Blogginlägg från december, 2021

November 2021 på Håkans Pop

Postad: 2021-12-02 07:50
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingEn pratsugen men lite ringrostig Richard Lindgren återkom till Växthuset i Örebro under november.

JA, DET NÄRMAR SIG SLUTET ÄVEN PÅ DETTA ÅR och jag trodde i min enfald att skivreleaserna under oktober var något av årets final för nya skivor. Så fel jag hade. November blev minst lika händelserikt på det området. Kanske var det just under den senaste månaden som årets bästa album släpptes? Det blir vi snart varse om, under de närmaste veckorna ska jag försöka bestämma mig för vilka av årets skivor som ska hedras och hamna på årsbästalistan 2021.
   På Håkans Pop-säsongens pågående kategori om tidernas bästa album, i en rangordnad lista på 150, avslöjade jag under november placeringarna #58 till #70. Artister/grupper i en härlig blandning stilar, från Nick Drake till Johnny Cash. Under november uppmärksammade jag både engelska (Dusty Springfield) och amerrikanska (Emmylou Harris) sångerskor, svenska artister (Kent, Magnus Lindberg och Totta) och andra klassiska album med uteslutande intressanta artister som Willie Nile, Nick Lowe, Gene Clark, Elvis Costello och John Hiatt. Och ett litet omnämnande av The Beatles...
   Jag skrev också en liten artikel om det omöjliga att välja skivor till en sådan här lista och det än mer omöjliga att sedan rangordna skivorna sinsemellan.
   I min andra lilla historiska serie om konsertplatser i Örebro kunde jag berätta om både lilla Harrys på Hamnplan och stora Conventum Kongress.
   Under november hann jag också uppleva fyra konserter, alla i Örebro: John Holm, Staffan Hellstrand, Richard Lindgren och den lokala succén Meadows.

NOVEMBER BLEV SOM SAGT EN HÄNDELSERIK skivmånad där ABBA:s comebackalbum ”Voyage” stod för nästan all uppmärksamhet och fick mig, ett gammalt ABBA-fan, att skriva en recension om skivan.
   Men även i övrigt släpptes det under månaden många album av både större och mindre vikt, av både bättre och sämre kvalité.
   Jag fick mitt stora lystmäte när duon ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS släppte sitt andra album tillsammans ”Raise the roof”, 14 år efter förra skivan ”Raisin' sand”, och blev direkt extremt fångad och riktigt hänförd för att inte säga exalterad på första lyssningen. Kunde på några dygn inte lyssna på något annat och tappade distans på all annan musik.
   För det första var förhoppningarna stora, föregångaren ”Raisin' sand” var ju en enorm succé, men inledningen på albumet är överlägset bättre än något annat i år. Calexico-låten ”Quattro” från 2003, en underbart mjuk tolkning av Everly Brothers ”The price of love” och den engelska okända folksångerskan Anne Briggs ”Go your way” med Plants härligt rossliga men kraftfulla röst är en direkt avväpnande start på ett album.
   T Bone Burnett har ännu en gång producerat med all känslighet bevarad. Jag tror det är hans förtjänst att många låtar har det där smattrande men mjuka anslaget som återkommer på flera låtar och kombinerar känslan av både taktfast och ödmjuk elegans. Enligt skivomslaget är det bara en man, trummisen Jay Bellerose, som har åstadkommit den där rytmiska känslan i arrangemangen. Kort sagt genialt.
   Men ”Raise the roof” är så mycket mer. Låtar som väl lite slarvigt kan kallas covermaterial men är resultatet av ett fullständigt unikt letande av låtmaterial, som jag gissar att Burnett också är ansvarig för, och här finns många sällsynta fynd som gör albumet till en guldgruva. Från för mig obekanta låtskrivarnamn som Randy Weeks, Brenda Burns, Bobby Moore, Ola Belle Reed och Geeshie Wiley och även några kända namn som Merle Haggard, Bert Jansch och Allen Toussaint. Allt mer eller mindre på en mycket kvalitativ hög nivå.
   Skivorna som jag lyssnat på i övrigt under månaden bleknar lite i jämförelse med Plant/Krauss-albumet men tål ändå en kortfattad genomgång.
   JASON ISBELL har tillsammans med sitt kompband THE 400 UNIT gjort ett album, ”Georgia blue”, med enbart covers och delstaten Georgia som gemensamt tema. Både lugna och rockiga tolkningar av låtar från många olika håll. En skiva som jag lär återkomma till när jag till nästa höst tar upp kategorin ”Cover-skivor” på Håkans Pop.
   THÅSTRÖM har gjort ännu ett album, ”Dom som skiner”, som ännu en gång låter som ännu ett Thåström-album alltid har gjort. Och i mina öron blir det ofta monotont och statiskt.
   SAM OUTLAW är en uppskattad amerikansk sångare och låtskrivare. Började i countryfacket för ett antal år sedan men har på nya ”Popular mechanics” tagit steget in i anonym amerikansk radiorock som inte ger mig någonting.
   Det finns just nu två svenska artister i den lite dystra och vemodiga genren, H. SELF och ANDREAS MATTSSON, och båda är aktuella med album, ”Broken live on” respektive ”Soft rock”. H. Self (heter egentligen Henric Hammarbäck) gör sträv lite hes musik i ofta långsamma popballader med lätta countryinfluenser. Lite händelsefattigt men ingenting mot vad den annars begåvade låtskrivaren Mattsson gör på sitt album. Han gör monoton på gränsen till stillastående ballader och jag upptäcker inga eller väldigt få profilerade melodier.
   MIKAEL WIEHE jobbar träget vidare, men planerar för sista turnén nästa år, och på skiva är han aldrig rädd för nya sound och nya samarbetspartners. På ”Den sista mohikanen” har han anlitat Erik Hjärpe, keyboards och Timbuktu-musiker, som producent med nya klanger och nya arrangemang som följd. Som låtskrivare är dock Wiehe kvar i det gamla med genomtänkta texter och melodier av gammalt stuk.
   Förhandsrapporter om ROD STEWARTS nya album ”The tears of Hercules” fick mig tillfälligt på gott humör men när jag spelar nya skivan låter det varken originellt eller spännande. Passerar kanske bra som bakgrundsmusik, stör inte men engagerar inte heller. Pianoinledningen på titellåten låter misstänkt likt ”Öppna landskap” men hyllningen till Marc Bolan i ”Born to boogie” är väl ändå lite intressant.

/ Håkan

ALL TIME BEST #57: "East side story"

Postad: 2021-12-01 07:55
Kategori: ALL TIME BEST



SQUEEZE: East side story (A&M, 1981)

DET ENGELSKA BANDET SQUEEZES FJÄRDE album producerades i en synnerligen händelserik tid för gruppen. Pianisten Jools Holland, originalmedlem sedan starten 1974, hade precis lämnat samtidigt som bandet gladeligen blev av med den kontroversielle managern Miles Copeland. Jake Riviera, manager åt bland annat Elvis Costello och Nick Lowe, tog över snabbt. Utan att skriva kontrakt, bara ett handslag som överenskommelse!
   Idérike Riviera började redan fundera över bandets nästa skiva. Och kom med det otroligt spännande förslaget att Squeeze skulle spela in och ge ut ett dubbelalbum i 10”-format där de fyra skivsidorna skulle ha fyra olika producenter. Förslagsvis Elvis Costello, Nick Lowe, Paul McCartney och Dave Edmunds. Onekligen ett spännande projekt som dock aldrig sjösattes.
   McCartney backade ur först för att han skulle koncentrera sig på den egna skivan ”Tug of war”. Tiden med Nick Lowe ägnades mer åt pubbesök och de få inspelningarna var oanvändbara. Edmunds-samarbetet fungerade bättre men det blev bara en låt, ”In quintessence”, som till slut kom med på albumet.
   Kvar blev Costello som förklarade att många andra projekt krävde hans uppmärksamhet så skivinspelningarna med Squeeze fick bara ta några veckor. Mycket stränga regler infördes: Inspelning från 10 på förmiddagen till 9 på kvällen. Pubbesök var förbjudna och nyttig mat som sallad infördes.
   Costello fick teknikern Roger Bechirian, känd som producent åt bland annat Undertones, till sin hjälp och det var Rivieras förslag att hyra in keyboardkillen Paul Carrack till inspelningarna. En vid tidpunkten hårt anlitad man som just då var medlem i Roxy Music, spelade i både Carlene Carters och Nick Lowes kompgrupper och höll samtidigt som han var Squeeze-medlem på att spela in ett soloalbum, det fantastiska ”Suburban voodoo”... Under sin korta tid som Squeeze-medlem kom Carrack att spela en viktig roll som sångare på en av bandets allra mest uppmärksammade låtar.
   ”East aide story” innehåller 14 låtar, alla skrivna av bandet låtskrivarpar Glenn Tilbrook och Chris Difford.
   Riffet på den inledande låten ”In quintessence” byggde på den klassiska orgelslingan från Booker T & the MGs ”Time is tight”.
   ”Someone elses’s heart” är en av skivans två sånger där Chris Difford sjunger förstastämman. Redan här märks det att bandet inte bara har en ny klaviaturkille utan även en sångare av stora mått, Paul Carrack.
   På låt tre kommer albumets första rejäla klassiker, ”Tempted”, som just Carrack sjunger. Det var Costellos idé och det blev en låt som följt med både gruppen och Carrack sedan dess.
   ”Piccadilly” skrevs på en servett på en pub i Greenwich och texten berättar en fantastisk story. ”There’s no tomorrow” har tydliga Beatles-influenser och texten till ”Heaven” var inspirerad av den franske låtskrivaren Jacques Brel. Medan musiken på ”Woman’s world” liknade Kinks-låten ”Dead end street”.
   ”Is that love?” är skivans förstasingel. Texten skrevs i samband med Diffords bröllop och musikaliskt påminner det om både Beatles och Temptations.
   ”F-hole” (eller ”Fuck hole” som den egentligen heter...) är skivans mest udda låt med de komplexa Del Newman-arrangerade stråkarna. En ovanlig låt som direkt leder in i albumets kanske vackraste låt, ”Labelled with love”. En countrylåt som höll på att lämnas utanför skivan men Costello älskade den och gjorde den till albumets största hit.
   ”Someone else’s bell” och den ”Peggy Sue”-influerade ”Mumbo jumbo” kanske inte är skivans mest profilerade låtar men fyller ändå sin plats på ett oförglömligt album.
   ”Vanity fair” spelades in samtidigt som nyheten om att John Lennons mördats och albumets sista låt ”Messed around” var mer rock’n’roll än pop.
   Paul Carrack lämnade bandet direkt efter skivinspelningen så när Squeeze i mars 1982 kom till Sverige och Ritz i Stockholm var han ersatt av klaviaturkillen Don Snow och ”Tempted” sjöngs då av Glenn Tilbrook. Däremot sjöng Carrack själv ”Tempted” när Nick Lowe samma vår kom till Sverige, Örebro (26 maj 1982), med sitt band His Noise To Go som Carrack då var medlem i.

”LABELLED WITH LOVE”, engelsk popgrupp gör country, blev största hitlåten på Squeeze-albumet ”East side story”.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (457)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (52)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2021 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa ...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Mikael Bodin 15/10: Tack för en väldigt fin beskrivning av albumet som jag personligen håller vä...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.