Blogginlägg från november, 2005

Cream dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i november 2005.

Cream
Royal Albert Hall
(Rhino/Reprise/Warner)

Dvd-versionen av dokumenterandet av Creams tillfälliga återförening i Londons magnifika konsertlokal Royal Albert Hall, fyra kvällar i maj i år, ser identisk ut med den cd-utgåva som kom tidigare i höst.
   Men dvd:n innehåller ytterligare några låtar fler. Dels några alternativversioner av ”We’re going wrong” och ”Sunshine of your love” plus även ”Sitting on top of the world” som inte fanns med på cd:n overhuvudtaget.
   Filmupptagningen av Cream-konserten är nästan fri från tekniska innovativa effekter och är framförallt en naturlig inspelning från en enkel konsert i en mycket fashionabel konserthall på en alldeles för stor scen.
   Måhända är det en mycket uppmärksammad återförening men de tre farbröderna i Cream verkar ta det med ro och genomför föreställningen på ett enkelt och vardagligt sätt.
   De tre musikerna har däremot inga problem att musikaliskt fylla upp både scenen, atmosfären och den stora lokalen med sin respekterade blandning av rock, pop och blues. Som de fortfarande kan spela med både dignitet och autentisk skicklighet.
   Av de tre Cream-medlemmarna är det Eric Clapton som blivit mest berömd senare men förutom grovjobbet som gitarrist i en trio är det på scen faktiskt basisten Jack Bruce, som också sjunger de flesta låtarna, och hårdjobbande trummisen Ginger Baker som märks allra mest.
   Åldermannen Baker, 65, ser faktiskt friskare ut nu än när det begav sig och visar på låt efter låt att han inte har tacklat av efter åren i rampljuset. Nästan tio minuter långa ”Toad”, Bakers egen låt, är ju ren uppvisning i ett mäktigt energiskt trumspel.
   Däremot verkar 62-årige Bruce fysiskt lite tröttare när han under vissa låtar får luta sig mot en stol för att hämta krafter. Men han är fortfarande en stor sångare och det är ju faktiskt han, tillsammans med poeten Pete Brown, som skrivit de flesta Cream-klassikerna. Av vilka majoriteten finns med här. Jag saknar egentligen bara ”I feel free”, ”Strange brew” och ”Swlabr”.
   Extramaterialet innehåller nya aktuella intervjuer med de tre Cream-medlemmarna.

/ Håkan

Refreshments sköt den gulliga julmusiken i sank

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 2005.

KONSERT
”Rock’n’roll X-mas”
The Refreshments
Geraint Watkins
Eva Eastwood & the Major Keys
Konserthuset, Örebro 27/11 2005

Ett väldigt välanpassat julpaket, med Refreshments i centrum, sköt den gosiga, gemytliga, glittriga, gulliga, glansiga och alldeles för feta julmusiken i sank på årets första advent. På ett nästan fullsatt Konserthuset.
   Visserligen blev vi bjudna både på ”Stilla natt”, med ett efterföljande julmedley som definitivt inte doftade Kalle Anka, och ”White Christmas” men det var i övrigt övervägande annorlunda och respektlösa varianter på de gamla kända jullåtarna.
   Med hjälp av grymma Chuck Berry-riff på gitarren och ett böljande sanslöst boogie-woogie-sväng på pianot så kändes allt nytt och fräscht.
   OK, när den gigantiske pianisten Johan Blohm tog sig ton kunde man vid flera tillfällen tro att någon zappat över till TV4 och Bingolotto. Men tillsammans med övriga bandet och diverse gästartister så slutade allt mycket lyckligt och inte bara en föreställning på rutin.
   Exempelvis var den Refreshments repertoar hårt säsongsanpassad och blev till en nästan hundraprocentig presentation av den julskiva bandet gav ut i fjol.
   Med ett stort management i ryggen verkar nu Refreshments ha övergivit klubbarna till förmån för konsertlokalerna och jag kan ju inte påstå att det svängde lika naturligt med en sittande, nästan fastspänd publik i stolsraderna.

Den numera traditionella julkonserten med Refreshments gör allt för att bryta just de traditionella reglerna. Där hopplöst framtvingad allsång är bannlyst och klämkäcka julsötsaker inte är tillåtna.
   Och att det just lät mycket uppdaterat och stundtals nytt om Refreshments gjorde kvällen till en mer än överraskande upplevelse. Deras mest kända låtar, bland annat ”55 Ford” och ”Miss you miss Belinda”, hastade de igenom i ett snabbt men mycket populärt medley.
   Och sedan dämpade de den elektrifierade attacken under några låtar och bjöd på fantastiskt finstämd, akustiskt dominerad, rock. Där de dessutom passade på att bjuda på en helt ny låt, mycket fina ”My Christmas baby”.
   Sedan höjdes tempot och stämningen i takt med gästartister som Geraint Watkins och återkommande Eva Eastwood.
   Watkins är en fantastisk engelsman som med ett brett leende, en halv pint öl i handen och ett dragspel på magen fortfarande kan få en rockklassiker som ”Promised land” att låta som livets viktigaste beståndsdel.
   Och dessutom spetsade han de avslutande versionerna av (smått E-Street-inspirerade) ”Santa Claus is coming to town” och ”Sweet little rock’n roller” till något alldeles extra.
   Att Eva Eastwood har fått chansen att inleda kvällarna med Refreshments är, vad jag förstår, en dröm som blivit sann. Så lycklig och så tacksam har jag sällan upplevt Eva på en scen.
   Och hon fångade chansen att bjuda på sig själv, i nya låtar och i nya kombinationer. Hennes egen ”Santa’s coming”, kompad av Refreshments, var bara en av kvällens överraskningar. Liksom den lätt vemodiga ”Som om ingenting har hänt”. Och även duetten ”Bottom line” med Johan Blohm.
   Bara 35 minuter på scen med sitt kompband Major Keys kan aldrig ge Eva Eastwood full rättvisa. Som med sitt energiska utspel brukar ge allt under två-tre timmar fick här komprimera sitt program märkbart.

Eva Eastwoods låtar:
He’s gonna be my boy
Hot chicks cool cats
Wendy’s wedding
What I wish for Christmas (ny)
Liv i repris
Underbara Kjell
Som om ingenting har hänt (ny)
Everybody’s gonna love it
Rockin’ around the Christmas tree

Extralåt
Go young man


Refreshments låtar:
Silent night-medley
I’m the real Santa
Blue Christmas (Johan)
New baby for Christmas (Johan)
The Billy Goat
Merry Christmas without you
Rock’n’roll X-mas
Run Rudolph run
My Christmas baby (NY!)
Pretty paper
The time I miss you the most
Medley (55 Ford/One dance, one rose, one kiss/We just can’t win/
A guy like that/Miss you miss Belinda)
Silent night (Geraint)
Winter wonderland (Geraint)
Promised land (Geraint)
It’s my own business (Geraint)
Bottom line (duet Eva+Johan)
Santa’s coming (ny Eva-låt) (Eva)
Should be lovin’ this
Santa Claus is coming to town (alla)

Extralåtar
White Christmas (Johan)
Sweet little rock’n’roller (alla)

/ Håkan

Bangla Desh dvd

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i november 2005.

The concert for Bangladesh
(Apple/Rhino/Warner)

Det har gjorts ett ganska mirakulöst jobb med att restaurera filmen som gjordes vid konserten i Madison Square Garden i New York 1 augusti 1971, allmänt kallad popmusikens första massinsamling för nödställda i Bangladesh, tidigare känt som Östpakistan.
   Det var George Harrison som drog igång trenden med kända artisters hjälpverksamhet och till sin hjälp hade han här Bob Dylan, Eric Clapton (som inte fick spela någon egen låt), Ringo Starr, Billy Preston och naturligtvis Harrisons vän Ravi Shankar.
   Jämfört med min brasilianska dvd-kopia av samma film så är det en häpnadsväckande kvalitetshöjning, både visuellt och ljudmässigt. Plötsligt stiger kören, Badfinger-bandet och blåset ut ur mörkret och blir verkligen en del av hela showen.
   Men naturligtvis lider filmen fortfarande mycket av de ursprungliga bristfälliga resurserna, bara fyra kameramän kan helt enkelt inte utföra mirakel. Det går exempelvis inte att jämföra Bangladesh-konserten med Bruce Springsteen 2000 på samma dag fast de är inspelade i samma lokal.
   Ändå innehåller den här konserten många intressanta detaljer om man gräver sig djupare ner i historien.
   Både George och Ringo gör här sina första scenframträdanden sedan Beatles-finalen 1966. Och Bob Dylan gör här en fantastiskt tillfällig comeback efter den beryktade mc-olyckan och Eric Clapton, vars medverkande var osäkert bara några dagar innan konserten, hade vid det här tillfället svåra problem med sitt drogberoende.
   Men Clapton gör en, efter förutsättningarna, heroisk insats med bland annat ett magiskt slidesolo i ”My sweet Lord” (med ryggen mot publiken), solot i ”Something” och duellen med George i ”While my guitar gently weeps”.
   Dvd:n innehåller två cd, 99 minuter konsert plus en extraskiva, 72 minuter, med mycket intressant bonusmaterial. Nya intervjuer med många artister, en tidigare okänd version av ”If not for you” med George Harrison och Bob Dylan från repetitionerna, ytterligare en Bob Dylan-låt från konserten (”Love minus zero/No limit”) och några korta inslag om tillverkningen av filmen, skivan och omslaget.

/ Håkan

“Son of a plumber”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/11 2005.

Son Of A Plumber
Son of a plumber
(Elevator/EMI/Capitol)

Nu är Per Gessle fri, fri att nästan göra vad han vill utan tanke på tidigare framgångar. Och då blir den annars så strategiskt formulerade Gessle en aning vild, splittrad och lekfull med mycket inspiration och influenser från pophistorien.
   Vi känner igen hans rötter i 60-talet, här navigerar han fritt och förutsättningslöst, och hur han lånar både här och där. Formen har varit fri. Här finns klockrena hits, instrumentala pauslåtar utan mening, tuff poprock, korta/långa låtar och himmelskt vackra ballader.
   Det ger ingen helgjuten dubbel-LP, och var väl inte heller menad så, men däremot är det förhållandevis hög kvalité på en stor majoritet av de 25 låtarna, inklusive två repriser.
   Kvalité som i orden personlig och privat ty så här närgånget hans eget liv har vi inte fått komma sedan mitten på 80-talet. Det här projektet är ju ljusår från den hippa attityden på soloskivan från 90-talet där för övrigt Son Of A Plumber-namnet föddes.
   Här ekar det fantastiska Beatles-klanger på många låtar, den avslappnade atmosfären påminner också om Paul McCartneys senaste skiva, men han har också letat detaljer hos Troggs, Moody Blues, T Rex, Ramones/Clash, temat till MASH, Al Stewart, Serge Gainsbourg och ”Ronnie Lane”, som är namnet på en låt.
   Med så pass många olika inspirationskällor har det blivit ett häpnadsväckande personligt resultat.

/ Håkan

“Confessions of a dance floor”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/11 2005.

Madonna
Confessions of a dance floor
(Warner Bros)

Madonnas långa karriär har verkligen gått i vågor. Från oförglömliga pophits (nästan alltid med tre ord i titeln) via tröttsamt upprepande poplåtar och ett liv som Eva Peron till ett alltmer spännande och personligt sound. Och på nya skivan återigen ett litet räddhågset steg tillbaka till dansinspirerad men inte fullt så personlig pop.
   Madonnas tre senaste album har verkligen det mesta som gjort henne till en både respekterad och spännande artist. Men nu är fräckheten ersatt av ett mer beräknat sound som gör att hon tappar sitt unika artisteri.
   Att lägga in en 26 år gammal ABBA-slinga som ledmotiv i första singeln ”Hung up”, som verkligen har singelpotential, är i grund och botten ett kreativt rop på hjälp. Men kommersiellt fungerar det, ”Gimme gimme gimme” är faktiskt mer äventyrligt slagkraftig nu än när ABBA gjorde den, men Madonnas egen profil har ju märkbart gått i stå.
   Hon som tidigare skapade trender har nu halkat på efterkälken. Hon har nästan sagt adjö till ljudkonstnären Miwais Ahmadzai, som stod för magin på de senaste skivorna, och slagit sig ihop med en fransk engelsman som kanske kan samla hippa poäng men melodimässigt är det varken suggestivt eller slagkraftigt längre.
   Albumet är som en enda dansmix med inget utrymme mellan låtarna och det är bokstavligen svårt att utse toppar i en oändlig ström av envisa dansrytmer.

/ Håkan

Eva Dahlgren konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/11 2005.

KONSERT
Eva Dahlgren
Conventum, Örebro 19/11 2005

Det var inte pop och det var definitivt inte rock. Det var kort och gott Eva Dahlgren, varken mer eller mindre. Utan att vara varken kortfattad, 21 låtar på drygt två timmar, eller översvallande magisk.
   En artist som håller sig undan offentligheten, som Eva Dahlgren, belönas inte automatiskt med utsålda konserthallar. Det var 14 år sedan hon senast uppträdde i Örebro och det var bara halvfullt på Conventum i lördags kväll, en till stora delar ny publik och nya förutsättningar.
   Integriteten har ju också en baksida. Bilden av henne har blivit sval och snudd på ointressant. En viskande poet långt från vardagliga göromål.
   Men den bilden krossade Eva på lördagskvällen med underhållande mellansnack som innehöll både självdistans, humor och en hel del sanna reflexioner från livet.
   Däremot ville konserten nästan aldrig lämna det musikaliskt trygga lunkandet och bli en passionerat brinnande upplevelse. Evas övervägande viskande tonfall och det som alltid solida kompbandet släppte sällan hämningarna och arrangemangen hamnade allt som oftast i det reserverat stiliga facket.
   Det är alltid ett nöje att njuta av Robert Qwarforths helt avslappnade keyboardspel, Peter Korhonens smidiga taktsäkerhet bakom trummorna, unge Pelle Ekerstams utökade befogenheter på elgitarr och gitarristen Lasse Halapis övergripande ansvar på scenen. Men i all gränslös skicklighet blottade sig också en lätt avmätt trygg tråkighet där mycket gick på rutin.
   En så elegant fasad kräver bättre material än låtarna på Eva Dahlgrens senaste skiva för att bli helt igenom trollbindande. ”Snö” är ingen klassiker, fast flera låtar lyfte sig några snäpp på scen, och en finkänslig Eva fullföljde inte det utlovade ”hotet” att framföra skivans samtliga låtar på konserten.
   Det är naturligtvis inget fel i en artists målsättning att spela majoriteten av låtarna från senaste skivan, jag har genom åren tröttnat på alldeles för greatest hits-centrerade repertoarer, men att senaste ”Snö” i huvudsak är lite för blekt beige fick vi under konsertens gång upprepade bevis på.
   Som exempelvis när hon regelbundet smart återvände till pärlan i hennes hela karriär, ”En blekt blondins hjärta”, eller några ännu äldre klassiker.
   Eva och bandet gjorde annars en snygg entré där musiker och artist kom in en efter en och byggde upp arrangemanget till ”Här vill jag vara”, en av de bättre nya låtarna. En titel som också beskrev kvällen ty Eva trivdes uppenbart i rampljuset och de positiva vibrationerna spred sig också upp på de halvfyllda läktarna.
   Sedan kom de musikaliska höjdpunkterna blott sporadiskt med toppar som ”Drömmarna och muren”, efter ett långt fint mellansnack om 60-talets känslor, och en snyggt omarrangerad ”Stay”.
   Innan det i extralåtarna brände till för första och sista gången den här kvällen. Som när hon ljuvligt anspråkslöst knäppte igång ”Ung & stolt” på sin stålsträngade akustiska gitarr och sedan byggde ut arrangemanget till en majestätisk final. Och i den helt spontana, efter ett önskemål i publiken, ”De modigas sång”. En fantastisk låt som är värd ett bättre öde än som andralåt på en singel.

Eva Dahlgrens låtar:
Här vill jag vara
Lev så
Gunga mej
Så härlig är jorden
Väntar mig brunt
Stay
Ängeln i rummet
Människors kärlek
Som ett äventyr
Bob Hund
Drömmarna och muren
Det som bär mig nu
Ja
Jag är Gud
När jag längtar
Jag klär av mej naken
Kom och håll om mej
Vem tänder stjärnorna
Ung och stolt
Snö
De modigas sång

/ Håkan

Mitt svala intresse för sjungande repliker

Musiker och sångerskor i “Ung rebell - Rockens kvinnor”: Peder Af Ugglas, gitarr/keyboards, Mats Persson, gitarr/sång, Micke Nilsson, trummor, Matts Alsberg, bas, Peter Jezewski, sång, och Ola Gustavsson, gitarr/steelguitar. Längst fram Louise Hoffsten, sång, Marika Lagercrantz, tal, och Karin Wistrand, sång.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18 november 2005.

Dagens stora erkännande. Jag har i mitt hela långa liv bara upplevt två musikaler. Eller en, det beror på hur man räknar.
   Det kan, medger jag ödmjukt, vara väl futtigt och fattigt. Och lite fantasilöst. Speciellt med tanke på att det vid båda tillfällena handlade om samma musikal, ”Chess”, på engelska och svenska.
   Men jag påstår också att musikaler och jag inte riktigt lever i samma land. Min pop och rock har under årtionden breddats till rent vansinniga proportioner. Där de bästa artisterna, enligt min bestämda regelbok, också är de mest naturliga människorna, bäst i rollen som sig själva.
   Därför var jag inte heller någon anhängare av glamrocken eller den så kallade rockoperan som introducerades i slutet på 60-talet.
   Nej, jag känner mig mest trygg och tillfredställd när artisten på scen representerar sig själv och inte någon rollfigur med välregisserade och inrepeterade repliker. Musikaler har därför känts både pretentiösa och verklighetsfrämmande för mig.
   Undantagen för mitt principfasta beslut att välja bort musikaler heter alltså Chess. Det beror givetvis mer på den stora ABBA-fascinationen, Björn & Bennys starka och tidlöst grandiosa popmaterial och patriotism, och mindre på musikalintresset.
   Såg ursprungsuppsättningen av Chess i London 1986 och det var naturligtvis en stor och stolt svensk upplevelse med Tommy Körberg i huvudrollen på Prince Edward Theatre på Old Compton Street i Soho.
   Sedan dröjde det mer än 15 år innan jag såg Chess ännu en gång. I Stockholm på svenska. Återigen med Tommy Körberg i huvudrollen.
   Min knapphändiga musikalerfarenhet fick en spännande och lite oroligt nervös fortsättning för några veckor sedan. I Stockholm på gamla gemytliga Scalateatern på Wallingatan där Ung rebell, föreställning med kvinnliga förtecken, just nu framförs. En sorts kvinnlig rockhistoria som började med Big Mama Thornton och slutade med P J Harvey och däremellan touchade vid namn som Patsy Cline, Janis Joplin, Pretenders, Marianne Faithfull och Patti Smith.
   Utan att varken spela roller eller klä ut sig så sjöng Karin Wistrand och Louise Hoffsten av hjärtats hela kraft och överträffade troligen originalen gång på gång.
   Musikal- och teaterrecensenterna har klagat på dunkla budskap och upplägget kanske haltar teatralt, regissören Marika Lagercrantz schematiska historiebeskrivning eller det mindre smarta beslutet att engagera Peter Jezewski i en av rollerna. Men musikaliskt och sångmässigt var det en av de bästa föreställningar jag har upplevt.
   Det finns trollbindande faktorer i materialet, oerhörda kvalitéer i sångerskornas röster och definitivt musikaliska höjdpunkter i föreställningen.
   Under kapellmästaren och basisten (och en gång Lolita Pop-medlemmen) Matts Alsbergs ledning spelades det både elegant och effektivt rockigt från den lilla teaterscenen.
   När Louise sjöng en naket brusten ”Mercedes Benz”, kompad av endast banjo och mandolin, och Karin tog Patti Smiths oerhörda ”Gloria” till höjder vi inte trodde fanns så överträffade föreställningen många konventionella konserthöjdpunkter.

/ Håkan

”Aerial”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/11 2005.

Kate Bush
Aerial
(EMI)

Det är 13 år sedan Kate Bush gav ut en skiva senast. Men ingen, absolut ingen, har glömt hennes namn, röst eller sköna uppenbarelse. Hon har påverkat en hel generation av unga kvinnor utan att alls vara närvarande. Sådant skapar mytomspunnen kult.
   Därför är det tveklös spänning i första lyssningen. Ett välljudande sound som pendlar mellan vacker konstmusik till skimrande sånger av skönhet. Inga galna utbrott, som stundtals brukade störa hennes tidigare skivor, och inga obegripligt udda sekvenser i musikflödet.
   Då är textraderna, den egensinniga poesin, svårare att analysera. Som i sången om pi, med oändliga decimaler, kärleken till en tvättmaskin i en annan låt och i singeln ”King of the mountain” där hon snuddar vid Elvis-myten. På den punkten behåller Kate Bush lätt sitt mystiska rykte.
   Soundet är alltså genomgående lågmält och vackert vilket skapat ett bottenlöst flöde över två cd-skivor där det är svårt att identifiera melodier och låtar, att skilja spåren från varandra.
   En mer koncentrerad produkt hade varit att föredra. Ty nu svävar de himmelskt vackra slöjorna alldeles för fritt som i ett annat universum och kan aldrig riktigt landa i musikälskarens medvetande.

/ Håkan

Nationalteatern konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 2005.

KONSERT
Nationalteaterns Rockorkester
Conventum Club 700, Örebro 11/11 2005

Det var ”på fredagskvällen bubblar det i blodet, man är…” och nostalgin stod högt i kurs på ett närmast fullpackat Club 700 i fredagskväll. Det var bokstavligen högt i tak, som akustiskt spelade små spratt med ljudet, men det la inga band på känslorna i publiken. Ett uppenbart engagerat folkhav.
   Gammal som ung sjöng mer eller mindre allsång under konsertens alla 15 låtar. En repertoar som utan vidare kan kallas gruppens mest kända greatest hits. Ändå fick jag aldrig känslan att Nationalteaterns Rockorkester, med rötter i det tidiga 70-talet, enbart är en återkommande och förutsägbar revival. Eller rent musikaliskt representerar det dammigt nostalgiska.
   Däremot kändes det som att dagens uppsättning var den klart starkaste jag har upplevt på scen. Trots avsaknaden av både keyboards och Totta. Men med sångaren Mattias Hellberg och gitarristen Håkan Svensson som erkänt duktiga ersättare.
   I sammanhanget så unge (32 år) Mattias Hellberg försökte aldrig axla Tottas fallna mantel utan gav sina låtar, med egna medel och några simpla Mick Jagger-poser (i röd sammetskavaj och maracas), en annan lika starkt präglad profil.
   Just Mattias insatser, exempelvis ”Jack the ripper, ”Spisa” och ”Bängen trålar”, gav låtarna nytt liv och materialet i övrigt en plats i vår nutid. Lika aktuellt arrangerade som när Hellacopters, Backyard Babies och Lok gjorde covers på Nationalteatern-låtarna härom året.
   Och det kändes som hela det gamla bandet rycktes med i föryngringsprocessen. Med stor hjälp av gitarristen Håkan Svensson, som från den högra sidan av scenen regerade gitarrsoundet med sitt läckra slidespel, som också tillhör de färskare medlemmarna.
   Vid sidan av Mattias Hellbergs sång var det givetvis Ulf Dagebys direkt odödliga låtar som återigen firade triumfer och ännu en gång bevisade vilken oerhörd låtskatt han har med sig.
   I en svit av klassiker som inleddes med ”Barn av vår tid”, avslutades med en snubblande snabb ”Livet är en fest” som sedan ledde till en fantastisk extralåtsfinal.
   Efter bara drygt en timmes konsert och en nedstämd version av ”Bergsjön” så trodde vi det var slut, alla förhandsrapporter hade sagt det.
   Men då tog Ulf Dageby överraskande fram notstället och den långa texten till ”Rövarkungens ö” som sedan gav en drygt 12 minuter lång uppvisning i underbart episk text och närmast magisk musik. Då och där, runt halv elva i fredagskväll, lyftes konsertupplevelsen från en respektabelt okej nivå till exklusivt fyrstjärnig status.

Nationalteaterns låtar:
Barn av vår tid
Sent en lördag kväll
Jack the ripper
Spisa
Bängen trålar
Men bara om min älskade väntar
Lägg av
Ut i kylan
Hanna från Arlöv
Kolla kolla
Livet är en fest
Vi fortsätter spela rock’n’roll men vi håller på att dö
Speedy Gonzales
Hon flytta’ ut till Bergsjön
Rövarkungens ö

/ Håkan

“A third opinion”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2005.

The Maharajas
A third opinion
(Low Impact)

Kvartetten Maharajas går från klarhet till klarhet. Utvecklas till ett mer homogent band med en jämnstarkare repertoar för varje skiva men ändå har de fortfarande inte tagit klivet in i de breda skivköparnas medvetande.
   För utan hitpotential, där ingen låt står över den andra, är ju Maharajas chans liten att komma utanför den snäva rockeliten. Däremot är jämnheten på nya skivan tydlig och låtskrivandet i bandet, spritt på tre medlemmar, är deras stora styrka.
   Tidigare pendlade soundet mellan hetsig garagerock och snäll pop men nu har kvartetten enats kring ganska poppig garagerock. Där rötterna och influenserna har sina tydliga namn, tidiga Who och Kinks, och på bara några minuter med sina korta låtar lyckas de ofta nagla fast lyssnaren i ett fast grepp. Med en oerhört häftig fuzzgitarrfigur, en pipig orgel eller helt enkelt en offensiv melodi som kliver över alla hinder.
   Maharajas har på så sätt närmast sig saliga Strollers sound där det garagerockiga blir väldigt effektivt. I en av skivans bästa låtar, hypersnabba ”Since you’ve been away”, väjer de inte för något och är då givetvis för aggressiva för att gå hem i var mans stuga.
   Maharajas har dock inga såna ambitioner, däremot lär de bli svenska kungar på området. Men ännu är de inte där. Genren har en alldeles för stor integritet för att smeka medhårs.

/ Håkan

Vemodigt, splittrat och storslaget på samma gång

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2005.

KONSERT
Tomas Andersson Wij
Jonathan Johansson
Jim Stärk
Klubb söndag/Strömpis, Örebro 30 oktober 2005

Det var säsongspremiär och slutgiltig final i samma andetag. Det är klart att den sista Klubb Söndag-spelningen kändes annorlunda, vemodig, splittrad och storslagen på samma gång. Med Tomas Andersson Wij som ovanligt logisk slutpunkt, artisten som en gång också inledde klubbens konserthistoria.
   Men konsertkvällen delades med ett par inledande artister, Jonathan Johansson och Jim Stärk.
Under namnet Jonathan & Hjältar har Jonathan Johansson gjort en av årets mer personliga skivor, "Ok ge mig timmarna", och till Klubb Söndag kom han nästan solo med bara kompisen Kalle på gitarr, mandolin och leksakspiano.
   På mindre än en halvtimme finns det naturligtvis inte utrymme att avslöja hela sitt kunnande men Jonathan har ett starkt material, med låtar som "Kan kan bli så bra" och titellåten i topp.
   Ändå är Jonathan kanske inte riktigt mogen de stora scenerna. Orutinen lyste igenom vid några tillfällen. Han kom av sig och skrattade i låtarna, och hade väl inte heller filat tillräckligt på mellansnacken.
   Däremot tror jag på hans låtskrivande och vi fick några fina smakprov från en kommande skiva under inspelning.
   Norska trion Jim Stärk har ett ännu mindre marknadsfört material att jobba med. Frånsett en aktuell ep så har nog ingen hört deras tidigare skivor här i Sverige fast de är stora i sitt hemland.
   Ett internationellt skuret sound på amerikanska med lite jazzigt country-vinklat stuk. Tajt och rutinerat om än på sina ställen lite anonymt middle-of-the-road-anpassat sound. Där jag tyckte mig höra spår av både James Taylor och Del Amitri.
   Tomas Andersson Wij, däremot, gör sin egen grej och går egentligen inte att jämföra med någon annan svensk artist fast han i grund och botten tillhör en tämligen klassisk singer-songwriter-tradition.
   Det är egentligen uppseendeväckande orättvist att Tomas först nu, efter hela fem album, har fått resurser att turnera med ett helt band bakom sig. Och det blev i söndags kväll en behövlig uppdatering av hans stora repertoar. Som det smidiga kompbandet faktiskt gav en underbar behandling utan att direkt kopiera soundet från skivorna.
   De tolkade både det tillbakalutade materialet och de mer rockiga tongångarna med samma läckra noggrannhet.
   Under nästan två timmar fick vi en rejäl dos av hans rika poesi och snygga melodier. Fortfarande känns han inte riktigt bekväm där vid mikrofonen, en kärvhet som också har blivit hans stora profil. När han motsägelsefullt nästan skakar på huvudet samtidigt som han slänger ur sig sin personliga poesi. Med textrader som redan planterats i den kunniga konsertpubliken.
   Ovanligt nog var det inte låtarna från den senaste uppmärksammade skivan som dominerade konserten. I stället blev det låtarna från den fem år gamla "Ett slag för dig", med "Landet vi föddes i" som publikmässig höjdpunkt, som lite överraskande blev kvällens röda musikaliska tråd.
   Konserturvalet var som sagt hämtat från alla hans skivor och Örebropublikens önskemål på hans hemsida resulterade i den ännu äldre och lite otippade "Sjung inga fler sånger om kärlek".
   Men gamla och nya låtar flätades in i varandra och bildade en helhet utan märkbara svackor. Där låtar som "Tommy och hans mamma", "Värmlands indianer", "Blues från Sverige" och "Ett slag för dig" visade att Tomas självförtroende växt betydligt under senare år. Så mycket att han nu till och med vågar sig på en Eldkvarn-cover, "Nerför floden", bland extralåtarna. Utan att den egna personligheten på något sätt blir stukad.

/ Håkan

Påtaglig energi mellan publik och artist

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 2005.

ULF LUNDELL
Tyrol, Stockholm 27/10 2005

Efter tolv kvällar i den magnifika och härligt stora konsertlokalen Tyrol får vi skriva om Ulf Lundells hela konserthistoria. Mer flexibla, överraskande och spännande låtval än på någon annan turné. Som med all säkerhet kommer innebära höjdpunkten på scen i hela hans långa karriär. Var så säker.
   NA hade förmånen att uppleva den andra konserten i den tolv spelningar långa och på många sätt spektakulära sviten. Och kunde redan då konstatera att låtlistor, underbart ljud och en inspirerad Lundell var långtifrån så förutsägbart tråkigt som många av de senaste sommarturnéerna har visat upp.
   Plötsligt blev de på senaste skivan så betongtråkiga bluesrocklåtarna så oerhört mycket mer levande och svängde stundtals sensationellt bra. OK, ”Graham Greene blues” lär aldrig bli min kopp té och ”Utanför byggnaden” är ju ren och skär utfyllnad. Men i en show som sträcker sig gott och väl över tre timmar så fyller även de bleka stunderna en viktig funktion i det lapptäcke som sedan fogas samman till en underbar helhet.
   Ty efter monotona tongångar och intetsägande rytmer följde alltid melodiösa monster. Som i den ljudmässigt alldeles bedårande lokalen fick en så gammal räv som undertecknad att leta efter ord som magi och förtrollning.
   Hade på förhand förväntat mig en mer nostalgidominerad arsenal från Lundell men hittills har repertoaren på de fyra Tyrol-gigen varit väldigt 2000-baserad. Hade också väntat mig att han skulle utnyttjat de akustiska fördelarna tydligare, med längre sjok av ballader och nedstämda moment, men det var elektrisk rock som huvudsakligen stod på menyn den här kvällen.
   Men det är inget som säger emot att varje konsert i den här makalösa följetongen på Tyrol, som ikväll når sitt femte kapitel, kommer att bli unik och annorlunda så det kan nog bli överraskningar åt både lugna och rockiga håll i framtiden.
   Kompbandet framstod också som en större och bättre enhet när inte ljud- eller repertoarbegränsningar sätter käppar i hjulet. Men så långt som att presentera grabbarna med namn gick Ulf Lundell aldrig den torsdagskvällen när jag var på plats. Han kanske var så inspirerad och så fokuserad att han helt enkelt glömde bort en så simpel sak.
   Vid sidan av veteranen Janne Bark, som nu även börjar likna en patetisk farbror i långt hår, linne och Flying V-gitarr, är bandet en mästerlig helhet i kunnande och inspiration. Speciellt smidiga i de lugna låtarna.
   Ulf själv var i allra högsta grad närvarande. Och tillsammans med ett allt ökande självförtroende så är han ju säkerheten själv där i centrum för all uppmärksamhet. Som när han i ”Jag hade en älskling en gång” helt sonika avbröt och frågade några pladdrande människor i publiken om det var okej om han kunde få också deras uppmärksamhet. Det är sånt som är närvaro och inte regisserad, hårt repeterad show.
   Tyrol 2005 är naturligtvis mer än bara en makalös rad konserter. Det är också, vilket gör hela spektaklet till en historisk händelse, de första klubbspelningarna sedan 1978. Och trängseln (som inte alls är negativt laddad), värmen och svetten blir till en deja vu-liknande upplevelse. En tidsmaskinresa tillbaka till när han hade publiken i ansiktet, önskemålen från öga till öga och där energin mellan publik och artist var så påtaglig.
   Det är i den miljön, med många fullblodsfantaster i publiken, Ulf har möjlighet att söka sig utanför den mest förutsägbara repertoaren. Där han definitivt inte stryker någon medhårs i ett nytt fräscht arrangemang av ”Stackars Jack”. Ger den långa, magiskt förtrollande ”Connemara” en underbar behandling. Plockar fram en aldrig förr liveframförd ”Honung”, från akustiska ”En eld ikväll”, och gör den så mjukt som det går. Och han kan heller aldrig misslyckas med ”Folket bygger landet” bland extralåtarna.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Jan Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarr
Marcus Olsson: hammondorgel och saxofon
Surjo Benigh: bas
Mikael Ajax: trummor

Ulf Lundells låtar:
01. FOXF
02. Om jag hade henne
03. Ärrad och bränd
04. Utanför byggnaden
05. Hett så hett
06. Evangeline
07. Stackars Jack
08. Botten opp
09. Soldat kommer hem
10. 10%
11. Skyll på stjärnorna
12. Honung
13. Hungerdepartementet
14. Graham Greene blues
15. Hon
16. Jag hade en älskling en gång
17. Vackra Anita
18. Lycklig man
19. Öppen väg, öppen bil
20. Rött vin & whiskey
21. St Monica

Extralåtar:
22. Aldrig så ensam
23. Underlig kärlek
24. Folket bygger landet

Extra extralåtar:
25. Laglös
26. Connemara
27. Vinterland

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.