Blogginlägg
"Strangers on the side of the street"
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/1 2014.
THE BLAND
Strangers on the side of the street
(Siv Sol/Border)
The Bland härstammar från Uppsala, och innehåller 3/5-delar örebroare, men musikaliskt dyker de på sitt första album upp från ingenstans och gör det ytterst imponerande och personligt. Det finns rötter i bandets musik, främst hörs det i instrumenteringen där Gustaf Jacobssons mandolin och Anton Torstenssons banjo/dragspel förgyller arrangemangen, som ändå låter så naturligt modern.
Visst kan jag dra paralleller med många americanaartister, någonstans i huvudet dyker namnet Jayhawks ofta upp, men The Bland låter ändå så up to date och skulle faktiskt kunna plöja upp en alldeles egen personlig fåra i aktuell svenskt musikliv.
Jag tror det är karaktären på sångaren Axel Öbergs röst som gör mig mest intresserad och förvånad. Han har en påträngande röst som inte stör och inte blir alltför extrem. Stark sång som ändå är len som honung. Axel är också trummis i bandet.
Bakgrunden som gatumusikanter har gjort The Blands musik så självklar, naturlig och melodisk. En ack så viktig detalj när det gäller musik som ska attrahera en stor publik. Utifrån den viktiga grunden har Axel och bandet, inklusive den femte medlemmen Olle Hylén på bas, på ett anspråkslöst men finurligt och intressant sätt arrangerat upp låtarna utan att sound och produktion tar över helheten från de snillrikt komponerade låtarna.
Sedan är ju variationen på de sju låtarna överraskande bred och väcker ju förhoppningar på ett band som har potentiella möjligheter att utvecklas. Banjon spelar den genomgående huvudrollen i titellåten, gruppens körsång gör "Changes" rent hitmässig, på "Winter" blir Linus Kallins piano plötsligt huvudinstrument och arrangemanget får en vemodigare karaktär, "Asking you" är en dragspelsstänkare, "Old man" kryddas av akustisk slide och blir till slut rena allsången och den avslutande "Shine again" är en singer/songwriter-ballad. En minst sagt imponerande bredd.
Det känns nästan löjligt att jämföra med The Band, med tanke på gruppnamnet, men faktum är att det här Uppsalabandet har stundtals samma klassiska kvalitéer. Faktiskt. Glöm inte det. Och i bandets musik kan jag inte hitta någon simpel motsvarighet till det något provocerande gruppnamnet ("intetsägande").
/ Håkan
Varje sekund blev en höjdpunkt
Tributes: John Martyn
<< | Januari 2014 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget:
Haha. Det var några lite mer positiva beskrivningar av bandet. Stämmer lite bättre in på bandets musik.