Blogginlägg från augusti, 2014

En fantastisk viskning av Hylanders repertoar

Jag hade så sent som i januari 1983 gjort min entré i Raj Montana Bands underbara musikvärld. Jag har berättat om första kontakten här. I slutet på maj kom de till Örebro för att uppträda utomhus på Vinterstadion i samband med någon mässa som jag har glömt namnet på. Dan Hylander var fortfarande det stora namnet i Raj Montana och var dessutom aktuell med sitt senaste album "Calypso" som hade släppts en månad innan.
   Det skulle dröja till hösten innan Py Bäckman kunde dela scen med sin dåvarande pojkvän Dan på samma villkor. I september skulle nämligen hennes nya och mycket uppmärksammade album "Sista föreställningen" släppas.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 1983.

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Vinterstadion, Örebro 26 maj 1983

Att Dan Hylander nu definitivt etablerat sig i den svenska popeliten behöver ingen längre tvivla på. 30 000 ex av senaste albumet "Calypso" har sålts på mindre än en månad. Och tillsammans med i lika hög grad Py Bäckman och Raj Montana Band genomförde han en lika kort (dryga timmen, folkparksmodellen) som lysande konsert igår kväll på Vinterstadion i Örebro. En ytterst absurd plats bland reklammontrar och försäljare för denna progressiva artist.
   Under otaliga konsertturnéer har detta inom svensk rockbransch unika lagarbete ständigt strävat uppåt och Dan Hylander har nu nått sitt närmaste mål. Välförtjänt.
   Naturligtvis når man inte den positionen helt på egen hand. Py Bäckman växer för varje turné och gårdagens konsert innehöll lika många låtar från hennes kommande album som från "Calypso". Men utan deras fantastiska Raj Montana Band tror jag omvägarna till toppen hade varit för stora. Även för så totala talanger som Dan och Py.
   Gitarristen David Carlsson har jämnat ut sin roll i detta så orgel/piano-dominerade sound, organisten Hasse Olsson är samma klippa här som i Ulf Lundells grupp och tillsammans med Clarence Öfwerman var samspelet blixtrande.
   Ola Johansson spelade bas som stack utanför soundet i större utsträckning här än i många andra konventionella rockband och trummisen Pelle Alsing gjorde inga egensinniga solon men ändå fick jag känslan av att allting styrdes från just hans mäktiga trummor.
   Raj Montana Band är således en helig kombination vars senaste tillskott sångerskan Emily Gray, denna lilla pärla av total sångkoncentration sjunger de stämmor Mats Ronander gör på alla tidigare skivor. Med bravur.
   Folkparksshow är folkparksshow (även denna tidiga kväll) och jag saknade rent rysligt de spröda och vackra balladerna. Inte ens klassikern "Höst" fanns längre med oss, plats för tårar.
   Konserten baserades därför mycket logiskt på de mer tempoladdade låtarna, från nya albumet "Vykort, vykort", "Brinner än" och "21/3" och de mycket imponerande låtarna från Pys kommande album. Det svängde ljuvligt åtskilliga gånger denna kväll.
   Fast detta bara var en tumnagel av Dan Hylanders händer fyllda av låtar, en viskning av hela hans repertoar, så framstod gårdagens konsert ändå som lyckad.
   Vi väntar med intresse på nästa steg, konsertturnén med totala och heltäckande shower. Jag bara varnar.

Dan Hylander: sång
Py Bäckman: sång
Hasse Olsson: orgel
David Carlsson: gitarr och sång
Clarence Öfwerman: piano och sång
Ola Johansson: bas
Pelle Alsing: trummor
Emily Gray: sång

/ Håkan

"Stockholm-Oslo"

MÔRA-PER
Stockholm-Oslo
(Swamp/Plugged)

I somras när solen var som varmast, hettan obeskrivligt påträngande och luften var gränslöst klibbig ramlade det in en nyutgiven cd-skiva från Värmland i brevinkastet. Med bristfällig energi i kroppen just då orkade jag i alla fall spela skivan och överraskades direkt av den perfekta blandningen av njutbar underhållning och djupt engagemang. På en skiva vars innehåll efter upprepade spelningar aldrig ville lämna huvudet och fortplanta sig i en recension. Därför denna något försenade åsikt om skivan.
   I min dåligt informerade värld trodde jag i min enfald att namnet Möra-Per var ett alter ego för artisten och låtskrivaren Pär-Eric Eriksson men med tiden har jag förstått att namnet är identiskt med en grupp och dess fem medlemmar. Där Pär-Eric varken är ensam låtskrivare eller sångare.
   Pär-Eric har under senare år haft betydande låtskrivarframgångar i samband med Packmopedsturnén i Värmland. Hans låtar "De som byggde landet" och "Fyra dar till lön" har i flera år varit populära hörnstenar i turnérepertoaren och Göran Samuelsson, turnégeneralen, har även givit ut låtarna på skiva.
   Just det starka låtskrivandet, som Pär-Eric för övrigt främst delar med bandets Hans Ericsson, är det jag först blir imponerad av på Môra-Pers nya album. Det inledande soundet har sina tydligaste rötter i folkpoprock inte långt från Perssons Packs medryckande låtar fast det här bandets sättning saknar dragspel men ger plats åt fiol, mandolin och många andra stränginstrument i arrangemangen.
   Min hjärna reagerar omedelbart positivt för de poppiga ingredienserna i flera låtar, bland annat titellåten, och "Småstadskärlek" har nästan Per Gessle-kvalitéer men det kanske beror på att jag jämför den med Gyllene Tiders gamla låt i samma ämne, "Småstad" från 1989, men har faktiskt samma hitkänsla.
   Efter de första positiva intrycken, på albumets mer slagkraftiga material, får hjärtat sin portion känslor i texterna som kan vara både skämtsamt välskrivna, "Som en sång av Kjell Höglund", vackert formulerade eller fyllda av socialt engagemang.
   Det är inte bara titeln på albumet som kan uppfattas som en resa. Textmässigt, ibland med värmländsk accent, får vi lyssnare följa med på färden från vardagsrealism (titellåten) via några vackra kärlekslåtar ("Småstadskärlek", "Amanda") mot en alltmer engagerande avslutning.
   Lyssna på känslorna i "En sång från skuggorna", den ljuvligt ödesmättade "Cirkeln", "Knutna händer (är frusna tårar)" som kulminerar i den nästan åtta minuter långa, passionerade och stegrande "Jossts sång" som berättar historien om Joost Lakmaker från Säffle som överlevde 515 dagar i Auschwitz. Engagemang och god musik på hög nivå.

/ Håkan

Covers: The Smithereens

THE SMITHEREENS: Meet the Smithereens! (Koch, 2007))

Amerikanska poprockgruppen The Smithereens möter den engelska popkvartetten The Beatles låter som en tämligen spännande kombination. 80-tal, då New Jersey-kvartetten Smithereens hade sina "framgångar", möter också 60-tal och det låter på förhand som att historisk och ofta snäll pop får en motiverad energisk kick som kan lyfta soundet och uppdatera låtarna.
   Innan jag lyssnade på skivan såg jag in i framtiden och kände möjligheterna men de fyra killarna har inte gjort så mycket mer än att spela in tolv Beatles-låtar hämtade från samma skiva, det amerikanska albumet "Meet the Beatles!", utan att förändra någonting jämfört med originalen.
   Smithereens var onekligen favoriter i mitten och på andra halvan av 80-talet med några Don Dixon-producerade album av god kvalité. Poprock av tämligen modernt snitt.
Innan "Meet the Smithereens!" var det åtta år sedan bandets förra skiva och 2006 hade originalbandet blivit av med sin basist Mike Mesaros och ersatt honom med Severo Jornacion men jag tror inte det har påverkat det bleka resultatet.
   "Meet the Beatles!" var en amerikansk koppling med låtar som huvudsakligen var hämtade från det engelska "With the Beatles"-albumet från 1963. Med andra ord tidigt material som kanske kräver en uppdatering i sound och arrangemang för att inte bara passera som rena plagiat. Versioner som inte bjuder på någon spänning.
   När jag läser bandets historia under de senaste decennierna så verkar de fast i coverträsket för 2008 gav de ut "B-sides the Beatles" och 2009 gjorde de ett helt album med låtar från The Whos popopera "Tommy"...

1. "I Want to Hold Your Hand" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:29
1963. Singel med The Beatles.
2. "I Saw Her Standing There" (John Lennon-Paul McCartney) - 3:00
1963. Från albumet "Please please me".
3. "This Boy" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:33
1963. B-sida till "I want to hold your hand".
4. "It Won't Be Long" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:16
1963. Från albumet "With the Beatles".
5. "All I've Got to Do" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:06
1963. Från albumet "With the Beatles".
6. "All My Loving" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:10
1963. Från albumet "With the Beatles".
7. "Don't Bother Me" (George Harrison) - 2:33
1963. Från albumet "With the Beatles".
8. "Little Child" (John Lennon-Paul McCartney) - 1:49
1963. Från albumet "With the Beatles".
9. "Till There Was You" (Meredith Willson) - 2:14
1957. Från musikalen "The Music man".
10. "Hold Me Tight" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:33
1963. Från albumet "With the Beatles".
11. "I Wanna Be Your Man" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:07
1963. Från albumet "With the Beatles".
12. "Not a Second Time" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:10
1963. Från albumet "With the Beatles".

/ Håkan

BOX #19 CHUCK BERRY

CHUCK BERRY: The Chess box (Chess/MCA, 1988)

INGET ÄR NATURLIGARE, MER LOGISKT eller extremt passande än att idag, en dag innan Polarprisets utdelning, ägna CHUCK BERRY en tanke eller två. Nu kan Chuck dessvärre inte medverka personligen vid prisutdelningsceremonin, 88-årige rocklegenden är sjuk, men vi får hylla honom genom att lyssna på alla hans otroligt oförglömliga rock'n'roll-låtar. Då passar den här välmatade Chuck Berry-samlingen utmärkt ty här återfinns alla legendariskt historiska låtar som han dessutom till nästan hundra procent har skrivit själv.
   I samband med vårens nyhet om årets Polarpris-vinnare såg jag en tidningsrubrik, "Alla snodde från Chuck Berry", men är det inte så att han själv är duktig på att stjäla - från sig själv. Många gånger har jag stått på konsert, kan ha varit med Dave Edmunds, Nisse Hellberg eller Refreshments, och jag har uppriktigt sagt inte den blekaste aning om det är "Johnny B Goode", "Let it rock" eller "Bye bye Johnny" de spelar. Alla har de där patenterade Chuck Berry-riffen i introt och så gott som samma takt och break.
   Av den här samlingens 71 spår finns det givetvis många låtar som liknar varandra och det är väl lite av Chuck Berrys kännetecken och till viss del också sluga arbetssätt för det sägs ju att hans största intresse är pengar... Två på rad följande låtar, "House of blue lights" och "Carol" som är inspelade samtidigt, innehåller samma identiska gitarrintro.
   71 låtar på tre cd är naturligtvis i mängd och styrka en imponerande samling och dokumentationen i medföljande texthäfte är också andlöst informativ. Efter en lång och detaljerad historia om Chuck skriven av Rolling Stone-journalisten Billy Altman och en intervju med Chuck följer en diskografi och innehållsförteckning. Varje låt, som i det närmaste följer den kronologiska ordningen för inspelning, har information om inspelningsmånad, kompmusiker och exakta skivnummer.
   Det är närmast omtumlande att konstatera att "Reelin' and rockin'", "Sweet little sixteen" och "Johnny B Goode" spelades in samma månad (februari) 1958. I kanske bristfällig cd-kvalité men autentisk mono.
   Efter alla år är det tack och lov mänskligt att det förekommer några frågetecken vad gäller både inspelningsdatum och exakta kompmusiker på några fåtal ställen. Men visst kittlar det lite extra i rock'n'roll-nerverna att notera att pianisten Johnnie Johnson, gitarristen Bo Diddley och basisten Willie Dixon spelade bakom Chuck på flera klassiska inspelningar ("Memphis", "Sweet little rock'n'roller" och "Run Rudolph run") i september 1958. Och dessutom på många andra inspelningar också.
   "Memphis, Tennessee" har lite förvirrande fått titeln kortad till "Memphis" på den här samlingen. Raden av Chuck Berry-klassiker är lång, lång, lång och i min enfald trodde jag de flesta av Berrys mest kända låtar härstammade från 50-talet. Men så kända, legendariska låtar som "Promised land", "No particular place place to go", "It's my own business" och "Tulane" skapades långt senare på 60-talet, 1964, 1964, 1965 respektive 1969.

FÖRUTOM EN KORT PERIOD i slutet på 60-talet var Chuck Berry trogen sitt skivbolag Chess från 1955 till 1973, som också är boxens tidsperiod, vilket garanterar ett utsökt urval på samlingen. Här redovisas Chuck Berrys alla hits i USA, 27 listplacerade låtar av vilka den näst sista, skojlåten "My ding-a-ling", märkligt nog är hans allra mest framgångsrika.
   Från första studiobesöket 21 maj 1955 ("Maybelline") till våren 1973 när Chuck spelade in albumet "Bio" med titellåten som en sammanfattning på hans liv och hans karriär. Klassisk rock'n'roll ibland kryddad med bluestakter, ballader och jazzstänk.
   Chucks kända hits radas effektivt upp på samlingens två första cd. Ofta i sällskap med b-sidor som ibland också har legendstatus. Både "Too much monkey business", "Around and around" och "Little Queenie" var ursprungligen singel-b-sidor!
   Vilket leder mig till en annan förbluffande sanning att Chuck Berry-låtar var viktiga covers i både Beatles och Rolling Stones tidiga repertoarer, sex respektive tio stycken. Vi ska fundera på det när vi tänker tillbaka på vår dåligt informerade ungdom när vi lyssnade på Tio i topp och trodde att Sverige-singlarna med "Around and around" (Rolling Stones) och "Rock and roll music" (Beatles) var originallåtar.
   På den kronologiska samlingens tredje cd, från 1964 och framåt, är blandningen mer skiftande. Den inleds med Chuck i högform på "No particular place to go" men fortsätter med två instrumentala låtar tillsammans med Bo Diddley, "Liverpool drive" och "Chuck's beat", av vilka den sistnämnda är groteskt lång över tio minuter. "You two" är en typisk jazzlåt, "Little Marie" är en exakt kopia av "Memphis" och fär finns fler låtar där Chuck upprepar redan skrivna låtar.
   Hela samlingen avslutas med bland annat några liveinspelade spår i England 1972 av vilka "My ding-a-ling" blev en monstruös och oväntad hit. Men mest intressant på den tredje cd:n är inspelningarna med Elephant's Memory från New York 1973, "Woodpecker" och "Bio". Kanske inte så explosiv rock'n'roll men ett gungande och tajt samspel. Hela Chuck Berry-samlingens sista låt "Bio", från albumet med samma namn, har dessutom en självbiografisk text som sammanfattar hela hans historia. Den börjar:

   Yeah! I was living in St. Louis
   In the year of nineteen fifty five
   Mama didn have no great mansion,
   Just a little old country dive.
   Papa worked all week long,
   Tried to keep us six kids alive.

   So I hitch hiked to Chicago
   Just to hear Muddy Waters play
   I sat and listened to him sing
   Until the early hours of day
   I asked him what I could do to make it
   And it was he who showed me the way

/ Håkan

Covers: Jeff Lynne

JEFF LYNNE: Long wave (Big Trilby, 2012)

Jeff Lynne är som soloartist mycket sporadisk på skiva. Och har faktiskt bara gjort ett enda soloalbum förutom denna. På "Armchair theatre" (1990) tangerade han coverkategorin med några versioner av de gamla låtarna "September song" (Kurt Weil) och "Stormy weather" från 1933. Här löper han linan ut med enbart covers med temat låtar han en gång i tiden hörde på radion (Long wave=långvåg).
   Det betyder i urval ofta gamla evergreens men han har ofta, tack och lov, valt att uppdatera arrangemangen till nutid eller kanske 70-tal åtminstone. I vanlig ordning spelar han alla instrument själv med ett välproducerat luftigt sound. Han har ju lång erfarenhet (Dave Edmunds, Brian Wilson, George Harrison, Tom Petty, Roy Orbison, Del Shannon, Duane Eddy, Ringo Starr, Paul McCartney, The Beatles (!) och många, många fler) på området.
   "Long wave" har en rekordkort speltid, 27:18. Korta låtar och samtliga framförs under tre minuter (en låt under två...).
   Albumet innehåller väl inga stora överraskningar och är framförallt, från den gamla miljön på skivomslaget till flera 30- och 40-talslåtar, en evergreenbaserad skiva där minnen ska spela en större roll än urvalet låtar.
   Lynne har dock med en säregen klang satt sin egen prägel på många låtar med sitt typiska sätt att luftigt och storslaget producera många låtar fast han själv är ensam musiker på skivan. Som den inledande "She", en tung ballad, nasal röst och ett sound som påminner om George Harrisons "All things must pass" där flera lager av sångröster gränsar till gamla ELO-skivor. Mycket mer modernt jämfört med Elvis Costellos version av samma låt från Notting Hill-filmen.
   På Lynnes tolkning av Everly Brothers gamla "So sad" spelar, inte överraskande, rösterna en stor roll och de feta luftiga akustiska gitarrerna placerar låten i en modern värld.
   Ibland är urvalet lite för känt för att det ska bli spännande, exempelvis Charlie Chaplins "Smile" och "Love is a many splendored thing", men en låt från 1940 som jag inte hade något förhållande till, "Bewitched, Bothered and Bewildered", överraskar däremot. En bra ballad med Lynnes typiska telefonröst som pikant detalj.
   Han lyckas också med sin Roy Orbison-hyllning, "Running scared", där lager av akustiska gitarrer, en växande intensitet i arrangemanget och konstgjorda stråkar kanske gör resultatet lite för sött men ändå njutbart.
   Däremot låter det inte lika naturligt när Lynne i "Mercy mercy" ska försöka reproducera ett tajt gruppsound och falsettröst på helt egen hand. Soulkänslan blir lite tillgjord. Vilket också gäller versionen av Chuck Berrys "Let it rock", katten bland hermelinerna på skivan. Låter som ett överblivet ELO-spår. Lite tunnare, lite mer omotiverat och opersonligt.

1. "She"   (Charles Aznavour/Herbert Kretzmer) 2:41
1974. Singel med Charles Aznavour.
2. "If I Loved You"   (Richard Rodgers/Oscar Hammerstein) 2:21
1945. Från musikalen "Carousel".
3. "So Sad (to Watch Good Love Go Bad)"    (Don Everly) 2:33
1960. Från albumet "It's Everly time" med The Everly Brothers.
4. "Mercy Mercy"   (Don Covay/Ronald Dean Miller) 2:53
1964. Singel med Don Covay Goodtimers.
5. "Running Scared"   (Roy Orbison/Joe Melson) 2:10
1961. Singel med Roy Orbison.
6. "Bewitched, Bothered and Bewildered"   (Richard
Rodgers/Lorenz Hart) 2:20
1940. Från musikalen "Pal Joey".
7. "Smile"   (Charlie Chaplin/John Turner/Geoffrey Parsons) 2:32
1936. Från filmen "Modern times".
8. "At Last"   (Mack Gordon/Harry Warren) 2:34
1941. Singel med Glenn Miller and his Orchestra.
9. "Love Is a Many-Splendored Thing"   (Sammy Fain/Paul
Francis Webster) 2:30
1955. Singel med The Four Aces.
10. "Let It Rock"   (Chuck Berry) 1:52
1960. Singel med låtskrivaren.

Bonuslåt:
11. "Beyond the Sea" (Jack Lawrence/Charles Trénet) 2:53
1946/1948. Original på franska ("La mer") med Charles Trénet/På engelska med Benny Goodman.

/ Håkan

Neil Young rockade som en besatt

Bilder: Anders Erkman



Efter några uppvärmningsgig i USA tillsammans med kompgruppen Booker T & the MG's tidigt i juni 1993 kom Neil Young till Europa för att turnera. Efter två konserter i Gildehaus (Tyskland) och Oslo var det dags för Stockholm. Ryktet och informationen om det nya livesoundet hade inte nått Sverige så jag/vi trodde väl på en lite mjukare musikalisk struktur med tanke på att senaste albumet hette "Harvest moon".
Det rutinerade kompet med instrumentalgruppen Booker T & the MG's talade väl också för en melodiskt väloljad föreställning. Det blev precis tvärtom...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1993.

NEIL YOUNG & BOOKER T & THE MG's
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 28 juni 1993

Efter elva år återkom den egensinnige rockaren Neil Young till Sverige för en mycket efterlängtad konsert vid det natursköna Sjöhistoriska Museet i Stockholm.
   Neil Young skulle aldrig kunna döpa ett album till "Du kan lita på mig". Inte ens på amerikanska...
   För är det någonting man lärt sig genom åren är att den numera 47-årige Neil Young aldrig gör något blott förutsägbart, vänder skinnpajen efter vinden eller ens kan stava till trendkänsla.
   Ändå hamnar denna "gamling" så oerhört rätt hela tiden. Blir ständigt ny idol för nya, unga rockband samtidigt som han själv berömmer skramliga grupper som Sonic Youth och tycker att vågen av hårdrockande Seattle-band är nyttig.
   För att riktigt revoltera mot just det senare har hans två senaste skivor varit av mjuk, akustisk, harmonisk prägel.
   Så egentligen visste man inte alls vad det spännande samarbetet mellan Young och den klassiska instrumentalkvartetten Booker T & the MG's med Jim Keltner på trummor skulle prestera denna sköna sommarkväll när solen nästan aldrig behagade sänka sig bortom horisonten.
   Att det högpotenta, hårdrockiga men mycket musikaliska Seattle-bandet Pearl Jam inledde kvällen högljutt rätade inte ut några frågetecken för fortsättningen.
   Pearl Jam kan slarvigt kallas hårdrock men jag fann strimmor av både soul, psykedelia och punk i deras musik. Och även starka melodier, dock inte lika flitigt förekommande som vid Neil Youngs framträdande lite senare.
   Sällan har så mycket spänning, osäkerhet och förväntan farit genom atmosfären under den femtio minuter långa pausen innan Neil stegade in på scen.
   Efter en brötig version av "Mr soul", en rundgångsvariant på "The loner" och mycket elektriska "Southern man" stod det klart att Neil Young inte hade kommit för att håva in applåder för sina två senaste, försiktiga skivor.
   Det var ingen barn- och familjeföreställning han skulle bjuda på trots både barn, picknickkorgar och föräldrar i gräset framför scenen.
   Av det tidigare historiskt sett så finstämda bandet Booker T & the MG's fick vi stundtals en grupp förvandlad till den första upplagan av Crazy Horse.
   Och det elektriska vidunder till medelåldrig man, Neil Young, spelade gitarr som en besatt. Förvridet och vacker, brötigt och välljudande. Allt på samma gång.
   Repertoaren var inte heller så tillrättalagd för nyintresset kring Neil Young.
   Av konsertens 19 låtar var det bara fyra från 80-talet och endast en från senaste studioalbumet.
   Tyngdpunkten låg istället på de riktigt tidiga låtarna, den ovan nämnda inledningen, plus den långa "Down by the river" som avslutade huvudavdelningen.
   Där Neil Young tydligt ville visa att han är grungerockens fader med sin gränslösa energi och volymstarka gitarr.
   Men det fanns också andhämtningspauser under den drygt två timmar långa konserten. Då Neil satte sig vid pianot med munspelet och gjorde några finstämda varianter på "Only love can break your heart", "I believe in you" och "Helpless".
   Han tog fram den akustiska gitarren vid bara två tillfällen, "Harvest moon" och den alltid förekommande "The needle and the damage done".
   Extralåtarna får tillskrivas klacksparkarnas skara, "Dock of the bay" och Dylans "All along the watchtower".
   Plus den helvilda finalen med Pearl Jam på scen och en jordiskt svängande "Rockin' in the free world".
   Förra gången Neil Young besökte Sverige spelade han en handfull nya låtar och överraskade på många sätt. I måndags vände han upp och ned på det minnet och drog sina gamla rockfavoriter med nyvunnen entusiasm och nästan ungdomlig energi.
   Det var en konsert att sent glömma. Som inte kräver några djupare analyser utan "bara" bekräftar att rockmusiken lever 1993 och dess namn är Neil Young.

Neil Young - vocals, guitar, harmonica, piano
Booker T. Jones - organ, synthesizer, vocals
Steve Cropper - guitar
Donald Duck Dunn - bass
Jim Keltner - drums
Astrid Young - backup vocals
Annie Stocking - backup vocals

Mr. Soul
Brötig version.
The Loner
Ur en rundgångsgitarr byggdes låten upp. Solen gick ned av pur förskräckelse. Detta är ingen barnföreställning.
Southern Man
Elektriskt vidunder på scenen. Booker T & the MG's är omstöpta till den första upplagan av Crazy Horse.
Helpless
Neil på piano och munspel.
This Note's For You
Like A Hurricane
Vilken energi!
Motorcycle Mama
Duett med Annie Stocking.
I Believe In You
Körerna är exakt som på "After the goldrush"-skivan. 22:06 presenterade Neil bandet.
Love To Burn
Separate Ways
Finstämda gitarrer.
Powderfinger
Tänjer nya strängar i denna klassiker.
Only Love Can Break Your Heart
Perfekta körer. Som en psalmmed Booker T på orgel.
Harvest Moon
Neil sittande med en akustisk gitarr. Gav komplimanger till Stockholm.
The Needle And The Damage Done
Helt ensam med akustisk gitarr.
Live To Ride
Down By The River
Gammal låt som inte blivit sämre med åren. Lång och mäktig och en av konsertens största ögonblick. 23:04

Extralåtar
Sitting On The Dock Of The Bay
Med ett leende gör han denna Otis Redding-cover somn skrivits av kvällens gitarrist, Steve Cropper.
All Along The Watchtower
Ännu mer gränslös energi.

Extra extralåt
Rockin' In The Free World
Nu kom Neil och bandet in tillsammans med Pearl Jam. Vilken allsång, vilken power och vilket gung.


Aftonbladet 29/6 1993.


Göteborgsposten 29/6 1993.


Expressen 29/6 1993.

/ Håkan

Larm #1: januari 1976

Innehåll:
1. JOHN FOGERTY - 70-talets Chuck Berry
2. En hyllning till Muscle Shoals
3. "Ännu mera Blues" - krönika
4. NILS LOFGREN... så tuff att han inte behöver bevisa det!
5. "Från folkmusik till miljonindustri" - countryföljetong
6. BOB DYLAN - kvar i källarn?
7. "Södern reser sig igen" Om sydstatsrocken
8. Presentation av fler sydstatsartister
9. Rock i tryck
10. CHARLIE GILLETT's Top Ten
11. News
12. Lost in the blåst
13. 45:or - singlar
14. SPECTOR igen!
15. Skivrecensioner

FÖRSTA NUMRET AV LARM LIGGER FRAMFÖR MIG. Ett sönderläst, solblekt, delvis gulnat och bristfälligt ihoptejpat exemplar. En till synes förhållandevis tunn tidning, 44 sidor, men när jag nu går igenom innehållet förstår jag ändå känslorna som blossade upp i min kropp och hjärna när tidningen landade på mitt skrivbord. Om jag minns rätt, vilket inte är helt säkert, tror jag det första revolutionerande Larm-numret i marknadsföringssyfte skickades ut till tidningsredaktioner och att jag den vägen fick min första ljuvliga kontakt med musikjournalisten Lennart Perssons nya projekt.
   Här kom det en tidning som tog musiken på allvar eller som de skrev i programförklaringen: "Vi vill föra ut rockmusikens inneboende kraft och livsglädje på ett vettigt sätt." Och fortsatte förklara: "Vi vill försöka öka förståelsen för och insikten om dagens rockmusik. Larm kommer att innehålla artiklar i form av dagsaktuella reportage eller faktaspäckade tillbakablickar plus tips på skivor och böcker du inte bör missa".
   Vi kan väl lugnt konstatera att Larm kom att nå upp till den ambitionen - och lite till. 5:- (fem kronor!) kostade varje nummer av tidningen eller 20:- för fyra prenumererade nummer!
   Vid den här tidiga tidpunkten finns den redan då legendariske radiojournalisten Kjell Alinge med i redaktionsrutan men han har inte producerat något till premiärnumret. Förutom chefredaktören Lennart Persson var också Christer Olsson och Olle Berggren rutinerade namn i svensk musikjournalistik. Samtidigt är det här säkert första gången jag kommer i kontakt med namn som Kalle Oldby och Christer Svensson.
   Premiärnumrets stora artistporträtt är båda signerade Lennart P, John Fogerty och Nils Lofgren, och båda är sedvanligt genomarbetade texter utan att närma sig initierade diskografier som senare skulle bli Larms varumärke. Lennart P lyckas ju göra den pionjärgripande jämförelsen mellan Nils och Bruce Springsteen ungefär åtta år innan Lofgren, då ganska otippat, blev gitarrist i E Street Band.
   I Larm#1 introduceras den klassiska Lost in the Blåst-avdelningen. "Om skivor som kommit bort i mängden och förtjänar att uppmärksammas". En intressant plats att återupptäcka gamla bra skivor. Jag har förresten tänkt samma tanke sedan jag startade Håkans Pop för snart sju år sedan och den vinjetten lär nog dyka upp här förr eller senare. Inte minst för min egen skull och intresset att gräva fram glömda guldkorn ur skivhyllorna.
   Utpräglade låtskrivare som plötsligt gör egna skivor är alltid intressant. Kalle Odby har grävt fram den nyligen avlidne Gerry Goffins "It ain't exactly entertainment" (1973). Ett dubbelalbum med övervägande egna okända låtar men inspelad i Muscle Shoals-studion låter det som fina ingredienser till ett bra recept.
   Oldby skriver mer om den klassiska Muscle Shoals-studion i en egen artikel medan Olle Berggren skriver om sydstatsrocken i allmänhet och Allman Brothers i synnerhet och sedan tipsar om skivor med Barefoot Jerry, Wet Willie, Atlanta Rhythm Section och Marshall Tucker Band. Dock lite pinsamt att Lynyrd Skynyrd stavas "Lynard Skynard" hela artikeln igenom.

DET FÖRSTA NUMRET AV LARM är tydligt daterat (januari 1976), och ytterligare några nummer hade exakta utgivningsdatum, men jag vågar inte lova att det är sanningsenliga datum då förseningar var ett vanligt förekommande ämne för varje nytt Larm-nummer.
   News var väl inte Larms starkaste avdelning med tanke på sin ojämna och sporadiska utgivningstakt. Det var i Larm #1 på sidan som de kallade "News" jag läste första nyheten om Tyla Gang och nya medlemmar. Nyheter man inte kunde läsa någon annanstans och Lennart P var ibland faktiskt ett steg före i sina nyheter. Berättar bland annat om Tyla Gangs nya album "The dance of the Botswana beach rats" som var nära förestående. Och meddelade också att Phil Spector-artisterna Jerri Bo Keno, Crystals och Darlene Love har nyinspelade album på gång. Det blev inget av med det men det var ändå påpassligt uppmärksammat.
   Skivrecensioner är ju också en typ av nyheter men Lennart P & Co drog sig inte för att presentera aktuella skivor. Både Patti Smiths "Horses" och Bob Marleys "Live!", som recenseras här, hade släppts i december 1975 och var ju vid tillfället rykande heta. Detsamma gäller Kinks "Schoolboys in disgrace" (nov 75), Emmylou Harris "Elite hotel" (dec 75) medan J Geils Bands "Hotline" (sep 75) och Linda Ronstadts "Prisoner in disguise" (sep 75) var lite äldre. Men det spelade ingen roll för vi hade fram till dess aldrig läst så initierade, genomarbetade och kunniga recensioner på svenska.
   Lennart Perssons singelrecensioner, på uppslaget "45:or", i det första Larm-numret är lika intressanta att läsa idag, när vi kan hämta bottenlös information på nätet, som då. Krönikan inleds med att Lennart klagade på att musikskribenter och recensenter sällan befattar sig med singlar och var naturligtvis helt rätt ute. Vågen av intressanta singlar hade redan börjat svalla. Skivbolaget Chiswick existerade redan och inom ett år fanns Stiff på banan och punkrevolutionen, med sin förkärlek för singelformatet, låg runt hörnet. Singelskivan, 45:an, kom att växa under 1976.
   Lennart P kopplar The Knees-singeln "Day tripper" till walesaren och ex-Man-medlemmen Clive John (som har producerat) fast det är Brinsley Schwarz under pseudonym som gör en cover på en Beatles-låt. Men Lennart får väl anledning att korrigera missförståndet i sin Nick Lowe-intervju/diskografi några Larm-nummer längre fram.
   Larm skriver i programförklaringen att under rockrubriken ryms både Chicagoblues, Hank Williams, rockabilly, New Orleans-rock, surfmusik, Phil Spectors flickgrupper, engelsk 60-talsrock, soul och reggae. Därför innehåller första Larm-numret också en blueskrönika av Staffan Solding som handlar om Harmonica Frank, en serie om Country & Western av Christer Olsson, en artikel om Bob Dylans "Basement"-låtar, recensioner av countrytidningen Kountry Korral och en bok om Van Morrison, den engelske musikjournalisten Charlie Gilletts just då tio bästa, blandat singlar och album, och en artikel om Phil Spectors återutgivningar.
   Larm #1 var kanske utseendemässigt lite tunn men var innehållsmässigt tveklöst späckad med intressant läsning.

/ Håkan

Doug Seegers del 3

Alla bilder: Carina Österling


DOUG SEEGERS
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS
Stadsträdgården, Örebro 17 augusti 2014
Konsertlängd: 19:00-19:35 (ES, 35 min) och 19:50-20:47 (DS, 57 min)
Min plats: 10 m rakt framför scenen (ES) och 7 m till vänster om scenen (DS).

Det blev en blöt final på Doug Seegers vistelse i Örebro. Regn, regn skrämde inte bort publiken men la givetvis känslomässigt lite sordin på stämningen på söndagskvällens konsert. Men vad jag förstod var det succé för den stora massan av människor nyfikna på fenomenet Doug Seegers.
   Bandet, Ellen Sundberg och Doug Seegers levererade i vanlig ordning. Låtmässigt var det väldigt snarlikt tidigare föreställningar. Ellen kastade möjligen om ordningen på några låtar men i övrigt följde det mesta programmet. Hennes avslutningslåt "The road is long/Vägen är lång", som läckert skiftar i språk mellan engelska och svenska, framstår mer och mer som den hitlåt hennes karriär behöver.
   Doug må hålla sig till en stagnerad låtlista utan överraskningar men på varje konsert har hans vakna närvarokänsla, de genuina ambitionerna att verkligen bjuda folk på något extra och med hans stora tacksamhet mot Sverige, Jill Johnson och den svenska publiken.
   En av konsertens två nyskrivna låtar har under de här tre kvällarna verkligen växt till sig och blivit milstolpar i mitt minne, den moderna americana-låten "Walking on the edge of the world" med sina fräscha tempobyten. Och dessutom den mycket känslosamma coverlåten "Don't laugh at me", gjord på skiva 1998 av Mark Wills, som blivit en allt starkare sång kväll efter kväll.

Doug Seegers låtar:
Gotta catch that train
Angie's song
Baby lost her way home again
Pour me
Hard working man
Walking on the edge of the world
There'll be no teardrops tonight
Lonely drifter's cry
She
Going down to the river

Extralåtar
Don't laugh at me
Precious wedding vow
She's in a rock'n'roll band

/ Håkan

Doug Seegers del 2

Doug Seegers energi på konserterna är oändlig.


Gitarristen Jerry Miller, i två skepnader (med eller utan solglasögon), och basisten Robin Lindqvist.

Alla bilder: Carina ÖsterlingEllen Sundberg och hennes band med full energi.



DOUG SEEGERS
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS
Stadsträdgården, Örebro 16 augusti 2014
Konsertlängd: 19:00-19:35 (ES, 35 min) och 19:58-21:09 (DS, 72 min)
Min plats: 10 m till vänster om scenen (ES) och 10 m rakt framför scenen (DS).

Succén fortsätter! Den andra Doug Seegers-konserten lockade ännu mer folk till Stadsträdgården. Både bandet och vi som såg fredagskvällens upplaga tyckte nog att allt fungerade lite bättre. Ett numera hemtamt band tog ut svängarna lite mer och hela konserten hade ett bättre och mer klockrent ljud. Åtminstone från min position. Det var också musikernas känsla efter konserten.
   Publikreaktionerna på lördagskvällen var nog också lite kraftigare och den responsen resulterade i en extra extralåt, Hank Williams "Jambalaya" i en i övrigt helt identisk setlist jämfört med fredagskvällen.
   Efter konserten träffade vi det svenska inslaget i bandet. Tre ödmjuka, trevliga och inte minst musikaliskt skickliga norrlänningar som just nu efter ett 50-tal konserter med Doug Seegers känner sig lite turnétrötta. En trötthet som i våra egna ögon och öron inte märktes speciellt under konserten men de ser just nu "ljuset i tunneln" (som trummisen Emil Karlsson uttryckte det) för snart är det slut på en makalös konsertsvit som sammanlagt kommer närma sig 60 konserter på drygt två månader.
   Karlsson är för övrigt bror med basisten Robin Lindqvist och båda är faktiskt barnbarn till Folke Lindqvist som är mer känd som kapellmästare i Bröderna Lindqvist, de legendariska dragspelskungarna från Nygammalt, som fortfarande existerar där Robin, som för övrigt har en liten son som heter Wiggen(!), ibland hoppar in som gitarrist.
   Doug Seegers svenske gitarrist Johan Arveli, mannen med de mäktiga tatueringarna (skådespelaren Sam Elliott på den vänstra överarmen och Dave Grohl på den högra) berättade också anekdoter från turnén och mycket, mycket annat.
   Och nu laddar vi för del 3 i denna fantastiska Doug Seegers-trilogi.

Doug Seegers låtar:
Gotta catch that train
Angie's song
Baby lost her way home again
Pour me
Hard working man
Walking on the edge of the world
There'll be no teardrops tonight
Lonely drifter's cry
She
Going down to the river

Extralåtar
Don't laugh at me
Precious wedding vow
She's in a rock'n'roll band

Extra extralåt
Jambalaya

/ Håkan

Uppmärksammad Seegers

Det är inte varje dag som mina konsertrecensioner får det här utrymmet i Nerikes Allehanda. Här kan ni läsa den längre och utförligare recensionen från fredagens Doug Seegers-konsert på Stadsträdgården i Örebro.

/ Håkan

Begränsad repertoar men total publikkontakt

Alla bilder: Anders Erkman


Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 17/8 2014.

DOUG SEEGERS
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS
Stadsträdgården, Örebro 15 augusti 2014
Konsertlängd: 19:02-19:33 (ES, 31 min) och 19:57-20:58 (DS, 61 min)
Min plats: 30 m till höger från scenen (ES) och 15 m rakt framför scenen (DS).

2014 var året då vi lärde oss att lägga till ett "s" till det redan legendariska folkmusiknamnet Seeger. Det är alltför tidigt att kalla nykomlingen Doug Seegers legendarisk men det är ett anmärkningsvärt och extraordinärt genombrott amerikanwn har åstadkommit i Sverige denna sommar. Få artister i historien kan mäta sig med Seegers som på så kort tid väckt upp en uppenbart insomnad konsertpublik i allmänhet och i Örebro i synnerhet. Tre så gott som utsålda konserter (450/kväll) dagarna efter varandra, fredag, lördag och söndag på Stadsträdgården, kommer bli ett svårslaget publikrekord i framtiden.
   Genombrottet för Seegers skedde redan i våras på tv när han "upptäcktes" av Jill Johnson i Nashville. Sedan har det gått fort och effektivt. Albumet, som producerades på rekordtid i Nashville, var ett professionellt snabbjobb. Hantverksmässigt lysande men hade kanske inte den där personliga nerven att riktigt krypa under skinnet för att bli en skiva för årsbästalistorna.
   Med bara ett album bakom sig led fredagskvällens konsertrepertoar en traditionell brist på många höjdpunkter. Vid sidan av "Going down to the river" var det bara coverduetten "She", tillsammans med Ellen Sundberg, och i viss mån den avskalade avslutningslåten "Don't laugh at me" som låtmässigt fångade hjärtat på rätt sätt.
   Men Doug lever inte bara på sin ibland lite ojämna repertoar. Han hade ju, trots sin hemliga okända bakgrund, en helt oväntad kapacitet när han på scen levererade som det fullblodsproffs han rimligtvis inte är. Publikkontakten var faktiskt total. Timing, närvarokänsla och en underbar röst var kvällens viktigaste byggstenar till den unika underhållning som fick rekordpubliken att ta Seegers till sitt hjärta under samtliga 60 minuter.
   Killarna bakom och vid sidan av Seegers hade stor del i underhållningsvärdet. Ett redan sammansvetsat kompband, bakom Ellen Sundberg, har förstärkts av den gudabenådade gitarristen Jerry Miller, mest känd från Eilen Jewells band. Så musikaliskt var det många allmängiltiga låtar som flög så högt det gick denna fredagskväll.
   De jämtländska killarna i det här bandet, som nu också har fått ett namn (Widowmakers), må vara allmänt okända i stora delar av landet men var faktiskt hela fredagskvällens musikaliska ryggrad. Ellen Sundberg inledde ju smakfullt med sin personligt melodiska poprock medan bandet dekorerade både högt och lågt. Gitarristen Johan Arveli ägde nästan Millers fingerfärdiga briljans på alla sina strängar (gitarr/steelguitar/banjo), trummisen Emil Karlsson hade stor del i det suggestiva soundet och basisten Robin Lindqvists eviga leende konserterna igenom var mer resultatet av total mänsklig närvaro än utstuderat scenmanér. Norrländsk naturlighet av bästa virke. Som när Robin under Ellens konsert klättrade ned på gräsmattan framför scenen och stod med ansiktet mot Ellen/bandet och spelade (se bild nedan). Eller när han i mellansnacken flitigt fotograferade ut i publiken (se bild till vänster).
   Ellen Sundbergs halvtimme på scen bjöd på en blandning av äldre låtar och nya ännu opublicerade. På de soundmässigt moderna "Leave me under" och "Whispering in the water" gav Arveli prov på både en U2-liknande gitarr och sköna slidegitarrkonster. Nya singeln "Headlights" var ren suggestiv magi medan "Connection fight" var snabbare och mer taktfast. Vilket också gällde den avslutande "The road is long/Vägen är lång" då countryinfluenserna väckte den överlag ointresserade Seegers-publiken.
   Doug Seegers har som sagt än så länge en begränsad repertoar att leka med. Men live när den fascinerande blandningen av låtar pendlade mellan soulkryddade sånger, countrycovers, lite texasswing, snabb bluegrass, smäktande ballader, några nyskrivna låtar och en rockrökare av stora mått ("She's in a rock 'n' roll band") kunde inte mina kritiska öron på något sätt protestera.

Doug Seegers låtar:
Gotta catch that train
Angie's song
Baby lost her way home again
Pour me
Hard working man
Walking on the edge of the world
There'll be no teardrops tonight
Lonely drifter's cry
She
Going down to the river

Extralåtar
Don't laugh at me
Precious wedding vow
She's in a rock'n'roll band




/ Håkan

Doug Seegers-trilogi i Örebro

Foto: Anders Larsen
Det pågår ett Seegers-race i Örebro. Doug Seegers segertåg, i form av en mycket lång och framgångsrik turné runt Sverige, har alltså nått Närke med tre konserter utomhus på Stadsträdgården under tre kvällar, fredag-lördag-söndag, med premiär igår.
   Med drygt 400 i publiken varje kväll slås det publikrekord på en konsert (en fullängdsrecension av fredagskvällens konsert imorgon på denna sida) där jämtländska Ellen Sundberg inleder med sitt band under en dryg halvtimme med sin suggestiva poprock. Innan Doug Seegers kommer in och äger scenen under 60 minuter. Mer utförliga detaljer imorgon.
   Runt lunch sprang jag på skivbolaget Rootsys chef Håkan Olsson, som för närvarande också är turnéledare, som aldrig har upplevt någon liknande publikhysteri och jämför med Dan Hylanders popularitet på 80-talet.
   - Då sålde vi 100 000-tals skivor men konsertpubliken var trots allt relativt lugn och behärskad. Nu passerar intresset alla gränser med 70-åriga damer som vill få autografer på sina armar och överförfriskade herrar som vill bjuda den numera drogfrie Seegers på en drink. Det finns ibland ingen hänsyn bland folk, säger Håkan och låter nästan lite upprörd.
   Den som är minst upprörd över uppståndelsen och hysterin är Doug Seegers som sitter kvar efter konserten och signerar allt som publiken ber honom om. Och blir gärna fotograferad tillsammans med sina fans. Igår på Stadsträdgården var kön lång och bred till skivförsäljning och signering men Doug satt tålmodigt kvar och skrev och pratade med sina fans.
   Håkan berättade också att på själva turnén har Doug inte samma tålamod. Innan Örebro spelade Doug på Orust tre kvällar i rad som inleddes med några lediga dagar. Redan efter 10 minuter tröttnade Doug på den underbara miljön, den fantastiska utsikten, det fina vädret och framförallt ledighet.
   - Vad gör jag här, undrade Doug och Håkan skjutsade honom till ett hotell i det mer händelserika Göteborg där han fick "vila ut".
   Doug har köpt en fin blå Rex-cykel under sin tid i Sverige och insisterade igår kväll efter konserten att själv cykla tillbaka till hotellet men eftersom cykeln saknar lyse fick turnéledare Olsson honom på andra tankar...
   Nu laddar vi för del två i Doug Seegers-trilogin.

/ Håkan

Gedigen och fullvuxen rockmusik

Efter det korta Englands-äventyret som sångare i Hollies, 1972-73, blev Mikael Rickfors soloartist. Efter två snabba album, inte så uppmärksammade "Mikael Rickfors" (1975) och "The wheel" (1976), blev det under några år tyst från artisten Rickfors. Däremot var han produktiv som körsångare, låtskrivare och producent. Ofta tillsammans med Basse Wickman, ett samarbete som resulterade i den klassiska Rickfors-skrivna/producerade singeln "Son of Cathy's clown".
   1979 föddes idén på en seriös comeback med Rickfors som soloartist med eget band. "Kickin' a dream" (1979) var en strålande återkomst som följdes upp av en turné som nådde Örebro i januari 1980, se recension här.
   Även nästa album, "Tender turns tuff" (1981), följdes av turné (bland annat Örebro, se nedan) och bandet som kompade Rickfors på både skiva och scen fick en allt viktigare roll som skicklig grupp. En suverän samling musiker som hade stor del i Rickfors framgångar under några år: Per Lindvall, trummor, Håkan Mjörnheim, gitarr, Michael Hagström, gitarr/sång, Sam Bengtsson, bas, Peter Ljung, keyboards, och Thomas Opava, percussion. Ett samarbete som efter flera turnéer nådde sin höjdpunkt 1983 med albumet "Blue fun".
   Vårturnén 1981 var den sista med Michael Hagström som gitarrist. Han hade ambitioner på en solokarriär under namnet Micke Hagström, skivdebuterade 1982 med "Fountain of youth", och ersattes i fortsättningen av Rickfors nygamle kompis Lasse Finberg.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 1981.

MIKAEL RICKFORS
Konserthuset, Örebro 5 april 1981

Det är bland de mogna artisterna och fullvuxna musikerna som den bästa och mest gedigna rockmusiken görs. Mikael Rickfors med kompband var ett slående och perfekt exempel på att troget arbete slutligen ger resultat, både musikaliskt och kommersiellt framgångsrikt.
   Rickfors är ett hett namn just nu och biljetterna till söndagskvällens konsert i Konserthuset i Örebro såldes slut på bara några dagar.
   Redan för drygt ett år sedan gästade Rickfors och gruppen Örebro och gjorde då ett helgjutet intryck. Ett år och ett album senare har förutsättningarna ytterligare förstärkts.
   Bandet var nu ännu mer samspelt, låtarna satt ännu bättre och Rickfors var en ännu säkrare scenpersonlighet med sin lätt nonchalanta och lite truliga framtoning.
   Det rutinerade kompet var identiskt med musikerna på senaste albumet. Unge Per Lindvall har hunnit etablera sig som en stor trummis. Spelar ju också tillsammans med Janne Schaffer. Gitarrdominansen under konserten var tydlig men inte överdriven. Gitarr (Micke Hagström) lades på gitarr (Håkan Mjörnheim) och längst fram kramade Rickfors delikata och säregna klanger ur sin Fender.
   Materialet var givetvis huvudsakligen hämtat från det aktuella albumet "Tender turns tuff" men jag är av den bestämda (och reaktionära) uppfattningen att det förra albumet "Kickin' a dream" innehöll både starkare och mer originellt skrivna låtar. Den nya skivans låtar är mer högljudda och intensivare där gitarrernas framfart stundtals gränsade till det metallblanka som därmed sänkte nivån på Rickfors individuella utstrålning.
   På scen jämnade dock de båda skivornas olikheter ut och det var märkligt att höra hur väl låtarna på den förra plattan fortfarande står sig.
   Det var ett tätt och sammanpressat program av rent internationell klass på drygt en timme som Rickfors presenterade för sina hängivna men mestadels stillasittande fans i Örebro.

/ Håkan

Covers: Neil Young

NEIL YOUNG: A letter home (Reprise/Third Man Records)

Jag inleder höstsäsongen på Håkans Pop med en tämligen nyproducerad coverskiva. Neil Youngs "A letter home" släpptes strax innan sommaren och jag uppfattade då att den bara skulle ges ut som vinyl men har sedan dess givits ut i alla konventionella format och finns även tillgänglig på Spotify.
   Inspelningsförfarandet på det här albumet är väldigt speciellt. Neil gick in i Jack Whites lilla inspelningshytt i Nashville och spelade in allt direkt utan omvägar på vinyl. Det så kallade soundet har följaktligen blivit väldigt primitivt, avskalat och i sina sämsta stunder bristfälligt. Men Neils ambitioner har varit att göra en skiva som fångat stunden och kanske ge 30-talsvibrationer.
   "A letter home" är uppenbart ett älsklingsprojekt. Det hörs. Från Neils knastriga öppningsfraser som riktas till hans döda mor via det personliga urvalet av covers till det hjärtliga resultatet är albumet mycket personligt. Innehållet låter som en rad Neil Young-demos fast med enbart covers.
   De avskalade primitiva arrangemangen och de förenklade inspelningarna må föra tankarna till tidiga bluesinspelningar på 30-talet men urvalet av låtar är med några få undantag hämtade från 50- och 60-talet. Neil påstår att det är material som påverkat honom i sin ungdom men är kanske inte så obskyrt och okänt som jag hade väntat mig.
   Här återfinns onekligen allmängods från låtskrivare som Bob Dylan, Tim Hardin, Bruce Springsteen och den kanadensiska kollegan Gordon Lightfoot. Neil drar sig inte för att avslöja sin uppskattning för redan etablerade namn men det är ju i det känsloladdade framförandet skivan har sin poäng.
   Som bäst är han i den nästan sönderspelade Dylan-låten "Girl from the north country" och i Bert Janschs "Needle of death", där han visslar snyggt och personligt, som en gång i tiden stod modell för hans egen "The needle and the damage done". Som vanligt har Neil inga ambitioner att smeka medhårs. Som mest irrationellt blir det när Jack White kliver in i studion och spelar piano på Willie Nelsons "On the road again". Eller på Springsteens "My hometown" där soundet befinner sig långt från teknik och hifi.
   Neil spelar också piano på en låt, "Since I met you baby", och då ekar det lite "After the goldrush".
   Neil Young har genom hela sin karriär pendlat mellan olika musikstilar och lyckas med "A letter home" ta ytterligare ett steg framåt genom att ta två tillbaka.

"Changes" (Phil Ochs)
1966. Singel med Jim & Jean.
"Girl from the North Country" (Bob Dylan)
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan" med låtskrivaren.
"Needle of Death" (Bert Jansch)
1965. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
"Early Morning Rain" (Gordon Lightfoot)
1966. Från albumet "Lightfoot" med låtskrivaren.
"Crazy" (Willie Nelson)
1961. Singel med Patsy Cline.
"Reason to Believe" (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
"On the Road Again" (Willie Nelson)
1980. Singel med låtskrivaren.
"If You Could Read My Mind" (Gordon Lightfoot)
1970. Från albumet "Sit down young stranger" med låtskrivaren.
"Since I Met You Baby" (Ivory Joe Hunter)
1956. Singel med låtskrivaren.
"My Hometown" (Bruce Springsteen)
1984. Från albumet "Born in the USA" med låtskrivaren.
"I Wonder If I Care as Much" (Phil Everly/Don Everly)
1957. Singel-b-sida ("Bye bye love") med The Everly Brothers

/ Håkan

BOX #20 BEE GEES

BEE GEES: Tales from the Brothers Gibb/A history in song 1967-1990 (Polydor, 1990)

DEN HÄR FÖLJETONGEN PÅ MINA BÄSTA och mest intressanta skivboxar, den rangordnade listan på cd-samlingar, är i första hand inte graderade efter musikaliska favoritpoäng. Utan mer bedömda utifrån sammanhållande tema, heltäckande innehåll, bra dokumentation, snygg presentation och mindre hur jag själv älskar det musikaliska i varje sekund och varje ögonblick.
   Första exemplet, nummer 20 på min box-lista, är ett typexempel på box där mitt subjektiva förhållande till en kort tidsperiod i artistens karriär spelat mycket större roll än det rent musikaliska i mitt val av cd-box.
   Förlåt, jag var som en lite yngre musikintresserad pojke väldigt hängiven beundrare av en brödratrio från England med en spännande och intressant historia bakom sig. Så hängiven att jag någon gång våren 1968 ställde mig i en skolsal på Olaus Petri-skolan i Örebro och höll ett föredrag om just BEE GEES. Jag var ju egentligen en gränslöst stor Beatles-fantast men jag tyckte väl då att det inte fanns så mycket mer att berätta i det redan kända ämnet. Därför valde jag Bee Gees som då firade alla poptriumfer som fanns. Singel på singel seglade varannan eller var tredje månad upp på Englandslistans topplaceringar.
   Som 15-åring blev jag fascinerad av historien om tre bröder, Barry, Robin och Maurice, som föddes i England men emigrerade till Australien och kom tillbaka till sitt hemland och blev popstjärnor. Att de i sin popmusik var häftigt influerade av Beatles gjorde inte saken sämre.
   Den här Bee Gees-samlingen är gammal, utgiven för 24 år sedan, så 90- och 00-talet är helt ignorerat. Utan att ha någon större koll på trion under de senare decennierna vill jag nog påstå att bandets nya material är marginellt intressant jämfört med pophitsen från 60-talet och discoboomlåtarna från 70-talet.
   Mitt förhållande med bröderna Gibb i Bee Gees började alltså som en kärlekshistoria på 60-talet men blev sedan en ojämn resa som musikaliskt ibland pendlade upp men också ofta ned.
   Den här intressanta, om än inte i varje detalj musikaliskt fantastiska, samlingen löper över fyra cd med liner notes (har inte hittat något lämpligt svenskt uttryck) av Rolling Stone-journalisten David Wild som berättar hela historien. Efter alla de klassiska singlarna som Bee Gees med enorm produktivitet släppte på 60-talet, fick bröderna snart problem både med varandra och kommersiellt för att kunna upprepa framgångarna. Robin Gibbs avhopp, Bee Gees som duo under något år, återförening, försoning, en allt tynande tillvaro och inte minst allt mer ointressanta skivor gjorde första halvan av 70-talet till gruppens stora downperiod.
   Köpte visserligen albumen men utan att jag riktigt förstod varför. Bee Gees skivorna höll mig vaken men inte mer när jag plötsligt 1975 blev rikligt belönad med albumet "Main course". Teamet bröderna Gibb och producenten Arif Mardin hade året innan tillsammans presterat en riktig kalkon till album, "Mr Natural", och oddsen var höga för en framgångsrik fortsättning.
   På "Main course" föll allt på plats. Rytmerna, r&b-influenserna och popsoundet förenades i några fantastiska låtar som "Jive talkin'" och "Nights on Broadway". De dansanta takterna och Barry Gibbs falsett blev sedan Bee Gees inkörsport till den kommande gränslöst framgångsrika discovågen ("Saturday night fever") och paradoxalt nog mitt totala ointresse för deras musik.

DEN HÄR SAMLINGEN ÄR I URVAL mycket representativ för Bee Gees utveckling från 1967 till 1989. För att göra den här samlingen riktigt heltäckande borde kanske några låtar från pre-"New York mining disasster 1941"-tiden ha varit representerade. Bröderna hade ju en hyfsat flitig karriär i Australien 1963-66 innan de flyttade tillbaka till England och släppte åtskilliga singlar och några album. Allt finns samlat på tre olika samlingsvolymer under titeln "Rare, precious & beautiful" som gavs ut i England efter deras genombrott. Hitlåten "Spicks & specks", på Tio i topp december 1967, borde musikaliskt ha en plats här.
   Att idag lyssna på Bee Gees skivhistoria väcker gamla minnen, både positiva och negativa. Hela historien är intressant men det finns omotiverade stickspår, anonyma singel-b-sidor och albumspår som kanske inte är värda en plats på en prestigeladdad box/samling som ska stå för det mesta och bästa som Bee Gees har presterat genom åren.
   "Barker of the UFO", b-sida till "Massachusetts", är verkligen ren utfyllnad och "And the sun will shine", från albumet "Horizontal", är oväntat blek. Kanske har jag lyssnat för mycket på Paul Jones mustiga Peter Asher-producerade coverversion, med Paul McCartney på trummor(!).
   Men det finns också b-sidor som håller måttet. Att åter bekanta sig med "Sinking ships", "The singer sang his song" och den tydligt Beatles-influerade "Sir Geoffrey saved the world" är en ynnest.
   Även några sololåtar med Bee Gees-medlemmarna har fått plats bland gruppens alla viktiga låtar. Givetvis Robin Gibbs sirapsdignande "Saved by the bell" och Maurice Gibbs "Railroad" men överraskande inte Barry Gibbs "Shine shine" från 1984. Sedan hade det givetvis varit en bonus om deras låtskrivarframgångar på 80-talet med material till Kenny Rogers/Dolly Parton, Dionne Warwick, Barbra Streisand och Diana Ross hade blivit uppmärksammade också. Förslagsvis istället för de ganska omotiverade livespåren på slutet.
   Dokumentationen av låtarna på samlingen är alldeles förträfflig. De personliga kommentarerna till alla låtar är både lustiga, självkritiska och informativa. Barry Gibb om "I'll kiss your memory": "I think we've written a few good country songs in our time, although I'm not sure this is one of them". Och Maurice Gibb menar att "If I can't have you" är skriven för ABBA. Kan det vara sant?

/ Håkan

Lyssna och läs med Håkans Pop

REDAN IDAG, REKORDTIDIGT, vill jag hälsa välkommen till ännu en lång säsong på Håkans Pop. Sidan börjar få en ofattbar omfattning, en lång historia och ett ständigt ökande antal läsare att det börjar bli svårt att riktigt överblicka allt som regelbundet händer här.
   För snart sju år sedan introducerade jag Håkans Pop på det som vi populärt kallar internet. Tillbakablickarna har varit många, exempelvis långa serier om bästa skivorna på 70-, 80- och 90-talet och en 100-lista med bästa singlar, men jag lever också i nuet. Nya skivor och konserter recenseras frekvent på Håkans Pop.
   Jag gräver regelbundet också fram gamla konsertrecensioner från 80- och 90-talet och publicerar dessa på nytt med lite bakgrundsfakta. Inför kommande säsong kan jag locka med Bob Dylans 1984-konsert på Ullevi, Neil Youngs konsert med Pearl Jam som kompgrupp, Rod Stewart på Råsunda, ett par 90-talskonserter med Wilmer X och några recensioner med svenskar som Tomas Ledin, Karin Wistrand, Mats Ronander, Mikael Wiehe och Eva Dahlgren.

SÄSONGERNA PÅ HÅKANS POP har alltid haft minst ett tema i veckan. När åttonde året på sidan startar i morgon kommer följetongstemat att vara två. Veckotemat på måndagar kommer att delas upp mellan skivor och rockläsning.
   Då kommer jag dels att inventera mina cd-boxar och givetvis bedöma dem efter både lyssning, innehåll och dokumentation och sedan rangordna dem i en 20-lista. Och dels kommer jag att dissekera alla mina, delvis nästan sönderlästa, 17 nummer av rocktidningen Larm. Lennart Perssons skapelse som skrev svensk rockhistoria från mitten av 70-talet och en bit in på 80-talet och som sedan har satt outplånliga spår i både mitt lyssnande och läsande liv. I förlängningen framåt våren kommer jag logiskt också att uppmärksamma de tre sporadiska nummer av Feber som Lennart Persson introducerade på 80-talet.
   Skivboxar är ett både tidskrävande och skrymmande projekt att lyssna på och att förvara. Det har genom åren inte blivit så många i skivhyllan men ovanför alla vinylskivor strax under stuckaturen har boxar och stora musikböcker fått sitt eget lilla hem.

Uppmaningen på Håkans Pop inför 2014/15-säsongen blir därför Lyssna och Läs!

Välkomna till ännu en förhoppningsvis läsvärd säsong på Håkans Pop!

/ Håkan

Tribute #1: Plura

Plura 50 (Hi Fidelity/EMI, 2001)

En fantastisk tributeskiva där gräddan av svenska artister hyllar Plura med hans låtar. Freddie Wadlings "Söders kors" är bara en av alla höjdpunkter.

/ Håkan

Från oslipad diamant till skinande enhet

Alla bilder: Carina Österling
"PACKMOPEDSTURNÉN 14"
Göran Samuelsson/Kajsa Grytt/Sofia Karlsson/Jack Vreeswijk/Tina Ahlin
Pub Cornelis, Grythyttan 5 augusti 2014
Konsertlängd: 19:13-20:16 och 20:52-22:03 (134 minuter)
Min placering: Sittande på en bänk till höger ca 20 meter från scenen.

Packmopedsturnén 2014 är ingen lek om nu någon händelsevis trodde det. Efter sedvanliga rutiner turnerar fem artister plus killarna i kompgruppen runt på mopeder mellan spelningarna under två veckor. Är inte vädret på sitt mest nyckfulla humör, åska och skyfall har tillhört ingredienserna, så har motorerna på veteranmopederna trilskats vid återkommande tillfällen. En snabb resumé från resan genom Värmland med tillfälliga avstickare till Dalsland (Åmål) och Västmanland (Grythyttan):
   1. Redan efter en mil på första resan mellan Västra Ämtervik och Glava skar turnéledaren Göran Samuelssons moped. 2. På väg till turnéns tredje spelning i Sillerud gav pianisten Bengt Bygrens moped upp. 3. Strax innan Åmål nöp cylindern på trummisen Fredrik Lindholms moped. 4. I Karlstad blev det byte av tändspole på Sofia Karlssons moped. 5. På en blöt resa mellan Karlstad och Kristinehamn blev Bygrens motor dränkt och han fick ta till reservmoped. 5. Efter en av turnéhistoriens blötaste spelningar i Storfors hoppade kedjan på Kajsa Grytts moped flera gånger på väg till Grythyttan.
   Ja, ni förstår. Packmopedturnén handlar inte bara om musik och konserter men alla strul mellan spelningarna har på inget sätt påverkat humöret hos artister/musiker. Och framförallt har det svetsat samman turnémedlemmarna när artisterna varje kväll på scen levererat nya stordåd. Vi kunde med egna ögon och öron konstatera utvecklingen från premiären i Västra Ämtervik förra fredagen till spelningen utomhus på Cornelis Pub i Grythyttan i tisdagskväll.
   Det som vid premiären var en oslipad diamant i form av lätt orepeterad charm hade på tisdagskvällen växt ut till en skinande stark enhet med ytterligare variation på programmet.
   Programmet och låtlistan var kraftigt modifierad jämfört med premiären och det var ständigt skiftbyte vid mikrofonerna vilket ökade tempot i hela föreställningen och gav prov på bländande omväxling. Där duetter och musikaliska gästinhopp skvallrade om ett sällsynt engagemang på alla händer.
   Redan på premiären stod Kajsa Grytt för föreställningens rockigaste insatser och hade nu utökat den kvoten med fina "Allt faller" från hennes underbara album "En kvinna under påverkan". Dessutom fick hon nu chansen att sjunga duett på sitt sedvanligt personliga sätt med Göran Samuelsson i "Fyra dar till lön".
   I övrigt var det återigen Sofia Karlssons "Regnet faller utan oss" och "Nådens år" och Tina Ahlins melodiskt vemodiga "Får jag gömma några drömmar hos dig" som tillhörde mina favoriter för kvällen. Sedan får vi inte glömma Tinas duett med Jack Vreeswijk i "Huvudlösen för aftonen" då bandet svängde stort och mäktigt som en svensk motsvarighet till Ian Durys Blockheads.
   Onsdagens rekordlånga (8 mil) färd till Deje ackompanjerades av havererade tändspolar, trasiga kedjor och regn...

Vanliga människor (Göran)
Får jag gömma några drömmar hos dig (Tina)
Hon kommer aldrig hem (Jack)
Dunkar varmt (Kajsa)
Regnet faller utan oss (Sofia)
Morgon efter regn (Jack+Sofia)
Nästan som en dröm (Göran+ Kajsa)
Huvudlösen för aftonen (Jack+Tina)
Allt faller (Kajsa)
Vaggvisa (Jack)
Jag vill inte veta att vädret är fint där du bor (Tina)

Paus

Fyra dar till lön (Göran+Kajsa)
Du och jag (Tina+Göran)
Brev från ett torg (Kajsa)
Rosenblad, rosenblad (Jack)
Nådens år (Sofia)
Ögonblick (Göran)
Nu löser solen (Tina)
Jag klarar mig ändå (Kajsa)
Du liv (Sofia)
Hopplös blues (Jack+Göran)

Extralåtar
Sjösättningsrap (Göran)
Ack Värmeland du sköna (Tina+Sofia)
Dom som byggde landet (Alla)

/ Håkan

Covers #1: Hindu Love Gods

HINDU LOVE GODS: Hindu Love Gods (Giant/Reprise, 1990)

Det var Warren Zevon kompad av R.E.M. som stod bakom det här gruppnamnet. Övervägande bluesrelaterat material på deras album men versionen av Prince-låten "Raspberry beret" brinner. Här i en liveversion med Zevon på Letterman Show.

/ Håkan

Dick Wagner (1942-2014)

I min serie med minnen av just avlidna artister och musiker är det inte alltid stora framgångsrika och allmänt kända profiler får sin rättvisa återblick. Det kan också, som i gitarristen Dick Wagners fall, handla om namn, människor och musiker i periferin av mina upplevelser där någon speciell detalj är ganska oförglömlig.
   Dick Wagner föddes med det i seriösa musikkretsar prestigeladdade namnet Richard Wagner men har framförallt gjort sig ett namn i rockbranschen. Han är väl främst känd för sina insatser bakom Lou Reed och Alice Cooper som inte direkt var några husgudar för mig. Däremot finns han med på min stora favorit bland Reeds skivor, "Berlin" (1973), där han tillsammans med en annan gitarrist, Steve Hunter, under några år fick figurera som profiler i hans turnerande band som på kort tid producerade ett par kända liveskivor, "Rock'n'roll animal" och "Lou Reed live". Men det var som sagt lite utanför mitt intresse då.
   Under de här åren och hela 70-talet var Wagner, och även Hunter, aktivt inblandad i Alice Coopers skivor som ofta hade samma producent som Lou Reed, Bob Ezrin. Det är i det sammanhanget mitt stora minne av Dick Wagners namn dyker upp.
   Efter tre framgångsrika soloalbum får Ezrin 1979 ansvaret att producera Nils Lofgrens "Nils"-album där Nils plötsligt skriver låtar med både Lou Reed och Dick Wagner. Samarbetet är förmodligen ett resultat av Ezrins kontakter och låtarna tillhör skivans starkare material. Exempelvis har Lofgren och Dick Wagner skrivit den mycket profilstarka låten "Shine silently". Det, och inte något gitarrsolo på en Lou Reed-skiva, är mitt främsta minne av Dick Wagners namn.
   Dick Wagner dog av en lungsjukdom i onsdags 30 juli 2014.

/ Håkan

Christian Falk (1962-2014)

Efter att ha läst alla fina ord och många sammanfattande beskrivningar av basisten Christian Falks gärningar inom svensk musik under många år har jag inte mycket att tillägga. Men har man som jag upplevt Imperiet, där jag uppfattade Christian som en musikaliskt mycket viktig medlem (kallade honom vid ett tillfälle för "basfantom"), på ett flertal konserter under 80-talet har jag naturligtvis en del minnen att förmedla.
   Exempelvis har jag här publicerat tre konsertrecensioner från 1983 (Rockmagsinet, Örebro), 1984 (Lord Nelson, Örebro) och 1985 (Rockmagasinet, Örebro). Recensionen av bandets sista Örebrokonsert, i januari 1987, på stora Idrottshuset tillsammans med Fläskkvartetten har jag ännu inte hunnit skriva ut men här kan ni se konsertbiljett och läsa låtlistan från den konserten.
   Sedan har jag förstått att Christian Falks senare insatser globalt inom dansmusik i allmänhet och tillsammans med Robyn och Neneh Cherry i synnerhet har skapat eko långt utanför Sveriges gränser. Exempelvis var det engagerande att i det postuma Sommarprogrammet i lördags höra Christian själv beskriva hur han producerat, arrangerat och spelat alla instrument på Nenehs Youssou N'Dour-duett "7 seconds" utan att få någon rättmätig credit. Den singeln tillhörde definitivt 1994 års bästa singlar.
   Men som sagt, det var som musikalisk motor och pådrivande musiker i Imperiet jag minns honom bäst.
   Christian Falk dog av cancer i bukspottskörteln 24 juli 2014.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.