Blogginlägg från 2014-09-07

The Bland var sist men nästan bäst

Foto: Carina ÖsterlingFU*K.

Foto: Anders ErkmanG2.

Foto: Anders ErkmanYonder.

FU*K; Stallbacken
G2, Kulturhuset
MARIA LECK, Clarion Hotel
THYRA, Rosengrens Skafferi
SAGA, Scandic Garage
YONDER, Kulturhuset
THE BLAND, O'Learys

"SLUTET GOTT - NÄSTAN ALLT GOTT" kanske inte är det korrekta talesättet men är på något sätt den beskrivande sammanfattningen av årets Live at Heart. Här fokuserar vi givetvis på det positivt musikaliska och upplaga 5.0 har varit den tveklöst mest intressanta och spännande upplagan av festivalen. Trots krångel med alltför sent producerade fysiska program, informationsmissar, programändringar och en svårmanövrerad hemsida har det på årets festival varit lätt att få nya favoriter, upptäcka oförutsägbara namn i mellanregistret eller helt enkelt återupptäcka gamla namn.
   PÃ¥ alla punkter har 5.0-versionen överträffat tidigare Ã¥r av festivalen och jag har nog aldrig haft sÃ¥ roligt, känt mig sÃ¥ inspirerad och mött en sÃ¥ intresserad publik som vill diskutera och analysera programmet och sedan tipsa om bra artister. Jag vill passa pÃ¥ att tacka för alla kontakter med bÃ¥de kända och för mig okända ansikten under de här fyra festivaldagarna. Mest oväntade mötet var med pappa till Örebrofödde Lars Skoglund, trummis med Laakso, Moneybrother och nu Lykke Li.
   Fjärde och sista Live at Heart-dagen/kvällen/natten blev ocksÃ¥ den mest intensiva när jag befann mig pÃ¥ stadens alla gator, Stallbacken (det frejdiga ukulelebandet FU*K var en perfekt start pÃ¥ dagen), lunch pÃ¥ Bishops, en bakgÃ¥rd pÃ¥ väster, Örebro Ölkafés utomhusservering, källarlokal, hotell, restaurang, garage och sportbar frÃ¥n tidig lunchtid till ett par timmar efter midnatt. Minst sagt händelserika timmar med givetvis mycket musik men ocksÃ¥ mÃ¥nga spontana och intressanta diskussioner.
   "Slutet gott"-formuleringen i ingressen blev verkligen verklighet pÃ¥ Ã¥rets sista festivaldag. BÃ¥de onsdag, torsdag och fredag drabbades jag av akut trötthet runt midnatt men The Bland var en ordentlig musikalisk explosion i natt och blev min festivalfinal. De tre sista timmarna pÃ¥ Ã¥rets Live at Heart-festival tillhörde dessutom toppen av allt jag har sett och upplevt överhuvudtaget under alla festivaldagarna.
   Lördagskvällens stora höjdpunkter inleddes med det Ã¥tervändande, tunga bandet Saga (full recension här), fortsatte med det avsevärt lugnare och musikaliskt förnämliga bandet Yonder för att sedan avsluta med det redan omnämnda men mycket imponerande The Bland, full recension här.
   Starten pÃ¥ kvällsaktiviteterna med gruppen G2 var ocksÃ¥ njutbar i all sin akustiska prakt med fem man pÃ¥ rad, banjo, slide, akustisk gitarr, stÃ¥bas och mandolin, som ocksÃ¥ sjöng suveränt. Jag laddade för en bluesgrassinfluerad repertoar men det blev oväntat originellt, varierat och personligt. Se upp för deras album som släpps om en mÃ¥nad.
   En jakt pÃ¥ variation förde oss till Clarion Hotell och Maria Lecks (se höger) svalkande röst. Hon inledde sin konsert med nÃ¥gra killar i ryggen som snart försvann frÃ¥n scenen och faktiskt lämnade lokalen innan Maria var klar. Där satt hon ensam vid pianot och kunde lätt förväxlas med en Kate Bush-wannabe.
   PÃ¥ Rosengrens Skafferi var det mer än packat med folk som var uppenbart intresserade när exilörebroaren och sÃ¥ngerskan Karin Thyr, som lämnade staden för 21 Ã¥r sedan, uppträdde tillsammans med sin man gitarristen Göran Eriksson under duonamnet Thyra. Genrebeteckningarna i Live at Heart-programmet har varit allmänt luddiga och Thyras konsert lät i mina öron som mer akustisk soul än americana.

I DEN GIGANTISKA FESTIVALLOKALEN Scandic Garage fick jag först uppfattningen att det var tusen människor i publiken när Sagas hett efterlängtade comebackkonsert skulle genomföras. Det kanske var en klar överdrift men kontrasten till alla de små festivalscenerna var minst sagt påtaglig. Men flera, flera hundra var det säkert i den okonventionella lokalen utan att jag direkt räknade alla. Närmare detaljer om konserten återfinns snart i en kommande recension här.
   Kvartetten Yonder har funnits i 12 Ã¥r men aldrig uppträtt live sÃ¥ deras uppträdande pÃ¥ Ã¥rets Live at Heart var synnerligen unikt. Har lite dÃ¥lig koll pÃ¥ deras historia men i dagens upplaga av gruppen fanns bÃ¥de Peder af Ugglas, suverän gitarrist som plockade fram underbara Ry Cooder-vibrationer pÃ¥ sitt instrument, och Mats Persson, trummisen som ocksÃ¥ spelade mandolin. Men i centrum stod sÃ¥ngaren Mats Qwarfordt, berättade alldeles fantastiska historier till mellansnack men sjöng ocksÃ¥ med en tillbakalutad dignitet.
   Störst uppmärksamhet blev det när han förklarade att "SmÃ¥ grodorna" ursprungligen var en sÃ¥ng av Blind Lemon Jefferson innan bandet framförde "He arose from the dead".
   The Bland, som avslutade mina upplevelser pÃ¥ Ã¥rets Live at Heart, var sist och nästan bäst av "det lilla" jag sÃ¥g pÃ¥ festivalen.
   Som gnällig örebroare ska man ju i sann anda ocksÃ¥ räkna upp allt jag missade men, se, det tänker jag inte göra. Bara önska att de grupperna/artisterna kommer tillbaka pÃ¥ nästa Live at Heart 2-5 september 2015.
   Nu har jag klippt av mig festivalbandet, hängt undan ackrediteringen och lagt det ovanligt vältummade festivalprogrammet Ã¥t sidan. Nästa helg kommer vi möta med en viss vemodig saknad när vi redan längtar till nästa Ã¥rs första septembervecka.

/ HÃ¥kan

Förvandlade skicklig poprock till dansmusik

Foto: Anders ErkmanEnergiska The Bland gav dansmusiken ett nytt ansikte på O'Learys i lördagskväll.

THE BLAND
Live at Heart/O'Learys 6 september 2014

Strax efter midnatt en lördagkväll på en nattklubb var det inget som talade för att personlig, energisk, genuint musikalisk och imponerande poprock med folkmusikklanger i arrangemangen skulle kunna göra sig hörd i den mullrande atmosfären. Sättningen med bland annat dragspel, banjo och mandolin gjorde mig på förhand både fascinerad och rädd. Men det är i underläge levande musik har sina största förutsättningar att skapa oförglömlig magi. Med fantastisk musikalisk energi och en genomgående stark repertoar tog The Bland publik, lokal och atmosfär med storm med enbart naturlighet och ingen utstuderad image.
   FrÃ¥n scenen meddelade kvintetten The Bland att hälften(?) av medlemmarna i bandet var frÃ¥n Örebro men efter tio försenade minuter och 30 intensiva minuter pÃ¥ O'Learys scen kunde jag konstatera att hela det här bandet hade haft hemmaplan. DÃ¥ hade nämligen The Bland förvandlat sin skickligt personliga poprock till dansmusik.
   Man kan i gruppens musik dra paralleller med mÃ¥nga americanaartister, nÃ¥gonstans i huvudet dök namnet Jayhawks upp där i mörkret framför den sparsamt belysta scenen, men The Bland lät trots den traditionella sättningen ändÃ¥ up to date och hÃ¥ller faktiskt pÃ¥ att plöja upp en alldeles egen personlig fÃ¥ra i svenskt musikliv. Tro mig.
   NÃ¥gonstans i gruppens musik gÃ¥r det ocksÃ¥ att spÃ¥ra The Band, inte bara av det faktum att Axel Öberg är sjungande trummis, ty medlemmarna bytte ofta instrument med varandra. Och under den mycket kraftfulla versionen av coverlÃ¥ten "The shape I'm in" rÃ¥dde det väl knappast nÃ¥gra tvivel.
   Den starka musikaliska framtoningen till trots var det ändÃ¥ repertoaren, hämtad frÃ¥n en ep och ett album, "Strangers on the side of the street", som imponerade mest. DÃ¥ var det inte mÃ¥nga i lokalen som tänkte pÃ¥ att ordet "bland" kan översättas med "intetsägande".
   The Blands halvtimme pÃ¥ scen var allt annat än intetsägande.

/ HÃ¥kan

Tunga melodiskt svepande låtar

Rockgruppen Saga i en härlig pånyttfödelse. Från vänster Mats Norrefalk, Christer Stålbrandt och Kenny Bülow.
Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 7/9 2014.

SAGA
Live at Heart/Scandic Garage 6 september 2014

Årets Live at Heart begåvades på lördagskvällen med en stor och mycket efterlängtad återföreningskonsert med den svenska progressiva rockgruppen Saga. Kvartetten existerade ursprungligen runt 1974 och det var alla de fyra originalmedlemmarna, häftigt förstärkta med ytterligare fem(!) personer, som ställde sig på festivalens största scen inför förmodligen festivalens enskilt största publik.
   Saga och deras speciella sound fick pÃ¥nyttfödelse förra Ã¥ret när bandet gav ut en ep med fyra lÃ¥tar av vilka de tvÃ¥ mest framträdande lÃ¥tarna, "Som en flod" och "Tunga steg i Berlin", ramade in lördagskvällens konsert pÃ¥ ett mycket spektakulärt sätt.
   Enligt musikgenrens lag och ordning var det ett välarrangerat framträdande där bland annat ytterligare en gitarrist, keyboards, percussion och tvÃ¥ körtjejer gjorde allt, och lite till, för att reproducera soundet pÃ¥ bÃ¥de det 40 Ã¥r gamla materialet, bland annat "I ett glashus", och de nya lÃ¥tarna. NÃ¥gra korta gitarrdueller och ett trumsolo underströk tidsandan i soundet men det tidspressade programmet tillät dock inga större musikaliska utsvävningar.
   Tung och gitarrbaserad rock är Sagas devis och den kan pÃ¥ sätt och vis i minsta detalj tidsbestämmas, tidigt 70-tal, men är i mina öron förvÃ¥nansvärt tidlös. Därför var det ett stort nöje att fÃ¥ uppleva den här tuffa och hÃ¥rda rockmusiken live med flera musikaliskt och även melodiskt svepande lÃ¥tar med sÃ¥ngaren och lÃ¥tskrivaren Christer StÃ¥lbrandt i tveklös gammal god form. Han lät nästan exakt som när han en gÃ¥ng i tiden var förgrundsfigur i November.
   Att sedan fÃ¥ höra gitarristen Mats Norrefalk, som vanligtvis uppträder i mer "seriösa" jazz- och blueskretsar, fÃ¥ sträcka pÃ¥ sig och leda det här storbandet till oanade höjdpunkter var ocksÃ¥ en av konsertens oförglömliga detaljer.

/ HÃ¥kan

Osedvanligt talangfull singer/songwriter

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 6/9 2014.

MATHILDA WAHLSTEDT
Live at Heart/Scandic Veranda 5 september 2014

Det kan tyckas grymt orättvist att recensera en artist som inte har givit ut en enda skiva och vars konsertrutin är högste begränsad. Men å andra sidan är den 19-åriga Mathilda Wahlstedt en osedvanligt talangfull singer/songwriter som har gränslösa förutsättningar att växa in i rollen som fullfjädrad artist.
   Jag hörde jämförelser med Anna Ternheim nämnas fler än en gÃ¥ng i den mer än överfulla lokalen pÃ¥ Scandic Grand och själv fick jag ett Sophie Zelmani-eko i huvudet. Hon är naturligtvis inte där än men med en stor portion härlig och ansprÃ¥kslös naturlighet i bÃ¥de sÃ¥nger och mellansnack sÃ¥ finns det positiva möjligheter i en värld som förhoppningsvis inte bara stirrar sig blind pÃ¥ det förhatliga och kortsiktiga Idol-konceptet.
   Arbetsmiljön för kvällen var väl knappast perfekt för en lÃ¥gmäld singer/songwriter medan reggaebandet Akosia pumpade överdimensionerade bastoner genom väggen frÃ¥n hotellets matsal. Men det störde inte nämnvärt den coola och avslappnade sÃ¥ngerskan medan hon framförde sina Ã¥tta egna lÃ¥tar, med "Things left unsaid" och "How come" som toppar, plus en omarbetad cover pÃ¥ det gamla örhänget "You are my sunshine".
   Ã„n finns väl heller inte de revolutionerande variationerna mellan de olika sÃ¥ngerna pÃ¥ plats i originalmaterialet men jag upptäckte ändÃ¥ mÃ¥nga smÃ¥ specifika detaljer i nÃ¥gra lÃ¥tar när de ofta lÃ¥ngsamma och eftertänksamma sÃ¥ngerna avlöstes av ett nÃ¥got snabbare och mer temperamentsfullt tempo. Eller när innehÃ¥llet i texterna gick frÃ¥n det emotionellt allmänna till passionerade ord om exempelvis kvinnorörelsen.
   Allt framfört av en lovande kvinnlig sÃ¥ngerska som är djupt tacksam för att hon fÃ¥r sprida sin musik och poesi.

/ HÃ¥kan

Niclas Ekholm äger scenen

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 6/9 2014.

NICLAS EKHOLM
Live at Heart/Stadsträdgården 5 september 2014

Frågorna ställer sig på kö innan tusenkonstnären Niclas Ekholm ska äntra scenen på Live at Heart på fredagskvällen. Vid sidan av den seriösa skådespelarverksamheten har han musikaliskt många strängar på sin lyra.
   Han kan säkert sätta sig vid pianot och genomföra en hel konsert, lika logiskt kan han bli trubaduren med den akustiska gitarren som vapen och sedan finns det en tredje väg ut där han blandar allt och dessutom lÃ¥ter den berömda loopmaskinen ta med Ã¥hörare pÃ¥ en händelserik resa i musikens tecken. Jag har upplevt allt i olika doser pÃ¥ just Live at Heart genom Ã¥ren.
   Ovissheten var därför total innan Niclas steg upp pÃ¥ StadsträdgÃ¥rdens lilla scen. Inte överraskande valde Niclas den här gÃ¥ngen en fjärde variant pÃ¥ konsert med ett band bakom sig. Basisten Per Sporrong, trummisen Richard Sievert (som spelade pÃ¥ en lÃ¥da plus mÃ¥nga olika percussions) och trumpetaren Rolf Ekström gav Niclas det perfekta fundamentet frÃ¥n vilket den konstnärliga och personliga kreativiteten kunde växa ut i snart sagt varje ton.
   Niclas lämnade över ansvaret för tempot till sina musiker och kunde fritt koncentrera sig pÃ¥ att spela emotionellt piano eller en framträdande elgitarr. PÃ¥ det musikaliska omrÃ¥det, där det i Niclas namn aldrig finns nÃ¥got förutsägbart, fanns det för kvällen mÃ¥nga olika influenser av vilka Steely Dan kanske inte tangerade recensentens intresseomrÃ¥de.
   Men med den rösten, den utstrÃ¥lningen och den allmänna digniteten ägde Niclas scenen under närmare 40 minuter. Vare sig han sjöng pÃ¥ engelska eller svenska.

/ HÃ¥kan

Bakgårdsfest på väster

Alla bilder: Anders Erkman
I samband med Live at Heart har det blivit tradition med privata gårdskonserter under festivalen. På väg till väster i Örebro passerade vi på lördagseftermiddagen den grönskande platsen bakom Teijlers Glas där det samlats folk för en konsert. Jag kunde snabbt skymta en ståbas och drog ett snabbt konstaterande att det säkert handlade om jazz.
   NÃ¥väl, pÃ¥ bakgÃ¥rden Prinsgatan 11-13 har det i tre Ã¥rs tid arrangerats tämligen spontana konserter i samband med Live at Heart. Med den rutinerade konsertarrangören Benke Wahlstedt i spetsen dukades det upp fika och mat för hugade intresserade.
   Efter tvÃ¥ Mighty Stef-framträdanden var det i Ã¥r dags för engelska The Din att ta plats pÃ¥ "scenen". Benkes dotter Mathilda, som gjorde ett eget seriöst framträdande pÃ¥ Live at Heart pÃ¥ fredagskvällen, "värmde upp" med nÃ¥gra egna lÃ¥tar pÃ¥ akustisk gitarr innan bandet med sin folkmusikinfluerade popmusik sparkade igÃ¥ng pÃ¥ ett mer fysiskt sätt till hela publikens glädje.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.