Blogginlägg från 2014-01-15

"Shine"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 15/1 2014.

PETE & THE POETS
Shine
(Rymdklang)

Första skivan med Pete & the Poets, den snart tre år gamla "Are we going to America", klingade amerikanskt. Snyggt inspelad, hantverksmässigt skickligt spelad och en rad sånger av hög men kanske inte så direkt personlig kvalité. Pop med en vacker yta.
   Nu är bandet, som leds av Peter Nygren och bland annat innehåller producentduon Fredrik Landh/Clas Olofsson, tillbaka med en ny utmaning. På nya skivan välkomnas vi till något som går att jämföras med Pink Floyds 70-talsmässiga ljudlandskap, kanske något från Steely Dans värld där den spännande ljudmixen ibland befinner sig på gränsen mellan jazz och engelsk progressiv musik eller ett eko av det något mer lättviktiga Alan Parsons Project från 80-talet.
   Stora ljud och svepande eleganta ljudkollage där de mer konkreta låtarna vävs ihop med löst instrumentala mellanspel. De flyter in och ut i varandra utan avbrott. Som en flod av musik som sköljer över lyssnaren som får skapa egna associationer. Där ljusa exemplariska poplåtar, "If you were gone", "In the summertime" och titellåten, avlöser de mer mollstänkta och djupsinniga ögonblicken och sammantaget blir allt en synnerligen ljudexploderande upplevelse.
   Har man som jag en del sympatirötter i den engelska symfonirocken på 70-talet är de här ofta sinnesutvidgande arrangemangen både spännande och intressanta. Som musik, som underhållning och kanske framförallt som en imponerande skicklig uppvisning.
   Utan att veta Peter Nygrens referenser med sin spännande och inte alltid så konventionella musik måste jag dra ytterligare paralleller med 70-talet när koncept och temaalbum var i ropet.
   Musikermusik har jag, kanske lite nedvärderande, tidigare kallat den här typen av musik. Risken är nämligen stor att musikerna skapar allt i en bubbla av stor kreativitet och helheten blir så grandiost välljudande att låtar, melodier och framförande dränks av alltför storslagna arrangemang. Och att slutresultatet sedan blir ett självändamål där den frustande interna energin hotar att utarma det kommersiella uttrycket.
   Innanför ett oerhört snyggt och konstnärligt kvalitativt men lite anonymt skivomslag (utan titel och utan artistnamn på framsidan) döljer sig en skiva med ofantligt kvalitativ musik. Peter sjunger starkt och kraftfullt, alla vackra keyboards skapar ett skimmer av välljud och även i övrigt låter det genomgående välproducerat på skivan.
   I nio fall av tio brukar jag lyssna på musik i hörlurar och Pete & the Poets skiva är en glimrande ljudsensation när det eleganta och klockrena soundet far mellan öronen. Ändå blir det än mer imponerande att släppa lös ljudet i högtalarna och fylla det öppna rummet med en alltigenom ljuvlig atmosfär.

/ Håkan

Uppdaterad Nick Lowe-diskografi

Vad skulle denna blogg göra utan alla vänliga läsare och tipsare. Med ändringar och tillägg på gamla artiklar. Nu senast fick jag ett trevligt mejl från Håkan Fredriksson:

Hej Håkan,

Stort tack för din excellenta blogg, och framför allt de alldeles lysade diskografierna! Enormt användbart och på helt rätt nivå för mig.
   Har tittat en del på Nick Lowe-diskografin på sistone. Vet inte hur komplett du vill vara, men det finns ett album med Los Straitjackets: "Sing Along with..."(ett f ö ganska trevligt album, med massvis av prominenta gäster) där Mr Lowe spelar bas på en instrumentalare...

mvh,
En annan Håkan

Jag (och min vän diskografiexperten Lasse Kärrbäck) har inte uppmärksammat alla skivor där Nick Lowe bara medverkar som musiker men i det här fallet är han ju solist med sin basgitarr. Los Straitjacket-skivan är därför väl värd sin plats i Nick Lowe-diskografin som nu är uppdaterad.


10 september 2001
LOS STRAITJACKETS
Sing along with Los Straitjackets
Producerad av R.S. Field
(Evangeline GEL 4031)

featuring NICK LOWE
Shake that rat (Nick Lowe)
   En instrumental låt, originalet återfinns på "Bowi"-ep:n, där Nick spelar soloinstrumentet basgitarr.

/ Håkan

Håller greppet om unga publiken

Gyllene Tiders sommarturné 1982 var 14 dagar gammal innan den nådde Örebro och Brunnsparken. Gruppen var högaktuell på skiva med singeln "Sommartider" som släpptes i juni. Nästa album, "Puls" gruppens tredje, skulle inte släppas förrän turnén var över i slutet på augusti.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1982.

GYLLENE TIDER
Parkteatern, Örebro 28 juli 1982

Gyllene Tider, eller Golden Boys som en vig svensk rockstjärna en gång kallade dem, har fortfarande greppet om sin unga publik. Drygt tusen hängivna och förhoppningsfulla ungdomar, mestadels solbrända och välsjungande tonåringar, kom till Brunnsparken på den sommarvarma onsdagskvällen. Per Gessle & Co behåller populariteten tvärtemot alla givna trender.
   De skapar alltså fortfarande publikintresse men är de musikaliskt värda sin unika position på toppen? Förra året gjorde de en helgjuten folkparksshow, dock förkortad efter alla tumult. Men redan då förespådde jag utvecklingssvårigheter för denna så framgångsrika kvintett. Så har alltid framtidsutsikterna varit inom denna så ogripbara men tonårsanpassade genre. Sedan förra året har Gyllene Tider inte förflyttat sig många millimeter. I deras drygt timmen långa konsert saknade jag inte någon av deras många succéer. Och från deras kommande album gjorde de bara en låt, "Puls", som inte gav någonting.
   Däremot hade den synnerligen goda smaken att inkludera en handfull gamla pop- och rockklassiker i mycket fina utföranden. Men fortfarande saknade jag låtar i nya arrangemang.
   Deras aktuella singel med aktuell titel, "Sommartider", kändes just aktuell. Just hemkommen från en resa till södern kan jag lova att det är en mycket perfekt sommarsingel. På skiva och radio låter den däremot tunn och intetsägande. I konsertsammanhang fick den dock, liksom flera av Gyllene Tiders äldre hits, en rejäl ansiktslyftning. Ett tryck och engagemang som jag alltid saknat på gruppens skivor.
   Gyllene Tider attraherar knappast en ny och äldre publik men behåller med all säkerhet sina nuvarande fans. Men hur länge?

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.