Blogginlägg från 2012-11-25

Från tomgång via spikrak succé till kaos

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 26/11 2012

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
ANYONE FOR TENNIS
Kulturhuset, Örebro 23/11
Konsertlängd: 20:32-21:02 (Anyone For Tennis, 30 min) och 21:50-23:27 (TSOOL, 97 min)
Min plats: Stående ca 20 m svagt snett till vänster

Det var fredagskvällen när ord gick över i handling. I fredagens Nerikes Allehanda utlovade sångaren i The Soundtrack Of Our Lives, Ebbot Lundberg, en brutalt hård konsert och utan att överdriva vill jag påstå att både han och bandet levde upp till det löftet. Struntade nästan helt i låtarna från sitt senaste album och gav sig på både kända och mindre kända låtar med en våldsam passion, genomgående högt tempo och ännu högre volym. Och det kändes då oerhört bra.
   Efter konsertveckor med trevliga singer/songwriters och konserter i de fina salongerna (Konserthuset/Conventum) var det riktigt inspirerande, rentav befriande, att få åtnjuta en explosiv klubbspelning med hård rock som absolut inte ska förväxlas med den överdimensionerade hårdrocken.
   TSOOL, som snart lägger ned verksamheten och befinner sig en månad från sin sorti, är, var och har varit en rockgrupp med synnerligen skickliga musiker som under åren arbetat sig långt bort från sina genuina punkrötter. Det hindrade inte gruppen att i fredags, under närmare 100 minuter inför 500 personer i publiken, leverera en konsert av nära nog hundraprocentig intensitet.
   Från första låt, "Dow Jones syndrome", var det hög fart och tempot bara ökade låt för låt. Svältfödd på levande rock slickade jag i mig varje sekund fast konserten inledningsvis inte innehöll så fräcka låtar. "Trancendental suicide", "Independent luxury", "James Last Experience" och "Big time" tillhör ju liksom inte bandet mest profilstarka låtar. Däremot är bandet mästare på att skriva och utföra spektakulära och långa intron som bäddade för Ebbots huvudroll vid mikrofonen.
   Däremot var mellansnacken obegripliga när han hälften på allvar, hälften på skämt och med mycket ironi detaljerat beskrev nästa låt.
   Men det skulle bli bättre. Efter 45 minuter av låtmässig men inte musikalisk tomgång varvade gruppen upp med publikvänliga "Instant repeater '99", fortsatte med "Second life replay" som växte till extas och resten av huvudavdelningen var en spikrak succé med "Sister surround" och "21st century rip off".
   Extralåtarna innehöll sedan allt. Från deras egen färska sparsmakade hymn "Throw it to the universe" via en spontant vild och exklusiv version av "Ace of spades" till finalen med "Mantra slider" som både spårade ur och in i andra låtar och slutade i fullständigt kaos när trummisen Fredrik Sandsten välte hela trumsetet i sann Keith Moon-anda. Mer definitivt kan ingen konsert sluta.
   Lokala Anyone For Tennis inledde och påminde soundmässigt till viss del om kvällens huvudband. Med skillnaden att det här åttamannabandet innehåll tre killar på blås som gjorde låtarna live än mer feta och mäktiga. Några härliga refränger och ännu fler starka låtar lät lovande inför det kommande albumet.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.