Blogginlägg

Variationen har tyvärr blivit viktigare än helheten

BRUCE SPRINGSTEEN: Working on a dream (Columbia)
Det nya Springsteen-albumet väcker känslor åt alla håll. Ännu en gång har Bruce samlat sitt älskade liveband till inspelningen, ännu en gång har han vägrat att ge sina kompisar samlad credit som E Street Band men den här gången har han struntat i det patenterade livesoundet. Och gjort en skiva som låter mer studio, mer finess men som också, dessvärre, är mindre homogen.
   Jag gillar ofta skivor som spretar ut åt många håll, där variationen är viktigare än helheten, men ibland tenderar de där ständiga kasten mellan olika stilar att bli en tålamodskrävande börda. Så känns det nu. På en skiva som jag närmast jämför med ”The rising”, en skiva jag gav högsta betyg när den kom, men som märkvärdigt snabbt svalnade när alla de fina ingredienserna, framkallade av den då nye producenten Brendan O’Brien, överraskande kvickt tappade effekt. Jag är just nu, efter att ha levt med det här albumet en vecka, rädd att den här skivan hamnar i samma förrädiska svarta hål.
   De flitigt använda stråkarrangemangen, körer, delvis pompös Spector-pop, det inställsamma visslandet, några alltför banala låtar och en liten del rock gör ingen helgjuten Springsteen-skiva.
   Ibland känns ”Working on a dream” som en skiva som är alltför snabbt producerad med alltför framstressat material. Är man konspiratoriskt lagd, som jag visserligen inte är, kan den här skivan vara resultatet av ett alltför uträknat agerande. Barack Obamas framgångsrika presidentkampanj i höstas gav ju automatisk näring till en ny Bruce-platta och "Working on a dream"-titeln faller ju Obama-anhängarna över hela världen lätt i smaken. Och att skivan släpps nu, några dagar efter Obamas installation i Vita Huset, kan väl inte bara vara en tillfällighet. Det ryktas dessutom om att stjärnorna på Springsteens nya skivomslag formas till ordet "Obama" - i blindskrift...
   Den skeptiska inställningen betyder inte att jag saknar ljuspunkter, anspråkslöst häftiga ögonblick, oerhört imponerande popmusik och en handfull kraftfullt strukturerade låtar.
   Lätt vågat inleds skivan med den åtta minuter långa, berättande ”Outlaw Pete” som går upp och ned i tempo och knappast kan kallas en kommersiell inledning på skivan. Jag gillar poplåtarna ”Queen of the supermarket”, ”This life” och den makalöst vackra ”Kingdom of days”. OK, det överväldigande soundet har kanske en kort sista förbrukningsdag men Bruce sjunger fantastiskt bra och melodiöst är det starkare än kanske någonsin.
   I övrigt finner jag också nöje i den banalt enkla countrydängan ”Tomorrow never knows”, den berättande ”Life itself” som egentligen saknar tydlig melodi och den mycket fina balladen ”The wrestler” som har både atmosfär, stark melodi och djupa känslor.
   När innehållet till den här skivan presenterades i höstas skakade det till på världens alla Beatles-bloggar för en sekund när det dök upp tre välkända låttitlar. Som dock inte alls hade något med Beatles att göra. ”Tomorrow never knows” var den psykedeliskt omtumlande låten på ”Revolver”, ”Surprise, surprise” hette en av John Lennons låtar på ”Walls and bridges” och ”Life itself” var en av George Harrisons mindre kända låtar på ”Somewhere in England”.
   Här följer en låt för låt-genomgång av Bruce Springsteens nya album ”Working on a dream” som officiellt släpps på måndag:

   OUTLAW PETE
   En 8 minuter lång, episk, majestätisk och (hela tiden) växande inledningslåt fast den stundtals går ned i tempo. Redan här märks det att Bruce och gänget vill göra en modernare, finare och luftigare skiva än den typiska E Street-skivan ”Magic”. Gitarriffen i början påminner om Yardbirds och ”Over under sideways down” och sedan tänker jag på både ”I was made for loving you” och popoperan ”Tommy” (Can you hear me?). Trots det nya är allt välkänt. Arrangemanget växer med stråkar, nästan schlagerstråkar, och ett avlägset och dramatiskt munspel.
   MY LUCKY DAY
   Introt här påminner också om något välkänt och det doftar ”The rising” men är här mer rock. Intensiv låt med pådrivande trummor och när saxofonen för första gången på skivan gör entré efter 2:18 är det ett tämligen typiskt E Street-sound fast utan pianots annars centrala roll.
   WORKING ON A DREAM
   Introt är vackert med bjällror och vacker sång av Bruce men det är en egendomligt ospännande titellåt och inte alls någon naturlig låt som skulle vara stor aptitretare till det nya albumet. Är dock soundmässigt bättre på skiva än nedladdad på datorn. Men låten är alltför enkel och visslandet och kören kan inte rädda låten från att upplevas som tjatig.
   QUEEN OF THE SUPERMARKET
   Här inleder dock pianot men klingar knappast E Street. En långsam låt med ett intressant stråkarrangemang som skapar ett mäktigt sound. Kören ger profil åt låten. Med en märkbar nerv på slutet när trummorna liknar rytmen av ett hjärta.
   WHAT LOVE CAN DO
   En tämligen typisk Bruce-låt. Överraskande skramlig och enkel låt, där kören växer, med ett bra riff på slutet. Och munspelet låter nostalgiskt.
   THIS LIFE
   En 60-talsmässig pophit! Bruce har gjort några såna här låtar på de senaste skivorna, jämför ”Waitin’ on a sunny day” och ”Girls in their summer clothes”, och här blir det nästan söt och mäktig Phil Spector-pop. Och när saxofonen överröstar den stora kören på slutet når hela albumet sin högsta nivå.
   GOOD EYE
   Ett plötsligt överraskande kast mot primitiv bluesboogie och den Tom Waits-grymtande rockmusiken med tungt munspel och ekodränkt sång inbäddad i den stökiga ljudbilden. Som överraskning bra men melodimässigt inget stort nummer.
   TOMORROW NEVER KNOWS
   Ännu en lättsam, luftig (och för en gångs skull anspråkslös) poplåt med steelguitar, akustisk gitarr och fiol. Kanske är en melodimässig parentes men är lika enkel som bra.
   LIFE ITSELF
   En berättande låt som växer fast den melodiskt är påtagligt luddig. En vemodig ton av självbetraktelse. Något som kan utvecklas till skivans mest populära låt för mig.
   KINGDOM OF DAYS
   Här är det åter omedelbara känslor. Pianot och stråkar inleder innan intensiteten ökar och den klara och fina popinstinkten breder ut sig. Luftig och mäktig. Hela arrangemanget växer tillsammans med den smittande ”Walk away”-refrängen tills solot tar över där man inte vet om det är saxofon eller gitarr längst fram.
   SURPRISE, SURPRISE
   Nu förstår jag varför förhandssnacket kretsat så mycket kring pop och Beatles. Taktfast och alltför enkel refräng gör ändå låten till en parentes. Stråkarna och den gulliga tjejrösten på slutet understryker den känslan.
   THE LAST CARNIVAL
   Huvudavdelningen av skivan slutar i moll. Det är solnedgång och Bruce har plockat fram den akustiska gitarren men det finns nästan en kyrklig hymnliknande känsla i den religiösa kören som ger profil åt låten. Finalen på låten avslutas helt i kyrkan.
   THE WRESTLER
   Första bonuslåten är från filmen med samma namn där man nästan ser filmen för ögat när man lyssnar på den atmosfäriska och stundtals ödsliga balladen. Redan en klassisk Bruce-låt.
   A NIGHT WITH THE JERSEY DEVIL
Ännu en bonuslåt, finns med på vissa versioner av albumet, som verkar gjord på skoj. En banal bluesboogie med eko och distat ljud. Inget att missa.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.