Blogginlägg från november, 2012
Singlar#68: The Snakes Of Shake
THE SNAKES OF SHAKE: Southern cross (TBC, 1985)
IBLAND HAR MAN SPRUNGIT PÅ alldeles utmärkta singlar som gömt sig bakom, eller snarare inuti, anonyma eller helt mediokra skivomslag. Att "Southern cross" hamnade i min ägo någon gång 1985 tror jag inte beror på skivomslaget (ett svartvitt fotografi på ett hus i fjärran på en ödslig plöjd åker...), möjligen på det lite spännande gruppnamnet men säkert för att det i en liten obetydlig text stod "Marketed and Distributed by Stiff Records" på baksidan av omslaget. Singeln med skotska bandet The Snakes Of Shake är utgiven på TBC Records (som tydligen är initialerna för Tense But Confident och var ett litet indiebolag från Glasgow) som alltså var marknadsförd och distribuerad av legendariska Stiff Records.
Mer visste jag absolut inte då, när jag köpte skivan begagnad på Record, Tape & Video Exchange på Notting Hill Gate i London för ett pund, men fick en glad överraskning när jag kom hem i december 1985 och spelade skivan. Där finns ett musikaliskt skotskt vemod men också stora doser av folkrock förmedlad av framförallt dragspelet inbakad i det tämligen gitarrdominerade arrangemanget. Sångaren Seori Burnett, som också har skrivit låten, har en bra röst som påminner lite om Lloyd Cole fast låten är tajtare, mer rytmisk och poppigt catchy än vad Cole brukade vara på den här tiden.
Jämförelsen med Cole var kanske ganska naturlig när båda kommer från Skottland. Jag var förresten av samma åsikt när jag råkade vara på en konsert där Snakes Of Shake uppträdde tillsammans med Saints, Godfathers och Andy White på Town & Country i London i december 1986. Vid den tidpunkten hade gruppen bytt skivbolag, Stiff hade dragit sig ur och Making Waves hade tagit över, men precis när albumet "Graceland and the natural wood" hade släppts gick det skivbolaget i konkurs. Otur för gruppen som hade spelat in sin "Southern cross" igen och släppt den på singel i ett väsentligt mycket mer säljbart och färgsprakande omslag. En poppigare och mer 12-strängad version som säkert ljudmässigt låg närmare de kommersiella skivköparna.
Skivbolagets död betydde också bandets död och Seori fortsatte spela med bandets dåvarande gitarrist Neil Scott, som tidigare spelat i Everything But The Girl, men kallade det nya bandet för Summerhill och det är verkligen en annan historia. Men Summerhill sprang jag också på live i Londons Camden i januari 1989 men det berodde nog mest på att förbandet hette Apple Boutique...
Men om vi ska ta det från början bildades alltså Snakes Of Shake 1984 av Burnett, som också spelade gitarr och munspel, tillsammans med Tzen Vermillion, gitarr och sång, Robert Renfrew, bas, slide och sång, Sandy Brown, keyboards och sång, och Rhod ‘Lefty’ Burnett, trummor. Singeln, som även släpptes på 12", och ett minialbum kom 1985 innan gitarristen och trummisen ersattes av Scott och Ian Sheddon, ex-Saints, och det nya försöket på Making Waves.
Snakes Of Shake, som förresten förlorade "The" i sitt gruppnamn när de bytte skivbolag, producerades hela tiden av Jeffrey Wood som också producerat okända namn som Giant Sandworms och The Doctor's Children men också några spår med Housemartins 1985.
B-sidan "You walk", även den ett Burnett-original, har gruppen producerat själva men är även den en rytmisk, taktfast låt av hitpotential. Ändå fick den inte plats på gruppens album.
"Southern cross"
B-sidan "You walk".
/ Håkan
Nick Lowe februari 1978
Foto: Micke Rip
Plötsligt händer det, pusselbitarna faller på plats och frågorna som aldrig ställdes får ett svar. Allt handlar om bilden ovan som är tagen i februari 1978, av Micke "Rip" Borg, som förklarar och daterar bilden där Nick Lowe spelar på en dubbelhalsad gitarr/bas.
Utan att veta några detaljer bestämde jag själv en gång att bilden är från någonstans 1977/78 med tanke på att Nick spelade på en liknande gitarr under Stiff-turnén 1977.
Då får jag det exakta svaret av fotografen själv som berättar att Nick Lowe med band spelade förband(!) till Wasa Express på Domino i Stockholm i februari 1978. Bandet är en smärre sensation med enbart Terry Williams som naturlig. Den långhåriga gitarristen till vänster är Albert Järvinen som hade spelat i finska Hurriganes tidigare och den andre gitarristen till höger är Martin Belmont från Rumour.
Det ryktades en gång i tiden att Pekka "Albert" Johannes Järvinen, han tog sitt artistnamn Albert efter sin idol Albert King, var på gång att ersätta Wilko Johnson när han lämnade Dr Feelgood i mars 1977.
Micke berättar också: "Träffade Nick Lowe i somras och han berättade att den där dubbelhalsade tingesten som han spelar på, nog bara spelades på live vid detta tillfälle. Den var tydligen hemsk att spela på och kort därefter såldes den till basisten i bandet Barclay James Harvest."
Bilden finns numera också med i Nick Lowes diskografi som först publicerades i september 2011.
/ Håkan
The Rock Tour Of London 1988
Tidigare i höst publicerade jag och Lasse Kärrbäck en omfattande diskografi med Will Birch och fullt fokus på Kursaal Flyers och The Records. I måndags fick jag i samband med presentationen av Kursaals-singeln "Television generation", på min singel-100-lista, en kommentar av en läsaren LBz som informerade om att Birch en gång i tiden genomförde en rocksightseeingbuss i London.
Jag letade snabbt i mitt minne och upptäckte att jag sommaren 1988 faktiskt upplevt "The Rock Tour Of London" med Birch som vägledare. Och sedan skrev en liten artikel i Nerikes Allehanda (23 augusti 1988) som ni kan läsa här:
/ Håkan
Kaotisk kväll med Persson
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1990.
PERSSONS PACK
Ritz, Örebro 5 december 1990
Från kultstatus till sammansvetsat rockband på ett år. Det svenska hemvävda bandet Perssons Pack går från klarhet till klarhet.
Gruppens senaste album tillhör årets bästa svenska skivor och scenframträdandet på Ritz i onsdagskväll saknade inte mycket av naturlig spelglädje och mängder av personlighet.
Det var tämligen självklart att Perssons Pack slog igenom förra året efter debutskivan. Utan att ha varken märkvärdig röst eller framföra välrepeterad musik så hade Per Persson en förnuftig personlighet som dittills svensk rockbransch saknat.
Live var det mer kaotisk spänning i luften än musikalisk historia i anteckningsblocket. När de stod på Ritz scen strax före jul förra året var det en kulthändelse om än av både lustig och intressant sort.
Då saknade kvartetten Perssons Pack både trumslagare och strålkastare. I onsdagskväll saknades ingenting.
Debutskivan innehåller Perssons kanske mest klassiska låtar men är till sin helhet lite ojämn. Med årets andra skiva, "Kanoner och små, små saker", har Perssons Pack höjt ribban, utvecklat ett drivet personligt sound och utökat repertoaren med åtskilliga trumfkort.
Ändå var majoriteten av låtarna på onsdagskvällens konsert överraskande hämtade från debutskivan. Men publiken älskade både gamla och nya låtar med samma frenesi.
Under Perssons Packs pågående turné har det på alla platser varit hög stämning och nära nog kaotiskt. På ett packat Ritz var det allsång, stoj och glam. Inte kaos men en väldigt älskvärd atmosfär.
Med Ingemar Dunker på trummor har Packet fått en ryggrad som tidigare saknades. Men det handlade aldrig om att hävda sig för musikerna i bandet. De umgås. Spelar tillsammans och har uppenbart roligt.
Inte ens det faktum att bandets musikaliske hörnpelare, Niclas Frisk, ligger på Mora lasarett med blödande magsår kunde stjälpa bandet. Tillfällige inhopparen Pelle Sirén var trots en del missar mycket rutinerad.
En konsert med Perssons Pack är inte bara röj och högt tempo. Per Persson var inte rädd att sänka tempot, prata med publiken och visa musklerna. Bara det gör honom så unik i Sveriges musikliv.
Konserten inleddes lite mjukt med den instrumentala "Irma". Redan på andra låten "En sång om dig" visste vi att det skulle bli en underbar konsertupplevelse.
Och efter toppar som "Sista kvällen i juni", "Små, små saker", "Hanna", "En uslings melodi" och några takter från "London calling" kunde vi gå hem i vinternatten med ett susande välljud i öronen.
/ Håkan
Singlar#69: Nick Lowe
NICK LOWE: My heart hurts (F-Beat, 1982)
NICK LOWE HAR JU UNDER DE SENAST 20 ÅREN växt till en kreativ jätte i musikbranschen. Med en rad starka och ofta lågmälda skivor och en ännu längre rad klassiker till låtar på sitt samvete. Ändå väljer jag en 30 år gammal Nick Lowe-singel från 1982 till min 100-lista. Dels gjorde Lowe under tidigt 80-tal några riktigt bra men ändå inte fullt uppskattade album och dels (och det är kanske det viktigaste i det här sammanhanget) omgav han sig under de här åren med ett helt suveränt kompband som dessutom gjorde hans konserter till mycket oförglömliga upplevelser.
Den här singeln, som i mitt exemplar omfattar två 7"-singlar, har en stark koppling till konsert och turné våren 1982 samtidigt som skivan släpptes i april. En Englandsturné inleddes 29 april på Leeds Polytechnic och avslutades 17 maj på London Hammersmith Palais, en turné som fortsatte ut i Europa och fantastiskt nog nådde lilla Örebro och Brunnsparken 26 maj. Trots en liten publik var det en fantastisk konsert som jag har skrivit om här.
Att konsertanknytningen med singeln är så tydlig och viktig beror på att förutom singel-a-sidan "My heart hurts" innehåller dubbelsingeln tre livelåtar inspelade tidigare under våren, 10 februari, vid ett framträdande i USA på The Agora Ballroom i Cleveland, Ohio. Och här kan jag (och alla andra) njuta av Nick och det här bandets otroliga styrka och finessrikedom. Jag överdriver inte om jag säger att det här är i nivå med Rockpile live fast ytterligare toppad med en pianist.
Bandet gick officiellt under namnet His Noise To Go och innehöll Paul Carrack, keyboards, Martin Belmont, gitarr, Bobby Irwin, trummor, och James Eller, bas, och fick på den här singeln chansen att tolka tre gamla Nick Lowe-låtar från olika epoker och det blir sammantaget en otrolig enhet.
Den officiella b-sidan till "My heart hurts" är "Pet you and hold you" hämtad från Rockpile-repertoaren. En låt, officiellt skriven av Lowe tillsammans med hela Rockpile, som första gången presenterades i oktober 1980 på Rockpile-albumet "Seconds of pleasure".
De två ytterligare livelåtarna på extrasingeln är "Crackin' up", från en singel/"Labour of lust" (1979) fast den då stavades "Cracking up", och den redan då klassiska Lowe-låten "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" som hade sitt ursprung 1974 på en Brinsley Schwarz-skiva. Låten hade dessutom återupplivats på en Nick Lowe-singel 1978 som b-sida till "American squirm". Men då sjöng Elvis Costello (!), under namnet Nick Lowe And His Sound, som själv redan då hade låten som final på sina konserter.
"My heart hurts", a-sidan som nästan hamnat i skuggan i den här artikeln, skrevs av Lowe tillsammans med sin amerikanska hustru Carlene Carter. De träffades våren 1978, gifte sig sommaren 1979 och skrev många låtar tillsammans. När den här singeln kom ut hade låten redan presenterats på Nicks album "Nick the knife" som hade släppts i februari 1982. Hans första soloskiva efter Rockpile-splittringen ett år innan.
"My heart hurts"
/ Håkan
Från okej till oförglömliga ögonblick
Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/11 2012.
NIKOLA
CLARA WESTER
Stadsträdgården, Örebro 24 november 2012
Konsertlängd: 19:12-19:33 (Clara, 21 min), 19:37-20:16 och 20:33-21:16 (Nikola, 82 min)
Min plats: Sittande ca 7 meter rakt framför scenen.
Det är när man minst anar det som historia brukar skrivas. Unika konserttillfällen ska enligt gängse normer hålla sig utanför konventionella och välplanerade turnéer. Och magiska konsertögonblick blir bara större ju mindre lokalen är och publiksiffran inte överstiger hundra. Med de raffinerade förutsättningarna såg jag i lördagskväll möjligheter till en osedvanligt enastående konsertkväll med Millencolin-sångaren Nikola ensam på scen.
Jag måste tyvärr meddela att det musikaliska utfallet låg i högsta grad på en mänskligt normal nivå och magin låg mer placerad i spontanitet, omedvetna skämt, tappade texter, en galen låtlista (enligt egen utsago) och upplevelsen att vara med om Nikolas första konsert med fingerplektrum. Det var med andra ord sidoeffekterna på Nikolas konsert som lyfte närvaron i hans uppträdande.
Nikola befinner sig inte på någon turné, har för närvarande inget kompband och har ingen ny skiva att marknadsföra. Han hade alltså fria tyglar inför publiken i sin forna hemstad. Förutom en rad mycket godkända och avskalade versioner av sina låtar, hämtade från hans tre soloalbum, passade han också på att bjuda på några nyskrivna smakprov från den kommande skivan som väntas till våren. Låtar på engelska som i det här informella skicket inte gav någon direkt fingervisning på utveckling.
Jag är en ivrig förespråkare för alla oförutsägbara detaljer på konserter. Och att höra låtar, som på skiva ramas in av professionella arrangemang, i avskalade format som de en gång skrevs brukar jag uppfatta som en ynnest i konsertsammanhang. Men konserten med Nikola i lördags, där han bokstavligen erkände på scen att han saknade ett band, gav nästan en inofficiell känsla. Som en demo jämförd med en färdigproducerad skiva.
Jag har upplevt soloartisten Nikola i en rad olika sammanhang och har länge längtat efter ett soloframträdande där han skulle få tid att utveckla sina mellansnack och sedan ta fram det där personliga vemodet i många av sina sånger och leverera det med stark känsla och stor innerlighet. Det blev inte riktigt så.
Kanske hade jag lite för stora förväntningar och omotiverat positiva förhoppningar ty Nikolas dryga 80 minuter på scen pendlade "bara" mellan många helt okej versioner av hans skivmaterial och några få oförglömliga ögonblick. Till det senare hörde coverversionen av Paul Simons "Duncan" där Nikolas mentor på fingerpicking, arrangören Olle Unenge, gjorde ett rutinerat säkert jobb vid sidan.
När Nikolas vapendragare Henrik Wind dök upp, och blev presenterad som "min musikaliska ryggrad", ökade det musikaliska värdet märkbart på "Love is trouble" och "Vila Rada". Naturligtvis hörde även kvällens patriotiska vinkling, i låtarna "Min hemstad" och "Upp på Tybble torg", till konsertens toppar tillsammans med "Soul for sale", "Lock-sport-krock" och "My aim is you".
Några timmar senare på ett helt annat ställe i Örebro under helt andra förhållanden hittade Nikola oförberedd tryggheten med ett kompband i ryggen och gjorde just en mer arrangerad version av "Min hemstad". Men det är ju en helt annan historia.
Unga debutanten Clara Wester, från den gymnasiala musikutbildningen Rytmus i Örebro, inledde kvällen med några egna sånger, akustisk gitarr och en försiktig spröd stämma.
Bilder: Anders Erkman
/ Håkan
Premiär för ny konsertscen i Örebro
Bilder: Anders Erkman
BOB WOODRUFF
MATHIAS LILJA
East West, Örebro 24 november 2012
Efter konserten med Nikola (recension publiceras imorgon på den här sidan) var det inte slut på konsertkvällen i lördags. Arrangören Anders Damberg har sniffat upp en ny spännande livescen i Örebro och nu var det premiär för en rad levande lördagar på East West. Idén med konserter på sushiresturangen uppstod i samband med Live at Heart-festivalen i september när det första gången arrangerades konserter där. Positivt gensvar från både publik och restaurangägare får nu alltså en intressant fortsättning.
Premiärartist blev amerikanen Bob Woodruff som efter turnén med Shurman (läs recension av Örebrokonserten här) trivdes så bra med Sverige och Örebro att han blev kvar och nu är inneboende hos just Damberg. Som i sin tur har sammanfört Woodruff med Örebros mästare på americana, Mathias Lilja, och hans band i en inspelningsstudio som kan resultera i något riktigt spännande.
Nu är det här ingen konventionell recension av lördagens konsert men det fungerade mycket bra med både lokal, publik och framförallt artisterna på scen. Lilja inledde scenaktiviteterna med ett set som fick en överraskande avslutning genom gästartisten Nikola som där fick återförenas med sin gamle vapendragare Henrik Wind, som för övrigt hade gjort sitt överraskande gästbesök på Nikolas konsert några timmar innan.
Wind spelade bas i Liljas band och det kan tyckas vara lite slöseri med talang men det här bandet har kunnande på alla platser. Clas Olofssons steelguitar smekte fram de allra ljuvligaste tonerna och Fredrik Landh, i normala fall basist, satt bakom trummorna och höll taktfast och kattmjukt i de ofta lågmält tajta rytmerna.
Lilja inledde alltså med övervägande originalmaterial, som just nu håller på att spelas in i skivstudion, och någon Townes Van Zandt-låt. Jag hade som sagt ingen järnkoll på varken tid eller repertoar den här kvällen. Men trivdes ypperligt bland pratsamma kamrater, trevliga vänner och åtskilliga musiker i publiken.
Sedan kom Nikola in på scen och framförde "Min hemstad" och Bob Dylan-låten "The man in me" från "New Morning". Här fick han den musikaliska uppbackningen som han och i viss mån även vi saknade på hans egen konsert några timmar innan.
Efter en paus kom Bob Woodruff upp på scen och kompades först bara av Olofssons smekande steel och hans låtar fick en så mycket mer passande omgivning jämfört med Shurman-samarbetet för några veckor sedan. Det blev ett mjukare sound och sångmässigt en mer framträdande utstrålning. Medan vi publiken inofficiellt tävlade om att jämföra hans röst med Tom Petty, Neil Diamond, John Hiatt eller, naturligtvis, Bob Dylan.
Bilder: Anders Erkman
/ Håkan
Singlar#70: Kursaal Flyers
KURSAAL FLYERS: Television generation (CBS, 1977)
GRUPPNAMNET LÅTER SÅ OERHÖRT VACKERT. Musikaliskt var inte den här Southend-gruppen så långt efter. När det gäller variation och omväxling i sitt sound var Kursaal Flyers ett av 70-talets mest omfångsrika engelska band. På det viset motsvarade gruppen den gränslösa genrebeteckningen pubrock tämligen suveränt. Från country via pop till rock för att göra en lång historia kort. Och den här singellåten, "Television generation", står för poprock i ett rakt nedstigande led från The Who om jag någonsin ska jämföra med något bandsound.
De första sekunderna på introt till a-sidan påminner dessutom inte så lite om Sex Pistols utan att vara varken vulgärt eller aggressivt. Men 1976-1977 var ju verkligen punktider och grabbarna i Kursaals gick naturligtvis inte opåverkade genom utvecklingen.
The Kursaals, som Kursaal Flyers heter på omslaget men inte etiketten till den här singeln som släpptes 21 oktober 1977, hade efter drygt två år som skivproducerande grupp nått vägs ände. En rad medlemsförändringar hade inte transporterat gruppen framåt. Den stora hitlåten "Little does she know", ett år innan den här singeln, blev inte gruppens definitiva entré i pophistorien utan istället splittringen av låtskrivarteamet Will Birch/Graeme Douglas. Och trots riktigt starka uppföljande singellåtar, "Radio romance" och "The sky's falling on our love", stod gruppen med ansiktet mot väggen hösten 1977.
Bara en månad efter "Television generation" splittrades Kursaal Flyers. Men de la ner verksamheten med flaggan i topp. Den nye gitarristen Johnny Wicks, som på sommaren 1977 hade ersatt steelgitarristen Vic Collins, och Will Birch hade funnit varandra som låtskrivare och redan innan Kursaals sammanbrott hade de ett nytt projekt på gång, The Records. Här kan ni läsa om alla detaljer i diskografin om Kursaal Flyers och The Records.
Trots gråa framtidsutsikter gick gruppen ändå in i studion i september 1977 och spelade in några låtar för ett planerat album som aldrig gavs ut. Förutom "Televison generation" spelades ytterligare tre Will Birch-Richie Bull-låtar in, "Girlfriend kinda guy", "Everything but a heartbeat" och "Girls that don't exist". De tre sistnämnda låtarna kom på skiva med Kursaals först 1983 på samlingsskivan "In for a spin".
Muff Winwood, en gång Spencer Davis Group-basist och nu talangscout, producent och A&R på CBS, hade framgångsrikt producerat singeln innan, "The sky's falling in on our love" och fick förnyat förtroende. Nu tillsammans med den rutinerade teknikern Rhett Davies. Och nu var soundet långt från Mike Batts hitinriktade snälla tongångar men också både poppigare och rockigare än tidigare. Wicks gav gruppen mer tyngd och låtskrivandet hade onekligen lyft sig en nivå.
B-sidan på singeln, "Revolver", hade bara två månader innan redan figurerat som Kursaals-b-sida. Då i en Mike Batt-producerad studioinspelad version. Här, på Kursaals sista skivutgivning, är det den Vic Maile-producerade liveversionen hämtad från den då aktuella liveskivan "Five live Kursaals". Där gruppen låter mer som Dr Feelgood och "Roll over Beethoven" än poppiga Kursaals. Chuck Berry borde nog ha stämt gruppens låtskrivare på den låten, Paul Shuttleworth och Vic Collins. Dessvärre finns inte "Revolver" att finna på YouTube.
A-sidan:
/ Håkan
Från tomgång via spikrak succé till kaos
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 26/11 2012
THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
ANYONE FOR TENNIS
Kulturhuset, Örebro 23/11
Konsertlängd: 20:32-21:02 (Anyone For Tennis, 30 min) och 21:50-23:27 (TSOOL, 97 min)
Min plats: Stående ca 20 m svagt snett till vänster
Det var fredagskvällen när ord gick över i handling. I fredagens Nerikes Allehanda utlovade sångaren i The Soundtrack Of Our Lives, Ebbot Lundberg, en brutalt hård konsert och utan att överdriva vill jag påstå att både han och bandet levde upp till det löftet. Struntade nästan helt i låtarna från sitt senaste album och gav sig på både kända och mindre kända låtar med en våldsam passion, genomgående högt tempo och ännu högre volym. Och det kändes då oerhört bra.
Efter konsertveckor med trevliga singer/songwriters och konserter i de fina salongerna (Konserthuset/Conventum) var det riktigt inspirerande, rentav befriande, att få åtnjuta en explosiv klubbspelning med hård rock som absolut inte ska förväxlas med den överdimensionerade hårdrocken.
TSOOL, som snart lägger ned verksamheten och befinner sig en månad från sin sorti, är, var och har varit en rockgrupp med synnerligen skickliga musiker som under åren arbetat sig långt bort från sina genuina punkrötter. Det hindrade inte gruppen att i fredags, under närmare 100 minuter inför 500 personer i publiken, leverera en konsert av nära nog hundraprocentig intensitet.
Från första låt, "Dow Jones syndrome", var det hög fart och tempot bara ökade låt för låt. Svältfödd på levande rock slickade jag i mig varje sekund fast konserten inledningsvis inte innehöll så fräcka låtar. "Trancendental suicide", "Independent luxury", "James Last Experience" och "Big time" tillhör ju liksom inte bandet mest profilstarka låtar. Däremot är bandet mästare på att skriva och utföra spektakulära och långa intron som bäddade för Ebbots huvudroll vid mikrofonen.
Däremot var mellansnacken obegripliga när han hälften på allvar, hälften på skämt och med mycket ironi detaljerat beskrev nästa låt.
Men det skulle bli bättre. Efter 45 minuter av låtmässig men inte musikalisk tomgång varvade gruppen upp med publikvänliga "Instant repeater '99", fortsatte med "Second life replay" som växte till extas och resten av huvudavdelningen var en spikrak succé med "Sister surround" och "21st century rip off".
Extralåtarna innehöll sedan allt. Från deras egen färska sparsmakade hymn "Throw it to the universe" via en spontant vild och exklusiv version av "Ace of spades" till finalen med "Mantra slider" som både spårade ur och in i andra låtar och slutade i fullständigt kaos när trummisen Fredrik Sandsten välte hela trumsetet i sann Keith Moon-anda. Mer definitivt kan ingen konsert sluta.
Lokala Anyone For Tennis inledde och påminde soundmässigt till viss del om kvällens huvudband. Med skillnaden att det här åttamannabandet innehåll tre killar på blås som gjorde låtarna live än mer feta och mäktiga. Några härliga refränger och ännu fler starka låtar lät lovande inför det kommande albumet.
/ Håkan
Singlar#71: The Tyla Gang
THE TYLA GANG: Suicide jockey (Skydog, 1976)
IBLAND BEHÖVER LIVET ROCKMUSIK BYGGD PÅ FRUSTRATION, distade gitarrer, överstyrd sång och en helt råbarkad identitet. Den udda kombinationen kan egentligen i min värld bara personifieras av Sean Tyla. Efter de senaste veckornas genomgång av soulpop, 60-talspop, dekadent rock och snäll popsång är det dags för något annat. Då är det inte mer än rätt om Sean Tyla kommer in och visar var skåpet ska stå i rock'n'roll heaven.
Tylas stora genombrott som låtskrivare och sångare i Ducks Deluxe slutade i ett sammanbrott sommaren 1975. Flera bestämda viljor i bandet kunde inte komma överens. Garvey/McMasters bildade så småningom Motors, Martin Belmont gick med i Rumour bakom Graham Parker och Sean Tyla hade en gryende idé om ett hårdsvängande rockband under namnet Tyla Gang.
Först skulle Sean Tyla bli sångare i ett band med medlemmar från Brinsley Schwarz och Ducks Deluxe men fick plötsligt se sig ersättas av en bensinstationsarbetare från östra London (Graham Parker). Sedan hette Seans projekt Tyla Gang som under några år fanns i flera olika skepnader och under väldigt olika förutsättningar.
Efter Ducks Deluxe-äventyret var Seans ambition att bilda ett band där han skrev låtarna och spelade gitarr men lät någon annan sjunga. I den allra första upplagan av Tyla Gang, sent hösten 1975, sjöng Seans bror Garry Tyla. Och kompsektionen Phil Nedin, trummor, och Peter O'Sullivan, bas, hade hämtats från Wales och gruppen Jack Straw.
Våren 1976 utökade gruppen med gitarristen Richard Treece som Sean kände från tiden i gruppen Help Yourself på tidigt 70-tal innan Ducks tog fart. Men Treece blev inte så långvarig och även Garry tröttnade på sin bror och bandet. Ännu en walesare, Tweke Lewis som bland annat spelat i Man, blev ny gitarrist och nu var bandet redo för inspelningsstudion.
Men först släpptes två gamla Ducks-inspelningar, "Amsterdam dog" och "Midnight moon", som singel i Holland under Sean Tylas eget namn. Men Tyla Gang var gruppen som gick in i Pebble Beach Studios i Worthing med teknikern Tony Platt som hade jobbat med Sean tidigare när Ducks gjorde sitt första album.
INSPELNINGARNA SOM GJORDES, sex låtar, skulle fungera som presentation inför nya skivbolag. Kan även kallas demoinspelningar men det var riktiga om än något slarviga och slamriga versioner som på några få dagar sattes på tejp. Bland låtarna fanns "Suicide jockey" och "Cannons of the boogie night" men också "Styrofoam" och "Texas chainsaw massacre boogie".
De två sistnämnda låtarna släpptes på en klassisk Stiff-singel hösten 1976 men när Stiff/Dave Robinson-samarbetet avbröts stod Tyla Gang utan skivkontrakt och under detta mellanrum, i april 1977, släpptes alltså två låtar från denna demoinspelning, "Suicide jockey" och b-sidan "Cannons of the boogie night", i Franrike på Skydog-etiketten.
Tyla Gang var under de här åren ständigt på turné men utan konventionellt skivbolag i ryggen gav gruppens franske manager och agent, Marc Zermati, ut singeln på sitt eget skivbolag. En singel som Sean Tyla själv rankar som hans allra bästa. I cd-häftet till återutgivningen av Tyla Gangs "Yachtless" (Mystic, 2003) avslöjar han att "Suicide jockey" är hans absoluta nummer ett med "Cannons of the boogie night" som tvåa.
Efter de här mer eller mindre oroliga åren för Tyla Gang fick de under 1977 ett riktigt skivkontrakt med den engelska grenen av den amerikanska etiketten Beserkley. "Yachtless"-albumet släpptes i december 1977 och på en begränsad upplaga följde just dagens två aktuella låtar med som en del av ep:n "Sean's demos".
På gruppens andra Beserkley-album "Moonproof" (1978) gör gruppen en ny studioinspelad version av "Suicide jockey", en förfinad, ekodränkt och tämligen onödig version producerad av de amerikanska producenterna Matthew King Kaufman och Glen Kolotkin.
A-sidan:
B-sidan:
/ Håkan
"The show goes on"
SLIM CHANCE
The showgoes on
(Fishpool)
Ronnie Lane dog 1997 efter många års sjukdom (MS) men Slim Chance, hans band, lever sedan ett par år tillbaka ett återförenat liv. Är alltid skeptisk inför comebacker och återföreningar. Inte så sällan brukar musiker i den nya upplagan av band innehålla en majoritet av namn som inte har någon autentisk del av bandets historia. Men det är annorlunda med Slim Chance, Lanes jordnära band som han bildade efter Faces på 70-talet.
Samtliga fem fasta medlemmar i dagens Slim Chance figurerade också i Ronnie Lanes band på 70-talet fast under olika tidsperioder. Exempelvis hade jag helt glömt bort att Cat Stevens-gitarristen Alun Davies en gång var en del av gruppen som genom åren hade en både stor och bred stab av medlemmar.
På återföreningsskivan "The show must go on", med undertiteln "Songs of Ronnie Lane" och följaktligen genomgående innehåller Lane-låtar, har gruppen fångat den där lantligt gemytliga stämningen som Lane eftersträvade i sin ursprungliga ambition. Någonstans mellan folk och pop med en snygg instrumentering där en läcker slide, ödmjukt dragspel, stämningshöjande fiol och dekorativ mandolin höjer det musikaliska värdet.
Ännu bättre och ännu mer varierat levererar bandet vid mikrofonen då fyra av bandets fem medlemmar sjunger och ger låtarna olika karaktär. Sedan får gästmusikern Geraint Watkins sjunga en låt själv, "Rats tales", som inte så överraskande soundmässigt lutar sig mot en mix av New Orleans/cajunhållet.
Valet av låtar till skivan är hämtat från Lanes repertoar efter Small Faces och omfattar således Faces- och gamla Slim Chance-låtar men också en del udda intressant material från Lanes samarbete med Pete Townshend och ett soundtrack han gjorde med Ronnie Wood 1972. Dock smälter det breda materialet samman till en helt fungerande helhet på albumet.
På några låtar blir det lite väl inspirerat och närmast hurtigt i studion men annars är "The show goes on" en genomgående sympatisk skiva av mogna män som fortfarande har en musikalisk vision att skapa något kreativt. Bäst fungerar det på "Don't you cry for me", som Steve Bingham sjunger, och "Anymore for anymore", som Alun Davies sjunger. Övriga medlemmar i gruppen är Colin Davey, trummor, Charlie Hart, dragspel, piano och fiol, och Steve Simpson, gitarr, mandolin och fiol.
Det viskas om förestående Sverige-spelningar och det borde resultera i en förutsägbar succé-
Info: www.slim-chance.co.uk
/ Håkan
Enkelheten stor konst hos Ulf Dageby
Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/3 1985.
ULF DAGEBY
Rockmagasinet, Örebro 27 februari 1985
Ulf Dageby är ett geni. I Nationalteatern, som han inte gärna pratar om idag, låg hanbakom samtliga musikaliska höjdpunkter och under de senaste få åren som soloartist har han skrivit fler hits än många artister gör under en hel livstid. Lägg därtill hans enorma kvalitéer att fånga stämningar med musik och skriva filmmusik som blivit mycket uppmärksammad.
Ulf Dageby arbetar aldrig med yviga gester men det var ändå med något dämpade förväntningar konserten skulle genomföras på bara tre man. Ibland innehåller Dagebys grupp både kompgitarrist och/eller pianist men det stod snart klart på onsdagskvällen att med så skickliga (=samspelta) tre musiker på scen skulle inga hål uppstå eller förargliga tomrum bildas.
En bra gitarrist mäts varken i snabbhet eller teknik. Ulf Dageby gjorde enkelheten till stor konst. Från traditionella grunder mejslar han ut personliga harmonier som ibland balanserade på en rakbladsegg av kaos men som alltid hittade rätt till slut. Något även Neil Young behärskar i sina bästa ögonblick.
Dageby hade två musikaliska giganter bredvid sig. Trummisen Per Melin, som vanligtvis spelar med Björn Afzelius, hade både tyngd och finess och basisten Thomas Fanto fyllde kompgitarristen roll samtidigt som han spelade en mycket framträdande bas.
Repertoaren bestod nästan uteslutande av Dagebys solomaterial från bara två album som blev till årets roligaste konserttimme. Varje låt blev en gissningslåt då Dageby älskar att leka med gamla låtar, arrangera om och skriva nya gitarrintroduktioner. Som gjorde konserten till en sagolik och nästan osannolik blandning av spänning och tillfredsställelse.
Med stor distans till både sig själv och hela branschen gjorde Ulf mellansnacket till avslappnade och oumbärliga pauser mellan de täta och raka rockattackerna. Ulf Dageby gjorde egentligen bara ett litet misstag då han på slutet inte återvände till scenen för andra gången och då förmodligen lyft kvällen till ouppnåeliga höjder.
/ Håkan
Singlar#72: The Tubes
THE TUBES: Don’t touch me there (A&M, 1976)
POP- OCH ROCKHISTORIEN HAR KNAPPAST haft ett mer spektakulärt band än amerikanska The Tubes. Och det är kanske en smula överraskande att gruppen förekommer här för teatral rock eller glamrock var egentligen aldrig min kopp té på 70-talet. Men det fanns också, lite motsägelsefullt kanske, plats för allt på detta musikaliskt glada decennium. Och Tubes representerade kanske det mest extrema långt ute på högerkanten där Frank Zappa-klanger överraskande mötte kommersiellt sound.
Jag föll en gång för Tubes för de starka låtarna på det Al Kooper-producerade debutalbumet "The Tubes" (1975) men anledningen var kanske mest det iögonfallande skivomslaget där några händer med kraftigt rödmålade naglar river sönder just omslaget. Det här var ju tider när musik upptäcktes i skivaffärer då omslag och information på omslaget var viktiga inkörsportar.
På gruppens andra album, "Young and rich" (1976), fanns inte de avgörande låtarna och inga välkonstruerade rocklåtar som kom upp i nivå med exempelvis "What do you want from life" och "White punks on dope" från debuten. Men det fanns en helt otroligt avväpnande poplåt, "Don't touch me there", som gjorde hela albumet värdefullt.
Det har i den här serien om bästa singelfavoriter aldrig varit min ambition att lyfta fram albumlåtar, som släppts på singel, men ibland är det oundvikligt att utelämna en stark singel av just den anledningen. Dessutom släpptes "Don't touch me there" som singel i juni 1976 när gruppens andra album "Young and rich" redan funnits ute i två månader.
Men "Don't touch me there" var som låt och arrangemang så otroligt framträdande på just det här albumet att den omöjligt går att undvika som singelfavorit. På ett alltigenom bättre album hade låten kanske inte fått den uppmärksamheten.
Inför Tubes andra album hade sjumannagruppen utökat med sångerskan och dansösen Re Styles (född Shirley Marie MacLeaod) och det skulle bokstavligen påverka just singellåten som är en smäktande och liderlig duett mellan henne och Tubes-sångaren Fee Waybill. Arrangemanget är som taget från Phil Spectors typiska 60-tal och det är just hans autentiska arrangör Jack Nitzche som dirigerar orkestern bakom och låter fem keyboardspelare, fem slagverkare (tamburin, maracas, kastanjetter, julklockor och orkesterklockor), 18 stråkar, en blåssektion och sex körsångare framkalla det där typiska Wall Of Sound-ljudet.
Tubes skrev ofta sitt eget material men "Don't touch me there" skrevs utanför gruppen av Ron Nagle och Jane Dorknocker. Nagle var känd som både artist, låtskrivare och producent (producerade bland annat halva John Hiatts "Riding with the king") och Dorknocker hade haft det egna bandet Leila & the Snakes ("Rock and roll weirdos"-singeln) och presenterades på Tubes-albumet som Leila T Snake.
Tubes bytte producent inför andra skivan och valde då att samarbeta med engelsmannen Ken Scott, mest känd som tekniker åt Beatles på 60-talet men hade också producerat David Bowie (”Ziggy Stardust”) och Supertramp.
B-sidan är en 50-tals-pastisch skriven av Tubes gitarrist Bill Spooner. Boogie woogie-piano, ståbas (inlånade Chuck Domanico), och ett gitarrsolo som en hyllning till Scotty Moore. Ron Hicklin Singers gör sitt bästa för att likna Jordanaires. Rock'n roll och doo wop i en låt som befinner sig på gränsen till parodi.
Ljudspåret till "Don't touch me there".
Ljudspåret till B-sidan "Proud to be an American"
/ Håkan
Tillägg i diskografierna
Diskografierna som förekommer på de här sidorna uppdateras ständigt med nya uppgifter eller ändrade fakta. Idag fick vi en intressant uppgift från läsare Siim Meesak om en CDr-skiva med New York-killen David Grahame. En skiva producerad av Will Birch/John Wood 1984 med bland annat Billy Bremner i kompet. men skivan släpptes aldrig. Grahame var inte nöjd med resultatet.
Således finns den uppgiften numera med i både Will Birchs och Billy Bremners diskografier.
/ Håkan
Göran Samuelssons avväpnande sånger
GÖRAN SAMUELSSON
Kumla Kyrka 17 november 2012
Konsertlängd: 16:37-16:48 och 17:09-17:29 (31 minuter)
Min plats: Ca 7 m från scenen. Fjärde raden längst ut till vänster.
I lördags var jag i kyrkan. Det händer inte varje dag och det händer inte varje gång när jag går på konsert att den inleds med att kyrkklockorna ringer. Vi var i kyrkan för att i första hand få uppleva den värmländske sångaren Göran Samuelsson, en av de vassaste låtskrivarna i landet, som just har släppt sitt nya album "E. Samuelssons Handelsträdgård".
Som en del i Läkarmissionens initiativ med "Sånger för livet", ett evenemang som rört sig över Sverige hela hösten, var Görans en liten del bland storkören, husbandet Clazz, dirigenten Mats Backlund och helt logiskt en del religiösa inslag.
Göran kände sig ändå naturlig och avslappnad i sammanhanget och med sin komiska ådra till mellansnack blev hans framförande, i två delar, helt avväpnande. Han kom in och började med att fråga om det fanns några vanliga människor i kyrkbänkarna och vi som kände oss träffade räckte lite osäkert upp våra händer. Finns det några vanliga människor, frågade han sedan oss, och sjöng "Vanliga människor" (från albumet medsamma namn, 2005).
Göran hade med sig gitarristen Bengan Blomgren på scenen och i husbandet återfanns basisten Robert Henriksson från Paketmopedturnéns husband. Så musikaliskt fick han bästa support på sina låtar som fortsatte med "När natten faller" ("Bättre tid", 2008) och "Den enda som du har" (29/30", 2006) där kören dessutom hjälpte till och en sittande Bengan spelade ett mycket passande himmelskt vackert gitarrsolo.
Göran valde att framföra låtar från hela sin långa karriär vilket betydde att bara "Nästan en dröm", en mix av Gustaf Fröding och Neil Young, blev enda aktuella låt från senaste skivan. Där Bengan gjorde ännu ett av sina patenterade gitarrsolon. Göran är som sagt en utmärkt historieberättare och mellansnacket innan "Vildros" ("Kugg", 2010) om norrmän och Björn Afzelius var en hit redan på Paketmopedturnén i somras och gjorde ännu en gång succé.
Han avslutade sitt mellanspel med "Hög av grus" ("Bättre tid", 2008) återigen med körhjälp innan det blev Bach för kör i kyrkan och sången "Vi går ut".
Efteråt träffade jag Göran som berättade att den senaste skivan redan sålt bättre än någon annan av hans skivor. Han har bestämt att ta paus i Paketmopedturné-traditionen och bland annat skriva en bok om dess 20 år långa historia men har också planer på nästa skiva.
- Jag tänkte mig att spela in några av mina bästa gamla sånger igen och nu med bara Bengan Blomgren till hjälp. Han behövs för att det ska kunna bli ett lite skitigare och mer levande sound. Så att det händer något med låtarna. Det är nämligen så att jag firar 25 år som artist nästa år och Bengan firar 50...Men jag blev också sugen på lite blås när jag hörde husbandet här. Det kanske kan bli en fin kombination.
/ Håkan
Singlar#73: Steve Winwood
STEVE WINWOOD: Higher love (Island, 1986)
UTGIVNINGSÅR OCH LÅTVAL kanske överraskar när det gäller en artist som inledde sin karriär på 60-talet. Stevie Winwood var blott 14 år när han gick med i Spencer Davis Group, 16 när gruppen skivdebuterade och bara 18 år gammal sjöng han klassiker som "Gimme some lovin'" och "I'm a man". Redan som tonåring var han alltså en legend. Lägg sedan Traffic och Blind Faith till den listan, åtskilliga Traffic-återföreningar, många gästinhopp på andra artisters skivor, solodebut 1977 och ytterligare två soloalbum innan 1986 så var det en rutinerad, etablerad veteran som skulle göra sitt fjärde soloalbum på ett helt annat sätt än tidigare.
1977 solodebuterade alltså Stevie med det lite vuxnare namnet Steve Winwood som också var titeln på albumet. En övervägande lågmäld skiva inspelad med en liten skara musiker. De följande två albumen gjorde Steve på helt egen hand utan att det låter det minsta tillgjort. Han har naturligtvis flyttat in en del teknik i produktionen, syntar och trummaskiner har ersatt de traditionella instrumenten men Steves monumentala röst och hans låtskrivande hade utvecklats ytterligare.
Med albumet "Back in the high life", som singeln "Higher love" är hämtad från, hade Steve ambition att göra på ett för honom helt annorlunda sätt. Från ensamvarg i den egna studion Netherturkdonic i Gloucester till inspelningar i fyra olika New York-studios och omgiven av en mängd musiker, körsångare, artister, tekniker och assistenter. Och dessutom en ny skivproducent i Russ Titelman, rutinerad producent åt Little Feat, Randy Newman, James Taylor, Rickie Lee Jones, Christine McVie och George Harrison bland annat. Och Titelman fick sin första Grammy Award för just "Higher love".
Både singeln och albumet är ju svårt influerade av sin tid när de släpptes i mitten på 80-talet med mycket slamriga trummor och en viss svulstig produktion. Men "Higher love" i synnerhet och många låtar på albumet i allmänhet är färgstarkt material vars styrka ingen produktion kan förstöra. Inte ens en hel maskinpark (Steve spelar syntar och har programmerat både sequenzer och trummor), Nile Rodgers på kompgitarr, syntblås, Chaka Khan som profilerad körsångerska och full av ekoeffekter på trummorna kan ta ifrån Winwood att han har skrivit en av sina bästa låtar någonsin.
"Higher love" inleder albumet med en 5:45-version men är på singeln förkortad till 4:08 och toppade USA:s Hot 100 sommaren 1986.
B-sidan och balladen "And I go" är överraskande hämtad från albumet innan, fyra år gamla "Talking back to the night". Ett album där Steve spelar alla instrument själv men det fungerar förhållandevis bra i den här fina souliga balladen där han sjunger sedvanligt briljant.
Officiella videon till "Higher love"
Ljudspåret till b-sidan "And I go".
/ Håkan
"LB"
LARS BYGDÉN
LB
(Massproduktion)
Lars Bygdén, norrlänningen med hatt, är mycket mer än de två initialer som blivit titel på hans nya album. Lars tillhör landets mer personliga singer/songwriters med en genomgående vemodig ton i sitt sound. Själv förklarar han skrivandet som lika delar sorg, oro och prestationsångest men jag vill inte gå så långt i analyserandet utan kalla resultatet på albumet "LB" för vemodigt och stundtals vackert.
Vemodet och de ofta mollbaserade låtarna delar han med exempelvis Christian Kjellvander (som sjunger på inledningslåten här) men jag tycker mig också höra hopp och passion i de ibland sorgsna visorna. Eller lågmäld rock ty Bygdén omger sig med ett helt kompband och har producerats varsamt av Tobias Fröberg som under senare år jobbat med Tomas Andersson Wij, Ane Brun och Peter Morén.
Förra hösten turnerade Bygdén med Richard Lindgren (har fått ett tack i cd-häftet) och spelade då flera av låtarna på skivan. Både "The hole" och "Broken" låter nu väldigt välbekanta som borde betyda att hans låtar har mer på långsiktig kvalité än snabba hitreferenser.
Blandningen på skivan, det pendlar mellan gitarr- och pianolåtar, har också sina fördelar när det handlar om singer/songwriter-genren. Och mellan hjärtskärande låtar som "Broken" och "Break my heart" har han till och med lagt en mycket vacker instrumental låt, "Il tempo grande".
Uppenbart arrangerade "I believe in you" är en av skivans ljusaste ögonblick liksom den lite snabbare "Nothing to say" (duett med Sharon Vaughn). Men tonen på "LB" är som sagt genomgående vemodig och skivan avslutas mycket karaktäristiskt med en cover på Syd Barretts "Dark globe" från hans första soloalbum. Äventyrligt, atmosfäriskt och lite lekfullt slut på skivan.
/ Håkan
"Allt ska bli ditt"
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/11 2012.
LITTERATUR
Arne Sundelin
Allt ska bli ditt
(Alfabeta)
Den här boken är en roman om Bob Dylans liv. Författaren Arne Sundelin, som tidigare skrivit ett tiotal böcker, beskriver Dylans utveckling från uppväxten i Hibbing i Minnesota till det mer offentliga livet som artist i Greenwich i New York. Sundelin har givit Dylans anmärkningsvärda liv repliker och tänkt sig in i situationer och dramatiserat händelser utifrån den allmänt kända historien om en av världens mest kända artister, låtskrivare och ikoner.
Det blir inte så mycket dramatik i boken som mer handlar om olika ögonblicksbilder i Dylans liv. Ett liv som i boken sträcker sig mellan 1958 och 2008 men kronologiskt pendlar boken ständigt mellan korta sekvenser från olika tider, fram och tillbaka i historien, och det blir för läsaren en aning tålamodskrävande med alla tvära kast mellan olika tidsperioder.
Sundelin kan onekligen sin Dylan-historia, han nämner ett flertal biografier som källor till sin roman, och berättar sedan detaljerat om många händelser genom åren där han har mejslat sig in i olika scenarier och målar upp påstådda situationer med både repliker och en detaljerad historieberättelse.
Som ögonblicket 1958 när Robert Zimmerman byter nytt alter ego från Elston Gunn till Bob Dylan för att Gunn, precis som Buddy Holly, dog i en flygolycka. Men i bokens alla kapitel kallar Sundelin Dylan genomgående för Robert.
Minst av allt handlar boken om musik. Att med fantasins hjälp ta sig in i inspelningsstudion och höra Dylans funderingar och beslut i samband med en skivinspelning hade varit intressant att läsa. Men kapitlet där han stjäl Dave Van Ronks arrangemang av "House of the risin' sun" är ett sällsynt undantag.
/ Håkan
Singlar#74: Dusty Springfield
DUSTY SPRINGFIELD: Goin’ back (Philips, 1966)
SOM LÅT BETRAKTAD ÄR "GOIN' BACK" en femstjärnig klassiker på en femgradig skala. Och den här fantastiska låten blev inte mindre bra när oslagbara Dusty Springfield fick ta hand om tolkningen. Dustys 60-tal är anmärkningsvärt, hennes versioner av ofta amerikanska original hade extraordinära kvalitéer. Hon gjorde Bacharach-David-låtar, exempelvis "Wishin' and hopin'" och "I just don't know what to do with myself", till sina egna och hennes Goffin-King-låtar, "Some of your lovin'" och dagens låt gick också till historien.
Dusty var dock inte den artist som släppte den första versionen av Gerry Goffins och Carole Kings låt. Det gjorde däremot den amerikanska sångerskan Goldie (från the Gingerbreads och sedan mer känd som rocksångerskan Genya Ravan) som i februari 1966 släppte "Going back" (som den stavades då) i England på Immediate-etiketten. Men inget kommersiellt hände innan den hamnade i Dusty Springfields mun 15 juni 1966 när låten spelades in i Philips Studios i London.
Från 23 november 1963 fram till "Goin' back", som släpptes 1 juli 1966, hade Dusty radat upp hits i stora mängder, sammanlagt nio singlar på Englandslistan, och den här singeln skulle följa upp Dustys första listetta "You don't have to say you love me", en i högsta grad dramatisk låt, som hade ett italienskt original.
Den här gången tog producenten Johnny Frantz (ingen credit på etiketten) det oförutsägbara beslutet att tona ned Dustys ofta dramatiska sång och även Peter Knights arrangemang var i sammanhanget övervägande dämpat med undantag av en halvminutssekvens i mitten på låten när stråkar och blås tar fart. Men Dusty följer inte med upp i de svindlande höjderna utan befinner sig nära det enkla och sparsmakade pianot låten igenom. Inte ens i låtens final höjer Dusty rösten och hon avslutar låten accapella med "catch me if you can, I'm goin' back" innan pianot tonar ut. En imponerande final på en imponerande låt.
"Goin' back" med Dusty nådde en 10:e-plats i slutet på juli 1966 men låten hade inte gjort sitt i varken listsammanhang eller med andra artrister. Redan drygt ett år senare skulle låten dyka upp på en överraskande singel med The Byrds. David Crosby, då medlem i den gruppen, hävdade att det bara var av kommersiella skäl gruppen hade spelat in låten och stridigheter inom gruppen i samband med det ledde till att Crosby fick sparken, Ironiskt nog nådde Byrds singel inte högre än en väldigt blygsam 89:e-plats i USA och floppade naturligtvis helt i England.
LÅTSKRIVARPARET GERRY GOFFION och Carole King, som var gifta mellan 1959 och 1968, skrev under 60-talet en mängd låtar tillsammans, de flesta hits åt andra artister. Innan Carole King, efter skilsmässan, återupptog sin insomnade sångkarriär. Och på första soloalbumet, "Writer" (1970), spelade Carole in sin egen version av "Goin' back".
En annan betydelsefull cover av "Goin' back" gjorde Nils Lofgren på sin första soloskiva 1975. Och den fanns också med på Lofgrens konserter. Jag minns fortfarande ögonblicket när Nils Lofgren på en konsert 1976 satte sig bakom pianot och framförde låten så oerhört vackert.
Även Phil Collins lyckades stava "fel" när han förra hösten gav ut låten och döpte sin coverskiva till "Going back". Men han lyckades göra en fullt godkänd tolkning av ”Going back”, med svart kör, himmelska stråkar och klassiskt Phil Collins-arrangemang.
B-sidan är mer typisk den dramatiska lite svulstiga Dusty Springfield. Men vad som inte är typiskt är att Dusty själv har varit med och skrivit låten tillsammans med körsångerskorna Madeline Bell och Lesley Duncan. Bell, som inledde sin solokarriär redan 1963, gav ut sin egen version av låten på singel 1967. Nyligen avlidna Duncan sjöng bakom Dusty på 60-talet men hade även en solokarriär från 1963 när hon gav ut singlar innan hon 1969 gav ut sitt första album och slog igenom 1971 med "Sing children sing".
Video med "Goin' back":
B-sidan "I'm gonna leave you"
/ Håkan
Lågmäld och underhållande konsertkväll
Bilder: Anders Erkman
THOMAS WAHLSTRÖM & MATS NORREFALK
OLLE UNENGE & CO
Scandic Grand Hotel, Örebro 14 november 2012
Konsertlängd: 20:02-20:42 (Olle, 40 min) och 20:50-22:00 (Thomas/Mats, 70 min)
Min plats: ca 10 rakt från scenen
Drack: 1 Brutal Bulldog-öl
Det blev en lågmäld onsdagskväll i musikens tecken som trots den lite anspråkslösa inramningen inte saknade varken musikaliska höjdpunkter eller textmässig briljans. Det bjöds på två olika grenar, singer/songwriter och bluesinspirerat, från samma musikaliska träd och efteråt kändes allt väldigt homogent för att inte säga professionellt fast kvällen också uppfattades som avslappnad och spontan.
Olle Unenge & Co, konstellationen av gammal och ung som gjorde sin debut under Live At Heart-festivalen, upprepade i stort sett sin repertoar från i september men bjöd återigen på en fin mix av välformulerade texter, inspirerande lågmäld musik och massor av god stämning.
Framträdandet gick efter devisen "I was so much older then. I'm younger than that now." (ett Bob Dylan-citat) med tanke på kombinationen av olika åldrar i gruppen. Genomsnittsåldern hade sänkts ytterligare när unge Linus Johansson, på akustisk gitarr och slide, tillfälligt(?) ersatte Lennart Nordström.
Repertoaren var en blandning av egna originallåtar och svenska versioner av utländska original (av Dylan, Christy Moore, Arlo Guthrie och Ry Cooder). Smärtsamt vackra "Farväl vackra Sara" börjar bli en lokal klassiker men även "Mellan ebb och flod", duetten med fioltjejen Kajsa Zetterlund, var fin med sitt ståbasintro (Robin Mossberg) och visslingen på slutet. Liksom låtarna där Olle fångat känslorna i den grekiska övärlden, texten till "Trivsam liten bar" och den helt egna "Långsamt väder".
Olle Unenge & Co:s låtar:
Trivsam liten bar
Farväl vackra Sara
Det kunde förvisso vara värre
Mellan ebb och flod
Vykort från Koster
Hur kan den som är där nere, stå ut med att aldrig komma upp?
Långsamt väder
Det här gamla tåget
Även Thomas Wahlström är en välartikulerad låtskrivare och fick under sitt 70 minuter långa framträdande med gitarrvirtuosen Mats Norrefalk flera gånger visa upp några textmässiga höjdpunkter. Men framförallt var konserten en liten återförening på deras 15 år gamla Big Blues & Boogie-samarbete.
Det nio medlemmar starka bluesbandets repertoar hade alltså reducerats till en duo vars arrangemang på bara två akustiska gitarrer fungerade anmärkningsvärt bra. Mest tack vare Norrefalks nästan omöjliga färdigheter på sin gitarr men också Wahlströms djupa bluesröst som tack vare en för kvällen lite sargad stämma gjorde genren än mer autentisk.
Elva av 15 låtar från Big Blues & Boogies skiva från 1997 fanns med på Wahlström/Norrefalks repertoar och de hade lyckats arrangera om låtarna, vid ett tillfälle skriva en svensk text ("Any fool will do" hade blivit "Du vill bara ha kontroll"). I den akustiska inramningen fanns det fritt utrymme för Norrefalk att spela både hårt och mjukt, extremt lågmält och tungt bluesigt, melodiskt elegant och hårt rytmiskt. Det fanns liksom inga gränser för Norrefalk när han med den akustiska gitarren inte kunde gömma sig bakom några effekter.
Norrefalk gjorde det absolut bästa av "The wolf", "Love is a hurting thing" (ett solo som fick mig att tappa andan) och finalen "Yesterday's dreams". Medan Wahlströms tillbakalutade svenska texter med småkomiska stickspår, "Närmare 60", "Jag vill inte sjunga blues för dig idag" och "Om och om igen", gjorde blandningen på konserten varierad och underhållande. Den kanske mest engagerande texten för kvällen, "Men jag når inte fram", stod däremot Siv Andersson för.
Om det sedan var blues eller inte som Wahlström & Norrefalk bjöd på kan det råda delade meningar om. "Det kanske är åt det hållet?", föreslog Thomas från scenen vid ett tillfälle.
Thomas Wahlström/Mats Norrefalks låtar:
Give me all your lovin'
Lovey dovey
Närmare 60
The wolf
I dream of your face again
Going back to Louisiana
Du vill bara ha kontroll
Jag vill inte sjunga blues för dig idag
Happy man
Love is a hurting thing
Leaving you behind
Men jag når inte fram
A lot of living
Extralåtar:
Om och om igen
Yesterday's dreams
Foto: Anders Erkman
/ Håkan
Fräckt, Louise
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 1996.
LOUISE HOFFSTEN
Strömpis, Örebro 28 juni 1996
Mitt i Örebro, under bar himmel, skapades något av liverockhistoria i fredagskväll. Scenen, på vilken Louise Hoffsten med band uppträdde, var placerad i Strömpis trädgård.
Ett smart drag när svensken vill vara utomhus i det gröna. Det blev en positiv kväll i en positiv miljö.
En festsugen storpublik fick en rockfest med en av landets naturligaste rockstjärnor. Och det var inget fel på Louises scenutstrålning. Pojkarna kippade efter andan när hon gjorde det med både mikrofonstativet och gitarristen.
På scen blev det inte lika kompakt programmerat som på skiva men ändå en snarlik, genomgående tung föreställning. Ibland lite för pretentiösa solon på gitarr och keyboards, farligt nära bastant hårdrock, men ofta ett perfekt r&b- och funkigt rockgung. Med ett tjutande munspel, från Louise själv, som extra krydda,
Repertoaren var huvudsakligen hämtad från Louises två senaste så framgångsrika album, med låtar så bekanta att publiken kände sig hemtam mest hela tiden.
Och absolut största publikfavoriter blev inte överraskande "Hit me with your lovething" och "Let the best man win".
Men extralåtarna efter en timmes konsert var också läckra. Beatles bluesiga "Yer blues" och kvällens enda ballad, "Healing rain", kom som en härlig bonus på ett redan bra uppträdande.
Bandet:
Fredrik "Figge" Boström, bas
Leif Larson, keyboards
Christer Jansson, trummor
Staffan Andersson, gitarr
Eva Axelsson, kör och gitarr
/ Håkan
Singlar#75: Go-Gos
GO-GO’s: Vacation (I.R.S., 1982)
70-TALETS PUNKREVOLUTION och den kreativa floden av vilda/spontana idéer som följde i dess spår hade många ansikten. Flickrockgrupper eller rena popband med uteslutande tjejer var en mycket intressant utveckling av musikbranschen. Och de flesta kom från USA. Det här var några år efter Runaways och den rent uteseendemässiga inriktningen och det betydligt mer spännande när flickor, pop och rock möttes. Go-Go's var, tillsammans med The Bangles, det ledande namnet i genren.
Go-Go's hade alltså sina rötter i LA-punken och bildades redan 1978 men ur denna allra första sättningen av gruppen var det bara två tjejer, Belinda Carlisle, sång, och Jane Wiedlin, kompgitarr, som följde bandet in i det kommersiellt mer framgångsrika 80-talet med hitsinglar och uppmärksammade album.
Vägen mot en mer professionell inriktning inleddes samma år bandet bildades när gitarristen Charlotte Caffey kom in i gruppen hösten 1978. Och sommaren 1979 fick gruppen sin fasta trummis i Gina Schock och gruppen hade då musikaliskt utvecklats mot ett allt poppigare sound. Gruppen spelade in en fem-låts-demo som kom att bli så uppmärksammad att gruppen fick chansen att agera förband i England på Madness 1980-turné mellan maj och juli.
I samband med turnén släpptes Go-Go's första singel, en demoversion av "We got the beat", på Madness skivbolag Stiff. Som ledde till att gruppen fick fortsätta turnera i England, nu som förband till Specials som också fick till följd att Belinda Carlisle och sångaren i Specials, Terry Hall, blev ett tillfälligt par.
Sedan genomgick gruppen ännu en medlemsförändring när Kathy Valentine kom in som ny basist på nyårsafton 1980. Hon blev direkt gruppens kanske mest rutinerade medlem. Austin-födda Kathy hade nämligen rutin från att ha spelat gitarr i kända grupper som Girlschool och Textones men hade däremot aldrig tidigare spelat bas. Men hon skulle också bli en viktig låtskrivare i Go-Go's.
Under sin tid i Textones, där Carla Olson var sångerska, skrev Kathy låten "Vacation" som 1980 släpptes på en Chiswick-singel. En låt som alltså först två år senare skulle bli en hitsingel (8:a i USA) med Go-Go's.
Från Englandsturnéerna, Stiff/demosingeln och fram till sommaren 1982 hade gruppen hunnit bli ordentligt etablerad. "We got the beat" gav eko i skivbranschen. I april 1981 fick gruppen skivkontrakt med amerikanska I.R.S., serverades rutinerade skivproducenten Richard Gottehrer och singlar som "Our lips are sealed" och en nyinspelad "We got the beat" tog sig in på USA-listan.
Som prosucent var Gottehrer ett osedvanligt lyckat val. Han hade på 60-talet hits som låtskrivare,"I want candy", "Sorrow" och "Night time" , och hade sedan producerat en mängd artister som Fleshtones, Joan Armatrading, Robert Gordon, Dr Feelgood och Blondie.
När Go-Go's gav ut "Vacation", i juni 1982 som en aptitretare till gruppens andra album med samma namn, hade Kathy Valentine fått sällskap som låtskrivare av Go-Go's-medlemmarna C. Caffey och J. Wiedlin. Men Gottehrer var fortfarande producent och bara det utpräglade sommarsoundet gjorde låten till en hit som fortfarande håller bra att lyssna på - även i mörka november 2012.
Låten "Vacation" blev första låt på albumet "Vacation" som släpptes i augusti 1982. På albumet fanns också singel-b-sidan "Beatnik beach", en surfpoplåt skriven av Caffey och Carlisle, som är en ganska ordinär Go-Go's-låt i deras hitkatalog.
promo-video:
B-sidan "Beatnik beach":
/ Håkan
"Mine"
SARA NORDENBERG
Mine
(Sara Nordenberg)
Vad vore livet utan nya ansikten, nya låtskrivare och nya röster? Väldigt torftigt om ni frågar mig. Det är alltid spännande att lyssna på nya skivor med nya namn i allmänhet och har skivan vissa kopplingar till Örebro och en studio som nästan ligger på den gata jag bor på blir jag givetvis än mer nyfiken.
Att det är Clas Olofsson och Fredrik Landh, kända profiler i en rad olika sammanhang, som står för produktionen på Saras skiva har inte överraskande resulterat i ett mycket välgjort och elegant sound. På skivans första spår, "Over", går det inte att undvika att tänka på Bonnie Raitt fast sound och låt drar mer åt soul än blues.
Sara, som har varit med och skrivit skivans samtliga elva låtar, har en fin, bra röst. Kanske inte världshistoriens mest personliga men när låtarna växer sig allt starkare ju längre skivan spelas blir hennes stämma allt mer viktig och avgörande.
Fram till tredje låten "Sweet refrain", skivans kanske tydligaste hitlåt, är det mycket känslor i både text och arrangemang där Olofssons wah-wah och pedal steel målar de vackraste färger som finns.
Som den popfantast jag är tycker jag "Sweet refrain" tillhör skivans toppar. Inte bara för uptemporytmen eller refrängen utan även för arrangemang och produktion som är både hitmässigt direkt och finurligt smakfull. En alltför sällsynt kombination i dagens pop.
Den följande låten "I know where I belong" är rolig i sin blandning av americana, country och pop. Där både banjo och vissling ger låten en annorlunda karaktär.
På inledningen av skivan fattas inte mycket men kanske lite mer personlighet i själva framförandet men på den senare delen av skivan dyker de där personliga pärlorna upp när Saras röst blir så där hypnotiskt tilldragande och låtarna kräver upprepade spelningar.
"Courage" är en låt i halvfart som blottar Saras röstresurser mer än tidigare på skivan. När hon tar i utan att det känns konstlat eller tillgjort. Låtarna därefter håller också en hög personlig nivå. Från den inledande slidegitarren till rösten på "Brighter" liknar Saras röst till viss del Lisa Miskowskys på de två skivor där Lisa samarbetade med Jocke Berg.
Avslutningen på "Mine" imponerar. På "Live" smeker det gränslöst vackra pedal steel-soundet medan Saras allt naknare stämma andas personlighet. "All small things", i sin nästan kyrkliga inramning, är en vacker och innerlig slutlåt. Orden "I'm precious" har aldrig sjungits vackrare och mer viskande medan tramporgeln(?) understryker stämningen av autentisk gammal visa. Och just då, när låten slutar efter 2:56, finns inte Bonnie Raitt-referenserna kvar i min skalle.
Mer info: saranordenberg.com
/ Håkan
Wilmer X stora
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 1986.
WILMER X
Rockmagasinet, Örebro 13 mars 1986
Wilmer X håller på att bli riktigt stora nu. Varje kväll i en månads tid genomför bandet för tillfället en konsert som produktionsmässigt är den största de gjort med avancerat ljusspel, rökridåer och pampig, visuell inledning med filmmusik i blåtonat ljus.
Sedan sparkade de igång en show som nyhetsmässigt "endast" har ett livealbum i ryggen och därför saknade de stora överraskningarna och de riktigt hisnande och spännande momenten. Ändå går bandet framåt i utveckling och styrka i den snäva fåran av traditionellrock och rhythm & blues.
Nisse Hellberg är gruppens ledare, sångare och starke man. Han har sina rötter i både Bo Diddley och Iggy Pop och övertygade stort fast han spektakulärt inte alls har samma utstrålning som exempelvis Thåström.
Wilmer X har heller inte några ambitioner att lägga hela Sverige för sina fötter. Vi får nog behålla Sveriges bästa liverockgrupp i de små klubbarna där de utan konkurrens bäst hör hemma.
Intensivt turnerande ger alltid gott resultat till sist. På mindre än ett år har Wilmer X spelat fyra gånger i Örebro men vi kunde inte ens ana turnétrötthet eller slapphet i framförandet på scen. Det är egentligen märkligt hur denna kvintett drivna musiker kan spela så energisk, intensiv och levande rockmusik.
Inledningsvis var ljudet inte helt tillfredsställande men blev bättre och den senare del var magnifik med "En dröm är en dröm", "Nere på knä igen", "I din klinik" och "Kör dej död" som ett radband på slutet.
Då var det svettigt och varmt, mycket varmt. När Wilmer X sedan återkom för att avsluta med en Chuck Berry-låt var både luften och orken slut hos den stora och pigga publiken.
Nu berodde värmen inte bara på Rockmagasinets bristfälliga luftkonditionering. Wilmer X alstrade den energi och värme som så väl behövs i Sverige just nu när det drar en isande vind genom landet.
/ Håkan
Ödmjukhet och engagemang
Foto: Kristin Wester
Matt Green och Simone Felice.
SIMONE FELICE
Clarion Hotel, Örebro 12 november 2012
Konsertlängd: 20:13-21:35 (82 min)
Min plats: ca 10 meter rakt från scenen
Drack: 2 Eriksberg
Osäkerheten var stor. På den rödsprängda affischen stod det Simon Felice och arrangören Anders Damberg pratade på förhand om Felice Brothers men det var alltså Simone Felice som till slut ockuperade den nya fina scenen i hotell Clarions foajé. Där artisten står med ryggen ut mot Kungsgatan och låter publiken som sitter vid bord se och höra allt en aning från ovan.
Osäkerheten var inte bara bokstavligen stor. Innan konserten var jag väldigt dåligt informerad om Simone Felice, hade väl letat upp några låtar på YouTube men visste inte mycket mer. Och jag var mycket riktigt inte där i någons tjänst, för att recensera, utan mer av nyfikenhet kring en amerikan som trots allt måste betraktas som spännande.
Bandet bakom Felice, som Damberg hade utlovat, var bara en man, Matt Green på dobro/slide och mandolin. Resten, som egentligen bara är den kvinnliga violinspelaren Simi Sernaker, hade blivit kvar i New York, med anledning av stormen Sandy. Felice och Green hade precis lämnat NYC innan stormen slog till.
Som New York-kille hyllade han minnet av Levon Helm, som trumslagare höll han takten hörbart genom att stampa hårt i scengolvet och som den musiker han är spelade han vacker och melodisk akustisk gitarr. Simone hade hört att Sverige var ett kallt land men han förklarade ödmjukt att han hade fått ett varmt välkomnande här.
Som lekman på området ska jag inte försöka mig på att analysera några låtar men jag tyckte mig höra "New York times", "One more American song" och "You and I belong" innan coverlåtarna på slutet tog överhand.
Simone framförde "Helpless" men det långa introt pekade snarare mot "Knockin' on heaven's door" än en Neil Young-klassiker. Men allsång blev det ändå. Sedan avslutade han huvudavdelningen med "Atlantic city" (av "the boss of New Jersey" som han förklarade). För att sedan, när han kort hade besökt baren på Clarion och beställt ett glas vatten spetsad med is, göra extralåten "I shall be released".
Foto: Magnus Sundell
/ Håkan
Personligt och välljudande
Foto: Anders Erkman
Foto: Magnus Sundell
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2012.
RICHARD LINDGREN
OLLE UNENGE
Stadsträdgården, Örebro 10 november 2012
Konsertlängd: 19:19-19:35 (Olle), 19:50-20:30 och 20:50-21:35 (Richard)
Min plats: ca 7 m snett till vänster från scenen.
Två stora låtskrivare har gästat Örebro på lika många dagar, Ulf Lundell och Richard Lindgren. Fast under väldigt olika förhållanden. Den ene (Ulf) inför 1200 jublande människor på Conventum, den andre (Richard) inför uppskattningsvis 70 minst lika nöjda på mysiga Växthuset i Stadsträdgården. Minst sagt olika förutsättningar men musikaliskt, kreativt och artistmässigt är dessa genuina låtskrivare på samma nivå och vid en brysk jämförelse (jag upplevde nämligen båda konserterna) var det i helgen fördel Richard Lindgren.
I två år har skåningen Richard besökt Örebro vid ett flertal tillfällen. Ofta med ett litet eller stort band bakom sig men nu kom han helt ensam vilket i hans fall inte alls påverkade det musikaliska resultatet negativt i lördagskväll. För låtarna, det genomgående starka materialet som utgör hans stora repertoar, är så personligt välskrivna och det var med full tillfredsställelse jag hörde honom fritt välja mellan gamla låtar och nya. Och nästan alla dekorerades i mellansnacken av intressanta smått komiska historier. Dessutom hade arrangören och kvällens uppvärmare Olle Unenge serverat Richard ett ett piano som vidgade den musikaliska bilden på ett smakfullt sätt.
De 85 minuterna på Växthusets minimala scen var tillägnade i huvudsak originalmaterial i allmänhet och de aktuella låtarna från nya albumet "Grace" i synnerhet. Men också, i andra avdelningens avslutning, en hel del covers som tog lite fokus från den nya helt aktuella skivan.
Duetterna med Unenge, i "Don't think twice" och "Girl from the north country", blev ett intressant möte mellan två olika röster som skavde lätt mot varandra. Och extralåten, Tom Waits "Tom Taubert's blues", resulterade i den allmänna allsången "Waltzing Mathilda" som var svår att värja sig emot.
Richards sång och musik har lite slarvigt beskrivits som americana, denna helt luddiga musikterm, men att han har påverkats av USA, amerikanska låtskrivare och miljön där borta, är ju uppenbar i både texter och framförande.
Nya skivan var givetvis scenrepertoarens mest intressanta ögonblick i lördagskväll. En repertoar som arrangemangsmässigt av naturliga skäl var slimmat till en röst och ett instrument, akustisk gitarr eller piano. Men enligt formulär A i manualen för klassiskt låtskrivande ska en bra låt fungera i alla sammanhang och i alla musikaliska sällskap. Den trollkonsten har Richard lärt sig från grunden och hade inga problem att framföra både det singer/songwriter-inspirerade materialet och låtarna ur det rockiga bandkonceptet med samma påtagliga dignitet.
Lindgren har som sagt uppträtt i Örebro vid flera tidigare tillfällen. Solo som uppvärmare till Mary Gauthier, flera korta Live At Heart-framträdanden och en Dylan-tributkonsert med band i somras men konserten i lördags kändes på sätt och vis som en debut där Richard fick tillräckligt utrymme för både snack och musik. Och fick den här gången visa sina färdigheter på piano som knappast kan kallas tekniskt skickliga men känslan, smekningarna av instrumentets vemodiga tangenter, var otroligt välljudande.
Arrangören Olle Unenge inledde alltså kvällen med ett kort set, fyra låtar, med ett urval hämtat från hans förebilder Bob Dylan, Bert Jansch och hans välkända fascination för irländsk folkmusik. Där hans svenska tolkning av Dylans "Farewell Angelina", "Farväl vackra Sara", var lika emotionellt laddad och vacker som vanligt.
Låtarna:
Drunk on arrival
Back to Brno
I came, I went and I don't know where I'm going
Mezcal Mae
Sunday tea blues
If only she came walking by
Losing my bearings
Reconsider me
Paus
Five pints and a wink from Gwendolyn
From Camden Town to Bleecker Street
Don't think twice
Girl from the north country
Famous blue raincoat
Extralåt
Tom Traubert's blues
Foto: Magnus Sundell
/ Håkan
Singlar#76: Billy J. Kramer with The Dakotas
BILLY J. KRAMER with THE DAKOTAS: Bad to me (Parlophone, 1963)
DET TIDIGA BEATLES-INTRESSET gjorde att jag ofta även fick andra favoriter bland närbesläktade artister som hade en naturlig koppling till Liverpool-kvartetten. Som exempelvis dagens artist här och Cilla Black som hade samma manager som Beatles, Brian Epstein. Och i det sammanhanget går det också att nämna namn som Tommy Quickly, The Fourmost, Peter & Gordon, The Strangers with Mike Shannon, The Applejacks och P J Proby. Alla artisterna/grupperna har det gemensamt att de spelade in unika John Lennon-Paul McCartney-låtar som aldrig officiellt gavs ut av Beatles själva.
I den samlingen artister var Billy J Kramer mest framgångsrik och han var också den som spelade in flest exklusiva låtar skrivna av världens mest kända låtskrivarpar. Fyra av Kramers fem första singlar hade Lennon-McCartney-original på A-sidan och ibland även på b-sidan.
Billy började som gitarrist i Liverpool-gruppen The Coasters (ingen koppling till det amerikanska bandet) under sitt rätta namn William Howard Ashton. Snart blev han sångare i gruppen och tog sig då artistnamnet Billy J Kramer och blev upptäckt av Brian Epstein som i slutet på 1962 skrev kontrakt med Kramer som då var utan kompband. Men Epstein hittade The Dakotas, ett helt existerande band, i - Manchester!
Naturligtvis låg Epstein även bakom Kramers/Dakotas kontrakt på samma skivbolag som Beatles och att de sedan kom att produceras av George Martin som gjorde det nära till hands att använda sig av unika Lennon-McCartney-låtar. Kramer debuterade i april 1963 med "Do you want to know a secret" (utan frågetecken) och följde snabbt upp med "Bad to me" som släpptes 26 juli och nådde förstaplatsen i England 24 augusti.
"Bad to me" var en John Lennon-låt men det var Paul McCartney som var i Abbey Road-studion samtidigt som Billy J Kramer och Dakotas spelade in den 27 juni 1963. B-sidan "I call your name", även det en Lennon-låt, spelades för övrigt in samma dag.
Det existerar ingen Beatles-inspelning av "Bad to me" men däremot spelade Lennon in en demo i mitten på maj 1963. "I call your name" var vid den här tiden, sommaren 1963, helt outgiven och oinspelad med Beatles. Först 1 mars 1964 tog Lennon beslutet att Beatles skulle spela in låten som han en gång skänkt till Billy J Kramer. Och när Beatles version släpptes på skiva, 19 juni 1964 på ep:n "Long tall Sally", blev det en uppenbar sanning att John Lennon sjunger så mycket bättre och personligare än Kramer.
Under sin tid med Kramer hade Dakotas en helt egen parallellkarriär och gjorde skivor med egna låtar. Exempelvis instrumentala "The cruel sea" som skrevs av gitarristen Mike Maxfield och släpptes på singel tre veckor före "Bad to me" och blev en mindre hit. Övriga medlemmar i Dakotas var Robin Macdonald, kompgitarr, Ray Jones, bas, och Tony Mansfield, trummor. Kramer och Dakotas var en enhet fram till 1966 och gruppen hade då fått en ny gitarrist i Mick Green, långt senare Pirates.
Live på tv:
Ljudspår:
B-sidan "I call your name":
/ Håkan
En dag på jobbet för Ulf
Foto: Kristin Wester
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/11 2012.
ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 9 november 2012
Konsertlängd: 20:00-22:35 (155 min)
Min plats: Rad 10, plats 590, ca 23 m rakt från scenen.
I fredagens NA berättade jag om mitt favoritögonblick med Ulf Lundell på konsert och utnämnde, kanske lite överraskande, hans senaste Conventum-besök som det bästa av de 40 konserter jag har upplevt med honom. Inte i min vildaste fantasi hade jag i fredagskväll några förhoppningar om att på samma plats få vara med om något lika magiskt igen. Ty förutsättningarna den här gången var tämligen konventionella, rockbandet bakom var som vanligt elektriskt med Janne Bark i spetsen. Konserten blev nu visuellt och ljudmässigt mycket riktigt en osensationell historia. Som en vanlig dag på jobbet för Ulf Lundell.
Däremot inte sagt att konserten hade några intressanta höjdpunkter i sin mix av elegans och hård rock. Men likafullt var det en vanlig bra dag på jobbet för Lundell och som vi lärt oss under de senaste 20 åren är den statusen en högtid för alla konsertvänner. Det märktes om inte annat under den sista timmen eller tio sista låtarna när stämningen var på topp både på scen och i publiken då hela Conventum dansade.
Efter Ulf Lundells ofrivilliga paus, ställde in turnén och Conventum-konserten förra våren på grund av sjukdom, var det givetvis lite spännande att uppleva reaktionerna men även där kan jag meddela att det mesta var sig likt och oförändrat. Lundell, i sin bångstyriga frisyr med hästsvans, var på gott humör men inte så snacksalig fast senaste skivan är så politisk och engagerande. Men hann ändå med att kritisera regeringen (som han kallade "bankrånare"), bankerna, Jimmie Åkesson och schlager-Björkman.
Ämnen som naturligtvis öppnade dörren för låtar från senaste albumet "Rent förbannat" som stundtals innehåller de argaste texterna Lundell någonsin skrivit. Musiken och arrangemangen är däremot inte lika arga och genomgående ursinniga. Däremot tyckte jag innan konserten att dubbel-cd:n är alldeles för generös och innehåller alltför många upprepningar ur Lundells gränslösa låtkatalog för att kunna bedömas som ny och fräsch.
Nu efter konserten, där nästan en tredjedel av kvällens repertoar var hämtad från senaste skivan, är jag inte lika ljummen inför innehållet för låtarna fungerade överraskande bra i konsertsammanhang.
Starten på konserten var en knockout med "Är vi lyckliga nu?", den fullständigt publikfriande senaste hitlåten, som sedan satte nivån både känslomässigt och bokstavligen på den drygt två och en halv timme långa konserten. Ändå fick inledningen av konserten en orolig fortsättning med missljud som delvis störde "Mitt ansikte" och "Moln utan minnen". Men just då var jag mest orolig för Lundells röst som lät ihålig och uppenbart hes. Men tekniken hämtade sig och Lundell sjöng upp sig efter en lång startsträcka.
De nya låtarna, som ännu inte kan kallas välkända, låg koncentrerat tidigt i konserten innan tempot sedan stegrades från "Omaha" och fram till slutet. En lång, lång final med övervägande rusiga arrangemang, med några få lugnare partier, som pågick till det sedvanliga masshysteriska slutet. Allt var helt i publikens smak. Själv mådde jag bra men blev aldrig överväldigad. Det var som en vanlig dag på jobbet även för mig.
Innan dess fanns det under konserten några guldkorn, blandat nytt och gammalt, som etsade sig fast mer än något annat. Den oväntade och överraskande återkomsten av "Bente" hade fått förnyad kraft. Den nyarrangerade klart Neil Young-inspirerade "Stackars Jack" blev nästan till en ny sång. "FBL II", tämligen onödig på skiva, blev så mycket bättre i det här sammanhanget. Sedan vägrar jag tröttna på låtar som "Jag saknar dej", med durrande bas, och "Hon gör mej galen", spetsad med mandolin och trumpet, hur de än framförs. Båda var för kvällen förförande vackra.
Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Surjo Benigh: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor
Tomas Hallonsten: keyboards, trumpet och sång
Låtarna:
Är vi lyckliga nu?
Ute på vägen igen
Dom fyras gäng
Mitt ansikte
Moln utan minnen
Bente
Stackars Jack
FBL II
Den vassa eggen
Rent förbannat
Sjörövar-Jennys sång
Jag saknar dig
Omaha
En fri man i stan
Om det här är vintern
Ut ikväll
Förlorad värld
Folket bygger landet
Kär och galen
Extralåtar
Snön faller och vi med den
Chans
Gott att leva
Extra extralåtar
Hon gör mig galen
Kapten Kidd
/ Håkan
Richard Lindgren Setlist
Just hemkommen från en konsert med Richard Lindgren men måste redan nu avslöja innehållet genom att publicera den autentiska låtlistan nedklottrad av Richard själv strax innan konserten. Recension kommer på måndag i Nerikes Allehanda och här någon dag senare. Men låtlistan är givetvis intressant inte minst när Richard själv efter konserten fyllde i ändringarna i den ursprungliga planen.
Exempelvis upptäckte han då att han helt oplanerat hade missat en låt, den nya "She's already gone", och skrev därför "Fan Åsse!" som på mellansvenska betyder ungefär "Fan också!". Dessutom stoppade Richard oplanerat in "Silver", ännu en ny låt, som sista låt innan extralåten.
Av konsertens 15 låtar var fem hämtade från det nya albumet, två Dylan-covers (duett tillsammans med arrangören Olle Unenge), en Cohen-cover och extralåten som var Tom Waits "Tom Taubert's blues".
/ Håkan
Richard i butiken
Foto: Kristin Wester
RICHARD LINDGREN
Najz Prajz 10 november 2012
Konsertlängd: 14:03-14:21 (18 min)
Min plats: ca 4 meter rakt framför scenen
För drygt en vecka sedan släppte skåningen Richard Lindgren sitt nya album "Grace" och kvällens konsert i Örebro på Stadsträdgården annonseras som releasekonsert. Därav den korta spelningen i Anders Dambergs skivaffär Najz Prajz på lördagseftermiddagen. En aptitretare inför kvällen men också en liten, liten presentation av nya skivan.
Richard ensam på den minimala scenen med en akustisk gitarr framförde fem låtar och en vers från en hemsk barnvisa(!). Inför en liten men nöjd publik inledde han med den nygamla "If only she came walking by" (demon på "Memento"-boxen har förärats en studioinspelning på nya skivan). Fortsatte med "Five pints and a wink from Gwendolyn" (Richards kanske mest kända låt), "I came, I went and I don't know where I'm going" (skrevs färdig i Örebro för två år sedan) och "From Camden Town to Bleecker Street" (en annan av Richards mest kända låtar.
Han avslutade med "Reconsider me", första låten på nya skivan där en vers är skriven i Örebro, och berättade sedan för mig att han inte alls hade haft Warren Zevon i tankarna när han skrev låten fast en av många positiva recensioner insinuerade den kopplingen. Den enda gemensamma nämnaren är att även Zevon skrivit en låt med exakt samma titel.
Richard avslutade med en grym vers från en låt som handlade om att "slakta katten" på en barnskiva. Min fru Carina fick sedan cd-häftet signerat ("Tack för öronen/Richard Lindgren") och jag fick en låt tillägnad ("From Camden...") så vi kunde gå hem och ladda för kvällens konsert där det utlovats en lång föreställning där arrangören Olle Unenge dessutom har trollat fram ett piano.
/ Håkan
På god väg till paradiset
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/11 2012.
ELDKVARN
Konserthuset, Örebro 7/11
Konsertlängd: 19:30-21:15 (105 min)
Min plats: ca 25 meter från scenen lite snett höger. Balkong höger Rad 22 Plats 644
Turnémaskinen Eldkvarn sviker aldrig men överraskar ännu mer sällan. Men populariteten håller ändå i sig. Ett näst intill utsålt Konserthus, en laddad och delvis stimmig publik, tog emot Plura och bandet utan att de har någon dagsaktuell skiva med sig i bagaget. Men Plura är på något sätt dagsaktuell alla dagar numera och enligt alla mänskliga lagar och förnuft borde han vara en hårt utarbetad och sliten man. Men på scen i onsdagskväll var han både spontan och spirituell i många avslappnade och roliga mellansnack.
Inte ens ett katastrofalt tekniskt strul med ljudet på de två första låtarna, som höll på att bryta konserten, fick Plura att tappa fattningen. Helt oplanerat stegade han då oförberedd fram till scenkanten, framför mikrofon och PA, och framförde en bokstavligen unplugged "Tennsoldater" till akustiskt gitarrspel kompad av broder Carla. Medan ljudet lagades. Där fick jag som påstod att Eldkvarn aldrig överraskar.
På några minuter vändes fiasko till succé och den redan inspirerade publiken blev än mer taggad och såg förmodligen för ett ögonblick paradiset i tunneln. En dröm som blev sann med hjälp av tre raka låtar från "De berömdas aveny"-albumet. "På andra sidan regnet", som Plura presenterade som en kortversion av Barrack Obamas segertal, framstod som den ultimata rytmkavalkaden som fick bänkraderna att gunga långt upp på läktaren där jag satt.
Jag ska väl inte påstå att jag tyckte konserten med Eldkvarn sammantaget nådde paradiset men vid ytterligare några tillfällen var den på god väg. På bland annat just "Vägen till paradiset", "En liten kyss av dej" och den naturliga nedtonade avslutningen med "Ikväll" när trummisen Werner Modiggårds fågelvisslande hade ren Jan Lindblad-kvalité.
Däremot har jag svårt att vänja mig vid den upprepade hysterin för låtar som "Fulla för kärlekens skull", den långa så kallade klassikern "Alice" och Carla har ju gjort åtskilliga låtar som är starkare än "Lilla Sofie".
Energin i bandet var dock genomgående oförändrat för kvällen där extramusikerna, saxofonisten Marcus Olsson och sångaren/slagverkaren Adrian Modiggård (som ensam sjöng två gamla Eldkvarn-låtar), knuffade på gamlingarna till en beundransvärd rockig final med "Kungarna från Broadway" och "Pojkar, pojkar, pojkar".
Toni Holgersson hade meddelat sig sjuk vilket fick till följd att konserten med Eldkvarn startade halv åtta och inte halv sju som biljetten ville göra gällande.
Plura Jonsson: gitarr och sång
Carla Jonsson: gitarr och sång
Tony Thorén: bas och sång
Werner Modiggård: trummor och sång
Claes von Heijne: keyboards
Marcus Olsson: saxofon, keyboards och sång
Adrian Modiggård: percussion och sång
Låtarna:
Vår lilla stad
Barn av sommarnatten
Tennsoldater
De berömdas aveny
Tårar från en clown
På andra sidan regnet
Alice
Lilla Sofie
En värld av kärlek (Adrian)
Fulla för kärlekens skull
Man över bord
Kärlekens tunga
En liten kyss av dig
Inget bra för mig själv
Kungarna av Broadway
Pojkar, pojkar, pojkar
Extralåtar
Vägen till paradiset
Be-bop-a-lula-land
Ett fall av kärlek (Adrian)
Ikväll
/ Håkan
Singlar#77: Manfred Mann
MANFRED MANN: If you gotta go, go now (His Master’s Voice, 1965)
COVERS ÄR SOM BEKANT INTE FRIDLYSTA eller bojkottade på den här 100-listan. Och just covers var den engelska gruppen Manfred Manns viktigaste recept på vägen till framgång på 60-talet. Och Bob Dylan-låtar var en stor och viktig del i deras karriär där det skapades ofantligt många hits. "If you gotta go, go now" är kanske en för stor och känd hit för den här listan (nådde en 2:a-plats i England i oktober 1965) men samtidigt har singeln hamnat i skuggan av alla deras andra singlar och har även hamnat i bakvattnet av deras andra Dylan-covers, "Just like a woman" och "Mighty Quinn".
På de fyra singlarna innan "If you gotta go, go now", som släpptes 10 september 1965, hade Manfreds covers varit låtar som lustigt nog i samtliga fall var original som hade spelats in av amerikanska tjejgrupper eller sångerskor. The Exciters ("Do wha diddydiddy"), The Shirellres ("Sha la la"), Marie Knight ("Come tomorrow") och Maxine Brown ("Oh n o, not my baby") hade alltså varit gruppens förebilder men nu valde de en alldeles färsk Dylan-låt som singel.
Gruppen Manfred Mann hade sina rötter i jazz och blues men var 1965 en utpräglad popgrupp där sångaren Paul Jones var stjärna och figurerade på skivomslag och singeletiketter (vocals: Paul Jones).
Jones var dock inte helt nöjd med bandets musikaliska utveckling. Samtidigt som "If you gotta go, go now" klättrade på listorna meddelade Jones att han ville lämna gruppen. Men det skulle dröja till juli 1966 innan ersättaren Mike d'Abo presenterades. Bandet bytte då skivbolag från HMV till Fontana, fick en ännu större hit med Dylans "Just like a woman", och Jones blev kvar på EMI och inledde en framgångsrik solokarriär.
"If you gotta go, go now" var ursprungligen en låt avsedd för Dylans femte album "Bringing it all back home" men ratades till sist. En inspelning med Dylan som inte släpptes officiellt förrän 1991 på samlingen "The bootleg series volumes 1-3". Men första officiellt utgivna versionen av "If you gotta..." gavs faktiskt ut (i USA) av en annan engelsk grupp, The Liverpool Five, dock utan större uppmärksamhet.
INSPELNINGEN MED MANFRED MANN, producerad av den helt okrediterade EMI-anställde John Burgess, fanns lite överraskande inte med på bandets nya album "Mann made" som släpptes en månad efter singeln.
Den här Manfred Mann-singeln följdes av fler uppmärksammade förändringar i gruppen. Mot slutet av 1965 lämnade gitarristen och blåskillen Mike Vickers gruppen vilket fick Tom Guinness att byta från bas till gitarr och ny kortvarig basist blev Jack Bruce innan han bildade Cream med Eric Clapton.
Just Vickers, som också hade ambitioner att också arrangera, skrev b-sidan "Stay around". En rätt typisk anonym singelbaksida men med blås och ett tämligen pampigt intro. Även med lite vibrafon och ett avancerat och jazzinspirerat pianosolo (av Mann själv?) efter en minut och ytterligare ett vibrafonsolo senare i låten. En schlagerinspirerad låt med stark sång av Paul Jones. En låt som inte finns tillgänglig på YouTube.
Musikhistorien har efter 1965 begåvats med ytterligare några uppmärksammade covers av "If you gotta go, go now". Den engelska folkrockgruppen Fairport Convention gjorde 1969 en cajuninspirerad version av låten på franska, "Si Tu Dois Partir". Medan Ulf Lundell 1985 översatte den till "Om du måste gå" och gjorde fantastiskt fina liveversioner av låten på höstturnén det året. Dock finns ingen version av låten utgiven med Lundell och band men låten fanns med i en akustisk demo på ”Under vulkanen”-boxen 2007.
A-sidan:
/ Håkan
Shurmans överraskande dimensioner
Foto: Magnus Sundell"Wild horses"-finalen med både Bob Woodruff (till vänster) och Shurmans Aaron Beavers och Mike Therieau på scen.
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 2012.
SHURMAN
BOB WOODRUFF
Scandic Grand Hotel, Örebro 5 november 2012
Konsertlängd: 20:10-21:12 och 21:40-22:52 (134 min)
Min plats: ca 10 m rakt från scenen.
Det här var måndagskvällen som överraskade. Det här var konserten som vände upp och ned på alla begrepp och mina förväntningar. Jag gick till Scandic Grand i regnet och trodde att New York-killen Bob Woodruff skulle spela konsertens huvudroll och att det mindre kända Austin-bandet Shurman i stort sett skulle få agera kompband och att deras låtar mer eller mindre skulle bli utfyllnad. Ännu en gång kan jag konstatera att jag inte kunde haft mer fel.
Den sammanlagt drygt två timmar långa konserten hade inget konventionellt format med förband och huvudartist. 3/4-delar av Shurman kompade inledningsvis Woodruff för att sedan med sin egen sångare Aaron Beavers göra ett helt felfritt gig. Och den proceduren upprepades i två avdelningar.
Bob Woodruffs härligt snabba Rickenbacker-poppiga "The lost Kerosene tapes, 1999"-album, som släpptes tidigare i år, skulle på förhand betyda kvällens succé i min värld men blev nästan en parentes under hans båda set. Nyskrivna ännu oinspelade låtar och äldre material fick nämligen ännu större utrymme medan tempot var övervägande lågt.
I keps, solglasögon, en akustisk gitarr, raspig röst och stundtals brusten stämma blev det alltså ett icke förväntat dämpat Woodruff-gig där jag ibland efterlyste lite mer elektrisk attack i repertoaren. Men mest av allt saknade jag en 12-strängad gitarr fast jag blev mycket kompenserad av Shurmans coole gitarrist Harvey Husbands. Som inte tog plats men levererade några smakfulla solon men spelade också en otroligt tajt gitarr. Allra bäst i stenhårt svängiga "Peggy Blue".
Woodruff har numera skippat sin stora cowboyhatt men musikaliskt förekom det en del countryinspirerade låtar från hans tidigare album från 90-talet. Inledde med "Out of the blue" och gjorde även "That was then" från "Desire road" (1997). Och gjorde sedan både "Bayou girl" och pärlan "The year we tried to kill the pain" från "Dreams and Saturday nights" (1994).
Med tanke på korta förberedelser, för drygt två veckor sedan hade de aldrig spelat tillsammans, fungerade dock samarbetet mellan Shurman och Woodruff mirakulöst bra. De fyra killarna i Shurman kunde dock inte klaga på några förutsättningar när sångaren Beavers helt sonika kom in och ersatte Woodruff vid mikrofonen. Tillsammans gjorde de ett helt igenom lysande intryck på konserten när de bjöd på en musikaliskt blandad kompott av allt från lågmälda Gram Parsons-influerade sånger via hederlig countryrock till hårda elektriska attacker i den klassiska Stones/Faces-genren. Rutinen och engagemanget gick hand i hand mot en både publikmässig och musikalisk succé.
Deras senaste skiva har inte satt några djupare spår i mitt medvetande men live växte låtar, arrangemang och passion till tämligen overkliga och överraskande dimensioner. Och plötsligt framstod "Inspiration" (som Beavers tillägnade sin tvåårige son), "Novocaine heart", emotionella "Eye for an eye" och "Back to Texas" som en mycket stark repertoar.
Tillsammans med några äldre låtar som "3 chords", "Country just ain't country", "Red eyes" och garagerockexplosionen "I got U babe" plus en mycket fin cover av "Tracks of my tears" blev Shurmans dryga timme på scen en oförglömlig upplevelse. Där gitarristen, den totalt avslappnade och tuggummituggande Harvey Husbands, och basisten med den Steve Marriott-liknande rösten, Mike Therieau, briljerade vid sidan av frontmannen Beavers naturliga fokus.
När sedan konsertkvällen kunde avslutas med alla medverkande på scenen i en mycket både finstämd och välrepeterad version av Stones "Wild horses", där Beavers, Woodruff och Therieau bytte plats vid mikrofonen, blev det en självklar och lysande final.
/ Håkan
Pop med stort P
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1987
WEDDING PRESENT/HIP HORACE
Rockmagasinet, Örebro 4 november 1987
Onsdagskvällen på Rockmagasinet i Örebro gick i den engelska popmusikens tecken. Kvällen inleddes med Örebros egna "engelsmän", Hip Horace, som följdes av Wedding Present som vad jag förstår står inför sitt stora nationella genombrott i sitt hemland-
Det var pop med stort P hela kvällen men även den simpla musiktermen hade sin variation. Hip Horace gjorde sin melodistarka pop i halvfart med fina gitarrer och välskrivna låtar. Wedding Present var däremot en något mer högljudd upplevelse i ett betydligt snabbare tempo.
Men Hip Horace och Wedding Present hade mycket mer gemensamt än vad som brukar vara vanligt när det gäller förband/huvudband. Som gjorde konsertkvällen osedvanligt lyckad.
Wedding Present från Leeds spelade extraordinära poplåtar. Det är sångaren David Gedge som skriver dessa melodiska små mästerverk. De finns väldokumenterade på skiva där deras skrammelpop nått stora framgångar i England.
Live framstod Wedding Present förvånansvärt mer nyanserade med underbar sång av Gedge och framförallt är han en underbar låtskrivare vars texter i England jämförs med respektabla namn som Elvis Costello, Billy Bragg, Morrissey och Ray Davies.
Ljudet under Wedding Presents konsert var utmärkt men ändå vill jag ifrågasätta gruppens musikaliska sound. Gedge har en stor förmåga att skriva melodier men låtarna blev på scen i all sin hetsiga framtoning i längden monotona. Och samtidigt försökte bandet sätta något av hastighetsrekord i var och varannan låt.
Då var Hip Horace en lugnare upplevelse. För dagen uppeppade av ett positivt svar från ett engelskt skivbolag men även något spända av stundens allvar som förband till en avsina egna stora favoriter.
Hip Horace är liksom Wedding Present en låtstark grupp och lyckades framhäva styrkan i melodierna fast arrangemangen knappt hade styrfart och volymen var i blygsammaste laget.
/ Håkan
Singlar#78: Billy Bragg
BILLY BRAGG: Levi Stubbs' tears (Go! Discs, 1986)
JAG HAR INTE RIKTIGT BESTÄMT mig för om det är låten om den fantastiske Four Tops-sångaren eller om det är Billy Braggs plötsliga försök att skriva en ickeprotestlåt som är bäst. Men förmodligen är låten och Bragg lika bra i det här fallet. Så bra att jag faktiskt redan för nästan fem år sedan skrev en lång och förhållandevis hyllande och så gott som komplett text om denna pärla till singel. Den går att läsa här och innehåller både historien om Levi Stubbs, Braggs anekdoter kring låten och även utdrag ur texten.
Ändå går det att lägga till saker, exempelvis historien runt singeln, när jag har kommit fram till att Billy Braggs singel från 1986 definitivt hör hemma på min 100-lista.
Jag kom i kontakt med Billy Braggs musik tidigt tack vare resor till London där hans independent-utgivna album fanns i alla välsorterade skivaffärer, dessutom till ett mycket lågt pris vilket givetvis togs emot med öppna armar av en fattig skivkonsument. Så det var nog inledningsvis mer priset än musiken som lockade till köp. Dessutom var omslagen modernt stilistiska och tråkiga på gränsen till intetsägande och knappast kommersiellt attraktiva.
”Life's a Riot with Spy Vs Spy” (1983)(”Pay no more than £2.99” på omslaget) var ett minialbum med bara sju låtar med en speltid på mindre än 16 minuter medan uppföljaren“Brewing up with Billy Bragg” (1984) (”£3.99 or less” på omslaget) var ett helt album. Bragg var givetvis en spännande och välkommen främmande fågel i det engelska popmaskineriet när han till arrangemangen inte använde sig av mer än sin elektriska gitarr.
Spänningen kring hans namn steg ytterligare när förtjusande Kirsty MacColl spelade in och gav ut Braggs ”A new England” på en singel i januari 1985 men en månad innan hann Bragg besöka Örebro och en konsert på Rockmagasinet i Örebro. En minst sagt oförglömlig konsert vars recension du kan läsa om här.
DET DRÖJDE TILL 1985 innan Bragg gav ut sin första singel eller i det här fallet en ep, ”Between the wars”. Och hans skiva begåvades för första gången med en skivproducent, Kenny Jones. Men det är 1986 som blir hans första stora år som artist. Först "Levi Stubbs' tears"-singeln, sedan albumet "Talking with the taxman about poetry" (en titel lånad från den ryske poeten Vladimir Majakovskij) och en ny producent i John Porter med erfarenhet från Roxy Music (som basist) och produktioner åt Julian Cope och Sandie Shaw (!), men framförallt The Smiths.
På "Levi Stubbs' tears" (med "Pay no more than £1.25" på omslaget), som spelades in i Livingstone Studios i London, spelade Dave Woodhead trumpet och flygelhorn vars instrument gav låten en speciell prägel. Som bäst nådde singeln en 29:e-plats på Englandslistan och fanns sedan med på det kommande albumet. Men singelns båda b-sidor är unika på den här skivan och båda är covers. Först skotten Dick Gaughans "Think again" vars text är baserad på en dikt av en annan rysk poet, Jevgenij Jevtusjenko.
Större uppmärksamhet väckte singelns andra cover, "Walk away Renee (Version)", där (Version) betyder att låten är en tämligen omgjord variant på amerikanska Left Bankes stora hit från juli 1966. Låten, som skrevs av gruppens sångare Michael Brown tillsammans med Tony Sansone och Bob Calilli, har fått en helt ny text av Bragg som läser eller rappar den självbiografiska historien om olycklig kärlek. Men utan att ge sig själv credit bland låtskrivarna. Och det är Smiths gitarrist Johnny Marr, under pseudonymen Duane Tremelo, som spelar det fina akustiska gitarrkompet och även får sitt namn på skivetiketten.
Intressant fotnot: Apostrof-s:et (Stubbs’) som grammatiskt mycket riktigt finns på 7”-omslaget saknas dock på etiketten.
"Levi Stubbs' tears".
"Think again", här liveinspelad, är första låten på b-sidan.
Andra b-sidan "Walk away Renee".
/ Håkan
"E. Samuelssons Handelsträdgård"
GÖRAN SAMUELSSON
E. Samuelssons Handelsträdgård
(Fergus)
Värmlänningen Göran Samuelsson är så gott som okänd utanför sitt eget landskaps gränser. Nåja, via kanske främst den årliga Packmopedturnén runt Värmland, med några av Sveriges bästa och mest kända artister, har han under senare år nått ett erkännande långt utanför den egna hembygden. Men som artist i eget namn är han fortfarande praktiskt taget anonym fast han faktiskt har producerat hela 12 album sedan 1989, prisats med åtskilliga stipendier (senast Svenska Vispriset 2010) och även givit ut diktsamlingen "Under ett stolsben" 1998.
Precis som under Packmopedturnéerna omger sig Göran med en liten skicklig stab av musiker, kända och okända, som formar ett genuint komp där givetvis gitarristen Bengan Blomgren är stjärnan som aldrig tar över arrangemangen utan med små och smakfulla detaljer förgyller hela skivans sound.
"E. Samuelssons Handelsträdgård", en titel som Göran lånat av sin farfar Edvin, har ett genomgående starkt låtmaterial inte minst textmässigt. Som den diktare han är har texterna en stor betydelse i Görans artisteri. Han har ett personligt sätt att se på sin omgivning och tar på många texter tempen på atmosfären i samhället just nu. Inte sällan med en komisk mycket underhållande twist.
Det här är texter att verkligen lyssna på. Och att läsa. Här finns många poetiska poänger och jag blir osedvanligt entusiastisk för texterna på skivan. Texter som verkligen går att läsa utan att de behöver ackompanjeras av musik eller arrangemang.
Kanske är det ursprunget i det värmländska djupet som påverkat Samuelssons diktande. Exempelvis är en låt, "Nästan en dröm", inspirerad av några Gustaf Fröding-rader. Och Göran förvaltar sitt värmländska arv med stor dignitet.
Musikaliskt är det inledningsvis inte mindre imponerande. Med låtar vars titlar sällan eller aldrig sjungs och/eller inte har spektakulära refränger men ändå blir till starka personliga sånger. Förstalåten "Svarta moln" är ett undantag med sin "...över hela helvetet"-refräng och kanske det närmaste Göran har kommit en regelrätt hitlåt. Ovannämnda "Nästan som en dröm" är en annan höjdpunkt i en karaktäristisk Neil Young-baktakt, typiskt munspel och en underbart dekorerande men minimalistiskt gitarrsolo av Bengan.
Efter skivans fyra första majestätiska låtar, "Fyra dar till lön" (duett med Anna Stadling) och "Stormar och lä" heter de övriga topparna, är jag beredd att notera en av årets bättre skivor men sedan växlar Göran in på en annan lite mer experimenterande och ojämn linje. Där texterna tar överhand eller rättare sagt blir melodierna och arrangemangen inte lika viktiga.
"64 spänn" är som en mix av Svenne Rubins och Bob Dylan. Där texten, som Samuelsson bara delvis är ansvarig för, betyder allt och den bluesiga traditionella melodin bara är ett nödvändigt ont. På "Dags att gå in" blir texten än mer dominerande när Göran deklamerar sin icke rimmade poesi över en munspeldriven musikalisk bakgrund.
Jag förstår ambitionen att göra en omväxlande och smått överraskande skiva men slutet på skivan är ojämnare än den fina inledningen. Dock finns även här några träffsäkra och mycket fina textrader ("Så snart man lärt sig leva då är det dags att dö") och en vacker avslutningsvisa, "Då och då".
Upptäck Göran Samuelsson. Han är värd en mycket större uppmärksamhet i hela landet än "bara" vara kung i Värmland.
Mer info: göransamuelsson.se
/ Håkan
Singlar#79: Roy Orbison
ROY ORBISON: It’s over (Monument, 1964)
DEN HÄR FRAMGÅNGSRIKA ROY ORBISON-SINGELN låg bara två veckor på Tio i Topp sommaren 1964 men satte ändå outplånliga spår i mitt hjärta. Men jag misstänker att det var den gränslösa succén i England, låg etta och tvåa i fem veckor där, som smittade av sig på mina känslor för "It's over" den där heta sommaren för över 48 år sedan. Orbison hade ju haft hits i Sverige tidigare, ”Dream baby”, ”In dreams”, ”Mean woman blues” och ”What’d I say” och sedan ”It’s over”, men framförallt hade han ju den största succén framför sig. Singeln efter ”It’s over” skulle ju visa sig vara hans allra största hits all-time, ”Oh, pretty woman”.
Men som sagt, innan ”It’s over” var Roy ett oskrivet blad hos mig. 50-talet, Sun-perioden och ”Only the lonely” var för tidigt för mitt medvetande och covers som ”Mean woman blues” och ”What’d I did”, b-sidor som märkligt nog blivit a-sidor i Sverige, var ju tröttsamma covers och allmängods i mina öron. Att hämta låtar från Elvis Presley och Ray Charles gav inga poäng hos mig.
”In dreams”, som jag nog borde ha noterat bättre än jag gjorde sommaren 1963, var ju samma typ av ballad med mycket känslo, men det var där mitt i sommaren 1964 som mitt Orbison-intresse rusade i topp.
Redan 1964 var Roy en ruskigt rutinerad veteran i musikbranschen. Hans emotionella utbrott i sång och arrangemang på "It's over" var fylld av innerliga känslor. I en dramatiskt stegrande melodi, arrangemang av ökande intensitet och sedan med Orbisons allt högre stämma i en nästan "Boléro"-klassisk komposition som gör den praktfulla finalen till ett av pophistoriens finaste crescendon.
”It’s over” är dessutom det första mötet mellan de båda Texas-kollegorna Orbison och Bill Dees som skrev ”It’s over” tillsammans. Dees hade skrivit en låt som hette "It's over at last" som han presenterade för Orbison som kombinerade den med två andra låtar han själv skrivit och allt resulterade alltså i "It's over".
Dees var också musiker och paret skulle snart få en ännu större framgång med "Oh, pretty woman". Sedan skulle de skriva 64 låtar tillsammans fram till 1970, inklusive filmen "The fastest guitar alive" (1967) där Orbison spelade huvudrollen. Låtarna hade ofta tårdrypande titlar som ” Breakin' Up Is Breakin' My Heart”, "If I Had A Woman Like You" och ”Heartache”.
Roy Orbisons singlar från 60-talet saknade uppgifter om producent men gav däremot alltid information om arrangör. Arrangemanget var följaktligen viktigare än produktionen. I Orbisons fall hette arrangören Bill Justis, en rutinerad man, och det är bara att hålla med om att just hans stråkar gav många Orbison-låtar dess speciella karaktär.
Justis gjorde sin entré på en Orbison-skiva redan 1957 när han skrev "Chicken-hearted” åt honom och som sedan släpptes på en Sun-singel. Justis var för övrigt redan 1964 känd för sina arrangemang till Bobby Vee, Brook Benton, Connie Francis, Fats Domino, Ivory Joe Hunter, Johnny Burnette, Lloyd Price och Wanda Jackson. Bland annat.
B-sidan "Indian wedding", som Roy skrev själv, var en betydligt enklare och mer jordnära poplåt. Även den var arrangerad av Justis men av en mer anspråkslös prägel och med en lätt indiansk touch på trummorna.
Roy Orbison inledde sin artistkarriär 1956 på den klassiska etiketten Sun, samtidigt som Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins fanns där. Efter en kort sejour på RCA, en singel, kom han 1959 till Monument där Roy stannade till 1965.
"It's over" på en konsertvideo från 1965.
Ett tv-framträdande 1966.
B-sidan "Indian wedding".
/ Håkan
"You did not listen"
SAMMY G
You didn't listen
(Gommsongs)
Har man, som vi gamla pubrockfantaster, haft namnet Gomm som en ledstjärna sedan mitten av 70-talet är det naturligtvis inte helt ointressant när en ny generation Gomm gör entré som artist på egen skiva.
Den här tre låtar starka singeln kom ursprungligen 2006 men fick väl ingen bred spridning då och det finns naturligtvis anledning att påminna om dess existens år efteråt.
Sammy G, som han kallar sig på skiva, eller Samuel Gomm, som han heter, är Ian Gomms son och gjorde sig "känd" redan i unga år när han tillsammans med sin familj figurerade på omslaget till 12"-versionen av "Hold on"-singeln. Då bara några år gammal men nu vuxen och boende i Holland där han har mött sitt livs kärlek. Soundet på den här singeln är också moget och vuxet och med klara referenser till sin far i både låtskrivande, arrangemang och sång. Med andra ord snäll men inte opersonlig pop.
Sam har samma känsla och kunnande för melodisk och mästerlig pop som sin far men är av naturliga skäl mer influerad av britpop än Beatles. Förstalåten "You didn't listen" påminner om en snällare variant av Oasis med en catchy refräng, "Do listen to what I say", som går upp i falsett. "Waiting for the sun", med några akustiska gitarriff som ekar "Stairway to heaven", är en mer emotionell poplåt i halvfart med ännu en stark refräng.
Bonuslåt på singeln är den inte direkt okända "Cruel to be kind", pappa Ians kanske mest kända komposition (skriven tillsammans med Nick Lowe) som sedan den spelades in första gången hösten 1974 publicerats i ett antal varianter sedan dess. Och nu med sonen Sam i en helt godkänd men knappast annorlunda version.
Pappa Ian spelar gitarr på sonens singel och jag tycker mig även höra Ians karaktäristiska röst i kören på just "Cruel to be kind".
/ Håkan
oktober, 2012
december, 2012
| << | November 2012 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | |||
| 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
| 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
| 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
| 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | ||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: