Blogginlägg från 2014-08-22
Covers: Jeff Lynne
JEFF LYNNE: Long wave (Big Trilby, 2012)
Jeff Lynne är som soloartist mycket sporadisk på skiva. Och har faktiskt bara gjort ett enda soloalbum förutom denna. På "Armchair theatre" (1990) tangerade han coverkategorin med några versioner av de gamla låtarna "September song" (Kurt Weil) och "Stormy weather" från 1933. Här löper han linan ut med enbart covers med temat låtar han en gång i tiden hörde på radion (Long wave=långvåg).
Det betyder i urval ofta gamla evergreens men han har ofta, tack och lov, valt att uppdatera arrangemangen till nutid eller kanske 70-tal åtminstone. I vanlig ordning spelar han alla instrument själv med ett välproducerat luftigt sound. Han har ju lång erfarenhet (Dave Edmunds, Brian Wilson, George Harrison, Tom Petty, Roy Orbison, Del Shannon, Duane Eddy, Ringo Starr, Paul McCartney, The Beatles (!) och många, många fler) på området.
"Long wave" har en rekordkort speltid, 27:18. Korta låtar och samtliga framförs under tre minuter (en låt under två...).
Albumet innehåller väl inga stora överraskningar och är framförallt, från den gamla miljön på skivomslaget till flera 30- och 40-talslåtar, en evergreenbaserad skiva där minnen ska spela en större roll än urvalet låtar.
Lynne har dock med en säregen klang satt sin egen prägel på många låtar med sitt typiska sätt att luftigt och storslaget producera många låtar fast han själv är ensam musiker på skivan. Som den inledande "She", en tung ballad, nasal röst och ett sound som påminner om George Harrisons "All things must pass" där flera lager av sångröster gränsar till gamla ELO-skivor. Mycket mer modernt jämfört med Elvis Costellos version av samma låt från Notting Hill-filmen.
På Lynnes tolkning av Everly Brothers gamla "So sad" spelar, inte överraskande, rösterna en stor roll och de feta luftiga akustiska gitarrerna placerar låten i en modern värld.
Ibland är urvalet lite för känt för att det ska bli spännande, exempelvis Charlie Chaplins "Smile" och "Love is a many splendored thing", men en låt från 1940 som jag inte hade något förhållande till, "Bewitched, Bothered and Bewildered", överraskar däremot. En bra ballad med Lynnes typiska telefonröst som pikant detalj.
Han lyckas också med sin Roy Orbison-hyllning, "Running scared", där lager av akustiska gitarrer, en växande intensitet i arrangemanget och konstgjorda stråkar kanske gör resultatet lite för sött men ändå njutbart.
Däremot låter det inte lika naturligt när Lynne i "Mercy mercy" ska försöka reproducera ett tajt gruppsound och falsettröst på helt egen hand. Soulkänslan blir lite tillgjord. Vilket också gäller versionen av Chuck Berrys "Let it rock", katten bland hermelinerna på skivan. Låter som ett överblivet ELO-spår. Lite tunnare, lite mer omotiverat och opersonligt.
1. "She" (Charles Aznavour/Herbert Kretzmer) 2:41
1974. Singel med Charles Aznavour.
2. "If I Loved You" (Richard Rodgers/Oscar Hammerstein) 2:21
1945. Från musikalen "Carousel".
3. "So Sad (to Watch Good Love Go Bad)" (Don Everly) 2:33
1960. Från albumet "It's Everly time" med The Everly Brothers.
4. "Mercy Mercy" (Don Covay/Ronald Dean Miller) 2:53
1964. Singel med Don Covay Goodtimers.
5. "Running Scared" (Roy Orbison/Joe Melson) 2:10
1961. Singel med Roy Orbison.
6. "Bewitched, Bothered and Bewildered" (Richard
Rodgers/Lorenz Hart) 2:20
1940. Från musikalen "Pal Joey".
7. "Smile" (Charlie Chaplin/John Turner/Geoffrey Parsons) 2:32
1936. Från filmen "Modern times".
8. "At Last" (Mack Gordon/Harry Warren) 2:34
1941. Singel med Glenn Miller and his Orchestra.
9. "Love Is a Many-Splendored Thing" (Sammy Fain/Paul
Francis Webster) 2:30
1955. Singel med The Four Aces.
10. "Let It Rock" (Chuck Berry) 1:52
1960. Singel med låtskrivaren.
Bonuslåt:
11. "Beyond the Sea" (Jack Lawrence/Charles Trénet) 2:53
1946/1948. Original på franska ("La mer") med Charles Trénet/På engelska med Benny Goodman.
/ HÃ¥kan
| << | Augusti 2014 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | ||||
| 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
| 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
| 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
| 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: