Blogginlägg från december, 2021

De 18 bästa albumen från 2021

DET RÅDER INGA SOM HELST TVIVEL om att jag som musiklyssnare är motsvarigheten till en låttitel av Elvis Costello (”Man out of time”). Ändå vill jag traditionellt under årets sista vecka avslöja mina favoriter från det år som gått.
   När jag läser årsbästalistor från exempelvis The Guardian, Gaffa, Sonic, Uncut och Mojo förstår jag att jag befinner mig långt från temperaturmätaren för modern nutida pop- och rockmusik. På de listorna förekommer en majoritet med artist- och gruppnamn jag aldrig har hört talas om och album med speciella titlar som jag ännu mindre har lyssnat på under 2021.
   Men jag fortsätter mitt eget race och har gjort en årsbästalista efter mina egna öron helt oberoende vad andra tycker.
   Jag har lyssnat på många skivor i år och mina öron har uppfattat att många har en hög, jämn och ibland också suverän kvalité som har gjort att den planerade Topp 10-listan fick utökas med några album till.

PS. Om bara några veckor, 14 januari 2022, släpper för övrigt Elvis Costello ett nytt album, ”The boy named if”.




1. ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS: Raise the roof
När jag sammanfattar och rangordnar årets bästa skivor blir årets sista stora skivfavorit också den bästa. För det första handlade det om extremt stora förväntningar, duons förra skiva (”Raising sand”) var en av 2007 års allra bästa skivor, som den här gången lite ovanligt uppfylldes med marginal. Både produktion (T Bone Burnett), unikt urval av låtar och sist men inte minst av ett genomgående fantastiskt framförande har gjort ”Raise the roof” till 2021 års bästa album i mina öron.

2. DEL AMITRI: Fatal mistakes
Ännu ett grymt efterlängtat album, den skotska gruppens första studioskiva på 19 år, som inte lever upp till sin titel (”Fatal mistakes” måste väl vara skotsk ironi?) men har kvalité och en musikalisk helhet som nästan är osannolik. Det slår återkommande blixtar om sångaren och låtskrivaren Justin Curries återförening med gamle kollegan och kompanjonen/gitarristen Iain Harvie.

3. FRIDA HYVÖNEN: Dream of independence
Den begåvade sångerskan och låtskrivaren Frida Hyvönen har en förmåga att varje gång hon ger ut ett album hamna på en årsbästalista på Håkans Pop. Med ”Dream of independence” är det fjärde gången Frida placerar sig på min lista där skivor hedras för sin kvalité och personlighet. Hon tillhör den nya svenska generationen singer/songwriters men på det här albumet finns det låtar som har rena evergreen-kvalitéer som jag vill jämföra med exempelvis Carole King.

4. THE WALLFLOWERS: Exit wound
Jakob Dylans band har många kvalitéer som placerar senaste albumet på en exklusiv plats på min årsbästalista. Som sångare, gitarrist och låtskrivare (han står bakom allt på albumet) vill Dylan hålla en låg profil som endast medlem i bandet men han är skicklig på allt han gör, inte minst låtskrivandet fast han på inget sätt ska jämföras med sin far. Bandet, som jag musikaliskt vill jämföra med Tom Pettys Heartbreakers, är sedan en enorm plattform för Dylan och hans låtar.

5. LOS LOBOS: Native sons
Det var längesedan Los Lobos figurerade på en årsbästalista hos mig men ”Native sons” väcker både gamla minnen och sprider massor av positiv energi. Det är visserligen till stora delar ett coveralbum. Titellåten är enda originalet på skivan men valet av låtar är intressant (en mix av obskyra låtar och helt välkänt material) och arrangemangen, där blåset spelar en oväntad huvudroll, väcker liv i mina gamla Los Lobos-minnen.

6. BILLY BRAGG: The million things that never happened
Även engelsmannen Billy Bragg har länge varit en saknad artist både i högtalarna och bland nya skivor. ”The million things...” är både överraskande och imponerande. Både låt- och soundmässigt är det kvalité rakt igenom hela albumet där kreativitet och energi har resulterat i både piano- och gitarrbaserade arrangemang medan Billy sjunger med en genuint engelskinspirerad stämma.

7. GARY LOURIS: Jump for joy
Samtidigt som han är frontman i The Jayhawks producerar Gary Louris oregelbundet skivor i eget namn. Han var inte min favorit i det bandet (det var Mark Olson) men här finns en uppenbar vilja att bjuda på kvalitativ pop med lite experimentella inslag. ”Living in between” har ett tydligt Beatles-eko, McCartney-klingande sång med Harrison-gitarr på slutet och ”New normal” är en fantastiskt underhållande låt.

8. LINDSEY BUCKINGHAM: Lindsey Buckingham
Att efter en lång solokarriär inte lyckas ge ett album någon riktig titel brukar skvallra om dålig fantasi men innehållet på hans sjunde soloalbum säger något annat. Otroligt poppiga låtar som är utförda på ett enkelt men också genialt sätt. Där melodier får sitt handfasta uttryck och Lindseys röster och gitarrer förstärker soundet på ett personligt sätt.

9. THE CORAL: Coral island
24 spår på ett dubbelalbum, visserligen bara drygt 54 minuter långt, är i en hast lite svårsmält i sin helhet. Men när jag lyssnade närmare upptäckte jag en mängd ambitiöst tillverkade poplåtar som har den där variationen att både underhålla, engagera och hela tiden hålla spänningen vid liv. Helt klart charmigt med ett engelskt band som överraskar stort.

10. JACKSON BROWNE: Downhill from everywhere
Efter Jackson Brownes sju-åriga paus är ”Downhill from everywhere” en väldigt underhållande och varierad comeback. Här finns sånger, melodier och texter som absolut vittnar om en hög kreativ ambition hos Jackson Browne. Han har kvar sin personliga förmåga att känsligt väga ord, musik och arrangemang i förhållande till varandra.

11. TEENAGE FANCLUB: Endless arcade
Jag har genom åren flera gånger fastnat för det skotska bandets sätt att mixa Byrds-stämmor och Beatles-doftande melodier med helt modern brittisk poprock av genomgående hög kvalité och årets album är inget undantag från den positiva trenden. Många guldkorn här där öppningsspåret ”Home”, sju minuter lång av vilka de avslutande fyra minuterna var ett långt, elegant och mycket effektivt gitarrsolo, imponerar mest.

12. JAKOB HELLMAN: Äntligen borta
Från ett nästan omöjligt utgångsläge överträffar comebackande Jakob Hellman alla förutsättningar. Det tog 32 år(!) för Jakob att följa upp sin hyllade debutplatta ”...och stora havet”. Jag var ordentligt skeptisk innan men på ”Äntligen borta” finns den där stundtals magiska och personliga Jakob Hellman-känslan på flera låtar. Enkel personlig popmusik med Jakobs sedvanligt skruvade texter är alldeles underbara höjdpunkter.

13. JAMES McMURTRY: The horses and the hounds
Någonstans mellan rock och country gör McMurtry sånger som både musikaliskt och textmässigt fungerar. Varken han sjunger eller reciterar (”Ft Walton Wake-up call”) har han en röst som engagerar Och gitarristerna David Grissom och Charlie Sexton förädlar det musikaliska uttrycket.

14. LUKAS NELSON & PROMISE OF REAL: A few stars apart
Ett både överraskande varierat och genomgående intressant album där de rockigaste och poppigaste spåren, ”Perennial bloom (back to you) respektive ”Wildest dream”, får mig att tänka på Tom Petty & the Heartbreakers. Ibland ekar det också The Band om någon låt och till slut är det ändå de långsamma låtarna som tar priset på albumet.

15. DAMIEN JURADO: The monster who hated Pennsylvania
Albumet med den udda titeln gjorde mig gränslöst förvånad och imponerad på samma gång. En skiva som i all sin anspråkslösa och lågmälda stil väckte otroliga känslor i min hjärna. För 18 år sedan satt han på en scen i Örebro, på Strömpis, och var ganska vemodig och svårtillgänglig men på den här nya skivan upprepas en behaglig och positiv singer/songwriter-pop på låt efter låt.

16. SARAH KLANG: Virgo
När jag först lyssnade på Sarahs tredje album ”Virgo” fick jag, när jag jämförde med hennes tidigare skivor, uppfattningen att ingenting hade hänt med varken sound, produktion, låtar och sång. Men när jag lyssnar koncentrerat igen känns aktuella skivan som ett litet lyft sedan förra skivan men når ändå inte riktigt upp till den oöverträffade debutnivån.

17. JAKE BUGG: Saturday night, sunday morning
Engelsmannen Jake Bugg har sedan sin debut för nio år sedan gjort en musikaliskt anmärkningsvärd resa från nakna akustiska gitarrer och nästan rockabillydoftande rytmer till modern pop av idag. Välproducerad musik som ibland kan vara så hysteriskt dansvänlig att jag blir förvånad på mig själv att jag gillar det. Modern listpop brukar inte vara så här personlig.

18. SON OF THE VELVET RAT: Solitary company
I år upptäckte jag en ny och spännnade grupp med det minst sagt ovanliga namnet Son Of The Velvet Rat. Helt förutsättningslöst utan att ha någon information om gruppen, som visar sig vara en duo, blir jag överkörd, däckad, imponerad och väldigt överraskad av deras album. Sedan visar det sig, till min stora förvåning, att låtskrivaren och sångaren Georg Altziebler och organisten Heike Binder har österrikiskt påbrå. Altziebler tar musik, text och sång ett steg längre bort från den konventionella musikbranschen.

/ Håkan

TisdagsAkademien (1)

Medlemmarna i TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag (Håkan Pettersson), har sedan i januari 2019 regelbundet samlats för att diskutera musik. Sedan några månader tillbaka har vi haft våra möten på Brödernas nära Behrn Arena.


ETT SPONTANT MÖTE PÅ BISHOPS ARMS i Örebro i slutet på 2018 blev starten på en numera tre år lång vänskap i musikens tjänst där vi diskuterar musik av alla sorter. OLLE UNENGE, JANNE RINDAR och jag (HÅKAN PETTERSSON), träffas regelbundet och pratar musik. Som jag minns det var det Olles förslag att vi tre musikaliskt intresserade män skulle träffas och diskutera musik. Det inledande gruppnamnet TexMex kom upp tidigt som en sorts sammanhållande musikalisk länk för våra diskussioner. Men vi har senare uppgraderat namnet på vår sammanslutning till TisdagsAkademien.
   Vi kanske, lite naivt, trodde att våra möten, en gång i månaden ungefär, skulle ha ett musikaliskt genomgående tema runt just texmex-inspirerad musik och vi anade säkert inte då att det framöver skulle pendla så otroligt brett i våra musikdiskussioner och val av tema inför varje möte. Vi har haft väldigt osnäva musikaliska ramar för våra ”läxor”.
   Av naturliga skäl blev Bishops Arms tidigt vår återkommande mötesplats och i slutet på januari 2019 var det premiär utan att vi hade något uttalat ämne att prata om.
   Alla vi tre älskar musik, det är givetvis grundläggande för våra regelbundna möten, men vi har en individuell förkärlek för lite olika genrer. Olle är ju folkmusik personifierad, framförallt irländsk, eftersom han leder sitt band Tullamore Brothers och Janne är också musiker och har spelat i rockbandet Who's Berry från Karlskoga i 35 år . Och jag, som försöker sammanfatta allt här, spelar inte ett enda instrument men har en bred musiksmak, med pop och rock som minsta gemensamma nämnare, som drygt 50 år tillbaka har resulterat i recensioner, intervjuer och musikartiklar i framförallt Nerikes Allehanda.
   På våra möten finns inga musikaliska gränser, diskussioner kring ett visst bestämt ämne kan sväva iväg åt precis alla håll, och ingen kommentar är fel och ingenting är förbjudet. På bara några minuter kan samtalen gå från Lou Reed till Jakob Hellman, via en gränslös massa andra artistnamn, utan att det känns som att vi har tappat någon röd tråd. Frågetecken rätas ut till utropstecken genom kunskap som ganska förutsättningslöst förmedlas över bordet under timslånga diskussioner.
   Efter ett drygt år, i mars 2020, kom pandemin och ändrade förutsättningarna för våra möten. Vilket fick oss, i april samma år, att byta mötesplats från det inomhus trånga Bishops Arms till ett luftigt och rymligt Stadsträdgården på öster i Örebro. I pandemins spår bestämde vi, förvisso lite paradoxalt, att därefter träffas en gång i veckan. Det skulle lindra vårt skriande behov av sociala kontakter och samtidigt intensifiera vårt gemensamma musikintresse.
   Från april 2020 gick våra möten alltså in i en allt intensivare period och med det följde alltmer intressanta nedslag i musikvärlden av alla sorter.
   När jag sommaren 2020 satte mig ned och började sammanfatta vad våra möten handlat om så ramlade jag på många intressanta minnen men också specifika detaljer som jag av helt naturliga skäl hade förträngt eller helt enkelt glömt. Första delen av den retrospektiva tillbakablicken blir en kort resumé på ämnen, ofta dvd:er (som Janne hade letat upp i sitt arkiv), och dokumentärer som har förekommit som ämne på våra möten under ett drygt första år fram till sommaren 2020.
   Fler rapporter från TisdagsAkademiens möten utlovas framöver i den här serien.











”Chulas fronteras/del mero corazon”
Helt i linje med vårt gruppnamn höll vi oss från början i TexMex-träsket och började med dvd:n ”Chulas fronteras/del mero corazon”, två dokumentärer av filmmakaren Les Blank (1935-2013), författare men också dokumentärfilmare med södra Nordamerika som tema. Filmerna utspelar sig på gränsen mellan Texas och Mexiko på 70-talet. Många vedermödor och många utmaningar som får sitt utlopp i musik som handlar om en kamp mellan olika folkgrupper, rasproblem och missförhållanden av myndigheter. Flaco Jiminez, med sitt dragspel, spelar upp till dans med andra musiker och folk skiner upp och ger sig hän i dansens virvlar.
   Andra delen av dokumentären handlar bland annat om dragspelaren Chavela Ortiz Hernandez som fortsätter traditionen med romantiska ballader som sedan beskrivs med nostalgiska anekdoter. Blanks filmer är en hyllning till musikerna och deras förhållanden.

”Janne & Peter tar en tripp”
Nästa gång Janne levererade en dvd var den av högst personlig karaktär: ”Janne & Peter tar en tripp” privat filmad under Jannes resa i USA 2008 tillsammans med Peter Ejevall, en ren roadtrip som bland annat tog sig till Joshua Tree och hotellet där Gram Parsons så tragiskt dog för närmare 50 år sedan. Och bilder från utomhusfestivalen Hardly Strictly Bluegrass festivalen i San Francisco 2008 förekommer också.

LIGHTNIN' HOPKINS: ”The blues according to Sam ”Lightnin'” Hopkins
Sedan följde vi det tradionella bluesspåret och hamnade på nästa Janne Rindar-dvd, ”The blues according to Sam ”Lightnin'” Hopkins”. Ännu en Les Blank-film om den legendariske bluesgitarristen och sångaren Hopkins från Texas(!) i intervjuer och framträdanden. Blank avslöjar Hopkins inspirationskällor och återbesöker dessutom sin barndomsstad Centerville, Texas där han uppträder på en stor utomhus-barbeque. Hopkins gick aldrig i skolan men lärde sig spela gitarr av Blind Lemon Jefferson.

”Dry wood” (1973), en Les Banks-film.
Handlar om Mardi Gras-festivalen och allmänt om creole-livet för svarta i Louisiana-deltat med mycket Zydeco-musik och några för mig okända creolemusiker som Alphonse ”Bois Sec” Ardoin (1915-2007), accordian, och Cahnray Fontenot (1922-1995) ”the best black Louisiana fiddle player of our time”. Men filmen handlar om mycket annat också. Matlagning och ganska realistiska bilder när de slaktar grisar och leker med tuppar som bryskt svingas runt.

”Hot pepper” (1973), mer Les Banks.
En dokumentär/biografi om Clifton Chenier (1925-1987), zydecokungen på dragspel med vilt dansande arrangemang där alkoholdrycker och tobaksprodukter slukas med samma aptit. En unik inblick i cajunhistorien. I samband med de här senare filmerna lärde Janne mig skillnaden mellan zydeco och cajun.

ALAN LOMAX: ”Ballads blues & bluegrass”
”Ballads blues & bluegrass”, en film av musikforskaren Alan Lomax, handlar om den tidiga Greenwich Village-generationen. Lomax bjöd in dåtidens folkmusiker till sin våning på West Third Avenue och allt filmades spontant i svartvitt. En mängd artister, bland annat kända namn som Memphis Slim, Willie Dixon, Peter LeFarge, Ramblin Jack Elliott och The New Lost City Ramblers, dokumenteras i filmen tillsammans med intervjuer av John Cohen (New Lost City Ramblers).

RONNIE LANE: ”Passing show”
Ronnie Lane var engelsman men jag förklarade för Olle och Janne att det finns en lustig koppling till Texas(!) i hans historia. Efter sin tid som stor rockidol i Small Faces, Faces och sitt eget Slim Chance flyttade han till amerikanska Austin där han under sina sista år i livet fick vård för sin MS. I filmen ”Passing show”, om Lanes långa liv, berättas hans historia med intervjuer med Eric Clapton, Pete Townshend och Joe Ely och arkivmaterial med Lane själv. Mycket musik naturligtvis, gamla Small Faces och Faces-låtar, men också en stor dos från unika Slim Chance-inspelningar.

PETER CASE: ”Troubadour blues”
Case har inte huvudrollen i den här Tom Weber-dokumentären men hade på något sätt en ledande roll i filmen om resande trubadurer i USA. Tillsammans med namn som Dave Alvin, Mary Gauthier, Gurf Morlix och Chris Smither. Weber hade samlat material i tio år på alla ensamma trubadur-turnéer och söka den autentiska känslan i musiken som också innehöll intervjuer.

WARREN ZEVON: ”(Inside) Out”
Jag lånade ut Zevon-dokumentären, som handlar om Zevons sista år i livet när han spelar in sin sista skiva, till Olle och Janne som inte hade någon erfarenhet av Zevons karriär. Har skrivit mer initierat om dvd:n här.

JOHN LENNON: ”Imagine”
Först förstod jag inte vad Lennon-programmet handlade om. Jag minns bara ”Imagine” som namnet på en biofilm men det här var en lång nyregisserad dokumentär som sändes på Svt Play. Det var nog första gången som vi hämtade material till våra möten på Svt. En underbar biografi om och med Lennon.

ALAN LOMAX: ”Lomax the songhunter”
Vi återvänder till Alan Lomax värld i en film från 2004 där han åker jorden runt och samlar in och spelar in låtar och musik som musiker sitter och skriver och framför. Lomax gick i sin pappa John Lomax spår och ville verkligen dokumentera all musik. Innehåller också intervjuer, bland annat Peggy Seeger.

GEORGE HARRISON: ”Concert for George”
Ännu en film som jag lånade ut till mina vänner, den varma fina hyllningsfilmen/konserten till George Harrisons minne inspelad på Royal Albert Hall. En i mina öron/ögon fantastisk och intressant konsert som jag har skrivit om här.

RY COODER: ”Live Santa Monica” (YouTube)
Kanske första gången vi hämtade material från YouTube, en konsert med Olles stora favorit Ry Cooder. Minns inte riktigt innehållet idag, men det är en liveinspelad konsert, och jag hittar inte heller någon länk på YouTube idag.

GRAM PARSONS: ”Grand Theft Parsons”
En spelfilm, ägd av Janne, som handlar om Gram Parsons sista dagar där managern Phil Kaufman, spelad av Johnny Knoxville, har en huvudroll större än han som spelar Parsons, Gabriel Macht.

”Rolling Thunder Revue”
Nu kom Netflix in i våra liv och blev ett möte i vår lilla krets. Och vår Netflix-premiär kunde inte ha börjat bättre. En fantastisk film om Bob Dylans turné på 70-talet som vi alla älskade. Jag har dessutom skrivit en recension här.

BERT JANSCH & FRIENDS: ”Acoustic routes” (1992)
Regi: Jan Leman. Dokumentär om den skotske gitarristen och sångaren Bert Jansch och hans uppväxt i Edinburgh för att bli den gitarrist som påverkade många andra artister som exempelvis Bob Dylan, Paul Simon och Neil Young. Bluesinfluenser pekade i riktning mot folkmusik med akustisk gitarr. Anne Briggs, Brownie McGhee, Al Stewart och Ralph McTell medverkar och vi får se arkivbilder på Jackson C Frank.

TRAVELING WILBURYS: ”The true history of the Traveling Wilburys” (2007)
En dvd som gavs ut i samband med bandets återutgivning av sina två album. Vi får se hur George Harrison, Jeff Lynne, Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty träffas våren 1988 i Dylans hemmastudio och spelar in ”Handle with care”. En vecka i maj spelar de in ett helt album tillsammans med trummisen Jim Keltner. En video till ”End of the line” blir en hyllning till Roy Orbison (1936-1988).

”Nashville” (1975), en spelfilm av Robert Altman.
Skådespelare: Ned Beatty, Ronee Blakley, Keith Carradine och Geraldine Chaplin. Vi får följa ett antal personer med anknytning till musikindustrin i Nashville, countrymusikens huvudstad. I bakgrunden pågår valkampanjer inför presidentvalet och USA firar the Bicentennial, tvåhundraårsjubileet 1776-1976.

”Don't look back” (1967), dokumentär regisserad av D A Pennebaker.
En film om Bob Dylans Englandsturné 1965. Under tre veckor i England möter vi den unge trubaduren Dylan som just har börjat framföra sina låtar elektriskt och Pennebakers kamera följer honom från flygplats till konsertlokal och hotellrum. En nyckelscen: Utanför Savoy Hotell står Dylan och håller upp texten till "Subterranean Homesick Blues".

DONOVAN: ”Sunshine superman: The journey of Donovan” (2008)
Den fullständiga historien om Donovan med arkivbilder och intervjuer. Klassiska filmer och tv-bilder från 60-talet. Namn som Bob Dylan, The Beatles, Pete Seeger, Arlo Guthrie, Mickie Most, Rick Rubin, Jimmy Page, Jeff Beck och David Lynch dyker upp.

”Lucky” (2017)
Historien om en åldrande vardagsfilosof, Lucky (Harry Dean Stanton) är en fantastisk film som har lyckats skapa en balans mellan det extremt vardagliga och det unikt udda. En film som på ytan inte handlar om just någonting alls men som trots det lyckas ge uttryck för allt det som gör livet värt att levas. Ingen kan som Harry Dean Stanton uttrycka så mycket med så små medel. Han utstrålar en melankoli och värme som går rakt in i hjärtat. Att han gick bort strax efter att ”Lucky” var färdig ger filmen ytterligare ett vemodigt stråk som är svår att värja sig mot.

/ Håkan

Årets låtar 2021

Årets favoritlåtar är hämtade från några av albumen ovan.

ALBUM MED LÅTAR SOM SPELAS i en bestämd ordning är det jag ojämförligt lyssnar mest på. Det är skivor med låtmaterial som ger album en rytm och bildar en fantastisk helhet som gör att jag varje år sammanställer en årsbästalista med mina favoritalbum. Om två dagar avslöjar jag årets favoriter på Håkans Pop.
   Men ibland sticker enskilda låtar ut och blir tillfälliga favoriter som sätter sig i medvetandet och minnet på ett mycket tydligt sätt som kanske inte hela album gör. Därför har jag under året noterat ett antal låtar som inte bör falla i glömska fast de i vissa fall förekommer på album som i sin helhet inte har den exklusiva kvalitén.
   Listan på favoritlåtar är inte rangordnad, för att inte avslöja årsbästalistan på onsdag för mycket, utan är en kronologisk sammanställning av skivåret 2021.

JAKOB HELLMAN: När jag går in nånstans och känner mig utanför (från albumet ”Äntligen borta”)
På ett aldeles omöjligt sätt är Jakobs låt en naturlig fortsättning på Jakobs 32 år gamla hyllade album ”...och stora havet”. Produktionssoundet liknar Dan Sundqvists original och Jakob sjunger så naturligt och lalala-refrängen på slutet känns härligt spontan.

AARON LEE TASJAN: Sunday women (från albumet ”Tasjan! Tasjan! Tasjan!”)
Klassisk pop på gränsen till powerpop och en underbar inledningslåt på albumet. På ett märkligt sätt tänker jag på Big Star när jag hör låten.

KINGS OF LEON: Echoing (från albumet ”When you see yourself”)
Inte så mycket rock på min favoritlista över årets bästa låtar men den här låten fastnar, det är långt till refrängen men låter rusar fram på ett härligt sätt.

FRIDA HYVÖNEN: 14 at 41 (från albumet ”Dream of independence”)
En stor dos vemod och ett lugnt melodiskt pianospel kan också skapa en helt oförglömlig låt.

TEENAGE FANCLUB: Home (från albumet ”Endless arcade”)
Ett ovanligt långt öppningsspår (7:03) på albumet av vilka de avslutande fyra minuterna är ett långt, elegant och mycket effektivt gitarrsolo.

FRANKFURT: Archibald (från albumet ”Frankfurt”)
Kanske är det mina gamla sympatier i symfonirock från 70-talet som gör att jag uppskattar den här låten. Rena pianotoner blandas med syntsoundet och väver en helt förtjusande ljudmatta och allra bäst blir det när Pontus Winnberg sjunger.

DEL AMITRI: Second staircase (från albumet ”Fatal mistakes”)
Bland mängder av melodiösa poprocklåtar och fina långsamma höjdpunkter framstår den här balladen som en av de ståtligaste ögonblicken på den skotska gruppens comebackalbum.

ANDERS F RÖNNBLOM: Vinden vänder (från albumet ”Framtiden är en underbar plats att komma till”)
Det går aldrig att placera veteranen Anders F bland föredettingarnas exklusiva skara. Här har han skrivit och framför en låt i halvtempo med en steelguitar (Jesper Lindberg?) som smeker runt i arrangemanget.

GARY LOURIS: New normal (från albumet ”Jump for joy”)
En fantastiskt underhållande låt med Jayhawks-ledaren som soloartist. ”I can feel the wind blow/I can see the grass grow”-refrängen förstärker låtkvalitén medan gitarrsolot ekar 1967.

LUKAS NELSON & PROMISE OF THE REAL: Hand me a light (från albumet ”A few stars apart”)
Ännu en fantastisk ballad har fastnat i mitt medvetande. Lukas röst ekar pappa Willie och duettsångerskan Rina Ford, som har varit med och skrivit låten, lyfter låten till himlen.

DAVID CROSBY: For free (från albumet ”For free”)
Crosbys album fastnade inte som helhet i mitt medvetande som kanske var önskvärt men i den här pianoballaden, Joni Mitchells gamla låt, omfamnar hans och Sara Jarosz röst varandra helt perfekt.

JAKE BUGG: Maybe it's today (från albumet ”Saturday night, Sunday morning”)
”What becomes of the broken hearted”-introt mixat med ett Phil Spector-inspirerat arrangemang gör mig så glad. Det blir modern pop och en äkta hit som som skruvar sig in i mitt medvetande mer än jag egentligen vill.

LINDSEY BUCKINGHAM: Dancing (från albumet ”Lindsey Buckingham”)
Fleetwood Mac-profilen har gjort ett överraskande fräscht popalbum och när jag kom till albumets sista låt, ”Dancing'”, hade jag väntat mig något dansant men får en innerligt vacker och vemodig viskande ballad som höjdpunkt på hela skivan.

GÖRAN SAMUELSSON: En rad av ögonblick
Bland alla albumspår finns det även plats för en sällsynt singellåt med Västra Ämterviks bästa poet. Göran Samuelsson är expert på vemodiga melodier som herrar Ström, Blomgren, Magnusson och Bygren sedan har arrangerat upp med varsam hand.

PERNILLA ANDERSSON: Koltrast vid Haväng (från albumet ”Samma dag som Elvis”)
Ett litet vattenfall till piano inleder den här poppiga låten. Tillsammans med ett lite ökat tempo och andra instrument utvecklas låten till en fullständigt vacker produktion. Luftig och sommarskön.

ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS: Go your way (från albumet ”Raise the roof”)
Egentligen inleds duons album helt fantastiskt med Calexico-låten ”Quattro (world drifts in)” men det är på albumets tredje låt, ”Go your way”, jag blir riktigt övertygad om albumets fullständiga kvalité. I den gamla engelska folkmusikmelodin, skriven av Anne Briggs, får framförallt Plant fritt spelrum med både känsla och kraft.

/ Håkan

God Jul och Merry Christmas 2021!

LÅT OSS FÖR NÅGRA MINUTER glömma de traditionella jullåtarna som vill ha uppmärksamhet så här års. Phil Spectors klassiska julalbum från 1963, John Lennons legendariska ”Happy X-mas”, ”Tänd ett ljus”, Anders F Rönnbloms ”Det är inte snön som faller”, Pogues ”Fairytale of New York” och Magnus Lindbergs ”Snön den faller vit” i all ära men årets hetaste artist/grupp är väl ändå THE BEATLES? Då finns det skäl och orsak till att ännu en gång sikta in sig på Liverpool-gruppens julskivor som på 60-talet distribuerades till fanclub-medlemmar i England.
   2017 presenterade jag de här skivorna på Håkans Pop. Då tog jag mig tid att lyssna igenom julinspelningarna och sedan i detalj beskriva vad varje inspelning innehåller. Varje artikel innehöll en YouTube-länk som naturligtvis med tiden har blivit inaktuell. Nu har jag försökt uppdatera länkarna i ursprungsmaterialet från 2017 men inte lyckats fullt ut. Men här (1963, 1964, 1965, 1966, 1967, 1968 och 1969) kan ni både läsa om och i de flesta fall lyssna på Beatles gamla julbudskap.
   Vill ni ytterligare fördjupa er i ämnet finns det en länk på Rolling Stone som ytterligare beskriver materialet.
   Vill ni sedan vara bekväma mitt i julstöket kan ni se och höra de länkar jag hittat på YouTube här nedan.


1963


1964


1965


1968


1969


FOTNOT: I väntan på morgondagen kan jag redan nu berätta att jag då i vanlig ordning lägger ut det ultimata julframträdandet, live från Letterman för några år sedan, vid klockslaget 12:00 svensk tid.

/ Håkan

God Jul och Merry Christmas 2021!

I MÅNDAGS NÅDDE HÖSTSÄSONGEN 2021 på Håkans Pop sitt slut när jag presenterade #49 på min All Time Best Album-lista, Rolling Stones ”Let it bleed” från 1969. Därmed tar Håkans Pop över jul- och nyårshelgerna lite vila och paus i den intensiva rapporteringen om historiens bästa album.
   Nästa vecka ska jag sammanfatta skivåret och musikåret i detalj när jag publicerar min årsbästalista på album från 2021. Och jag kommer även presentera en lista på årets favoritlåtar som på ett eller annat sätt har fastnat i mitt huvud lite mer effektivt än allt annat.

FÖLJETONGEN OM KONSERTPLATSER i Örebro som jag introducerade som årets sommartema på Håkans Pop blev en längre historia än jag först kunde ana. Under sommaren och sporadiskt under hösten identifierade jag ungefär 45 olika ställen, där jag har upplevt konserter, och har nästan lika många kvar att redovisa. Vilket gör att jag strax efter nyår, under två veckor, kommer intensifiera uppräkningen och presentera fler lokala konsertplatser. Och sedan fortsätta under våren med två-tre presentationer i veckan.

HÅKANS POP ÅTERKOMMER måndag 17 januari med placering #48 och resten av listan kommer sedvanligt publiceras tre gånger i veckan fram till i maj när mitt favoritalbum #1 ska avslöjas.

Dagarna innan jul vill jag presentera några säsongsrelaterade musikstycken som passar in under denna vecka:

ANDREA CORR & RONNIE WOOD: Blue christmas



HELEN SJÖHOLM & ANNA STADLING: Julen kan hjälpa



RON SEXSMITH: Maybe this Christmas





/ Håkan

ALL TIME BEST #49: "Let it bleed"

ROLLING STONES: Let it bleed (Decca, 1969)

EFTER DET FULLSTÄNDIGT FÖRÖDANDE bottennappet ”Their satanic majesties request” (1967), där Stones försökte Följa John (som i det här fallet var The Beatles), fick bandet ny energi och kreativitet och avslutade 60-talet med två utmärkta album. ”Beggars banquet” har jag redan i detalj analyserat här, som #75 på min 150-lista, och nu är vi framme vid ett ännu vassare album, uppföljaren ”Let it bleed”. Exakt ett år efter ”Beggars banquet”, release i december 1969 och 60-talets sista Stones-album, var nya albumet en optimistisk föraning om ett ännu mer lyckat 70-tal där Rolling Stones kom att nå den musikaliska och mest spännande kulmen på sin långa, långa karriär.
   Trots den genomgående höga kvalitén på ”Let it bleed” var det ändå inte ett stabilt och homogent band som spelade in albumet. Brian Jones, en av ursprungsmedlemmarna som en gång hade bildat bandet, var vid den här tidpunkten (från november 1968) ingen pålitlig gruppmedlem. Drogberoendet hade utvecklats åt ett tragiskt håll. Han hade tagit steget från att vara bandets framträdande gitarrist till att här vara nästan osynlig och väldigt sällan på plats under inspelningarna av ”Let it bleed”.
   Brian Jones marginella insatser på två låtar, där han spelade congas och autoharp, kan knappast identifieras. Så albumet spelades i huvudsak in av en kvartett där nye unge gitarristen Mick Taylor, Jones officielle ersättare, hjälper till på bara två av albumets spår. Plus singeln ”Honky tonk women” som spelades in samtidigt som albumet men släpptes som singel sommaren 1969 och blev en av Stones absolut mest kända låtar.
   Trots de interna problemen i bandet blev ”Let it bleed” Stones dittills allra bästa album. Jimmy Miller, som också producerade ”Beggars banquet”, fick nytt förtroende. Det perfekta rocksoundet som introducerades på det albumet utvecklades här ytterligare och det är tajt, det är genuint rockigt, ofta överraskande återhållsamt och akustiskt och balansen mellan välskrivna låtar (alla utom en signerade Jagger-Richard) och det bluesrockiga är perfekt.
   Inledningen på albumet, första låten ”Gimme shelter”, är ju en välkänd klassiker i Rolling Stones historia och en ren knockout-start på ett fantastiskt album. Det är varje gång en ynnest att lyssna på svänget och det gospelkryddade arrangemanget toppad med den amerikanska svarta sångerskan Merry Claytons sång. Framförandet beskrivs ibland som en duett mellan henne och Mick Jagger och hon fick ju chansen att göra låten till en hit på sin egen singel 1970.
   På Robert Johnsons ”Love in vain”, skivans enda ickeoriginal, är det så enkelt och bakåtlutat när Mick, vid inspelningstillfället 25-år(!), sjunger så fruktansvärt naket, fantastiskt övertygande och kanske bättre än någonsin till ett komp av akustisk gitarr, slide, båda spelade av Keith Richard (än så länge utan ”s” i efternamnet) och mandolin (Ry Cooder).

SOM NUMMER TRE I LÅTORDNINGEN, som för övrigt inte alls stämmer med skivomslaget, kommer en ren countryversion av ”Honky tonk women” (som hade gjort sitt som hitsingel), kallad ”Country honk”, som nog kan beskrivas som albumets mest udda låt med ett udda arrangemang. På skivan finns det många inbjudna extramusiker och här gör fiolspelaren Byron Berline, en kommande Flying Burrito Brothers-medlem, en färgstark och i Stones-kretsar annorlunda entré.
   Idén att bjuda in utomstående musiker till skivinspelningar med Rolling Stones inleddes redan i mitten på 60-talet när amerikanen Jack Nitzsche var så gott som stadig gäst på skivorna. På ”Let it bleed” når den innovativa tanken en ny och högre nivå med både sångerskor, redan nämnde Ry Cooder, Stones-bekantingar som Ian Stewart och Nicky Hopkins, pianisterna Leon Russell och Al Kooper och en stor kör, The London Bach Choir. Som tillsammans med Rolling Stones på topp gör att ”Let it bleed” sammantaget är bandets dittills bästa och mest intressanta album.
   Inspelningarna till albumet som skulle få titeln ”Let it bleed” inleddes faktiskt redan i november 1968, innan ”Beggars banquet” släpptes, och slutfördes inte förrän ett år senare. 24 maj 1969 är ett i sammanhanget historiskt datum. Då gör nämligen saxofonisten Bobby Keys sin första studiosession för bandet, på låten ”Live with me” i ett blåsarrangemang av Leon Russell. Keys, för övrigt född på samma dag som Keith Richards (18 december 1943), skulle sedan komma att medverka på Rolling Stones flesta skivor och flesta turnéer fram till sin död 2014.
   Sedan innehåller ”Let it bleed” allt från den långa (6:52) och stundtals improviserade blueslåten ”Midnight rambler” via den countrydoftande ”You got the silver”, där Keith Richard första gången sjunger en Stones-låt, till den avslutande ännu längre (7:28) ”You can't always get what you want” som lätt kan beskrivas som en udda milstolpe i Rolling Stones historia. Med hjälp av en framträdande kör och Al Koopers keyboards och blås breddar den rejält uppfattningen om Rolling Stones som ett genuint rockband på ett otroligt sätt.

”YOU CAN'T ALWAYS GET WHAT YOU WANT” är en ursprunglig singel-b-sida (till ”Honky tonk women”) som på ”Let it bleed” förvandlas till en musikalisk milstolpe.



/ Håkan

Örebro: Fabriksgatan 26-28

CONVENTUM ARENA



Conventum Arena 2021.

I APRIL 2004 VAR DET PREMIÄR FÖR DEN STORA konsertlokalen Conventum (eller Conventum Kongress som den senare kom att heta) som jag redan har berättat historien om här. Knappt fyra år senare (mars 2008) var det invigning för en ännu större konsert/mäss-lokal i Conventum-familjen, Conventum Arena, på andra sidan Fabriksgatan.
   Även här var jag på plats när premiärkonserten (med Kent) gick av stapeln med enbart stående publik. Men det var ingen konsert jag recenserade men som jag däremot noterade med några rader.
   Conventum Arena är alltså en stor, sammanlagt 4800 kvm, lokal som jag endast har besökt två gånger för konsert, 2008 och 2013. Däremot hälsade jag på i lokalen vid två tillfällen under våren 2021 då vaccinationsmottagningen för Covid 19 hade sitt centrum på Conventum Arena.
   2005 togs beslutet om en ny stor mässhall i det centrala Örebro och första spadtaget togs i januari 2007. Golvytan är 3800 kvm, takhöjden är 15 meter och vid konsert får det plats 3000 personer sittande eller 6000 personer stående. På den rymliga balkongen, 500 kvm, finns det plats för ytterligare publik.

Foto: Emily ÖsterlingPremiärkonserten med Kent på nya Conventum Arena 21 mars 2008.

KENT/FAMILJEN 21/3 2008 Conventum Arena
LARS WINNERBÄCK 19/10 2013 Conventum Arena

/ Håkan

ALL TIME BEST #50: "If I should fall from grace with God"

THE POGUES: If I should fall from grace with God (Pogue Mahone/Stiff, 1988)

DEN ENGELSKA FOLKROCKGRUPPEN THE POGUES tredje album är en tämligen komplett skiva. Däremot är jag inte hela tiden riktigt överens med mig själv ty jag pendlar kraftigt mellan bandets skivor när jag ska välja definitiv höjdpunkt på bandets uppenbart ojämna karriär. Skivan innan, ”Rum, sodomy and the lash” (1985), är en stark representant i sin klockrena Elvis Costello-produktion, med en kanonlåt som ”A pair of brown eyes” och alla fina Shane MacGowan-låtar.
   Men i augusti gav jag det albumet en blygsam 144:e-plats på min 150-lista... Och min röst faller därmed på albumet efter, ”If I should fall from grace with God”. Inte bara för att den innehåller bandets historiskt största hit, som under de här veckorna får ny aktualitet varje år, utan för att The Pogues just här hade utvecklats till ett mångsidigt band med hela åtta medlemmar där flera är med och skriver låtar.
   Senaste nye medlemmen är rutinerade irländaren Terry Woods med sina rötter i klassiska folkmusikband som Sweeney’s Men och Steeleye Span plus duon han hade med sin fru i Gay & Terry Woods.
   Både Woods och Philip Chevron, bandets andre irländare, fick här förtroendet att börja skriva låtar till Pogues-repertoaren. Och Chevrons ”Thousands are sailing” har med åren blivit en klassiker, en låt som beskriver utvandringen från Irland till USA.
   Det tog ovanligt lång tid mellan Pogues andra och tredje skiva men gruppen turnerade flitigt under de här ansträngande åren, något som inte var så positivt för bandet i allmänhet och Shane MacGowan, bandets hittills huvudsaklige låtskrivare och sångare, i synnerhet. Det eviga festandet följt av stökiga spelningar började redan här ta ut sin rätt.
   Men i mellanperioden levererade MacGowan fortfarande många pärlor till starka låtar på exempelvis ep:n ”Poguetry in motion”, ”Haunted” på ”Sid & Nancy”-soundtracket, samarbetet med idolerna The Dubliners i ”The Irish rover” innan den ständigt aktuella jullåten ”Fairytale of New York” första gången dök upp i november 1987.
   Elvis Costello-samarbetet slutade med att han gifte sig med The Pogues basist Cait O'Riordan som lämnade bandet. Utan fast producent provade de på både Craig Leon, i ”Sid & Nancy”-projektet, och Dubliners-sångaren Eamonn Campbell innan de fastnade för Steve Lillywhite. Han var en av världens just då hetaste producenter som låg bakom skivor med bland annat Peter Gabriel, U2, Big Country, Talking Heads, Frida (ABBA) och Morrissey. Lillywhite var vid den här tidpunkten dessutom gift med den begåvade engelska sångerskan och låtskrivaren Kirsty MacColl. Den kopplingen skulle snart bli användbar...
   Steve Lillywhite var en i folkrock-sammanhang ganska udda figur, han var ju mest känd för modernare rock med ett tydligt 80-talssound och på ”If I should fall from grace with God” fick han ägna sig åt annat än att framkalla underliga gitarrsound.
   Första smakprovet på Pogues/Lillywhite-samarbetet blev alltså den numera klassiska julsingeln ”Fairytale of New York” (den oförglömliga duetten med Kirsty MacColl) och i januari 1988 släpptes den efterlängtade ”If I should fall from grace with God”. Ett imponerande gäng musiker på omslaget som tillsammans spelade ett ännu mer imponerande antal instrument.
   Skivan låter som sagt minst av allt som en typisk Lillywhite-produktion och mest av allt som typiskt Pogues med mängder av hederliga folkmusikinstrument, sedvanligt forcerad och slarvig sång av Shane MacGowan och ett stort antal underbara låtar. Låtskrivandet är uppdelat på fyra olika medlemmar, ofta tillsammans, och MacGowan har ensam bara skrivit fyra låtar, bland annat titellåten.
   Phillip Chevron-bidraget ”Thousands are sailing” tillhör albumets bästa ögonblick men Terry Woods ”Streets of sorrow” är också ett mästerverk i all sin oansenliga framtoning.
   Kanske var det trots allt vid den här tidpunkten MacGowan började förlora lite av sin magiska kraft att skriva starka låtar. Många av hans låtar här, bland annat ”Fairytale…”, ”Fiesta” och ”Turkish song of the damned”, skrev han tillsammans med Jem Finer som senare på 90-talet kom att ta över sångmikrofonen från MacGowan.
   Men naturligtvis finns det här också några typiskt starka MacGowan-låtar skrivna på helt egen hand. Som titellåten, ”Lullaby of London” och ”The broad majestic Shannon”.

”THOUSANDS ARE SAILING”, Phillip Chevrons fina låt, tillhör topparna på Pogues album ”If I should fall from grace with God”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #51: "Separation road"

ANNA TERNHEIM: Separation road (Stockholm/Universal, 2006)

NÄR JAG TÄNKER TILLBAKA, SOM JAG AV NATURLIGA skäl ofta gör, är Anna Ternheims genombrott och fantastiskt snabba personliga utveckling som artist det största jag har varit med om. Hon gick från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på en stol (februari 2004 som uppvärmare på en Tomas Andersson Wij-konsert) via debutalbum samma höst till uppmärksammade konserter med Lars Winnerbäck och Kent drygt ett år senare.
   I den stenhårda konkurrensen med övriga skivor ur Anna Ternheims diskografi var debuten ”Somebody outside” (2004) förhållandevis ordinär och bra utan att vara sensationell. Det är ju fortsättningen på uppföljaren ”Separation road” som sätter den höga nivån på hennes kreativa och personliga framtoning som en av Sveriges bästa artister, låtskrivare och sångerskor.
   Under 00-talet (från 2000 till 2009) var det många nya svenska artister som tog sina första stapplande men framgångsrika steg i den svenska musikbranschen. Ofrånkomligt påverkade det mig liksom många andra. En svensk artist som jag under 00-talet hade förmånen att upptäcka och följa på nära håll på både scen och skiva var Anna Ternheim. Med sina enormt starka album och färgstarka konserter på den senare delen av 00-decenniet blev Anna Ternheim något av en sensation och en frisk fläkt.
   Hon tog nya stora musikaliska steg för varje ny skiva , men redan andraalbumet ”Separation road” känns som hennes viktigaste och mest centrala mästerverk som perfekt symboliserar hennes utveckling och succé allra bäst.
   På ”Separation road” lyckades hon motsvara alla höga förväntningar, överträffa alla omänskliga krav och samtidigt flyttade hon gränsen för singer/songwriter-genren långt förbi det rimliga. Visst sitter hon där ensam ibland, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr, medan det runtom pendlar fram och tillbaka mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Omväxlande låter hon gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna i det här händelserika framförandet. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre tydligt.
   Även producenten Andreas Dahlbäck, mest känd som trummis men här spelar han synthesizer och körar, har tagit stora och viktiga steg från Annas debut till ”Separation road”. Han är säkert ansvarig för att albumet har blivit en effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att efter ett äventyrligt instrumentalt intro inleda med det mest kända spåret, ”Girl laying down”. En av alla höjdpunkter på albumet. Därefter växer och växer skivan för varje låt. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen med många outsägligt starka låtar. Inte så överraskande utsåg jag ”Separation road” till 2006 års bästa svenska album.
   Jag gillar verkligen både det sköra och de lite mer robusta låtarna på ”Separation road”. Mot slutet av albumet får jag båda delarna i de tre avslutande låtarna. En trio fantastiska låtar som inleds med ”Tribute to Linn”, den vackraste ballad som Anna har skrivit och här arrangerats med bleckblås (Klas Jervfors) som ökar på den innerliga känslan i sången om en saknad vän.
   Låten efter, ”One to blame”, representerar Annas lite hårdare, äventyrligare och mer elektriska sound men den har också några innerliga sekvenser som lyfter låten till en av många höjdpunkter på albumet.
   Albumet avslutas ödmjukt och mycket vackert med ännu en av Anna Ternheims vackraste sånger, ”Halfway to Fivepoints”, till enbart komp av den egna akustiska gitarren och stråkar. Och solopartiet med en sträv cello mitt i låten ökar på den exklusiva närvarokänslan som Anna bjuder på.
   ”Separation road”, med låtar som bildade en viktig ryggrad i Anna Ternheims konsert hösten 2006, var hennes första stora mästerverk. Det skulle komma fler.

”HALFWAY TO FIVEPOINTS”



/ Håkan

ALL TIME BEST #52: "Bridge over troubled water"

SIMON & GARFUNKEL: Bridge over troubled water (Columbia, 1970)

IBLAND RIMMAR MIN PERSONLIGA MUSIKSMAK väldigt exakt med den ”folkliga smaken” och 1970 var jag helt överens med den breda skivköpande publiken. Det var i samband med den här skivans otroliga försäljningsframgångar. Efter ett decennium där singelskivan i exemplar hade regerat försäljningslistor i allmänhet och den svenska listan Kvällstoppen i synnerhet kom ”Bridge over troubled water” och vände upp och ned på alla förutsättningar,
   1970 och 1971, under hela 57 veckor, låg ”Bridge over troubled water”-albumet på den svenska försäljningslistan. I många veckor toppade albumet listan där den slogs om förstaplatsen med Peter Holms ”Monia”, Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov” och Mungo Jerrys ”In the summertime”. Det här var också en tid när album i allmänhet slog ut singlarna i försäljning. Både Led Zeppelins tredje album och flera Creedence Clearwater Revival-album toppade listan de här åren.
   För mig, som tonåring på 60-talet, uppfattade jag Simon & Garfunkel som det decenniets mest kända och bästa duo med en obruten rad av uppskattade singlar på sitt samvete. Efter genombrottet 1965 lämnade jag duons album, ”Sounds of silence” (1966) och ”Parsley, sage, rosemary and thyme” (1966), i stort sett utan närmare uppmärksamhet. Album som har sina toppar med singellåtar och ytterligare några uppmärksammade låtar men det är album som i sin helhet har lite ojämna kvalitéer. Men duon skulle snart etablera sig som genuina albumartister.
   Det började på allvar våren 1968 med ”Bookends” som beskrevs som ett konceptalbum fast det egentligen bara är förstasidan som har ett genomgående tema. En skiva som föregicks av ganska stora problem, singellåtar från albumet släpptes långt i förväg och Paul Simon, duons låtskrivare, drabbades av allvarlig skrivkramp. Ändå blev ”Bookends” Simon & Garfunkels första stora albumsuccé, mycket tack vare hitlåten ”Mrs Robinson” och duons flera bidrag till filmen ”The graduate” (Mandomsprovet) som hade premiär samtidigt som den kraftigt försenade ”Bookends” släpptes.
   Framgångarna 1968 skulle med god marginal överträffas två år senare av albumet ”Bridge over troubled water” där inte bara titellåtens eleganta sound och välsjungna stämmor imponerade på mig. Albumet har ju i sin helhet en mängd starka och i sound varierade låtar som tog mig med storm då som än idag, när jag efter många, många år lyssnar igenom albumet i sin helhet, gör skivan till en historisk milstolpe.
   Den övergripande producenten på ”Bookends”, Roy Halee, fick nytt förtroende på ”Bridge over troubled water” och de få anlitade musikerna fick upprepa sina betydelsefulla insatser från skivan innan. Rutinerade Hal Blaine, trummor, Joe Osborn, bas, och Larry Knechtel, keyboards, fick nu hjälp av gitarristen Fred Carter Jr och alla var medlemmar i studiomusikerfamiljen Wrecking Crew. Bland musikerna som inte fick någon credit 1970 fanns pedalsteel-gitarristen Pete Drake och trumpetaren Randy Brecker.
   Precis som på ”Bookends” innehåller albumet låtar inspelade under en lång tid. Exempelvis spelades den fullständigt lysande låten ”The boxer” och den mindre profilerade låten ”Baby driver” in redan i november 1968. Övriga låtar skapades och spelades in under olika dagar ett år senare, i november 1969, till albumet som kom ut i januari 1970.

ÄVEN DENNA GÅNG SLÄPPTE ETT OTÅLIGT skivbolag en singel från albumet redan i mars 1969 (ett år innan albumet), den fantastiska ”The boxer” som nio månader senare blev en av topparna på albumet.
   Det är givetvis titellåten som symboliserar hela albumet, ett sound ovanligt för Simon & Garfunkel med den maffiga välklingande flygeln i centrum som spelades av Larry Knechtel. Låtens framträdande instrument som tillsammans med Art Garfunkels änglaliknande sångröst och som med hjälp av maffiga stråkar och övriga musiker växer till ett crescendo under 4:52. Aldrig har min musiksmak varit snällare!
   Albumet har så många höjdpunkter och varierade detaljer som har gjort albumet historiskt. Varje enskild låt har en variation och en genomgående styrka som gör ”Bridge over troubled water”-albumet, med sitt gryniga fotografi på konvolutets framsida, till en klassiker drygt 50 år senare.
   Efter titellåten, som egentligen stjäl all uppmärksamhet från albumets alla andra låtar, följer ett legendariskt besök i sydamerikansk folkmusik, den peruanska folkmelodin ”El Condor Pasa”, som gjorde ljudet av instrumenten charango (liten luta) och quena (traditionell flöjt) världsberömt.
   Sedan kommer en rejält uppfriskande dos rytmer och gör ”Cecilia” till en svängig poplåt som inte hade något gemensamt med titellåten. Sedan av bara följer en poppig shuffle, ”Keep the customer satisfied”, som tydligt visar att duon i stort sett lämnat den genuina folkmusiken bakom sig. ”Baby driver” och ”Why don't you write me” understryker den riktningen.
   ”The boxer” är väl i grund och botten en magisk singer/songwriter-doftande låt och det finns på albumet trots allt ytterligare några exempel på Paul Simons akustiskt baserade och trubadurinspirerade låtar, ”The only living boy in New York”, ”So long, Frank Lloyd Wright” och ”Song for the asking”.
   Ett av albumets mest minnesvärda ögonblick är duons liveinspelade Everly Brothers-cover ”Bye bye love”, rytmiskt ackompanjerad av en hängiven publik, som gjorde att vi för all framtid började kalla låten för en genuin Simon & Garfunkel-låt.

”THE BOXER” är och förblir min absoluta favoritlåt på Simon & Garfunkels album ”Bridge over troubled water”.



/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 14

CLARION HOTEL



Clarion Hotel på Kungsgatan i Örebro.

HOTELLET PÅ KUNGSGATAN 14 BYGGDES OCH öppnades 2001 men tillhörde då Radisson SAS-gruppen (se höger). Sommaren 2007 valde hotellet, med sina 136 rum, att ansluta sig till Nordic Choice Hotels-kedjan och namnet ändrades då till Clarion Hotel.
   Från 2011 har hotellet varit en central punkt i Örebros årliga Live at Heart-festival men konsertverksamheten på Clarion inleddes några år tidigare och har genomgående varit frekvent sedan dess även mellan festivalerna. Förutom festivalspelningarna har jag genom åren sammanlagt upplevt 32(!) konventionella konserter i hotellets foajé.

Foto: Carina ÖsterlingJag har vid åtskilliga tillfällen upplevt konserter med Tullamore Brothers på Clarion. 2019 var gruppen förstärkta med ytterligare musiker, Christy O'Leary, som också sjöng några sånger, och irländaren Junior Davey på sin bodhran-trumma.


LINDA GAIL LEWIS & THE ROCKAROUNDS 16/2 2008 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS + guests 17/3 2008 Clarion Hotel
EILEN JEWELL/JUST STARTED ROLLIN 28/4 2010 Clarion Hotel
OLA MAGNELL 28/5 2010 Clarion Hotel
MARK OLSON/JIM HANFT/HANNA MAINE 23/10 2010 Clarion Hotel
MARY GAUTHIER/RICHARD LINDGREN 6/11 2010 Clarion Hotel
THE BAND OF HEATHENS 9/5 2011 Clarion Hotel
DEADMAN 26/7 2011 Clarion Hotel
MARSHALL MONRAD BAND/ 16/9 2011 Clarion Hotel/Live at Heart
ISRAEL NASH GRIPKA 16/9 2011 Clarion Hotel/Live at Heart
ANNIS BRANDER 17/9 2011 Clarion Hotel/Live at Heart Örebro
DEADMAN 5/10 2011 Clarion Hotel
MAGNUS LINDBERG/JOHAN SEIGE BAND 5/11 2011 Clarion Hotel
DALE WATSON 24/1 2012 Clarion Hotel
THE MIGHTY STEF 6/9 2012 Clarion Hotel/Live at Heart
NICLAS EKHOLM 7/9 2012 Clarion Hotel/Live at Heart
SIMONE FELICE 12/11 2012 Clarion Hotell
TULLAMORE BROTHERS 25/1 2013 Clarion Hotel
TRIPLE TROUBADOURS 2 12/2 2013 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 16/3 2013 Clarion Hotel
RICHARD LINDGREN 30/3 2013 Clarion Hotel
TOMAS ANDERSSON WIJ 13/4 2013 Clarion Hotel
MARIE LALÀ/THE CAUTIONARY TALES 4/9 2013 Clarion Hotel/Live at Heart
HOUSE OF SONGS/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE/THE BANDETTES 5/9 2013 Clarion Hotel/Live at Heart
THE BAGARI-HAYES PROJECT 10/10 2013 Clarion Hotel
ISRAEL NASH/ELLEN SUNDBERG 15/11 2013 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 28/11 2013 Clarion Hotel
CARLI & JULIE KENNEDY 4/9 2014 Clarion Hotel/Live at Heart
BROTHERS AMONG WERA 5/9 2014 Clarion Hotel/Live at Heart
MARIA LECK 6/9 2014 Clarion Hotel/Live at Heart
OLLE UNENGE med BAND 22/11 2014 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 14/3 2015 Clarion Hotel
THE BAGARI-HAYES PROJECT 2/9 2015 Clarion Hotel/Live at Heart
CRASH N RECOVERY/WEST OF EDEN 3/9 2015 Clarion Hotel/Live at Heart
WILLY CLAY BAND 3/10 2015 Clarion Hotel
THE TEMPERANCE MOVEMENT/HANNAH ALDRIDGE & JETBONE/JETBONE 23/11 2015 Clarion Hotel
THE JOHNNY McCUAIG BAND 1/9 2016 Clarion Hotel/Live at Heart
TULLAMORE BROTHERS 17/3 2017 Clarion Hotel
LINDBOMS AKUSTISKA 24/11 2017 Clarion Hotel
OLLE UNENGE 10/3 2018 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 17/3 2018 Clarion Hotel
KLEZ 8/9 2018 Clarion Hotell/Live at Heart
RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE 29/11 2018 Clarion Hotell
LUDWIG HART & THE RUMOURS2/12 2018 Clarion Hotell
DSH5/SVARTGAM 1/2 2019 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS EXTENDED ORCHESTRA 16/3 2019 Clarion Hotel

/ Håkan

"Crawling from the wreckage"

CRAWLING FROM THE WRECKAGE
Compiled by Rikard Bengtsson & Ulf Björe
(Labour Of Love)

UNDERTITELN TILL DEN HÄR BOKEN, ”A tribute to Rockpile”, beskriver innehållet på ett ganska fullständigt sätt: En svenskproducerad hyllning på engelska till gruppen Rockpile alltså. Med utgångspunkt i Facebook-gruppen ”Rockpile”, en grupp med medlemmar från hela världen som på kort tid gick från 140 medlemmar till 5000, skapade administratören Rikard Bengtsson tillsammans med sin kompanjon Ulf Björe ett bokprojekt om gruppen de älskar över allt annat.
   Det ursprungliga projektet, som bottnade i ett otroligt engagemang, blev snabbt större och och den planerade bokens sidantal växte från 100 sidor till 320 sidor, och det slutgiltiga resultatet väger 1,6 kg och distribueras just nu till sina läsare. medan bidragande skribenter blev allt fler och bildmaterialet utökades. Boken är innehållsmässigt ett onekligen imponerande verk, från titeln (Graham Parker-låten som Dave Edmunds spelade in) via Adrian Boots livefotografi på framsidan till de oräkneliga hyllningstexterna och det rika bildmaterialet. Allt tryckt på professionellt försklassigt papper.
   Jag ska inte göra en regelrätt recension av boken ty jag bidrar med en förhållandevis kort text (se bild ovan) och har, tillsammans med alla andra bidragande skribenter, blivit omnämnd i en lång tack-lista med tillägget ”who also runs the excellent Håkans Pop page”. Thanks!
   Boken innehåller inte bara en massa personliga minnen, ögonvittnesskildringar från ett otal konserter och anekdoter från en lång rad skribenter om många upplevelser från bandets drygt fyra år tillsammans.
   Vid sidan om Will Birchs förord, diskografier, tidningsklipp, en karriärsammanfattande text finns här också åtskilliga intervjuer med ett antal nyckelpersoner i Rockpile-sfären som väldigt sällan eller aldrig har kommit till tals tidigare. Som turnémanagern Andy Cheeseman och flera inspelningstekniker, bland annat Roger Bechirian.
   Kanske hade aktuella intervjuer med alla Rockpile-medlemmarna, inte bara Billy Bremner och Terry Williams, givit tyngd och dignitet åt boken men jag förstår också svårigheterna att få exklusiva uttalanden från män som Jake Riviera, Nick Lowe och Dave Edmunds.
   Första texten jag slängde mig över i boken var den i dessa sammanhang respekterade journalisten Mats Olssons fem sidor långa text med bilder. Han var en av få bland de bidragande skribenterna som var på plats från början till slut. Han beskriver personliga möten med Rockpile på sitt sedvanligt formulerade sätt. Synd bara att han inte minns rätt om Rockpiles Örebrokonsert som var turnépremiär 1980 och inte 1979.
   Jag har full förståelse för att minnet sviker ibland och i efterhand förändrar minnesbilden, det vet jag av egen erfarenhet, men Rockpiles officiella turnéhistoria, med Sverigespelningarna 1979 och 1980, är ganska lätt att kolla upp.
   Jag läser också kapitlen om Rockpiles nära samband till Mickey Jupp, initierat skrivet av Mats Zetterberg, och Mats Karlssons kluriga text om Nick Lowes ”Jesus of cool”-skivomslaget och förklarar rykten och myter om en förklädd Dave Edmunds på bild.
   För att beställa bok: Mejla: rikard@hammarsjon.se
Eller sms till 0709920335.

JAG HAR SOM SAGT BIDRAGIT med en liten text i boken, ett allmänt reflekterande om Rockpile, som jag från början författade på svenska och kommer här:

ROCKPILE I MITT MINNE

Nej, jag tänker inte på Rockpile varje dag och jag spelar Dave Edmunds-skivor alltmer sällan. Däremot har musiken som Nick Lowe fortfarande producerar en förmåga att leva ett långt och stillsamt liv i mitt medvetande. Billy Bremner gräver oftare ner sig i rockmusikens rötter än skriver nytt och fräscht som en gång i tiden var hans kreativa kännetecken. Men ljudet av det formidabla drivet i Terry Williams trumspel kan plötsligt träda fram ur minnets skrymslen när jag minst anar det.
   När jag får uppmaningen att tänka tillbaka på Rockpile är det ändå inte Rockpile jag tänker på utan fyra engelsmän som musikaliskt passade ihop tillsammans på ett nästan osannolikt men samtidigt osedvanligt perfekt sätt.
   Det var på konsert och turnéer den enastående kombinationen, när fyra personers unika superkrafter sammanfogades till en stor och mäktig enhet i ett rasande effektivt rockband, gjorde sig oförglömligt bäst. Därför framträder de två konserter jag har upplevt med Rockpile, Konserthuset i Stockholm 9 mars 1979 och Konserthuset i Örebro 21 februari 1980, som osvikliga höjdpunkter bland tusentals andra konsertupplevelser.
   Bland de så kallade Rockpile-skivorna hamnar bandets egen ”Seconds of pleasure” i skuggan av Dave Edmunds ”Tracks on wax 4”, ”Repeat when necessary” och Nick Lowes ”Labour of lust”. Album som i sin tur distanseras av förstasidan på Mickey Jupps ”Juppanese”, producerad av Lowe med Rockpile i kompet.

/ Håkan

Mike Nesmith (1942-2021)

IKVÄLL STRAX INNAN PÅ SPÅRET-sändningen på tv fick jag meddelandet på min telefon att Mike Nesmith hade avlidit. Nesmith var min favorit av Monkees-medlemmarna när jag som 14-åring upplevde gruppens tv-show sändas på svensk tv våren 1967. Vid sidan av den ohämmade Micky Dolenz, den udda Peter Tork och den rolige Davy Jones var Mike Nesmith den coole och eftertänksamme gruppmedlemmen med sin stickade mössa på huvudet. Dolenz var visserligen trummis men Nesmith var gruppens ende medlem med musikalisk dignitet.
   The Monkees var en fabrikstillverkad popprodukt. Under ledning av producenten och managern Don Kirshner skapades The Monkees-projektet på ett ritbord där tv-serie och specialskrivna hits fanns med i det framgångsrika konceptet. Som 14-åring var jag givetvis den perfekta målgruppen och svalde singlarna, tv-skämten och gruppmedlemmarnas utstrålning med hull och hår.
   Hitsen var oförglömliga, skrivna av professionella låtskrivare som Neil Diamond och John Stewart och team som Gerry Goffin/Carole King och Tommy Boyce/Bobby Hart, och låtar som ”I'm a believer”, ”Last train to Clarksville” och ”A little bit me, al little bit you” satte sig i hjärnan varken vi ville det eller inte.
   Musikaliskt var det på skiva rutinerade studiomusiker som backade upp kvartettens röster men Mike Nesmith hade större ambitioner än så. Han skrev egna låtar till Monkees-projektet men de hamnade ofta på singel-b-sidor eller albumspår. Som exempelvis ”The girl I knew somewhere”, och ”Tapioca tundra” innan hans låt ”Mary, Mary” blev singel-a-sida 1968 men då var gruppens stjärnstatus på nedgång.
   Men under tiden i Monkees hade en av Nesmiths gamla kompositioner, ”Different drum”, blivit en stor hit med gruppen Stone Poneys där Linda Ronstadt var sångerska.
   1970 lämnade Mike Nesmith Monkees-projektet och siktade in sig på countrymusik av alla genrer. Bildade bandet The First National Band som samma år, 1970, släppte två album som står i min skivhylla men jag minns soundet som lite väl traditionellt. Men gruppen hade respekterade musiker som Red Rhodes, pedal steelguitar, och John Ware, trummor. Ware skulle några år senare spela med Emmylou Harris i hennes Hot Band.
   Några år senare bildade Nesmith The Second National Band men hans musik tynade saka men säkert bort från mina vyer men namnet Mike Nesmith kommer jag aldrig att glömma.
   Mike Nesmith avled tidigare idag av hjärtproblem.

/ Håkan

ALL TIME BEST #53: "Repeat when necessary"

DAVE EDMUNDS: Repeat when necessary (Swan Song, 1979)

”GET IT” (1977) VAR EN FANTASTISK START på Dave Edmunds Rockpile-epok på skiva och ”Tracks on wax 4” (1978), i ungefär samma stil, var också väldigt bra. Men ”Repeat when necessary” är, i mina öron, ännu bättre. Utan att överdriva vill jag påstå att Rockpile-projektet nådde sin definitiva höjdpunkt på skiva strax innan sommaren 1979. Då hade gruppen inte ens givit ut en enda skiva under det namnet. Däremot förekom de fyra killarna i bandet kollektivt på både Edmunds och Nick Lowes skivor under åren 1977-1979.
   I juni 1979 exploderade det här samarbetet på två utsökta album som spelades in och gavs ut nästan samtidigt, Lowes ”Labour of lust” och Edmunds mästerverk ”Repeat when necessary”.
   Dave Edmunds följde upp den perfekta ”Tracks on wax 4” med den ännu vassare ”Repeat when necessary”. Låtmässigt en ännu starkare skiva, soundet var renare och luftigare med fina akustiska gitarrer och samspelet i bandet var både enklare och tajtare. Inte så märkligt då bandet hade turnerat flitigt under flera år och svetsats samman på ett oerhört smakfullt sätt.
   Redan i mars 1979 såg jag Rockpile live i Stockholm och imponerades, eller rättare sagt chockades, av deras sagolika samspel och tajta sound. Ett kännetecken som mullrar glatt i minnet fortfarande.
   På ”Repeat when necessary” hade Nick Lowe oväntat inte skrivit en enda låt till Dave Edmunds repertoar men det var en helt oväsentlig sensation ty låtmaterialet, en blandning av inlånade original och välvalda men inte alls uttjänade covers, stod genomgående på en mycket hög kvalitativ nivå.
   Inledningen är stark så det förslår med Elvis Costellos utsökta poppärla ”Girls talk”. En låt som fram till dess hade framförts av Costello själv live men spelades inte in av låtskrivaren förrän i oktober 1979 och kom sedan på skiva först i januari 1980, som b-sida till singeln ”I can’t stand up for falling down”. Dessutom släpptes låten i Edmunds version i maj 1979 som första singel och blev därmed en försmak och rejäl aptitretare till albumet.
   Edmunds kom att släppa ytterligare två singlar från albumet, ”Crawling from the wreckage” och ”Queen of hearts”. Två originallåtar Edmunds hade hittat i England respektive USA. Graham Parkers ”Crawling…” var först tänkt som en låt till hans ”Squeezing out sparks” men Parker skänkte låten snällt till Edmunds och Rockpile där den blev en hörnsten i gruppens liverepertoar under 1979.
   ”Queen of hearts”, akustisk och fin i Buddy Hollys tradition, är skriven av steelgitarristen Hank DeVito som hade spelat med Emmylou Harris och sedan med Rodney Crowell. Crowell spelade också in ”Queen of hearts” men gav inte ut den förrän 1980.

DeVITO VAR OCKSÅ INBLANDAD I EDMUNDS-ALBUMETS mest uppmärksammade låt, ”Sweet little Lisa”. I dokumentärfilmen ”Born fighter”, om inspelningen av Lowes och Edmunds parallella skivor, visas en klassisk scen när gitarristen Albert Lee kommer till inspelningsstudion. Han går rakt in och spelar ett fantastiskt gitarrsolo, snabbt och känsligt, som får Edmunds att tappa hakan och nästan förlora sitt självförtroende. Just det solot och just den låten har sedan genom alla år fått symbolisera hela albumet.
   ”Bad is bad” fanns 1977 med i det amerikanska bandet Clovers liverepertoar, skriven av alla gruppmedlemmarna. I bandet fans bland annat Huey Lewis som spelar munspel på Edmunds version. Den intensivt r&b-tunga låten, som Clover aldrig spelade in, påminner om något som tillhör Dr Feelgoods repertoar. ”Take me for a little while” är hämtad från ett Evie Sands-original från 1965 som Dave har arrangerat upp efter bästa 60-tals-modell a la Phil Spector. I stil med många låtar från Edmunds tidigaste solokarriär när han på sina skivor spelade alla instrument själv .
   "Home in my hand" är förmodligen hämtad från närstående Brinsley Schwarzs repertoar men låten är skriven av Ronnie Self och gjordes första gången på skiva av Dallas Frazier.
   Sedan har vi Billy Bremner-låtarna som är något av ryggrad på skivan. Efter hans ”Trouble boys”-framgångar på den tidigare Edmunds-skivan levererar han här tre originallåtar av olika karaktär. "The Creature from the Black Lagoon" går nästan i T Rex-takt och både "Goodbye Mister Good Guy", med rockabillystuk, och "We Were Both Wrong" tillhör det klassiska rock'n'roll-facket med ekande 50-tals/Elvis Presley-sound. Samtliga skrivna av Billy under hans första- och mellannamn, Billy Murray.
   Men albumets tydligaste rock’n’roll-rykande låt är 50-tals-doftande ”Dynamite” som i original härstammar från en singel-b-sida med Cliff Richard från 1959. Men på de första pressningarna av ”Repeat when necessary” är det angivet fel låtskrivare. Låten har helt enkelt förväxlats med en Brenda Lee-låt från 1957 med exakt samma titel. Den engelske låtskrivaren och producenten Ian Samwell, som också skrev Cliff Richards genombrottslåt ”Move it”, är det rätta namnet. På senare pressningar har det korrigerats men på mina två ex är det fel...

”GIRLS TALK”, Elvis Costello-låten, är en härlig start på ”Repeat when necessary”, Dave Edmunds bästa album.



/ Håkan

Minnet av John Lennon vill aldrig dö

På elva år, från 2010 till 2021, har min löpsedel om John Lennons död gått igenom några hårda år och blivit lite tilltufsad. Men minnet av den utvandrande Liverpool-bon och hans tragiska död vill liksom aldrig dö.

DEN HÄR MORGONEN, 9 DECEMBER, kl 4:52 är det exakt 41 år sedan JOHN LENNON sköts ihjäl av en förvirrad man utanför sitt hem Dakota House i New York. Det lokala klockslaget när John Lennon dödförklaras är 11:07pm (måndag 8 december 1980). I en av mina första texter som bloggare 9 december 2006, ”(Exakt just nu) för 26 år sedan”, återberättar jag minut för minut det otroligt tragiska händelseförloppet och min egen chockartade upplevelse samma morgon.
   Mitt minne av just den här morgonen vill aldrig dö men mitt exemplar av Aftonbladets löpsedel har inte överlevt de här 41 åren lika bra. Däremot är minnet av John Lennons musikaliska gärning helt oförstört.

/ Håkan

ALL TIME BEST #54: "Fairytale"

DONOVAN: Fairytale (Pye, 1965)

EFTER DE TRADITIONELLA ”BRÅKEN” MELLAN fantaster av olika artister och grupper, Elvis Presley/Tommy Steele och The Beatles/The Rolling Stones, var det kanske med automatik som ”striden” 1965 kom att stå mellan anhängare av Bob Dylan och Donovan. Den senare beskrevs av kritiker som rätt och slätt en Dylan-kopia, ett brittiskt plagiat och enbart ett (sämre) alternativ till amerikanen. Men egentligen fanns det just då plats för båda ty Dylan hade precis sökt sig vidare till större och elektriska arrangemang medan Donovan än så länge var den akustiska folkmusiken trogen.
   1965 var Donovans debutår som skivartist och han startade i full fart med flera singlar och två album. Och det handlade musikaliskt genomgående om folkmusikinfluerade arrangemang, lågmälda och akustiskt baserade låtar och en majoritet av repertoaren var eget material och trots den lågmälda tonen lät inte listframgångarna vänta. Han slog igenom stort med den avskalade debutsingeln ”Catch the wind” och på några månader följde den lika framgångsrika ”Colours”-singeln innan han formulerade sin personliga stil fullt ut på debutalbumet ”What’s bin did and what’s bin hid”.
   Bara fem månader efter första albumet kom uppföljaren ”Fairytale” och Donovan var kvar i den avskalade folkmusikens lilla genre och det lät som en akustisk dröm medan 1965 års pophistoria vecklade ut sig. I den elektriska skuggan av hits som ”Ticket to ride”, ”Cadillac” och ”Satisfaction” plöjde den ensamma 19-årige skotten Donovan Phillips Leitch en egen liten framgångsrik fåra med ett helt eget uttryck. Där enkelheten i arrangemang, melodi och text var föredömlig.
   Under hela 1965 fanns samma personer i hans närhet, producenterna Terry Kennedy, Peter Eden och Geoff Stephens, och som tidigare innehåller ”Fairytale” musikaliskt samma sparsmakade akustiska arrangemang. Med glittrande akustiska gitarrtoner, och lite banjo och säreget munspel, från Donovan själv omger han sig med ett litet anspråkslöst komp, trummisen (och dåvarande Pretty Things-medlemmen) Skip Alan och rock'n'roll-basisten Brian Locking som här fick dämpa sig betydligt. Lite spridda flöjttoner (jazzmusikern Harold McNair) och tolvsträngad gitarr (amerikanen Shawn Phillips) förekommer på två låtar.
   Det är egentligen världens enklaste produktion som ger ”Fairytale” det där personliga uttrycket. En röst och en läcker akustisk gitarr räcker för att skapa en fantastisk debut där inte ens ett malplacerat stråkarrangemang kan störa personligheten. Så här i efterhand kan jag väl jämföra det avskalade soundet på ”Fairytale” med Nick Drake-skivan ”Five leaves left”jag skrev om för någon vecka sedan. Båda albumen är lika anspråkslöst arrangerade men tonen i deras röster är helt olika. Nick Drake sjunger vemodigt och dystert och Donovan har en skotsk underton som låter både luftigare, ljusare och mer poetisk.
   Det är Donovans egna låtar som dominerar ”Fairytale” där väl öppningslåten ”Colours” och ”Sunny Goodge Street” är de mest kända. Men det finns fler Donovan-låtar, ”To try for the sun”, ”The summer day reflection song”, ”Jersey Thursday”, ”Belated forgiveness plea” och ”The ballad of Geraldine”, som gör hela ”Fairytale” till en av mina favoritskivor.
   Övriga låtar skäms inte heller för sig. Okände Paul Bernaths ”Circus of sour” och coverlåtarna av den skotska kollegan Bert Jansch och den gästande gitarristen Shawn Phillips smälter in fint på albumet.

”JERSEY THURSDAY”, med Shawn Phillips på tolvsträngad gitarr, är en av favoritlåtarna på Donovans tidiga album ”Fairytale”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #55: "Studio"

TAGES: Studio (Parlophone, 1967)

FINNS DET NÅGOT BÄTTRE EXEMPEL på en stark stigande utvecklingskurva än Tages karriär på 60-talet? Jämför exempelvis debutsingeln, den snälla och nästan amatörmässiga ”Sleep little girl” (oktober 1964) och den tunga hitlåten ”Every raindrop means a lot” (februari 1967) två år och fyra månader senare. Och idag håller vi oss kvar i det magiska året 1967 och ska försöka analysera karriärhöjdpunkterna det året för det populära popbandet som leder fram till det historiska albumet ”Studio” i november samma år.
   Tveklöst tillhörde kvintetten Tages från Göteborg svensk pophistoria på 60-talet och gruppen var i min mening den allra bästa och mest intressanta. I Tio i Topp-statistiken är Hep Stars kommersiella framgångar visserligen större men låtmässigt, musikaliskt och med rader av slagkraftiga hitlåtar var Tages vida överlägset både den gruppen och The Shanes, Ola & Janglers, Mascots och The Hounds.
   Om det fortfarande är en hemlighet vet jag inte men det var producenten Anders Henkan Henriksson som var den viktiga musikaliska pusselbiten som gjorde Tages till den enastående mest intressanta svenska popgruppen. När han första gången, augusti 1965, sammanfördes med bandet i en inspelningsstudio gjorde han direkt skillnad i bandets sound. Och han var under de närmaste åren en viktig del i bandets utveckling som kulminerade just under det magiska året 1967.
   Fram till 1967 hade Tages haft åtskilliga hitframgångar, både originallåtar och covers, på sina singlar men ambitionen att spela in hela homogena album med huvudsakligen egna låtar låg i bandets och Henkans intresse. I samband med den utvecklingen lämnade bandet det lilla lokala skivbolaget Platina i Hovås utanför Göteborg och blev skivbolagskollegor med The Beatles på Parlophone med större vyer i sikte.
   Debuten på det nya större bolaget blev ”Every raindrop means a lot”, Tages absolut starkaste enskilda skivhöjdpunkt, som gavs ut samma månad som Beatles släppte singeln ”Penny Lane”/”Strawberry fields forever”. Att Tages singel inte blev etta på Tio i Topp är en gåta men den skulle följas av ett album, ”Contrast”, som väckte uppmärksamhet till och med i England med sitt avancerade, tidstrogna och internationellt influerade sound. En succé i samarbetet Henkan/Tages och ett stort steg framåt för svensk pop. Men det skulle senare samma år resultera i ett ännu starkare album, ”Studio”.
   Efter ”Every raindrop...” och ”Contrast” släppte Tages några singlar, oväntat med två Lesley Gore-covers (”I'm going out” och ”Treat her like a lady”) och den egna ”She's having a baby now” med en text om oönskad graviditet, som blev två hits och en flopp. Den senare låten fick inte ens en chans på Tio i Topp.
   De lite ojämna framgångarna för singlarna störde dock inte Tages i jobbet inför nästa album som skulle bli något extra och resultera i bandets största höjdpunkt som albumartister.

REDAN 1966 VAR TAGES PÅ VÄG till England för spelningar men en missad ansökan om arbetstillstånd stoppade hela projektet men hösten 1967 blev det av. Dock genomfördes spelningarna på lite avlägsna ställen och utanför den stora uppmärksamheten men Tages fick också chansen att spela in två låtar i Studio 3 i Abbey Road-studion i London, ”Like a woman” och ”It's in a dream”, som kom med på ”Studio”-skivan.
   ”Studio” innehåller tio egna originallåtar plus en låt av Science Poption-sångaren Claes Dieden, ”Created by you”, och en låt av Anders Henriksson/Bengt Palmers (under pseudonymen F Akon/F Zome), ”She is a man”.
   Albumet kom nästan ett halvår efter ”Sgt Pepper” men arrangemang och sound innehåller samma experimentella ingredienser och andas den tidens tydliga tecken som med all säkerhet har Anders Henkan Henrikssons signum. Kanske allra tydligast på den förhållandevis långa (4:12) avslutande instrumentala låten ”The old man waifwer”. Men folkvisetonerna med mustiga fioler på ”Have you seen your brother lately”, baklängesgitarrer på ”She is a man” och många stråk- och blåsarrangemang (Sveriges Radios symfoniorkesteroch Lasse Samuelssons blåssektion) på övriga spår ger ”Studio” en för den tiden revolutionerande profil.
   På ”Studio” tog svensk popmusik ett historiskt stort steg framåt och blev på sätt och vis soundmässigt internationell i sitt framförande med en kreativitet i låtskrivandet som så dags saknade gränser.

”LIKE A WOMAN”, en av albumets två Abbey Road-inspeladse låtar, är en favorit på Tages bästa album ”Studio”.



/ Håkan

"Under new management"

DA MANAGEMENT: Under new management (Da Management, 2021)

SOUTHEND-BASERADE DA MANAGEMENT är huvudsakligen ett coverband men som också kryddar sina album med några originallåtar. För drygt två år sedan recenserade jag bandets förra album, ”Still managing”, men kvintetten har sedan dess ändrat skepnad något.
   Sångaren och munspelaren Billy B (Eric Boulter) och basisten John Bobin, som en gång i tiden spelade i bandet Legend med Mickey Jupp, finns kvar tillsammans med tre nya medlemmar, Bob Mundy, sång/kompgitarr, Paul Milligan, sång/sologitarr, och Dek Robinson, trummor.
   Bob och Paul spelar också i ett annat band, The Boomers, där kände basisten Dave Bronze (Eric Clapton, Andy Fairweather-Low med flera) också ingår.
   Förändringarna i bandet har väl inte påverkat soundet så mycket men stundtals saknar jag Vic Collins pedal steel som gav arrangemangen ett litet countryfierat sound. Numera återfinns Vic i ett, enligt John Bobin, fantastiskt nytt band, The Borderline Music Company.
   Fortfarande har bandet tre sångare och vid mikrofonen skapar det en viss variation och omväxling i arrangemangen på albumets låtar. Covermaterialet är hämtat från både 50-, 60- och 70-talet som täcker in både ren och skär pop, i Hollies- och Beatles-låtarna imponerar rösterna, lite tuffare rock (The Marmalade och The Coasters) och även lite blues på Little Willie Johns klassiker.
   I och för sig har Da Management små ambitioner att kreativt förändra eller personligt tolka de gamla låtarna men på den gamla Rolling Stones/Chris Farlowe-låten ”Out of time” försöker de ändå lägga in små personliga impulser med bland annat ett accapella-intro. Och Da Management framför sin repertoar med helt raka ryggar och med soundmässigt kvalitetssäkrade arrangemang.
   De två originallåtarna ”Always there” och ”A caravan on Canvey Island” skämmer inte ut sig bland det mer kända låtmaterialet på albumet. Den reggaedoftande ”Always there”, som i Billy B:s sångröst ekar lite Paul McCartney, är en härligt gungande låt och i ”A caravan on Canvey Island”, med en text om en utflykt på hemmaplan, älskar jag den engelska accenten som Bob Mundy sjunger med.
   Skivan finns inte på Spotify men det går att beställa fysiska ex via John Bobin, john.bobin@btinternet.com


1. Radancer (Hugh Nicholson) 03:45
1972. Singel med The Marmalade.
2. Here I Go Again (Mort Shuman/Clive Westlake) 02:25
1964. Singel med the Hollies.
3. Me and Julio Down By The Schoolyard (Paul Simon) 02:43
1972. Från albumet ”Paul Simon” med låtskrivaren.
4. Always There (Eric Boulter) 03:47
2021. Original.
5. Nowhere Man (John Lennon/Paul McCartney) 02:33
1965. Från albumet ”Rubber soul” med The Beatles.
6. So Sad To Watch Good Love Go Bad (Don Everly) 03:40
1960. Från albumet ”It's Everly time” med The Everly Brothers.
7. Working In The Coal Mine (Allen Toussaint) 03:45
1966. Singel med Lee Dorsey.
8. Tequila Sunrise (Don Henley/Glenn Frey) 02:43
1973. Singel med The Eagles.
9. I'm A Hog For You Baby (Jerry Leiber/Mike Stoller) 03:19
1959. B-sida (”Poison ivy”) på singel med The Coasters.
10. I Need Your Love So Bad (Little Willie John/Mertis John) 06:19
1955. Singel (”Need your love so bad”) med låtskrivaren.
11. Out Of Time (Mick Jagger/Keith Richards) 04:07
1966. Från albumet ”Aftermath” med The Rolling Stones.
12. A Caravan On Canvey Island (Bob Mundy) 04:59
2021. Original.

/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 16

NIKOLAIKYRKAN

Foto: Örebro Stadsarkiv


2006 VAR FÖRSTA GÅNGEN SOM JAG VAR I Nikolaikyrkan, eller S:t Nicolai kyrka (uppkallad efter Sankt Nikolaus) som är kyrkans officiella namn, för att uppleva konsert men kyrkan har sedan dess blivit flitigt besökt. På vanliga arrangerade konserter och även på ett stort antal Live at Heart-festivaler.
   Nikolaikyrkan började byggas i mitten på 1200-talet och stod färdig ungefär 100 år senare, och kyrkan, med sina 350 sittplatser, är därmed den äldsta lokalen i Örebro där jag har upplevt konsert. Kyrkan har följaktligen en lång lång historia med många om- och tillbyggnader. Från början kallades kyrkan för Örebro kyrka eftersom det bara fanns en kyrka i Örebro före sekelskiftet 1900.
   Tornet till kyrkan byggdes under 1400 talets andra hälft. Brandhärjades 1643. 1730- till 1770 talet gjordes det stora reparationer. Tornspiran från 1600 talet sågades av men ersattes senare av ett tidsenligt tornhuvud ritat av Carl Fredrik Adelcrantz.
   Restaureringsbehov kom på tal runt 1850-talet och från 1860 till 1900 gjordes stora renoveringar och ombyggnader och det anförtroddes åt en ung ritlärare, Adolf Kjellström. Kyrkan blev gjord i engelsk gotik, den stil som Kjellström älskade och gav sitt andra livsverk, Olaus Petri-kyrkan i Örebro, samma stil. 1960 var det dags för renovering igen.


Jon Dee Graham, Live at Heart-artist 2016, gjorde en spelning i Nikolaikyrkan en lördagsförmiddag.


“HEMLÖSA” NIKOLA SARCEVIC/USER OF A COMMON NAME/TRANSIENTS/STAFFAN ERNESTAM/MOTHERLODE/
OSKAR BLY/MARIA JOHANSSON/WIRÉNKVARTETTEN/
JOAKIM ARENIUS & PRAISE UNIT 17/10 2006 Nikolaikyrkan
"HEMLÖS" NICLAS EKHOLM/KARIN WEBJÖRN/HENRIK SKANFORS/
OSKAR BLY/FRANKY LEE/MATHIAS LILJA/MOTHERLODE/
SONNY LARSSON/STAFFAN ERNESTAM med INGVAR KARLSSON/
MARIA JOHANSSON 16/10 2007 Nikolaikyrkan
RICHARD LINDGREN 17/9 2011 Nikolaikyrkan
MATHIAS LILJA 17/9 2011 Nikolaikyrkan/Live at Heart
SARA YASMINE 7/9 2012 Nikolaikyrkan/Live at Heart
GUNNAR DANIELSSON 4/9 2014 Nikolaikyrkan/Live at Heart
GUNNAR DANIELSSON 5/9 2015 Nikolaikyrkan/Live at Heart
FOURHANDS 3/10 2015 Nikolaikyrkan
THE BAGARI-HAYES PROJECT+SERGEI KOTIKOV 8/12 2015 Nikolaikyrkan
"IRISH CHRISTMAS" CHRISTY O'LEARY/ÖREBRO KAMMARSTRÅKAR 22/12 2015 Nikolaikyrkan
KRIS GRUEN 1/9 2016 Nikolaikyrkan/Live at Heart
JON DEE GRAHAM 10/9 2016 Nikolaikyrkan
"BOB DYLAN" MARTIN ALMGREN/DAVID SÖDERGREN/MATHILDA WAHLSTEDT/MOHLAVYR/DROTTNINGEN/OLLE UNENGE/SISTERS IN ARMS 24/11 2016 Nikolaikyrkan
"FRÅN BOWIE TILL WADLING" NIKOLA/KARIN WISTRAND/DAVID SÖDERGREN/SISTERS IN ARMS/DUBBELMAN/LES GORDONS/MARTIN BENGTSSON/MOHLAVYR/MEADOWS 6/4 2017 Nikolaikyrkan
CROOKED TREES/CADILLAC JUNKIES/CELEIGH CARDINAL/FABRIZIO CAMMARATA 31/8 2017 Nikolaikyrkan/Live at Heart
ROB MOIR/GÖRAN SAMUELSSON 1/9 2017 Nikolaikyrkan/Live at Heart
KRIS GRUEN/IVORY TUSK 6/9 2018 Nikolaikyrkan/Live at Heart
BJÖRN WAHLBERG 7/9 2018 Nikolaikyrkan/Live at Heart
"IRISH CHRISTMAS" CHRISTY O'LEARY/ÖREBRO KAMMARSTRÅKAR 3/12 2017 Nikolaikyrkan
"Örebro tillsammans för Musikhjälpen" ANNA FOGEL/NISSE P/JOACIM & MIA DUBBELMAN/OLLE UNENGE/HELLO OCEAN/KARIN WISTRAND & BJÖRN LYCKLIG/DSH5/MARTIN HÅKAN/ISABELLA LUNDGREN/MEADOWS/THE BLAND/ANDERS F RÖNNBLOM 21/11 2018 Nikolaikyrkan
IVORY TUSK 7/9 2019 Nikolaikyrkan/Live at Heart
ERIC PALMQWIST 7/9 2019 Nikolaikyrkan/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #56: "A man you can hate"

RICHARD LINDGREN: A man you can hate (Rootsy, 2008)

DET FINNS FÅ SVENSKA ARTISTER INOM DEN BREDA singer/songwriter-genren som har fångat mig mer än Richard Lindgren. Sedan hösten 2010 har jag dessutom haft honom som nära vän och jag har sedan dess försökt att hålla avstånd mellan kritik/recensioner och det privata på en trygg professionell nivå. Richard äger en härlig produktivitet i sitt skrivande men skivorna har inte kommit lika regelbundet under senare (pandemi)år. Under de senaste tio åren har han skrivit några av mina största favoritlåtar, album har hamnat på mina årsbästalistor men det är inget som sammantaget slår det drygt 13 år gamla dubbelalbumet ”A man you can hate” när jag försöker sammanfatta Richards skivkarriär.
   Kanske var det än mer spännande att gilla Richard när han för mig fortfarande var en ganska anonym men musikaliskt genial artist från landets sydliga trakter. Mitt avlägsna intresse började redan 2006 på albumet ”Salvation hardcore” när skivan, utgiven på ett mindre skivbolag, hamnade i min recensionshög. Jag lyssnade och upptäckte ett enormt låtskrivande, en americanadoftande röst och ett sound som lät varmt och personligt med rotfäste i det starkt melodiösa. Utan att veta någonting om Richard gav jag honom en tredjeplats på den årsbästalistan.
   Lite mer förberedd kunde jag två år senare älska ”A man you can hate” reservationslöst och fascinerades av det faktum att en relativt okänd skåning hade fått förtroendet och chansen att ge ut ett dubbelalbum med 18 egna låtar och en speltid på 79 minuter. Med en artist som fortfarande var ganska okänd för både mig och övriga musik-Sverige. Jag hade på avstånd fått en riktig favorit.
   De här albumen var inte på något sätt starten på en karriär och jag lärde mig senare att Richard under tidigare år hade varit medlem i flera band, Kettlefish, Brilliant Mistakes och Turtle Step, och inledde sitt skivproducerande redan 1996. Först den självfinansierade ”Richard Lindgren”, fortsatte med ”Outtakes from Baranova St” (1998), ”Postcard from elsewhere” (2003) och ovannämnda ”Salvation hardcore”. Men det var som sagt i stort sett okänt för mig när ”A man you can hate”-skivan, med sin omslagsbild på Richard fotograferad på Cuba Café i Folkets Park Malmö, oannonserat anlände hösten 2008.
   Richard Lindgren är en flitigt arbetande liveartist, nu senast var han i Örebro för några veckor sedan, och många låtar från albumet har han vårdat väl och har blivit stabila hörnstenar i hans liverepertoar. Låtar som ”Back to Brno”, ”Drunk on arrival”, ”From Camden Town to Bleecker Street”, titellåten och det nästan elva minuter långa mästerverket ”How long?” har verkligen blivit genuina Richard Lindgren-klassiker.
   Nästan varje gång jag har lyssnat igenom hela det långa albumet har jag fortfarande fått nya favoriter, låtar som aldrig har förekommit på de otaliga konserter jag numera har upplevt med skåningen. Just nu är det ”Persona Non Grata” ('skriven vill jag minnas på tåget mellan Wien och Prag 2004 och på nåt märkligt sätt inspirerad av ”Harbor Lights” med Elvis Presley från Sun Records-inspelningar 1954') och ”Trail of Constant Drift” ('skriven 2008 och handlar om resandet som nåt sorts självförverkligande'). Citaten är Richards egna kommentarer till låtarna, efter modell från samlingsboxen ”Memento”.

”DOUBT” är min egen favoritlåt på ”A man you can hate” som har funnits med sedan skivan släpptes. Jag har sett och hört Richard framföra låten live någon enstaka gång men den är ju så läcker, så bitterljuv och så avskalat vacker att den i mina öron låter som en psalm.



/ Håkan

November 2021 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingEn pratsugen men lite ringrostig Richard Lindgren återkom till Växthuset i Örebro under november.

JA, DET NÄRMAR SIG SLUTET ÄVEN PÅ DETTA ÅR och jag trodde i min enfald att skivreleaserna under oktober var något av årets final för nya skivor. Så fel jag hade. November blev minst lika händelserikt på det området. Kanske var det just under den senaste månaden som årets bästa album släpptes? Det blir vi snart varse om, under de närmaste veckorna ska jag försöka bestämma mig för vilka av årets skivor som ska hedras och hamna på årsbästalistan 2021.
   På Håkans Pop-säsongens pågående kategori om tidernas bästa album, i en rangordnad lista på 150, avslöjade jag under november placeringarna #58 till #70. Artister/grupper i en härlig blandning stilar, från Nick Drake till Johnny Cash. Under november uppmärksammade jag både engelska (Dusty Springfield) och amerrikanska (Emmylou Harris) sångerskor, svenska artister (Kent, Magnus Lindberg och Totta) och andra klassiska album med uteslutande intressanta artister som Willie Nile, Nick Lowe, Gene Clark, Elvis Costello och John Hiatt. Och ett litet omnämnande av The Beatles...
   Jag skrev också en liten artikel om det omöjliga att välja skivor till en sådan här lista och det än mer omöjliga att sedan rangordna skivorna sinsemellan.
   I min andra lilla historiska serie om konsertplatser i Örebro kunde jag berätta om både lilla Harrys på Hamnplan och stora Conventum Kongress.
   Under november hann jag också uppleva fyra konserter, alla i Örebro: John Holm, Staffan Hellstrand, Richard Lindgren och den lokala succén Meadows.

NOVEMBER BLEV SOM SAGT EN HÄNDELSERIK skivmånad där ABBA:s comebackalbum ”Voyage” stod för nästan all uppmärksamhet och fick mig, ett gammalt ABBA-fan, att skriva en recension om skivan.
   Men även i övrigt släpptes det under månaden många album av både större och mindre vikt, av både bättre och sämre kvalité.
   Jag fick mitt stora lystmäte när duon ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS släppte sitt andra album tillsammans ”Raise the roof”, 14 år efter förra skivan ”Raisin' sand”, och blev direkt extremt fångad och riktigt hänförd för att inte säga exalterad på första lyssningen. Kunde på några dygn inte lyssna på något annat och tappade distans på all annan musik.
   För det första var förhoppningarna stora, föregångaren ”Raisin' sand” var ju en enorm succé, men inledningen på albumet är överlägset bättre än något annat i år. Calexico-låten ”Quattro” från 2003, en underbart mjuk tolkning av Everly Brothers ”The price of love” och den engelska okända folksångerskan Anne Briggs ”Go your way” med Plants härligt rossliga men kraftfulla röst är en direkt avväpnande start på ett album.
   T Bone Burnett har ännu en gång producerat med all känslighet bevarad. Jag tror det är hans förtjänst att många låtar har det där smattrande men mjuka anslaget som återkommer på flera låtar och kombinerar känslan av både taktfast och ödmjuk elegans. Enligt skivomslaget är det bara en man, trummisen Jay Bellerose, som har åstadkommit den där rytmiska känslan i arrangemangen. Kort sagt genialt.
   Men ”Raise the roof” är så mycket mer. Låtar som väl lite slarvigt kan kallas covermaterial men är resultatet av ett fullständigt unikt letande av låtmaterial, som jag gissar att Burnett också är ansvarig för, och här finns många sällsynta fynd som gör albumet till en guldgruva. Från för mig obekanta låtskrivarnamn som Randy Weeks, Brenda Burns, Bobby Moore, Ola Belle Reed och Geeshie Wiley och även några kända namn som Merle Haggard, Bert Jansch och Allen Toussaint. Allt mer eller mindre på en mycket kvalitativ hög nivå.
   Skivorna som jag lyssnat på i övrigt under månaden bleknar lite i jämförelse med Plant/Krauss-albumet men tål ändå en kortfattad genomgång.
   JASON ISBELL har tillsammans med sitt kompband THE 400 UNIT gjort ett album, ”Georgia blue”, med enbart covers och delstaten Georgia som gemensamt tema. Både lugna och rockiga tolkningar av låtar från många olika håll. En skiva som jag lär återkomma till när jag till nästa höst tar upp kategorin ”Cover-skivor” på Håkans Pop.
   THÅSTRÖM har gjort ännu ett album, ”Dom som skiner”, som ännu en gång låter som ännu ett Thåström-album alltid har gjort. Och i mina öron blir det ofta monotont och statiskt.
   SAM OUTLAW är en uppskattad amerikansk sångare och låtskrivare. Började i countryfacket för ett antal år sedan men har på nya ”Popular mechanics” tagit steget in i anonym amerikansk radiorock som inte ger mig någonting.
   Det finns just nu två svenska artister i den lite dystra och vemodiga genren, H. SELF och ANDREAS MATTSSON, och båda är aktuella med album, ”Broken live on” respektive ”Soft rock”. H. Self (heter egentligen Henric Hammarbäck) gör sträv lite hes musik i ofta långsamma popballader med lätta countryinfluenser. Lite händelsefattigt men ingenting mot vad den annars begåvade låtskrivaren Mattsson gör på sitt album. Han gör monoton på gränsen till stillastående ballader och jag upptäcker inga eller väldigt få profilerade melodier.
   MIKAEL WIEHE jobbar träget vidare, men planerar för sista turnén nästa år, och på skiva är han aldrig rädd för nya sound och nya samarbetspartners. På ”Den sista mohikanen” har han anlitat Erik Hjärpe, keyboards och Timbuktu-musiker, som producent med nya klanger och nya arrangemang som följd. Som låtskrivare är dock Wiehe kvar i det gamla med genomtänkta texter och melodier av gammalt stuk.
   Förhandsrapporter om ROD STEWARTS nya album ”The tears of Hercules” fick mig tillfälligt på gott humör men när jag spelar nya skivan låter det varken originellt eller spännande. Passerar kanske bra som bakgrundsmusik, stör inte men engagerar inte heller. Pianoinledningen på titellåten låter misstänkt likt ”Öppna landskap” men hyllningen till Marc Bolan i ”Born to boogie” är väl ändå lite intressant.
   Brevet med LOKOMOTIV HPE:s album ”Det går över (var inte så rädd)” kom från Falun men den skånska accenten hos bandets sångare Peter Ahlberg får mig att tänka söderut. Musikaliskt och soundmässigt far tankarna iväg ännu längre bort när jag på inlednings/titellåten får australiska Midnight Oil i huvudet. Kraftfull rock, som många har jämfört med Foo Fighters, The Clash och bob hund, med en kraftfull sångare som inte är långt efter Peter Garrett.
   Här finns kanske ingen låt av samma dignitet som ”Beds are burning” men många andra med en melodiskt framfusig profil som tillsammans med klarsynta tydliga texter blir både underhållande och engagerande. Ovannämnda titellåt, ”Lägger mig ovanpå” (med gästsångerskan Dotty Blue) och ”Sikta mot tinningen” vill jag lyssna på igen. Och igen. Kanske hoppar jag då över den korta reciterade ”Människans bästa vän” som i ren thrilleranda är som en skräckinjagande kort novell.

/ Håkan

ALL TIME BEST #57: "East side story"

SQUEEZE: East side story (A&M, 1981)

DET ENGELSKA BANDET SQUEEZES FJÄRDE album producerades i en synnerligen händelserik tid för gruppen. Pianisten Jools Holland, originalmedlem sedan starten 1974, hade precis lämnat samtidigt som bandet gladeligen blev av med den kontroversielle managern Miles Copeland. Jake Riviera, manager åt bland annat Elvis Costello och Nick Lowe, tog över snabbt. Utan att skriva kontrakt, bara ett handslag som överenskommelse!
   Idérike Riviera började redan fundera över bandets nästa skiva. Och kom med det otroligt spännande förslaget att Squeeze skulle spela in och ge ut ett dubbelalbum i 10”-format där de fyra skivsidorna skulle ha fyra olika producenter. Förslagsvis Elvis Costello, Nick Lowe, Paul McCartney och Dave Edmunds. Onekligen ett spännande projekt som dock aldrig sjösattes.
   McCartney backade ur först för att han skulle koncentrera sig på den egna skivan ”Tug of war”. Tiden med Nick Lowe ägnades mer åt pubbesök och de få inspelningarna var oanvändbara. Edmunds-samarbetet fungerade bättre men det blev bara en låt, ”In quintessence”, som till slut kom med på albumet.
   Kvar blev Costello som förklarade att många andra projekt krävde hans uppmärksamhet så skivinspelningarna med Squeeze fick bara ta några veckor. Mycket stränga regler infördes: Inspelning från 10 på förmiddagen till 9 på kvällen. Pubbesök var förbjudna och nyttig mat som sallad infördes.
   Costello fick teknikern Roger Bechirian, känd som producent åt bland annat Undertones, till sin hjälp och det var Rivieras förslag att hyra in keyboardkillen Paul Carrack till inspelningarna. En vid tidpunkten hårt anlitad man som just då var medlem i Roxy Music, spelade i både Carlene Carters och Nick Lowes kompgrupper och höll samtidigt som han var Squeeze-medlem på att spela in ett soloalbum, det fantastiska ”Suburban voodoo”... Under sin korta tid som Squeeze-medlem kom Carrack att spela en viktig roll som sångare på en av bandets allra mest uppmärksammade låtar.
   ”East aide story” innehåller 14 låtar, alla skrivna av bandet låtskrivarpar Glenn Tilbrook och Chris Difford.
   Riffet på den inledande låten ”In quintessence” byggde på den klassiska orgelslingan från Booker T & the MGs ”Time is tight”.
   ”Someone elses’s heart” är en av skivans två sånger där Chris Difford sjunger förstastämman. Redan här märks det att bandet inte bara har en ny klaviaturkille utan även en sångare av stora mått, Paul Carrack.
   På låt tre kommer albumets första rejäla klassiker, ”Tempted”, som just Carrack sjunger. Det var Costellos idé och det blev en låt som följt med både gruppen och Carrack sedan dess.
   ”Piccadilly” skrevs på en servett på en pub i Greenwich och texten berättar en fantastisk story. ”There’s no tomorrow” har tydliga Beatles-influenser och texten till ”Heaven” var inspirerad av den franske låtskrivaren Jacques Brel. Medan musiken på ”Woman’s world” liknade Kinks-låten ”Dead end street”.
   ”Is that love?” är skivans förstasingel. Texten skrevs i samband med Diffords bröllop och musikaliskt påminner det om både Beatles och Temptations.
   ”F-hole” (eller ”Fuck hole” som den egentligen heter...) är skivans mest udda låt med de komplexa Del Newman-arrangerade stråkarna. En ovanlig låt som direkt leder in i albumets kanske vackraste låt, ”Labelled with love”. En countrylåt som höll på att lämnas utanför skivan men Costello älskade den och gjorde den till albumets största hit.
   ”Someone else’s bell” och den ”Peggy Sue”-influerade ”Mumbo jumbo” kanske inte är skivans mest profilerade låtar men fyller ändå sin plats på ett oförglömligt album.
   ”Vanity fair” spelades in samtidigt som nyheten om att John Lennons mördats och albumets sista låt ”Messed around” var mer rock’n’roll än pop.
   Paul Carrack lämnade bandet direkt efter skivinspelningen så när Squeeze i mars 1982 kom till Sverige och Ritz i Stockholm var han ersatt av klaviaturkillen Don Snow och ”Tempted” sjöngs då av Glenn Tilbrook. Däremot sjöng Carrack själv ”Tempted” när Nick Lowe samma vår kom till Sverige, Örebro (26 maj 1982), med sitt band His Noise To Go som Carrack då var medlem i.

”LABELLED WITH LOVE”, engelsk popgrupp gör country, blev största hitlåten på Squeeze-albumet ”East side story”.



/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.