Blogginlägg

Neil Young

Postad: 2009-06-12 07:57
Kategori: Mina favoriter





Om jag blir tvingad till att utse bästa NEIL YOUNG-skiva så säger jag nog ”After the goldrush” (1970). Eller ”Rust never sleeps” (1979). Eller ”Mirror ball” (1995). Eller ”Living with war” (2006). Eller varför inte den fina konsert-dvd:n ”Heart of gold” (2006). Eller ”Freedom” (1989), min 80-talsfavorit med Neil. Eller ”Zuma” (1975) som är både hård och mjuk. Det är kort sagt omöjligt att bestämma sig för vilken period, stil och skiva i Neil Youngs långa karriär som är bäst. Lika ombytlig som han själv är, lika skiftande är favoriterna.
   Neil Young har länge, väldigt länge, fascinerat mitt musikaliska hjärta. I både upp- och nedgång har han funnits där, i både med- och motgång har jag alltid väntat på nästa överraskande steg från kanadensaren. När jag sammanfattar mina sex konsertupplevelser med Neil Young, 1982 (både i Göteborg och Stockholm), 1993, 1995, 1996 och 2001, och vill rangordna de konserterna fastnar jag alltid på den minst konventionella konserten. När han i oktober 1982 reste runt med en huvudsakligen elektronisk show som befann sig långt från den typiska Crazy Horse-rocken, de akustiska sångstämmorna eller de brötigt elektriska explosionerna.
   Att den fantastiskt fantasifulla turnén följdes av en mer än blek skiva underströk bara det alltid motsägelsefulla och, för all del också, underbara i Neil Youngs artisteri. Han och ingen annan kan skifta färg och sound så snabbt med nya revolutionerande idéer ständigt på lut.
   Därför kan jag på sätt och vis ranka honom högre än någon annan. Både bättre och mer intressant än Bruce Springsteen, fast Neil är långtifrån lika jämn, och mer föränderlig och oförutsägbar än Jackson Browne, Bob Dylan och Ulf Lundell tillsammans.
   Jag ”upptäckte” Neil Young via Crosby, Stills, Nash & Young. Jag hade naturligtvis koll på Buffalo Springfield på 60-talet, främst via deras hitlåt ”For what it’s worth”. Därefter tappade jag kontakten med Neil Young och återupptäckte honom på CSNY-skivan ”Dèjá vu” som kom våren 1970. Samma höst släppte Young sin ”After the goldrush” och det blev en perfekt introduktion till hans liv och musik. Tillsammans med nästa CSNY-platta, livemästerverket ”4 way street” våren 1971, som innehöll äldre och för mig då okända Neil Young-låtar inleddes jakten på äldre skivor, låtar och klassiker. Förutom de två första soloskivorna från Neil samlade jag även in de tre Buffalo Springfield-skivorna. Och alla innehåller ju verkligen glömda och gömda guldkorn och jag har sedan den dagen högaktat och följt Neil Young-karriären i alla former.
   70-talet var fyllt av genuina Neil Young-klassiker. Men där, mellan alla höjdpunkter, fanns också svackor och rena magplask som vi kanske mest vill glömma men när karriären ska skärskådas, som här, finns det också några uppenbara dalar.
   1972 nådde Neil sin kommersiella höjdpunkt med ”Harvest”. Mest tack vare hitsingeln ”Heart of gold” men där fanns också underbara låtar som ”Alabama”, ”Out in the weekend”, ”Old man”, ”The needle and the damage done” och titellåten. Och de två låtar som är inspelade tillsammans med London Symfoniorkester, ”A man needs a maid” och ”There’s a world”, tog Young-karriären ännu högre. ”Harvest”, som innehöll både rock, country och symfoniska inslag, var knappast någon homogen skiva.
   För att få ned förväntningarna på nästa skiva gav Neil ut ett näst intill obegripligt soundtrack, ”Journey through the past”, till en helt obegriplig film i november 1972. Och sedan en liveskiva med enbart nya låtar, ”Time fades away”.

De turbulenta åren fortsatte med den turbulenta inspelningen 1973 av ”Tonight’s the night” som inte gavs ut förrän 1975, ojämna ”On the beach” kom emellan, innan ”Zuma” 1975 kom som en räddning med både den stenhårda och långa ”Cortez the killer” och mjukt härliga ”Pardon my heart”.
   Neil gjorde 1976 ett kort mellanspel med sin gamle trätobroder Stephen Stills. Ett band, Stills-Young Band, en skiva, ”Long may you run” (1976), som jag till hälften (Youngs fem låtar av nio) verkligen älskade, och en halv turné.
   Nu var Neil produktiv, gav ut spännande skivor varje år, ”American stars ’n bars” (1977), ”Comes a time” (1978) och ”Rust never sleeps” (1979). Kanske inte homogent helgjutna skivor men topplåtar som ”Like a hurricane”, ”Comes a time”, ”Lotta love”, ”Pocanhontas”, ”My my hey hey” och ”Powderfinger” tillhör ju alla 70-talets bästa låtar alla kategorier.
   Redan här hade Neil svårt att bestämma vägval och koncentrera sig kring varje album. Skivorna blev ofta ett hopplock från olika inspelningar. ”Hawks & doves” (1980) var exempelvis inspelad mellan 1974 och 1980. ”Re-ac-tor” (1981) var visserligen inspelad på kort tid men var hård och monoton rock. Och sedan kom en trio Neil Young-skivor som gått till historien som otroligt pendlande i både kvalité och stilar.
   Först den redan nämnda elektroniska skivan ”Trans” (1983), sedan rockabillyskivan ”Everybody’s rockin’” (1983) (tio låtar på under 25 minuters längd…) och slutligen den genuint traditionella countryskivan ”Old ways” (1985). Jag såg Neil Young på tv 1985 dyka upp på Live Aid i Philadelphia omgiven av gamla gubbar på fiol, banjo och steelguitar, International Harvesters. Bland de kända låtarna framförde Neil en låt som hette ”Nothing is perfect” som var just perfekt i sin respektlösa countrydräkt. Jag lyssnade och lyssnade på ”Old ways” utan att upptäcka låten och blev djupt besviken på det traditionellt opersonliga soundet och låtarna.
   De här tre senaste skivorna gav Neil ut på skivbolaget Geffen som kände sig totalt lurade på det ”typiska” Neil Young-soundet och stämde honom för kontraktsbrott. Vilket betydde att Neil snart var tillbaka på Reprise.
   80-talet var Neil Youngs musikaliskt mest oroliga tid som artist och efter de tre kontroversiella skivorna följde tämligen svaga ”Landing on water” (1986), ”Life” (1987) och storbandsskivan ”This note’s for you” (1988) innan ”Freedom” (1989) kom och återupprättade ryktet för Neil Young.

Men 90-talets Neil Young-karriär visade sig i sin helthet inte heller vara något lugn, jämn och trygg resa. Den fina Crazy Horse-typiska ”Ragged glory” (1990) inledde bra, en mjuk period följde med ”Harvest moon” (1992) och det ytterst snygga MTV-framförandet med ”Unplugged” är oförglömligt innan han kom till Sverige med Booker T & the MG’s i kompet med överraskande brötig och gnisslande rock i bagaget. ”Sleeps with angels” (1994) var sedvanligt en ojämn skiva tillägnad Kurt Cobain innan han i mina öron slog till hårt med ”Mirror ball” (1995) då han lierade sig med Pearl Jam och några alldeles underbart högkvalitativa och melodiska rocklåtar.
   Efter den skivan, som jag gav det maximala betyget fem i Nerikes Allehanda, kom bottennappet ”Broken arrow” (1996) som faktiskt följdes av några år utan nyinspelade Young-alster.
   Det nya årtiondet inleddes återigen strålande med ”Silver & gold” (2000), en omväxlande Young-platta med mycket bra låtar. På ”Are you passionate?””(2002) och "Greendale" (2003) hade jag svårare att hitta guldkornen men på ”Prairie wind” (2004) var det ren och skär ”Harvest”-känsla igen. Som följdes av den Jonathan Demme-regisserade live-dvd:n ”Heart of gold” (2006). Och ännu ett helgjutet Neil Young-album, ”Living with war” (2006), fast nu handlade det om genomgående hård, melodisk och framförallt politisk rock.
   Däremot har mina intryck av de två senaste Young-skivorna, ”Chrome dreams II” (2007) och ”Fork in the road” (2009), varit splittrat. Men han har digniteten, han lever med nyfikenheten och han är ständigt på väg vilket gör att Neil Young kan explodera på vilken ny skiva som helst. Eller kanske i kväll när han uppträder i Stockholm på Where The Action Is-festivalen.
   Nej, jag har inte lyssnat på ”Archives”, två och ett halvt kilo samlingsbox med Neil Young-låtar från 1963 till 1972. Det är naturligtvis en välgjord samling men alltför omfattande för att en normal Neil Young-fanatiker som jag ska ha tid att ägna timmar efter timmar för att gräva i Neil Youngs förflutna.

Neil Young är ju i grund och botten en djupt originell artist med egna låtar som ryggrad i karriären. Ändå har han genom åren gjort en hel del covers på sina studioskivor som jag tycker bör uppmärksammas:
   • "Oh Lonesome Me" (Don Gibson) (från "After the goldrush")
   Låtskrivaren fick 1958 en hit med den här låten. Nådde Top 10 på USA-listan och toppade countrylistan.
   • "Four Strong Winds" (Ian Tyson) (från "Comes a time")
   Folkpopgruppen The Brothers Four spelade in låten först, 1963, men låtskrivaren Tyson spelade in låten tillsammans med frun Sylvia, under namnet Ian & Sylvia, året efter.
   • "Betty Lou's Got a New Pair of Shoes" (Bobby Freeman) (från "Everybody's rockin'")
   Låtskrivaren Freeman spelade in den här låten 1958 men nådde inga större singelframgångar.
   • "Rainin' in My Heart" (Slim Harpo, Jerry West) (från "Everybody's rockin'")
   Slim Harpo (född James Moore) fick en mindre r&b-hit med den här låten 1961.
   • "Bright Lights, Big City" (Jimmy Reed) (från "Everybody's rockin'")
   Ännu en låt från 1961, inspelad av låtskrivaren själv.
   • "Mystery Train" (Junior Parker, Sam Phillips) (från "Everybody's rockin'")
   Mest känd med Elvis Presley (1955)men det var Little Junior’s Blue Flames som gjorde låten först, 1953.
   • "The Wayward Wind" – (Herb Newman, Stan Lebowsky) (från "Old ways")
   Låten spelades in tre gånger 1956 av Gogi Grant, Tex Ritter och Jimmy Young.
   • "On Broadway" (Barry Mann, Cynthia Weil, Jerry Leiber, Mike Stoller) (från "Freedom")
   Två låtskrivarteam skrev tillsammans låten som The Drifters fick en hit med 1963.
   • "Farmer John" (Don Harris, Dewey Terry) (från "Ragged glory")
   Skriven av duon Don & Dewey men störst hit fick gruppen The Premiers 1964. I Sverige minns vi däremot Hep Stars hitversion från 1965.
   • "Baby What You Want Me To Do” (Jimmy Reed) (från "Broken arrow")
   En hit 1960 för låtskrivaren själv.
   • "America the Beautiful" (Katharine Lee Bates) (från "Living with war")
   Den patriotiska dikten dök första gången upp 1882.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2009 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.