Blogginlägg

"Gripka" har aldrig varit bättre

Bilder: Jan-Åke "Silja" SiljeströmFoto: Carina Österling

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 17/11 2013.

ISRAEL NASH
ELLEN SUNDBERG
Clarion Hotel, Örebro 15 november 2013
Konsertlängd: 21:15-21:42 (Ellen, 27 min) och 22:12-23:46 (Israel, 94 min)
Min plats: Stående ca 5 m till höger om scenen.

Till fredagskvällens konsert i Clarion Hotels foajé marknadsfördes artisten som Israel Nash Gripka fast det numera är så uppenbart att han lämnat kvar det personliga efternamnet Gripka hemma i det lilla Dripping Springs, Texas. Affischen (se höger) gör allt ytterligare lite mer förvirrat med namnet Israel Gripka Nash...
   Hursomhelst var den vi sedan drygt två år tillbaka känner som Gripka tillbaka i Örebro där han en gång stormade in på Live At Heart och gjorde omedelbar succé. Efter ytterligare några spelningar i den här staden låg det i fredagskväll förväntningar i luften på en sjukligt hög och inte så nyttig nivå. På en nästan ouppnåelig nivå skulle jag vilja beskriva det så här efteråt.
   Med anledning av senaste skivan "Israel Nash's rain plans", där amerikanen försökte lösa upp sitt hårt elektriska sound, hade jag för egen del åtskilliga förhoppningar på en varierad och nyhetsbaserad konsertkväll. Och jag blev på den punkten fullständigt bönhörd - och lite till.
   Under de första tio låtarna av konserten var det uteslutande nytt material som gällde, alla albumets tio låtar i exakt samma ordning som på skivan. Det är sådant som imponerar på en ärrad recensent som oavbrutet söker tecken på förnyelse och vill höra nytt och aktuellt material hela tiden. Och då fick jag hela paketet i knät i ett enda sjok. Det var minsann både vågat och imponerande.
   Efter sju veckors oavbrutet turnerande varav 55 mil det senaste dygnet, logistiken på dessa landsomfattande rockturnéer är inte den bästa, tyckte jag mig inledningsvis och helt naturligt utläsa en viss rutinmässig turnétristess i ögonen på Israels band. Men den lilla ögonblicksbilden skulle snabbt utvecklas till något mycket positivt där turnerandet verkligen svetsat samman bandet. Det har gjort den tillfällige gitarristen Nik Lee uppenbart varm i kläderna ty solopartierna pendlade mellan Lee och Eric Swanson som kontrade med glödande insatser på både steelgitarr och elgitarr.
   Tillsammans med Gripka bildade de två gitarristerna en enad front av absolut harmoni som gav attacken i musiken ett nytt, återhållsamt och melodiskt ansikte i form av en verkligt läcker ljudbild som med säker hand trollades fram av den skicklige ljudmixaren Kristoffer. Bland mina nästan osunda förväntningar fanns nämligen också stora doser oroväckande farhågor om ett betongkrossande gitarrsound men den tanken kom på skam denna trevliga fredagskväll. Ty ljudet var excellent och soundet var genomgående njutbart fast Neil Youngs ande klädd i taggtråd svävade över de flesta arrangemangen.
   Musiken och framträdandet inför en storpublik förvandlade den annars så strikta och strama miljön i Clarions hotellfoajé till en fullvärdig rockklubb där varma vågor gick som en kedjereaktion genom publikleden. Och även nådde upp på scen där musikerna med trion Israel, Lee och Swanson i spetsen gav tillbaka all kärlek genom att bjuda på en sagolik rockkonsert.
   En upplevelse som aldrig riktigt ville ta slut och där antalet extralåtar bara utökades. Efter populära "Drown" och "Fool's gold" hängde basisten Aaron McClellan av sig sin gitarr men Gripka ville fortsätta och annonserade en nyskriven låt som visade sig vara "Parlor song" från förra årets live-ep. Och efter en drygt 90 minuter lång konsert gick vi hem totalt tillfredsställda med magi som största minnesbild. Sådant som vi vuxna män numera mycket sällan får uppleva. I alla fall inte på en konsertsscen.
   När jag spanade in scenen innan konsert upptäckte jag inga akustiska gitarrer och blev lite besviken men fick under Ellen Sundbergs inledande 27 minuter som uppvärmare allt av den varan. Ensam med akustisk gitarr, munspelsställ, stor hatt och en ocean av jämtländsk personlighet bjöd hon givetvis på låtar från sitt album "Black raven" men också nyskrivet material. På den avslutande nya låten "Only road" kom Israel Nashs band upp på scen och kompade Ellen.

Israel Nash: gitarr, munspel och sång
Eric Swanson, steelgitarr, gitarr och sång
Aaron McClellan, bas och sång
Joshua Fleischmann, trummor
Nick Lee, gitarr och sång

Israel Nashs låtar:
Woman at the Well
Through the Door
Just Like Water
Who in Time
Myer Canyon
Rain Plans
Iron of the Mountain
Mansions
Rexanimarum
Goodbye Ghost
Antebellum
Louisiana
Baltimore

Extralåtar:
Drown
Fool's Gold
Parlor Song

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.