Blogginlägg från 2014-09-22

BOX #17 RICHARD LINDGREN

RICHARD LINDGREN: Memento 1994-2010 best of + rare & unreleased (Rootsy, 2011)

OCH NU ÖVER TILL DET GARANTERAT MINST KÄNDA NAMNET bland artisterna som återfinns på min bästa-lista över cd-samlingar. Jag har berättat RICHARD LINDGRENS historia många gånger här under de senaste åren. 2006 kom han in i mitt liv med albumet "Salvation hardcore" men redan då var han en smått rutinerad skivartist, med två album bakom sig, och en i Skåne välkänd liveartist och låtskrivare.
   Låtskrivare, ja. Hans studioskivor har ju dominerats stort av eget låtmaterial men live brukar han plocka fram den ena välvalda coverlåten efter den andra från någon av sina förebilder som Bob Dylan, Townes Van Zandt eller Hank Williams och på den här cd-samlingen, där Richard har dammsugit arkivet, förekommer en hel del covers.
   "Memento", som jag förenklat kommer kalla skivan i fortsättningen, är en generöst ihopsatt samlingsbox som omfattar Richards hela karriär och ännu lite till. En så kallad "greatest hits" kombinerad med en seriös djupdykning bland outgivet och demospår som gör hela samlingen unik och genuint exklusiv, rare & unreleased som det så professionellt heter i skivsammanhang. Urvalet är med andra ord grymt intressant och en alldeles unik inblick in i en flitigt produktiv låtskrivarhjärna.
   Den lilla kompakta samlingskartongen innehåller tre cd och ett häfte med mycket information. Just Richard Lindgrens beskrivning med anekdoter och minnen kring varje låt är ljuvlig och underhållande läsning som förgyller hela lyssningen. Håkan Olsson, från skivbolaget Rootsy, och Richard står för urvalet i samlingen och har klämt in 46 låtar på de tre skivorna.
   I marknadsföringen heter det att 22 låtar tidigare är outgivna men riktigt så unikt är inte det nya materialet. Av de 22 låtarna är sju redan utgivna i andra versioner och av de 15 helt nya låtarna är nio Lindgren-original, alltså ett helt normalt album. Statistik som inte ljuger men däremot ställer jag mig lite frågande till undertiteln "1994-2010" då alla inspelningar till den här samlingen enligt all information är gjorda mellan 1996 och 2009...
   Av en märklig tillfällighet har liner notes till mina tidigare tre publicerade boxar skrivits av Rolling Stone-journalister men på Richard Lindgrens box är det en amerikansk artist, Mary Gauthier, som har skrivit de riktigt hyllande textraderna. Bland annat tycker hon det är häpnadsväckande att en svensktalande artist kan skriva så engagerande texter på engelska.

Fotnot: Richard Lindgren dementerar! Jag har fått uppgifter från källan själv (Richard) att tryckfelsnisse har varit framme i det fina cd-häftet som följer med "Memento"-boxen.
   "'Hello mystery world' är inspelad i december 1994 på Norra Grängesbergsgatan i Malmö, en fin gammal studio, men det finns fler låtar från 1994. 'I Can't Deliver That' är ännu tidigare, sommaren 1994 i Tambourine Studios i Malmö", meddelar Richard. Vilket förklarar dateringen 1994-2010 på boxen. Och Richard tror sig snart finna fler förklaringar.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Richard Lindgrens cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 8 april 2011:

RICHARD LINDGREN
Memento 1994-2010
(Rootsy)

Om det finns någon som helst rättvisa i musikbranschen, vilket sällan visar sig dessvärre, borde skåningen med det svenskamerikanskt klingande namnet Richard Lindgren vara en hyfsat respekterad låtskrivare och artist i det stora landet i väst. Med sanningen stickande i ögonen, samtidigt som jag lyssnar till några oerhört genuina sånger på amerikansk accent, kan jag däremot bittert konstatera att han är så gott som okänd i sitt hemland. Men det hindrar honom inte från att regelbundet skriva nya låtar och producera nya skivor av mycket personlig och god kvalité.
   Produktiv, ja. När Richard senast var i Örebro, som uppvärmare på amerikanskan Mary Gauthiers konsert, skrev han en låt som är sex verser lång och har fått titeln ”I came, I went but I don’t know where I’m going now” som han har utlovat till nästa skiva.
   Efter att ha höjt Lindgrens båda senaste studioskivor, "Salvation hardcore" (2006) och “A man you can hate” (2008), till skyarna (båda skivorna hamnade högt upp på respektive års bästalistor) trodde jag nog i min enfald att jag hade hört det mesta och det bästa i musikalisk väg med honom. Men så var det naturligtvis inte. Det visar sig nu på den nya trippel-cd-boxen, som både är en samlingsskiva med låtar från utgivna album, nya versioner av gamla låtar och överblivna spår som aldrig har sett offentlighetens ljus tidigare.
   Att 2011 ge ut en box med 46 låtar på tre cd kan tyda på både galenskap och distanslös hållning men är i det här fallet ett osedvanligt logiskt och bra motiverat påhitt. Ty Richard är en av Sveriges duktigaste singer-songwriters och har en på dessa breddgrader personlig stil i både texter, musik och arrangemang. Vars influenser till stora delar är hämtade från USA och deras uppsjö av artister i samma kategori i allmänhet och några klassiska namn som Hank Williams, Townes Van Zandt, Tom Waits och givetvis Bob Dylan i synnerhet.
   Den här boxen är på många sätt perfekt. Snyggt dokumenterad med Richards egna beskrivningar av varje låt och en informativ kronologisk genomgång av hans skivor, inspelningar och gamla demo. ”Memento” fulländar bilden av en genomgående kreativ artist, en synnerligen produktiv låtskrivare och en mycket sympatisk person.
   Richard gillar att referera till musikhistoriens tragiska livsöden och han älskar att i sina sånger framställa sig själv som en förlorare och en simpel mänsklig varelse på ständigt vemodig jakt efter kärlek, bekräftelse och sympati.
   Richards extraordinära produktivitet är numera välkänd och när han här avslöjar låtar som inte fått plats på tidigare projekt är det låtar med samma skärpa, samma unika bildspråk och samma ödmjuka men finurliga arrangemang som läckert pendlar mellan country, jazz, lite rock och trubadursånger, genrer som numera populärt brukar samlas under etiketten americana.
   Gamla låtar blandas med nya och redan kända låtar blandas med okända och allt känns ändå väldigt homogent och extremt jämnstarkt. Mary Gauthier har skrivit en hyllande text om Richard i cd-häftet och är bland annat mycket imponerad av de engelska texterna. Hon menar att det är en bragd när en svensktalande artist kan skriva så ärliga texter på ett främmande språk. Så sant, Mary.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.