Blogginlägg från 2012-11-13

"Mine"

Postad: 2012-11-13 10:31
Kategori: Skiv-recensioner


SARA NORDENBERG
Mine
(Sara Nordenberg)


Vad vore livet utan nya ansikten, nya låtskrivare och nya röster? Väldigt torftigt om ni frågar mig. Det är alltid spännande att lyssna på nya skivor med nya namn i allmänhet och har skivan vissa kopplingar till Örebro och en studio som nästan ligger på den gata jag bor på blir jag givetvis än mer nyfiken.
   Att det är Clas Olofsson och Fredrik Landh, kända profiler i en rad olika sammanhang, som stÃ¥r för produktionen pÃ¥ Saras skiva har inte överraskande resulterat i ett mycket välgjort och elegant sound. PÃ¥ skivans första spÃ¥r, "Over", gÃ¥r det inte att undvika att tänka pÃ¥ Bonnie Raitt fast sound och lÃ¥t drar mer Ã¥t soul än blues.
   Sara, som har varit med och skrivit skivans samtliga elva lÃ¥tar, har en fin, bra röst. Kanske inte världshistoriens mest personliga men när lÃ¥tarna växer sig allt starkare ju längre skivan spelas blir hennes stämma allt mer viktig och avgörande.
   Fram till tredje lÃ¥ten "Sweet refrain", skivans kanske tydligaste hitlÃ¥t, är det mycket känslor i bÃ¥de text och arrangemang där Olofssons wah-wah och pedal steel mÃ¥lar de vackraste färger som finns.
   Som den popfantast jag är tycker jag "Sweet refrain" tillhör skivans toppar. Inte bara för uptemporytmen eller refrängen utan även för arrangemang och produktion som är bÃ¥de hitmässigt direkt och finurligt smakfull. En alltför sällsynt kombination i dagens pop.
   Den följande lÃ¥ten "I know where I belong" är rolig i sin blandning av americana, country och pop. Där bÃ¥de banjo och vissling ger lÃ¥ten en annorlunda karaktär.
   PÃ¥ inledningen av skivan fattas inte mycket men kanske lite mer personlighet i själva framförandet men pÃ¥ den senare delen av skivan dyker de där personliga pärlorna upp när Saras röst blir sÃ¥ där hypnotiskt tilldragande och lÃ¥tarna kräver upprepade spelningar.
   "Courage" är en lÃ¥t i halvfart som blottar Saras röstresurser mer än tidigare pÃ¥ skivan. När hon tar i utan att det känns konstlat eller tillgjort. LÃ¥tarna därefter hÃ¥ller ocksÃ¥ en hög personlig nivÃ¥. FrÃ¥n den inledande slidegitarren till rösten pÃ¥ "Brighter" liknar Saras röst till viss del Lisa Miskowskys pÃ¥ de tvÃ¥ skivor där Lisa samarbetade med Jocke Berg.
   Avslutningen pÃ¥ "Mine" imponerar. PÃ¥ "Live" smeker det gränslöst vackra pedal steel-soundet medan Saras allt naknare stämma andas personlighet. "All small things", i sin nästan kyrkliga inramning, är en vacker och innerlig slutlÃ¥t. Orden "I'm precious" har aldrig sjungits vackrare och mer viskande medan tramporgeln(?) understryker stämningen av autentisk gammal visa. Och just dÃ¥, när lÃ¥ten slutar efter 2:56, finns inte Bonnie Raitt-referenserna kvar i min skalle.

Mer info: saranordenberg.com

/ HÃ¥kan

Wilmer X stora

Postad: 2012-11-13 07:50
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 1986.

WILMER X
Rockmagasinet, Örebro 13 mars 1986


Wilmer X håller på att bli riktigt stora nu. Varje kväll i en månads tid genomför bandet för tillfället en konsert som produktionsmässigt är den största de gjort med avancerat ljusspel, rökridåer och pampig, visuell inledning med filmmusik i blåtonat ljus.
   Sedan sparkade de igÃ¥ng en show som nyhetsmässigt "endast" har ett livealbum i ryggen och därför saknade de stora överraskningarna och de riktigt hisnande och spännande momenten. ÄndÃ¥ gÃ¥r bandet framÃ¥t i utveckling och styrka i den snäva fÃ¥ran av traditionellrock och rhythm & blues.
   Nisse Hellberg är gruppens ledare, sÃ¥ngare och starke man. Han har sina rötter i bÃ¥de Bo Diddley och Iggy Pop och övertygade stort fast han spektakulärt inte alls har samma utstrÃ¥lning som exempelvis ThÃ¥ström.
   Wilmer X har heller inte nÃ¥gra ambitioner att lägga hela Sverige för sina fötter. Vi fÃ¥r nog behÃ¥lla Sveriges bästa liverockgrupp i de smÃ¥ klubbarna där de utan konkurrens bäst hör hemma.
   Intensivt turnerande ger alltid gott resultat till sist. PÃ¥ mindre än ett Ã¥r har Wilmer X spelat fyra gÃ¥nger i Örebro men vi kunde inte ens ana turnétrötthet eller slapphet i framförandet pÃ¥ scen. Det är egentligen märkligt hur denna kvintett drivna musiker kan spela sÃ¥ energisk, intensiv och levande rockmusik.
   Inledningsvis var ljudet inte helt tillfredsställande men blev bättre och den senare del var magnifik med "En dröm är en dröm", "Nere pÃ¥ knä igen", "I din klinik" och "Kör dej död" som ett radband pÃ¥ slutet.
   DÃ¥ var det svettigt och varmt, mycket varmt. När Wilmer X sedan Ã¥terkom för att avsluta med en Chuck Berry-lÃ¥t var bÃ¥de luften och orken slut hos den stora och pigga publiken.
   Nu berodde värmen inte bara pÃ¥ Rockmagasinets bristfälliga luftkonditionering. Wilmer X alstrade den energi och värme som sÃ¥ väl behövs i Sverige just nu när det drar en isande vind genom landet.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2012 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.