Blogginlägg

November 2021 på Håkans Pop

Postad: 2021-12-02 07:50
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingEn pratsugen men lite ringrostig Richard Lindgren återkom till Växthuset i Örebro under november.

JA, DET NÄRMAR SIG SLUTET ÄVEN PÅ DETTA ÅR och jag trodde i min enfald att skivreleaserna under oktober var något av årets final för nya skivor. Så fel jag hade. November blev minst lika händelserikt på det området. Kanske var det just under den senaste månaden som årets bästa album släpptes? Det blir vi snart varse om, under de närmaste veckorna ska jag försöka bestämma mig för vilka av årets skivor som ska hedras och hamna på årsbästalistan 2021.
   På Håkans Pop-säsongens pågående kategori om tidernas bästa album, i en rangordnad lista på 150, avslöjade jag under november placeringarna #58 till #70. Artister/grupper i en härlig blandning stilar, från Nick Drake till Johnny Cash. Under november uppmärksammade jag både engelska (Dusty Springfield) och amerrikanska (Emmylou Harris) sångerskor, svenska artister (Kent, Magnus Lindberg och Totta) och andra klassiska album med uteslutande intressanta artister som Willie Nile, Nick Lowe, Gene Clark, Elvis Costello och John Hiatt. Och ett litet omnämnande av The Beatles...
   Jag skrev också en liten artikel om det omöjliga att välja skivor till en sådan här lista och det än mer omöjliga att sedan rangordna skivorna sinsemellan.
   I min andra lilla historiska serie om konsertplatser i Örebro kunde jag berätta om både lilla Harrys på Hamnplan och stora Conventum Kongress.
   Under november hann jag också uppleva fyra konserter, alla i Örebro: John Holm, Staffan Hellstrand, Richard Lindgren och den lokala succén Meadows.

NOVEMBER BLEV SOM SAGT EN HÄNDELSERIK skivmånad där ABBA:s comebackalbum ”Voyage” stod för nästan all uppmärksamhet och fick mig, ett gammalt ABBA-fan, att skriva en recension om skivan.
   Men även i övrigt släpptes det under månaden många album av både större och mindre vikt, av både bättre och sämre kvalité.
   Jag fick mitt stora lystmäte när duon ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS släppte sitt andra album tillsammans ”Raise the roof”, 14 år efter förra skivan ”Raisin' sand”, och blev direkt extremt fångad och riktigt hänförd för att inte säga exalterad på första lyssningen. Kunde på några dygn inte lyssna på något annat och tappade distans på all annan musik.
   För det första var förhoppningarna stora, föregångaren ”Raisin' sand” var ju en enorm succé, men inledningen på albumet är överlägset bättre än något annat i år. Calexico-låten ”Quattro” från 2003, en underbart mjuk tolkning av Everly Brothers ”The price of love” och den engelska okända folksångerskan Anne Briggs ”Go your way” med Plants härligt rossliga men kraftfulla röst är en direkt avväpnande start på ett album.
   T Bone Burnett har ännu en gång producerat med all känslighet bevarad. Jag tror det är hans förtjänst att många låtar har det där smattrande men mjuka anslaget som återkommer på flera låtar och kombinerar känslan av både taktfast och ödmjuk elegans. Enligt skivomslaget är det bara en man, trummisen Jay Bellerose, som har åstadkommit den där rytmiska känslan i arrangemangen. Kort sagt genialt.
   Men ”Raise the roof” är så mycket mer. Låtar som väl lite slarvigt kan kallas covermaterial men är resultatet av ett fullständigt unikt letande av låtmaterial, som jag gissar att Burnett också är ansvarig för, och här finns många sällsynta fynd som gör albumet till en guldgruva. Från för mig obekanta låtskrivarnamn som Randy Weeks, Brenda Burns, Bobby Moore, Ola Belle Reed och Geeshie Wiley och även några kända namn som Merle Haggard, Bert Jansch och Allen Toussaint. Allt mer eller mindre på en mycket kvalitativ hög nivå.
   Skivorna som jag lyssnat på i övrigt under månaden bleknar lite i jämförelse med Plant/Krauss-albumet men tål ändå en kortfattad genomgång.
   JASON ISBELL har tillsammans med sitt kompband THE 400 UNIT gjort ett album, ”Georgia blue”, med enbart covers och delstaten Georgia som gemensamt tema. Både lugna och rockiga tolkningar av låtar från många olika håll. En skiva som jag lär återkomma till när jag till nästa höst tar upp kategorin ”Cover-skivor” på Håkans Pop.
   THÅSTRÖM har gjort ännu ett album, ”Dom som skiner”, som ännu en gång låter som ännu ett Thåström-album alltid har gjort. Och i mina öron blir det ofta monotont och statiskt.
   SAM OUTLAW är en uppskattad amerikansk sångare och låtskrivare. Började i countryfacket för ett antal år sedan men har på nya ”Popular mechanics” tagit steget in i anonym amerikansk radiorock som inte ger mig någonting.
   Det finns just nu två svenska artister i den lite dystra och vemodiga genren, H. SELF och ANDREAS MATTSSON, och båda är aktuella med album, ”Broken live on” respektive ”Soft rock”. H. Self (heter egentligen Henric Hammarbäck) gör sträv lite hes musik i ofta långsamma popballader med lätta countryinfluenser. Lite händelsefattigt men ingenting mot vad den annars begåvade låtskrivaren Mattsson gör på sitt album. Han gör monoton på gränsen till stillastående ballader och jag upptäcker inga eller väldigt få profilerade melodier.
   MIKAEL WIEHE jobbar träget vidare, men planerar för sista turnén nästa år, och på skiva är han aldrig rädd för nya sound och nya samarbetspartners. På ”Den sista mohikanen” har han anlitat Erik Hjärpe, keyboards och Timbuktu-musiker, som producent med nya klanger och nya arrangemang som följd. Som låtskrivare är dock Wiehe kvar i det gamla med genomtänkta texter och melodier av gammalt stuk.
   Förhandsrapporter om ROD STEWARTS nya album ”The tears of Hercules” fick mig tillfälligt på gott humör men när jag spelar nya skivan låter det varken originellt eller spännande. Passerar kanske bra som bakgrundsmusik, stör inte men engagerar inte heller. Pianoinledningen på titellåten låter misstänkt likt ”Öppna landskap” men hyllningen till Marc Bolan i ”Born to boogie” är väl ändå lite intressant.
   Brevet med LOKOMOTIV HPE:s album ”Det går över (var inte så rädd)” kom från Falun men den skånska accenten hos bandets sångare Peter Ahlberg får mig att tänka söderut. Musikaliskt och soundmässigt far tankarna iväg ännu längre bort när jag på inlednings/titellåten får australiska Midnight Oil i huvudet. Kraftfull rock, som många har jämfört med Foo Fighters, The Clash och bob hund, med en kraftfull sångare som inte är långt efter Peter Garrett.
   Här finns kanske ingen låt av samma dignitet som ”Beds are burning” men många andra med en melodiskt framfusig profil som tillsammans med klarsynta tydliga texter blir både underhållande och engagerande. Ovannämnda titellåt, ”Lägger mig ovanpå” (med gästsångerskan Dotty Blue) och ”Sikta mot tinningen” vill jag lyssna på igen. Och igen. Kanske hoppar jag då över den korta reciterade ”Människans bästa vän” som i ren thrilleranda är som en skräckinjagande kort novell.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (480)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< December 2021 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.