i lokalen hela kvällen och publiken klappade välvilligt med i de käcka melodierna och försökte också sjunga med i refrängerna. Något som var svårare då gruppen spelade högt och den riktiga allsångsstämningen aldrig infann sig.
   Albion Band har en tänjbar och flexibel sammansättning och var under Sverigeturnén bara sex man. Sex killar som kan det där med folkrock, musikbegreppet som inte föregås av några större reklamkampanjer eller jippon och jag undrar bara varför.

Förmodad sättning:
Peter Bullock - keyboards
Mike Gregory - trummor
Ashley "Tiger" Hutchings - bas
Phil Pickett - blås
Ric Sanders - violin
John Tams - dragspel, sång;
Graeme Taylor - gitarr

/ Håkan

Costello-serien håller fortfarande hög nivå

Postad: 2009-07-14 07:25
Kategori: Blogg


Jo, jag har sett samtliga program i ”Spectacle Elvis Costello with…” fast på olika tidpunkter, inspelade och i svt Play. Men jag har inte fått möjlighet och tid att riktigt sammanfatta mina synpunkter och upplevelser. Det står ju tämligen klart, efter sex program av 13, att det är en fantastisk följetong som rullar på. Där samtalen mellan Elvis Costello och artisterna är på en så genuint initierad nivå att innehållet blir intressant och avslöjande i varje detalj.

Program 3 med 72–årige Tony Bennett var kanske ett mindre lyckat program i jämförelse men det visade sig att Bennett var en duktig konstnär också. Elvis inledde programmet på akustisk gitarr och sjöng Hank Williams ”Cold cold heart” med bara basisten Davey Faragher till komp.
   Musikaliskt blev temat gammal jazz, låtar som ”Swing it again”, ”The way you look tonight”, ”I’ve got the world on a string”, “I’m old fashioned” och “Who cares”. När fru Costello, Diana Krall, kallades upp på scenen helt oförberedd var dock spontant, levande och bra.
   Däremot var väl Costellos inledande presentation med orden ”han förkroppsligar de amerikanska låtarnas humanism och nyansrikedom” lite väl pretentiös.



Program 4, med Lou Reed som gäst, var däremot genomgående glimrande. När Costello inledde med en fantastisk version av Reeds ”Femme fatale” med ett enormt band bakom sig där jag först bara kände igen Steve Nieve. Övriga musiker var Larry Campbell, mandolin, Jenny Shienman, fiol, och Tony Garnier, bas.
   Sedan dök Lou Reed upp som en trevlig, sympatisk och vältalig person. Stor kontrast till den bild vi fått av honom som mörk och cynisk genom åren. Han berättade om sina första år i branschen, hur han som 14-åring skrev låtar som ”I’ve got a tiger in my tank”, att King Curtis spelade med på hans första skiva och att han upplevde låtskrivaren Doc Pomus som ständig inspirationskälla. Han drog även den sanna historien om hur Pomus skrev ”Save the last dance for me” på sitt eget bröllop.
   Sedan var ju musiken i programmet på femstjärnig nivå. Duetten med Elvis och Lou i den mycket fina ”Perfect day” med bara två pianister (Nieve+Kevin Hearn) i kompet. Och den lika fina ”Set the twilight reeling” (från albumet med samma namn) med elgitarr (Lou) och akustisk gitarr (Elvis) i kompet. Även regissören Julian Schnabel, som gjort konsertfilmen ”Berlin”, medverkade i programmet.







Hela Police var gäster i det femte programmet som var ännu en höjdare i serien. Costello i hatt inledde med en vers från ”Every breath you take” inför en jublande och entusiastisk publik. Sedan blev det separata intervjuer med alla medlemmarna där trummisen Stewart Copeland var den klart mest komiska. Musikaliskt blev det mest innerligt i den kombinerade duetten Sting/Elvis i ”Alison” och John Dowlands ”Flow my tears” med Sting på luta.
   Sedan avslutades programmet med både Police och Imposters på scen och dubbelsången ”Watching the detectives” och ”Walking on the moon”.





Motown-veteranen och profilen Smokey Robinson gav sjätte programmet i Costello-serien en ny dimension. Ett storband på scen med de tre Imposters-medlemmarna plus gitarristen Anthony ”AB” Brown, gitarr, och körtjejerna Ada Dyer och Andrieka Hall. Och några hjärtslitande Elvis-versioner av några mindre kända Robinson-låtar som ”No more tearstained makeup” och ”The hunter gets captured by the game”.
   Och sedan det mycket unika framträdandet där Smokey sjöng några verser från sin egen klassiker ”The tracks of my tears” som han faktiskt aldrig spelat in själv på skiva. Sedan några avslutande höjdpunkter som ”Don’t know why”, Norah Jones-låten skriven av Jesse Harris, och den obligatoriska duetten med Smokey och Elvis: ”You’ve really got a hold on me”. Ett program som för övrigt var inspelat i den legendariska lokalen Apollo Theatre.



/ Håkan

John Miles bjöd på kända låtar

Postad: 2009-07-13 07:59
Kategori: 70-talskonserter

Jag förutsåg John Miles död som artist i den här recensionen. Sanningen är väl att efter Miles debutskiva 1976, ”Rebel”, gick det obönhörligen nedåt för Miles i artistvärlden.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/6 1979.

KONSERT
John Miles
Brunnsparken, Örebro 18 juni 1979


Som väntat lockade John Miles mycket folk till Brunnsparken i måndagskväll när evenemanget tacksamt hade flyttats från innescenen (Regnbågen) till den stora utescenen.
   Många trivdes i den ljumma sommarkvällen när Miles och hans band tog sig an låtarna på ett helt annat sätt än på skiva. Det blev attack från första till sista sekund. Med hjälp av stora högtalare förmedlade de sin levande musik som stundtals låg på gränsen till hårdrock.
   Det var rockmusik som var okomplicerad och därmed också lättsam i karaktären med oförargliga gitarrsolon från Miles själv och ett duktigt komp av gruppen i övrigt.
   Det blev till slut en svaghet då variationerna var få och låtarna byggdes upp kring liknande teman och solon. Med undantag för ”Music”, som mer och mer liknar en klassisk standardlåt och här tolkades mycket bra, var kontrasterna i soundet alltför få.
   Miles har sin styrka som låtskrivare och är därför avgjort roligare på skiva där möjligheterna är flera. Han hade en fin ton i gitarren men rent tekniskt har John Miles många övermän. Men håll med om att han såg oberörd ut när han slängde iväg några av sina högljudda solon.
   Materialet under konsertens 75 minuter var välkänt och populärt. Låtarna från senaste svaga LP:n ”More Miles per hour” fick här lite tuffare och bättre tolkningar men annars var det inte mycket att hetsa upp sig på.
   Rapporter om en kommande live-LP kan, som jag ser det, bli John Miles död som artist. Bättre är han inte på scen.

John Miles: gitarr och sång
Bob Marshall: bas
Barry Black: trummor
Brian Chatton: keyboards

/ Håkan

Hårdare än bra

Postad: 2009-07-10 07:45
Kategori: 70-talskonserter

Ännu en gång var jag fel man på fel plats. Budgie, som befann sig på den svenska försäljningslistan med sin senaste skiva ”In for the kill”, var hårdrock i dess mest simpla form. Av det musikaliska minns jag idag ingenting. Däremot har jag inte glömt basisten och sångaren Burke Shelleys utfall mot mig, som satt på en av de främsta bänkraderna, under konserten när jag inte klappade med i låtarna. Recensionen kan till viss mån förklara varför.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 1974.

BUDGIE
Konserthuset, Örebro 12 september 1974


Den engelska popgruppen Budgies besök i Örebro blev den kommersiella framgång man förväntade sig. Mycket folk kom till Konserthuset på torsdagskvällen och de trivdes uppenbart. Den lättflirtade publiken klappade, stampade och skrek ut sin förtjusning över den, som de tyckte, helt underbara konserten. Budgies musik är nämligen så pass påträngande att de flesta genast föll för den utan att egentligen riktigt veta varför.
   Det var som en ogenomtränglig ljudvägg som kastades över publiken när Budgie stod på scen. För att bara vara tre man åstadkom de ett ordentligt oväsen när gitarristen kramade tonerna ur sin överförstärkta gitarr, basisten pumpade på och trummisen slutligen slog hårdare än bra.
   Det mesta de framförde grundade sig tydligen på deras valspråk: Att spela så högt som möjligt utan att anstränga sig. Det var en väldigt otymplig musik som Budgie spelade. Tyngre musik än de flesta andra grupper och samtidigt så ointressant att jag efter en halvtimme saknade variation i framförandet. De strävade hela tiden åt samma håll och det lilla som hände det hände kring sologitarristen som i sina bästa stunder lät riktigt hyfsat.
   Det vägde ojämnt på scenen. Gitarren var väldigt högt påskruvad så att den ofta totalt dränkte sångaren. Rösten som på skivorna påminner om Robert Plant kunde ha varit roligare att höra.
   Budgies musik är föga originell och det finns säkert tusen andra grupper som är lika bra som Budgie – många av dem dessutom bättre. Konserten byggde hela tiden på upprepningar. De utgick från ett gitarriff som sedan återkom med jämna mellanrum och däremellan bredde musiken ut sig åt alla håll.
   Så enkelt kan man nästan få ett helt Konserthus i extas med musik som i mina öron övervägande lät som en stenkross.

Trolig setlist:
1. Breadfan 7:02
2. When You're Living On Your Own 8:35
3. Parents 9:57
4. You Are The Biggest Thing Since Powdered Milk 8:12
5. Zoom Club 17:45
6. Rocking Man 1:25
7. Drum Solo 9:46
8. Running From My Soul 5:23

/ Håkan

Bästa skiva i juni

Postad: 2009-07-09 16:29
Kategori: Blogg

Det var för min del tämligen låg aktivitet på skivlyssnandet under juni och jag kan i dagsläget bara minnas en enda riktigt bra skiva. Kanske får återkomma om jag missat något eller några.

PRETENDERS: Break up the concrete (Warner UK)
Chrissie Hynde, med ännu ett nytt kompband, har gjort en glödande het rockplatta med både variation och ungdomlig känsla. Med tanke på förra skivans rytmiska överdos och avsaknad av starka låtar är den här en stor positiv överraskning. Ivrig naturlig rock, som stundtals pendlar mellan rockabilly och Bo Diddley, blandas upp med soul à la Dan Penn och starka ballader med båda fötterna på jorden.

/ Håkan

Ett taggat Eldkvarn på Vinön

Postad: 2009-07-09 10:24
Kategori: Setlists

KONSERT
Eldkvarn
Värdshuset Vinön 8 juli 2009
Konsertlängd: 20:05-20:53 och 21:17-22:18 (109 minuter)
Min plats: 7 meter lite snett till vänster framför scenen


Eldkvarn igen! Den här gången utan recensionsansvar. Hjälmargös på tallriken och Kaltenberg i ölglaset.
   Igår befann jag mig alltså mitt i Hjälmaren på ön Vinön. 4 mil från Örebro plus 20 minuter med färja till en gemytlig ö med ett värdshus med bra mat och god stämning med en publik på ca 200-250 personer.
   Det var delvis en annorlunda publik, delvis äldre publik men också några gäng som festade för fullt. Och på en minimal scen ett taggat band som genomförde ännu ett fantastiskt gig. Ingen malplacerad turnétrötthet där inte.
   Det var samma gamla band som vanligt och det numera traditionella inslaget där ljudmixaren Ove Karlsson går upp och blåser trumpet på ”Blues för Bodil Malmsten” och ”En ledig man”.
   Låtlistan för drygt tre månader sedan i Örebro var delvis förändrad med ett helt annat slut. Finallåten ”Kungsholmskopplet” med Carla på sång var rock’n’roll-röjigare än någonsin.
   Sedan tyckte jag mig höra mycket fina intensiva versioner av ”Barn i sommarnatten”, dansgroove-aktiga ”Söder om midnatt, c/o himmelen” och en ännu snabbare ”Pojkar pojkar pojkar”. Om det nu är möjligt.

Eldkvarns låtar:
Bröllopssång #1/#2
Vägen till paradiset
Bröllop i Bolivia
Blues för Bodil Malmsten
Mina stjärnor har slocknat
Hunger Hotell
Söder om midnatt, c/o himmelen
Somliga går i trasiga skor

Paus

Man över bord
Kommit hem
Be-bop-a-lula-land
Barn av sommarnatten
Fångade i tiden som går
Lilla Sofie
Mil efter mil
Fulla för kärlekens skull
En ledig man
Kärlekens tunga
Inget bra för mig själv
Pojkar pojkar pojkar

Extralåtar:
Jag är det hjärta
Kungsholmskopplet

/ Håkan

Popen är vid god hälsa!

Postad: 2009-07-08 10:12
Kategori: 70-talskonserter



Våren 1972 hade Stephen Stills givit ut ett fantastiskt dubbelalbum tillsammans med sitt band Manassas som var fyllt av skickliga musiker. Vilket fick mig att ta mig till Stockholm och uppleva en mäkta imponerande konsert på hösten samma år.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 1972.

STEPHEN STILLS MANASSAS
Kungliga Tennishallen, Stockholm 22 september 1972


I fredags landade Stephen Stills och Manassas i Stockholm,som enda plats i Sverige, under den pågående Europaturnén. Kungliga Tennishallen var inte fylld till sista plats men de som kom var desto mer begeistrade. Det hade de också anledning att vara för det var en fantastisk konsert Stills och hans grupp bjöd på.
   I våras kom deras första och hittills enda skiva, dubbel-LP:n ”Manassas” som enligt min mening tillhör det bästa som kommit det senaste året. Därför var förväntningarna ordentligt upptrissade, men som sagt – de kom, de sågs, de segrade.
   Stephen Stills är som musiker ofta underskattad, men frågan är om han inte är världens bäste popgitarrist, som också spelar piano och banjo på ett utsökt sätt. De andra sex medlemmarna i Manassas tillhör alla toppskiktet av Amerikas popmusiker som säkert skulle kunna bilda sig en egen grupp med ett framgångsrikt resultat.
   Där finns Chris Hillman som förutom att han sjöng (bland annat duetten med Steve i ”Both of us” som var väldigt, väldigt bra!) också spelade gitarr och mandolin. Al Perkins, huvudsakligen steelgitarrist och är som sådan ofta anlitad vid skivinspelningar. Dallas Taylor är en topptrummis och som tillsammans med Joe Lala, som även han spelade trummor och diverse rytminstrument, och den färgade basisten Fuzzy Samuels stod för den nog så viktiga rytmsektionen. Paul Harris fyllde ut gruppens i övrigt mäktiga sound med orgel och piano.
   Stephen Stills sjöng naturligtvis också och han hade en röst som ingen annan. Hans lite ansträngda stämma stod i exakt distans till musiken. Under den drygt två timmar långa konserten fick han många chanser att visa sitt kunnande.
   Första avdelningen uppfylldles till största delen av hårdpop, inklusive en fin version av ”Go back home”, men andra avdelningens dryga timme var något av det bästa jag någonsin sett på en scen.
   Steve kom ensam upp på scenen med en akustisk gitarr och framförde ”Change partners” som man aldrig tidigare hört maken till. Skiftade sedan över till banjo i ”Know you got to run”. Efterhand kom de övriga Manassas upp på scenen och gensvaret hos publiken var inte svårt att uppfatta efter ”Sugar babe” och ”For what it’s worth” där Steve hanterade pianot.
   Konsertens avslutningsnummer bestod på ett undantag av hela första skivsidan på dubbel-LP:n – över 15 minuter. Därefter försökte gruppen lämna scenen men tvingades tillbaka av en vilt klappande publik. Extranumret var ”The treasure” något förkortat men oj vad det svängde.
   Konserten tillhör sådant som man skulle vilja unna alla som tycker om god popmusik. Det avlivar definitivt rykten om att popen skulle vara död – den är i allra högsta grad levande och vid god hälsa.

Trolig setlist:
Bound to fall
So you want to be a rock'n'roll star
It doesn't matter
Hot Burrito #2
Somebody
Go back home

Fallen eagle
Hide it so deep
You're still on my mind
4+20
Song of love
Rock'n'roll crazies/Cuban bluegrass
Jet set
Anyway

Extralåtar
Right now
Treasure of love
Carry on

/ Håkan

Clash bjöd på våldsamt tempo och hög volym

Postad: 2009-07-06 07:55
Kategori: 70-talskonserter

En klassiker med bland annat Thåström i publiken. Fast det visste jag inte då. Jag var nog inte riktigt mogen punkens monotont rockande tempo. Och var inte heller förberedd på de, som jag idag upplever som, befriande enkla rockrytmerna på hög volym.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1977.



THE CLASH
Stora Hotellet, Örebro 9 oktober 1977


Det var söndag. John Lennons 37:e födelsedag. Och efter ett bombhot så drog punkmusiken in i Örebro med den engelska gruppen Clash. Stora Hotellet var högkvarteret och där tog en entusiastisk men städad publik emot den engelska populära gruppen med öppna armar.
   Clash bjöd på sig själv i 45 minuter och tempot var våldsamt och volymen hög. Deras attackprovocerande musik slängdes nästan bokstavligen ut i publiken som rejäla råsopar. Men publiken stod pall. Den lilla klicken av punkfantaster fick aldrig nog.
   I min mening är Clash musik på skiva utslätad medan den på scen fick ett helt annat innehåll och perspektiv. Den fungerade och man rycktes med. Clash-showen var också en mycket visuell upplevelse. Joe Strummers taktpinne slog hårt. Han var den centrala punkten med sin personliga men så gott som ohörbara sång.
   Clash kommer ur den intellektuella skolan. Det är bara synd att deras tänkvärda texter blir dolda av den schablonartade musiken. Själva såg de vådligt hälsosamt friska ut. Den som trodde att punkmusiker var ett gäng skitiga luffare har fel. Välklädda och i övrigt städade stressade de sig igenom showen.
   Tempot var som sagt högt och de hade knappt tid att säga vad låtarna hette. Det var heller inte lätt att skilja dem åt. De avlöste varandra som på ett radband.
   Som en isolerad händelse är punkintroduktionen nyttig. Däremot är det musikaliskt alltför likriktat för att bli riktigt intressant. Och jag vet bättre och effektivare sätt att bota huvudvärk.

Joe Strummer: sång/kompgitarr
Mick Jones: sologitarr/sång
Paul Simonon: bas
Topper Headon: trummor

Trolig setlist:
London's Burning
Complete Control
1977
Jail Guitar Doors
Remote Control
Capital Radio
Hate and War
Police and Thieves
I'm So Bored With the USA
What's My Name
Cheat
Career Opportunities
Janie Jones
Garageland
White Riot
1977

/ Håkan

Känslolös Bill Haley i uppreklamerad gala

Postad: 2009-07-03 07:50
Kategori: 70-talskonserter

Det var en känd, men i popularitet dalande, rock’n’rollkung som kom till Örebro 1972. En gammal och trött artist. På en gala som aldrig höll på att ta slut.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/9 1972.

BILLY HALEY & HIS COMETS
BIBI ANDER
ROCKGREVEN & ROCK'N'ROLL CIRKUS
ROCKOLGA & GAUFFINS DUBBELBLANDNING
Idrottshuset, Örebro 17 september 1972


Rock’n’roll lockar inte så mycket folk nu som för 15 år sedan. 1957 hade säkert ett utsålt Idrottshus tagit emot Bill Haley. På söndagskvällen kom inte ens hälften.
   Rock’n’roll är ju en glad musikform och det bevisades ytterligare när artisterna fick publiken att sjunga och dansa till de gamla kända melodierna. De svenska rockarna, som inledde kvällen, skulle liksom skruva upp stämningen till den absoluta höjdpunkten innan Bill Haley tog scenen i besittning. De lyckades alldeles utmärkt med den uppgiften.
   Bibbi Ander med grupp fick publiken i stämning från början med publikfriande låtar som ”What’d I say” och ”Party”. Sedan kom Rockgreven, eller som han nu kallade sig – Elvis Presley! Han och hans kompgrupp Rock’n’Roll Cirkus körde också flera Elvis-låtar som ”That’s alright mama”, ”Jailhouse rock” och ”Rip it up”.
   Efter Rockgreven följde så den svenska rockdrottningen Rock-Olga. Tillsammans med Gauffins Dubbelblandning fick hon med publiken i sin signatur ”What you’ve done to me”.
Sedan var det dags för kvällens höjdpunkt – Bill Haley och Comets. Efter en ilfärd med bil från Göteborg, där han hade varit tidigare på kvällen, klev han upp på scenen och sjöng sina ”See you later alligator” och ”Crazy man crazy” som fick den ungdomliga publiken att släppa på alla hämningar och börja dans framför scenen.
   Rytmen fanns där men känslan tror jag har börjat svalna hos Haley. Han verkar inte tycka att det är så roligt längre att bara vara känd för en enda låt, ”Rock around the clock”. Det var också den låten som avslutade rockkvällen som inte alls går till den historia som reklamen utlovat. Till det behövs det ytterligare en handfull internationellt kända stjärnor och exempelvis svenska Rockfolket.

/ Håkan

Weather Report – en jäktad jazzrockprodukt

Postad: 2009-07-01 07:54
Kategori: 70-talskonserter

Ibland har jag inte varit rätt man på rätt plats. Vilket påverkat både mina åsikter och sättet att skriva recension. Jazzrock 1977 var inte min kopp te, inte då heller.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 1977.

WEATHER REPORT
Brunnsparken, Örebro 28 augusti 1977


I söndagskväll var jag på en utställning för klangmusik. Det vill säga jag var på Weather Reports inledande konsert på Sverigeturnén.
   Elektriskt, elektroniskt och volymstarkt. Med dessa få ord kan jag sammanfatta konserten. Precis som på skivorna kretsade det mesta kring Josef Zawinul och alla hans klaviaturinstrument av skiftande storlek och ljud.
   Det var inte precis kompmusiker han hade med sig på scen. De var alla sina egna solister och när musiken till 98 procent var instrumental fick både Wayne Shorter visa sin bländande teknik på saxofon och den bäste basisten i genren, Jaco Pastorious, att rita rejäla basfigurer.
   Så långt var Weather Reports musik skickligt utförd. Med mina rockbaserade öron upplevde jag dock musiken som alltför flexibel för att få riktigt grepp om känslorna. Ena stunden flög den högt för att i nästa störtdyka ner bland trummor och slagverk som en dödsskjuten duva.
   Vad jag saknade mest var en gitarrist. Visserligen spelade Pastorious bas som ett soloinstrument men den hade ju inte alla de möjligheter som en skrikande elgitarr.
   Jag har nämnt volymen vid flera tillfällen men från den plats jag stod var det aldrig några problem. Trots oväntade tempoväxlingar och tvära kast i musiken fann jag Weather Report som en hetsad och jäktad jazzrockprodukt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2009 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.