Blogginlägg

Enkelheten stor konst hos Ulf Dageby

Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/3 1985.

ULF DAGEBY
Rockmagasinet, Örebro 27 februari 1985

Ulf Dageby är ett geni. I Nationalteatern, som han inte gärna pratar om idag, låg hanbakom samtliga musikaliska höjdpunkter och under de senaste få åren som soloartist har han skrivit fler hits än många artister gör under en hel livstid. Lägg därtill hans enorma kvalitéer att fånga stämningar med musik och skriva filmmusik som blivit mycket uppmärksammad.
   Ulf Dageby arbetar aldrig med yviga gester men det var ändå med något dämpade förväntningar konserten skulle genomföras på bara tre man. Ibland innehåller Dagebys grupp både kompgitarrist och/eller pianist men det stod snart klart på onsdagskvällen att med så skickliga (=samspelta) tre musiker på scen skulle inga hål uppstå eller förargliga tomrum bildas.
   En bra gitarrist mäts varken i snabbhet eller teknik. Ulf Dageby gjorde enkelheten till stor konst. Från traditionella grunder mejslar han ut personliga harmonier som ibland balanserade på en rakbladsegg av kaos men som alltid hittade rätt till slut. Något även Neil Young behärskar i sina bästa ögonblick.
   Dageby hade två musikaliska giganter bredvid sig. Trummisen Per Melin, som vanligtvis spelar med Björn Afzelius, hade både tyngd och finess och basisten Thomas Fanto fyllde kompgitarristen roll samtidigt som han spelade en mycket framträdande bas.
   Repertoaren bestod nästan uteslutande av Dagebys solomaterial från bara två album som blev till årets roligaste konserttimme. Varje låt blev en gissningslåt då Dageby älskar att leka med gamla låtar, arrangera om och skriva nya gitarrintroduktioner. Som gjorde konserten till en sagolik och nästan osannolik blandning av spänning och tillfredsställelse.
   Med stor distans till både sig själv och hela branschen gjorde Ulf mellansnacket till avslappnade och oumbärliga pauser mellan de täta och raka rockattackerna. Ulf Dageby gjorde egentligen bara ett litet misstag då han på slutet inte återvände till scenen för andra gången och då förmodligen lyft kvällen till ouppnåeliga höjder.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.